Vid den stora eken, känd som Halvvägsträdet, håller den engelske riddaren Robert Brandebourch in sin häst så plötsligt att jord och grästuvor plöjs upp. Brandebourch befinner sig i östra Bretagne tillsammans med 29 engelska och tyska riddare och väpnare, som är beredda att strida för den engelske kungen.
Den här dagen, den 26 mars 1351, har avtalats med Jean de Beaumanoir, en bretagnisk marskalk i fransk tjänst. Deras motståndare syns ännu inte till, men de 30 krigarna stiger av sina hästar och gör sig redo.
Medan de väntar ropar Brandebourch över den öppna grässlätten: ”Beaumanoir, var är du någonstans? Det verkar som om du inte kommer. Men om vi hade mötts i kamp hade du ändå förlorat!”
När Brandebourch har ropat ut sina hånfulla ord dyker bretagnarna upp på sina hästar. Liksom Brandebourch har Beaumanoir samlat 29 av sina bästa krigare, som ska strida för den franske kungen. Överenskommelsen är tydlig: 30 mot 30 tills lemlästning eller döden sätter stopp för striden eller en riddare ger upp.
Innan dagen är över kommer den märkliga striden att ha gjort alla de 60 krigarna legendariska.
Dagen före den livsfarliga striden bad riddarna på båda sidorna för sina liv och för en ärorik strid.
Bretagne blev en del av hundraårskriget
Striden mellan Brandebourch och Beaumanoir var en utlöpare av hundraårskriget mellan Frankrike och England, som utbröt år 1337. Kriget spreds till kringliggande hertigdömen och 1341 blev Bretagne, i vår tids nordvästra Frankrike, en central krigsskådeplats, eftersom hertigen Johan III hade dött utan någon uppenbar arvinge.
Hertigens halvbror Johan av Montfort tog tillfället i akt och erövrade hertigdömets största städer och borgar. Johans brorsdotter var dock gift med den franske kungens nevö, Karl av Blois, som också gjorde anspråk på det lilla riket vid kusten.
När de franska trupperna marscherade in i Bretagne för att hjälpa Karl av Blois tvingades Montfort in i en allians med den engelske kungen. Därmed blev successionsstriden en del av den stora konflikten mellan England och Frankrike.
I tio år böljade de brutala striderna fram och tillbaka, tills det 1351 slöts en bräcklig vapenvila. Kriget fick med andra ord ingen tydlig segerherre, och Bretagne låg som ett lapptäcke av områden och borgar som var lojala mot antingen den ena eller den andra hertigkandidaten. Någon lösning fanns inte i sikte.
Det bretagniska successionskriget, som pågick mellan åren 1341 och 1365, medförde många tusen döda på båda sidorna.
En utmaning som inte kunde avvisas
I östra Bretagne låg borgarna Ploërmel, som kontrollerades av engelsmännen, och Josselin, som kontrollerades av bretagnarna. En dag fick Jean de Beaumanoir, Josselins bretagniske kastellan (slottsfogde), nog av den trista vardagen under vapenvilan.
Han begav sig till Ploërmel och krävde att få tala med Robert Brandebourch, den engelske kastellanen. Beaumanoir utmanade engelsmannen på en tornering, där tre riddare från vardera sidan skulle kämpa mot varandra.
Det hela skulle iscensättas på klassiskt vis, som i fredstid, fast med stålspetsade lansar, så att striderna var med livet som insats. Turneringen skulle en gång för alla avgöra vilken sida som hade bäst krigare. Om man dessutom lyckades döda några motståndare var det bara ett plus.
Robert Brandebourch var inte av lika ädel börd som Beaumanoir och hade därför inte samma erfarenhet av tornerspel. Risken att acceptera var alltför stor, men engelsmannen kunde omöjligen tacka nej till utmaningen utan att bli vanärad.
År 1911 uppfördes en staty av Jean de Beaumanoir i staden Dinan i Bretagne för att hylla den lokale hjälten.
Därför skickade den garvade soldaten ett motförslag till de adliga bretagnarna: ”Du väljer 30 man från er garnison, så väljer jag lika många från vår. Därefter beger vi oss ut till ett fält, där ingen kan vare sig störa eller hindra oss.”
Beaumanoir överraskades av förslaget. En avtalad strid av det här slaget var något nytt för honom och de flesta andra på medeltiden. Nu var det inte bara de båda kastellanerna och ett par extra män, utan 60 riddare och väpnare som skulle riskera livet.
De förlorare som överlevde skulle dessutom tas som gisslan och tvingas betala en ansenlig lösesumma för att släppas fria, vilket var kutym i riktiga slag.
Bretagnaren hade emellertid själv dragit i gång det hela, och tidens starka riddarideal föreskrev att han var tvungen att acceptera utmaningen för att behålla sin heder.
Riddare som genomförde pas d’armes bevakade ofta en bro eller en smal väg.
Riddare spärrade av broar och vägar
På 1300- och 1400-talet hittade ambitiösa riddare på en ny utmaning: De spärrade av en väg, en bro eller en port och utmanade alla förbipasserande på tvekamp.
På 1300-talet blomstrade riddaridealet upp bland adelsmännen, och i slutet av århundradet vann ett nytt fenomen framsteg: pas d’armes.
Det gick ut på att en eller flera riddare blockerade en bro, en port eller en väg och utmanade alla riddare som ville passera på antingen en tvekamp eller en tornering. På så vis kunde riddarna förbättra sitt renommé och bygga upp sin heder.
Historikerna känner till tusentals berättelser om vägar som blockerades av riddare på det här viset. Ett av de mest kända exemplen är riddaren Suero de Quiñones, som tillsammans med tio kollegor år 1434 förklarade en pas d’armes vid bron över floden Órbigo i Kastilien.
Sueros grupp svor att de skulle stanna kvar vid bron tills de hade brutit 300 lansar i strid. Efter 166 strider var dock Suero och hans män alltför medtagna för att kunna fortsätta, så de förklarade sin pas d’armes avslutad.
Krigarna återhämtade sig i pausen
Den 26 mars 1351 möts de 60 männen vid den stora eken mellan Josselin och Ploërmel. Båda sidorna hade tagit med sig ett stort följe av väpnare, tjänare, åskådare och vittnen, som skulle bevista den bisarra händelsen och heja fram sin sida.
Tjänarna tog med sig förnödenheter, inte minst stora mängder vin. Stridens regler hade avtalats i förväg: Man skulle antingen strida till döden eller ge upp. Det var absolut förbjudet att fly från skådeplatsen, och vad som än hände fick åskådarna inte lägga sig i.
När fransmännen så småningom dök upp dröjde det inte länge förrän 60 riddare och väpnare stod och tittade bistert på varandra med vapen och sköldar i händerna. En av engelsmännen hade till och med en stor stridshammare. Med sina glänsande rustningar och färggranna sköldemärken utgjorde männen en imponerande syn.
”All din makt och din höga ätt skattar jag lägre än en fet vitlök.” Brandebourch till sin rival Beaumanoir
De båda ledarna klev fram från sina församlade krigare. Brandebourch överöste sin motpart med nedvärderande kommentarer: ”Beaumanoir, det är dåraktigt av dig att få dina män dödade, för när de är döda kommer du aldrig att finna deras like i detta hertigdöme igen.”
Beaumanoir kunde inte låta denna spefullhet stå oemotsagd. Han måste försvara sin heder och gav igen: ”Jag har här en grupp riddare som aldrig skulle fly, vare sig från livet eller döden. Alla har de svurit till Gud, sonen och den heliga Maria att du ska dö i vanära inför dem som samlats här.”
Snarstucket genmälde Brandebourch: ”All din makt och din höga ätt skattar jag lägre än en fet vitlök.”
Den engelske ledaren vände sig mot sina män och ropade: ”Mina herrar, döda dem allihop och se till att ingen, vare sig svag eller stark, undslipper mig!”
Med ett vrål stormade de 60 krigarna mot varandra.
Striden mellan de 60 riddarna och väpnarna var mycket blodig och pågick i flera timmar.
Ingen av sidorna hade lagt upp någon strategi, så striden blev ett enda kaos av stål och blod. I början lyckades engelsmännen bäst. Snart låg en bretagnare död på marken, medan en annan hade slagits medvetslös. En tredje fick smaka på den engelska stridshammaren och dog strax därefter.
Krigarna pucklade på varandra i timmar. Både skrik av smärta och segervrål fyllde luften, medan det spillda blodet blev till mörk lera på marken under deras fötter.
Det är inte lätt att få bukt med en riddare i tung rustning, så krafterna började sina och på bägge sidor svingades vapnen med tiden allt långsammare. Trots det kämpade båda parterna på. Ingen ville förlora ansiktet genom att ge upp striden.
När den sårade Beaumanoir började be om vatten svarade en av hans egna riddare: ”Drick ditt blod, Beaumanoir. Det kommer att släcka din törst!”
Till slut var emellertid energinivån så låg att parterna enades om att ta en paus. Fyra från den franska och två från den engelska sidan låg döda på marken. De flesta andra hade fått djupa sår eller brutit ben, så de ägnade pausen åt att förbinda sina skador. Därefter fick de förfriskningar. Stora mängder vin hälldes upp för att dämpa smärtan.
Den kurdiske härföraren Saladin (1138–93) var en sinnebild för de muslimska dygderna.
Muslimer lärde adelsmän om ridderlighet
Alla medeltida riddare var inte ridderliga. Inspirationen till konceptet, som tillskrevs krigare till häst, kom från den muslimska världen.
Fram till slutet av 1000-talet var riddare elitsoldater till häst, iklädda tung rustning. De kom vanligen från adelssläkter, som stred för mark och pengar, inte heder och ära. Lönen kom ofta i form av en möjlighet att plundra fiendens landområden.
Från omkring år 1100 började emellertid en ny ideologi spridas, där riddarna exempelvis skulle skydda kvinnor och svaga personer. Dessa ridderliga ideal var en fast beståndsdel i berättelserna om kung Artur, men faktum är att de kom huvudsakligen från muslimsk litteratur.
Genom morerna på Pyreneiska halvön kom det kristna Europa i kontakt med de klassiska arabiska berättelserna, som ofta hade någon sorts riddare som huvudperson, en så kallad faris. Morerna värderade egenskaper som värdighet, vältalighet och mildhet hos en faris, som samtidigt skulle vara en duktig ryttare och skicklig med vapen.
Berättelserna om dessa krigare spreds i Europa av trubadurer och poeter, som förde dem till de kristna hoven. Ett av de tidigaste kristna verk som spred riddarlitteraturen i Europa var Rolandssången från mitten av 1000-talet, som handlar om den franske paladinen Rolands tragiska öde i det muslimska Spanien.
Påhittig väpnare avgjorde striden
Engelsmännen ägnade även pausen åt att smida en plan. När striden återupptogs bildade de en tät försvarsformation. Med sköldar och spjut höll de borta bretagnarna, som fick smaka på yxan, svärdet eller stridshammaren om de kom för nära.
Brandebourch ropade spydigheter åt Beaumanoir när det blev uppenbart att bretagnarna inte klarade att ta sig igenom engelsmännens formation.
Så fick emellertid den bretagniske väpnaren Guillaume de Montauban en idé. Han sprang bort från skådeplatsen i riktning mot hästarna. De övriga bretagnarna, som trodde att han tänkte fly, ropade eder efter honom. Väpnaren hade dock inte tänkt fly, utan svingade sig upp på en häst och galopperade rakt mot engelsmännen.
Striden stod vid Halvvägsträdet, mitt emellan borgarna Josselin och Ploërmel.
De lamslagna riddarna överrumplades av att hästen dundrade in i deras formation. Många av dem slogs till marken, vilket gjorde att bretagnarna kunde storma in genom den öppning som den påhittige väpnaren skapat. Åtskilliga engelsmän dödades, däribland Brandebourch, medan de övriga tvingades ge upp.
När man hade gått igenom slagfältet konstaterades nio personer vara döda på engelsmännens sida, medan bretagnarnas dödssiffra var sex. Striderna hade emellertid varit så hårda att flera män dog av sin skador under de följande dagarna. De tillfångatagna engelsmännen släpptes först efter det att en ansenlig lösesumma betalats för dem.
Trots att blodet flöt på slagfältet förväntades riddarna upprätthålla goda kristna dygder.
De 60 blev legendariska
Striden vid eken fick ingen större betydelse för det bretagniska successionskriget, som slutade med att hertig Johans brorson blev hertig år 1365, men berättelsen om de stridande riddarna på fältet odödliggjordes i samtida poesi och krönikor.
”De sextios strid” ansågs vara höjden av ridderlighet, eftersom det var en avtalad strid med tydliga regler mellan två jämbördiga parter. Hedern låg inte i vem som vann, utan i att striden skedde under ordnade former, trots att man stred till döden.
Trubadurer i hela Europa sjöng om de hedervärda riddarnas och väpnarnas strid och flera krönikeskrivare, bland andra fransmannen Jean le Bel och Jean Froissart, redogjorde detaljerat för historien.
Stridens popularitet kan troligen förklaras med att det blodiga hundraårskriget hade utmanat de traditionella riddaridealen. I stället för att stupa i klassisk närstrid hade 1 500 franska riddare fällts av engelsmännens långbågar under slaget vid Crécy år 1346, och det dyra kriget – i synnerhet legosoldaterna var kostsamma – betalades genom hänsynslösa plundringar av lokalbefolkningen.
På skådeplatsen i östra Bretagne står i dag en obelisk. Den restes 1822 till de franska segerherrarnas ära.
Monarker och adelsmän ville stärka de gamla dygderna, till exempel genom att upprätta riddarordnar inspirerade av Artursagan. Så uppstod den engelska Strumpebandsorden år 1348 och den franska Stjärnorden år 1351. Monarker och riddare ville visa att de inte var några förhärdade våldsverkare, utan hedervärda män.
Striden vid Halvvägsträdet var ett perfekt bevis för det, så deltagarna på båda sidorna, döda som levande, hedrades vid de kungliga hoven. Tjugo år efter händelsen var riddarna fortfarande så ryktbara att franske kung Karl V hade en av de överlevande bretagnarna sittande vid sitt bord som hedersgäst.
Striden var fortfarande viktig så sent som på 1800-talet, då Napoléon Bonaparte lyfte fram den som en stor moralisk seger över de invaderande engelsmännen.
Brittiska historiker har dock börjat fråga sig om det egentligen inte var fusk att fransmännen vann genom ett angrepp till häst, en fråga som man fortfarande inte har något definitivt svar på.