Kyskhetsbälte

Kyskhetsbältet är ett rent påhitt

Medeltidens korsriddarna satte aldrig lås på sina fruars underliv, konstaterar en tysk expert. Det var först långt senare som kyskhetsbälten kom i bruk – och då var det män som bar dem.

Medeltidens korsriddarna satte aldrig lås på sina fruars underliv, konstaterar en tysk expert. Det var först långt senare som kyskhetsbälten kom i bruk – och då var det män som bar dem.

Science & Society Picture Library/Getty Images

I sovrummet i en medeltida borg utväxlar drottningen heta kyssar med sin makes novnarr. De har bråttom att krypa in under täcket innan kungen vaknar från sin middagslur uppe i tornkammaren.

Med darrande händer sliter hovnarren klänningen av sin betydligt längre älskarinna – och upptäcker till sin stora förvåning att ett stort metallföremål med nyckelhål hindrar honom från att komma åt hennes underliv.

”Det är kyskhetsbältet som den svartsjuke kungen har satt på mig för att ingen annan man ska kunna njuta av min kropp”, lyder drottningens replik i filmen.

I komedin Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om från 1972 ger emellertid hovnarren (spelad av Woody Allen) inte upp. Med allt från en ljusstake till en två meter lång hillebard försöker han dyrka upp låset.

Även om filmen är ren fiktion illustrerar scenen den vedertagna uppfattningen att kungar och riddare under medeltiden satte kyskhetsbälte på sina fruar. Låset skulle hindra hustrun från att ha sex med någon annan när hennes äkta make var bortrest.

Kyskhetsbältet är dock en myt, hävdar den tyske professorn Albrecht Classen, som har forskat på ett av historiens mest mytomspunna påfund.

Kyskhetsbältet skulle ha varit dödligt

Ingen arkeolog har någonsin hittat eller grävt ut ett kyskhetsbälte från medeltiden, vilket enligt professor Classen beror på att det inte existerade några.

I sin bok The medieval chastity belt: A myth-making process går han hårt åt den mytiska anordningen.

”Kyskhetsbältet så som det har beskrivits av tidigare forskare framstår helt enkelt som alltför absurt för att det ska ha varit i bruk”, skriver han.

Kyskhetsbälte
© Science & Society Picture Library/Getty Images, Shutterstock

Tillträde förbjudet

Kyskhetsbältet skulle förhindra tillgång till kvinnans slida och anus. Anordningen bestod av ett metallbälte (som saknas på bilden) och någon typ av klaff, även den i metall, som täckte kvinnans kroppsöppningar.

Kyskhetsbälte
© Science & Society Picture Library/Getty Images, Shutterstock

Sågtandade kanter

En smal öppning skulle göra det möjligt för kvinnan att kissa, men vassa sågtänder längs kanten omöjliggjorde alla typer av intränganden.

Kyskhetsbälte
© Science & Society Picture Library/Getty Images, Shutterstock

Spets vid bakdelen

Den här varianten har en öppning baktill, så att kvinnan kan ha avföring. En vass spets vakar dock över utgången, så att den inte kan användas som ingång.

Kyskhetsbälte
© Science & Society Picture Library/Getty Images, Shutterstock

Inlåst

Ett hänglås som höll ihop kyskhetsbältet gjorde att kvinnan inte kunde ta av det när hennes man var borta. Ingen annan än mannen hade en nyckel till bältet.

Kyskhetsbälte
© Science & Society Picture Library/Getty Images, Shutterstock

Infektionsrisk

Många av de kyskhetsbälten som genom tiderna varit utställda på museer har ett mjukt foder på insidan. Enligt professor Classen gör emellertid fodret inte anordningen mer användarvänlig, eftersom både fodret och metallen skulle vara omöjliga att hålla rena.

Det är en utbredd föreställning att korsriddarnas fruar bar kyskhetsbälte medan deras män stred i Heliga landet på 1100-talet. Eftersom ett korståg kunde pågå i flera år är det emellertid en medicinsk omöjlighet. Enligt Classen visar moderna försök att en kvinna inte kan bära ett kyskhetsbälte längre än en kvart innan hon får skavsår.

Även om varianter med inlagt silke och generösa öppningar för kroppsvätskor och avföring hade använts skulle hudavlagringarna snart ha blivit infekterade, eftersom det är svårt att tvätta sig ordentligt med underlivet bakom lås och bom. På medeltiden hade något sådant lett till döden för den stackars kvinnan långt innan hennes husbonde återvände hem.

En trogen hustru hade dessutom varit dödsdömd om hennes make hunnit göra henne gravid innan han satte på henne kyskhetsbältet och tog nyckeln med sig.

Medeltid, födsel

Att föda barn skulle ha varit omöjligt med ett kyskhetsbälte på.

© Public domain

Albrecht Classen påpekar också att det inte finns några skrifter från medeltiden där man på fullt allvar beskriver användning av kyskhetsbälten. De nämns bara metaforiskt, vilket i många fall har gett upphov till feltolkningar.

Den franske munken Bernhard av Clairvaux skrev till exempel en bön till ogifta kvinnor någon gång under 1100-talets första hälft: ”Ärliga jungfru, jag ber dig att ha en fast tro i hjärtat ... och ett cingulum castitatis (latin för ”kyskhetens bälte”, red.) runt kroppen”.

Kyskhetsbälte

Fräcka, skämtsamma smycken vittnar om att medeltidens syn på sexualitet inte alltid var allvarlig.

© Wellcome Collection

Otrohet var även en källa till komik

Genom århundradena har kvinnans dygd inte enbart behandlats med allvar, utan även med mycket humor. Medeltidens trubadurer sjöng fräcka visor om unga älskande, som med list gjorde kvinnans äldre äkta hälft till hanrej.

Kvinnor med stor sexuell aptit var ett annat populärt ämne. Liksom dagens fräckisar fanns det på medeltiden gott om historier om liderliga kvinnor och bönder som var i sina drifters våld. Enligt den tyska forskaren Christa Grössinger fanns det en viktig skillnad mellan de två typerna av medeltidshistorier: ”Bönderna var alltid korkade, medan kvinnorna var smarta och kunde manipulera män ur alla samhällsklasser för att tillfredsställa sin egen könsdrift, som var närmast gränslös.”

Tidigare forskare har emellertid missförstått Bernhard, som i likhet med andra medeltida skribenter inte använde uttrycket cingulum castitatis i bokstavlig mening.

Enligt professor Classen beskriver den fromme Bernhard i stället en tradition som praktiserades av kvinnor i antikens Aten och Rom. Som ogifta bar de ett smalt bälte, som de gjorde sig av med efter bröllopet. Europas adel tog senare till sig denna symbol på jungfrulig oskuld.

Låset och nyckeln var metaforer

Medeltidens diktare använde gärna metaforer, och fräcka trubadurer bidrog till att vilseleda eftervärlden. Trubadurer var kringvandrande vissångare och deras favoritmetaforer för kvinnans och mannens könsorgan var nyckelhålet respektive nyckeln.

Kärleken omtalades ofta som ett skrin som kunde låsas upp med rätt nyckel. Därför hade den franske trubaduren Guillaume de Machaut knappast kyskhetsbälten i tankarna när han på 1300-talet skrev en dikt med följande ord: ”Då tog den fagra frun mig i sin famn. Hon räckte mig en liten nyckel av guld, gjord av en mästares hand, och sa: Bär denna nyckel, min vän, och göm den säkert, för den är nyckeln till min skatt.”

Trubadur, medeltid, kysk

© Public domain

Snuskig dikt skulle förarga och underhålla

År 1425 gav den italienske poeten Antonio Beccadelli (1394–1471) ut en bok full av fräck poesi, som älskades av publiken. Påven blev emellertid upprörd och såg till att Beccadellis Hermaphroditus brändes offentligt. Verket innehöll bland annat följande vers:

Corvino förvarar sina flaskor bakom lås och bom
Hans hustrus glädjeport njuter
[däremot, red.] full frihet
Han är snål med vinet, men givmild med fittan
Vin försvinner när det dricks upp, fittan flyter fritt

Konkreta omnämnanden av kyskhetsbälten dyker upp först i samband med den italienska renässansen på 1400-talet. I boken Bellifortis från år 1405 finns en illustration av en kvinna som bär kyskhetsbälte. Bokens tyske författare Konrad Kyeser förklarade: ”Detta är ett förkläde som bärs av kvinnor från Florens. Det är tillverkat av järn, är hårt och låses inifrån.”

Enligt professor Classen är illustrationen emellertid uteslutande en produkt av Kyesers fantasi och hans fördomar om italienare, som påstods vara lösaktiga.

Kyskhetsbälte

Det kyskhetsbälte som Konrad Kyeser visade i sin bok hade aldrig fungerat, menar professor Classen.

© Konrad Kyeser: “Bellifortis”, Bayr. Staatsbibl. München

Bellifortis, en av historiens första illustrerade handböcker om militär teknik, innehöll ett stort antal seriösa texter och illustrationer av exempelvis belägringsmaskiner.

Av någon oförklarlig anledning valde emellertid Kyeser att piffa upp sitt verk med en mängd komiska, helt orealistiska påhitt, bland annat en osynlighetsformel, ett bälte som blåstes upp när bäraren pruttade i det och en apparat som var till för att avlägsna mannens penis.

På samma sätt är Kyesers kyskhetsbälte enligt professor Classen bara ett vulgärt skämt, vilket bland annat framgår av illustrationen. Bältet saknar nämligen de öppningar som krävs för toalettbesök.

Classen, kyskhetsbälte

Professor Albrecht Classen (1956–) är specialist på medeltiden i Europa och författare till flera böcker om den tidens syn på sex och moral.

© Oswald-Forscher

Året efter det att Kyesers skämtsamma bok publicerades dog en man som eftervärlden har kallat kyskhetsbältets uppfinnare: Francesco av Padua.

Den italienska stadsstaten Padua hade erövrats av konkurrenten Venedig och Paduas siste hertig Francesco Novello da Carrara kastades i venetianskt fängelse, där han efter strandade fredsförhandlingar år 1406 avrättades genom kvävning.

Bland hans tillhörigheter lär man ha hittat en rad olika tortyrinstrument och ett kyskhetsbälte, som enligt reseskildringar fanns att beskåda på en utställning i Dogepalatset i Venedig ända fram till 1500-talet.

Det ökända kyskhetsbältet är spårlöst försvunnet, vilket gör Classen misstänksam. Han påpekar att hertigen i sin samtid omnämndes som en kärleksfull make. Det var bara hans politiska rivaler som behandlades hårt och skoningslöst.

För att rättfärdiga den brutala avrättningen av Francesco framställde den venetianska propagandan honom som ett monster. Stadens ledning spred ryktet att han torterade sina fiender och satte kyskhetsbälte på sin fru.

Man ställdes inför rätta för användning av kyskhetsbälte

På 1500-talet underblåste vågade träsnitt myten om kyskhetsbältet. Konstnärerna beskrev till exempel triangeldramer där en kärlekskrank kvinna bedrar sin rike, ålderstigne make genom att exempelvis ge sin unge älskare nyckeln till sitt kyskhetsbälte.

Kyskhetsbälte, medeltid

Samtidigt som kvinnan tar pengar ur sin mans börs ger hon sin älskare nyckeln till sitt kyskhetsbälte.

© Public domain

Träsnitten är emellertid inget bevis för att kyskhetsbälten faktiskt användes. Enligt Classen är de snarare en fortsättning på den humoristiska traditionen från trubadurerna och Bellifortis. Medan professorn kategoriskt avvisar att kyskhetsbälten användes på medeltiden, anser han emellertid att de fanns under de därpå följande århundradena.

Från renässansen, som i många europeiska länder började omkring år 1500, finns flera exempel. Classen avvisar dock att de användes för att rutinmässigt sätta lås på gifta adelsdamers underliv. I stället kan de ha burits av prostituerade.

Från år 1560 finns en avbildning av en naken kvinna med en säck pengar ovanför huvudet och en enorm nyckel i handen, som inte alls passar i låset på hennes kyskhetsbälte.

Historiker har lagt fram en teori om att det rör sig om en glädjeflicka som bar kyskhetsbälte för sin egen säkerhets skull. Först när kunden hade lagt pengar på hennes bord låste hon upp bältet.

Kyskhetsbälte, medeltid

Under renässansen fortsatte kvinnor med kyskhetsbälte att vara ett populärt motiv. Om hon gav en ung man en nyckel kunde folk själva räkna ut vad som därefter skulle ske.

© Universal History Archive/UIG/Bridgeman Images

Två processer från 1600-talets Skandinavien visar att kyskhetsbälten varken var vanliga eller allmänt accepterade. Enligt gamla rättsdokument anklagades och dömdes en dansk godsägare år 1609 för att ha satt ett lås på sin fru. Omkring år 1650 nämnde den danske läkaren Ole Worm en process som hade inletts mot en man som påstods ha försökt tvinga en kvinna att bära ett så kallat kvinnolås.

Kvinna begravdes med höftboja

Myten om kyskhetsbältet hade mycket väl kunnat försvinna under loppet av 1700- och 1800-talet, men i stället återvände den med förnyad kraft 1889. Det hände när den österrikiske samlaren Anton Pachinger besökte en liten österrikisk bykyrka, byggd på 1500-talet.

Under kyrkgolvet hade arbetare hittat en kista med ett kvinnoskelett från omkring år 1600. Kvinnans fina kläder visade att hon troligen var adlig – och till Pachingers förvåning bar hon en ovanlig anordning runt höfterna: en höftboja av järn med en botten av kraftigt läder som var försedd med två lås.

Alla närvarande trodde att kvinnan bar ett kirurgiskt bandage som fungerade som ett stöd, till exempel efter ett fall från en häst. Pachinger höll emellertid inte med. År 1904 publicerade han en rapport om sitt sensationella fynd av ett tvättäkta kyskhetsbälte. Nyheten spreds världen runt och miljontals människor fascinerades av den barbariska historien.

I sin bok krossar professor Classen inte bara myten om kyskhetsbältet. Han riktar även skarp kritik mot de museer runtom i Europa som ställer ut dem. De bidrar enligt Classen till att hålla myten vid liv.

Det mest kända kyskhetsbältet finns på Musée de Cluny i Paris. Där står det på informationstavlan att den franske kungen Henrik II på 1500-talet satte det på sin italienskfödda hustru Katarina av Medici. Classen är dock skeptisk.

Kyskhetsbälte, onani

© Science & Society Picture Library/Getty Images, akg-images/Erich Lessing

Män slapp inte undan järnbälten

Onani utgjorde ett så allvarligt hot mot mannens mentala hälsa och familjens lycka att uppfinnare skapade kyskhetsbälten för män.

Onani fördömdes i Bibeln

Redan under kristendomens tidigaste år varnade kyrkans män för onani. Ordet kom från Bibelns berättelse om Onan. I Första Moseboken drog sig Onan ut under ett samlag och ”lät sin säd spillas på marken”. Gud straffade honom med döden.

Det skulle dock visa sig att kyrkan rasade förgäves mot onani. På 1700-talet var problemet så stort att det skrevs en bok om farorna med självtillfredsställelse: Onania, or the heinous sin of self-pollution.

Den anonyma författaren varnade onanister för att de kommer att brinna i helvetet och drabbas av gonorré, epilepsi och cancer.

© Shutterstock

Kung blev galen av att masturbera

År 1760 underblåste den schweiziske läkaren Samuel Auguste David Tissot påståendena och tillade i sitt eget verk L’Onanisme att män blev fysiskt försvagade varje gång de förlorade säd.

Onani kunde därför i värsta fall leda till döden. Aktiviteten kunde även leda till förlust av både synen och förståndet.

År 1772 förklarade läkaren J.F. Struensee den danske kungen Kristian VII:s galenskap med hans frekventa masturbation. ”Det är den som förstör och försvagar inte bara hans kropp, utan även hans förstånd”, skrev den i övrigt upplyste och progressive livmedikusen.

Tissot, kyskhetsbälte
© A. Achilles

Behovet måste tyglas

I det viktorianska England (1837–1901) såldes manliga kyskhetsbälten till ungkarlar samt föräldrar till tonårspojkar.

Först på 1900-talet inledde sexologer som amerikanen Alfred Kinsey ett korståg för att informera om onanins oskadlighet och positiva effekter. Vid det laget hade kyrkans kamp mot onani pågått i århundraden.

© Jonas E. Heyser

Han understryker att forskarna inte kunde göra någon säker datering av ett enda kyskhetsbälte. Enligt hans forskning är museiexemplaren tillverkade på 1800-talet, antingen som sexleksaker eller som historiska förfalskningar för att vara den viktorianska periodens bigotta överklass till lags.

I en tid då onani betraktades som en styggelse väckte kyskhetsbälten både upprördhet och lockade kunder. Samtidigt visade bältena som ställdes ut hur mycket mer bildade museibesökarna var än sina förfäder; tänk att européer för bara några århundraden sedan var så styrda av sina primitiva lustar att de tvingades uppfinna ett groteskt lås för att tygla dem.