Riddare till häst

Kungamördare förde krig med falska mynt

År 1287 dömdes marsk Stig för mordet på den danske kungen i en mörk lada i Jylland. Hans skuld kan ifrågasättas, men hans hämnd förvandlade honom till falskmyntare, pirat och landsförrädare.

År 1287 dömdes marsk Stig för mordet på den danske kungen i en mörk lada i Jylland. Hans skuld kan ifrågasättas, men hans hämnd förvandlade honom till falskmyntare, pirat och landsförrädare.

Det Nationalhistoriske Museum på Frederiksborg Slot

När mörkret sänker sig över Jylland bestämmer sig den danske kungen Erik Klipping för att söka skydd för natten. Den 37-årige monarken har ägnat dagen åt att jaga tillsammans med sin väpnare Rane Jonsen.

På kvällen den 22 november 1286 hittar de båda männen en tom lada vid byn Finderup, sydväst om Viborg på Jylland. Efter en lång dag i sadeln ska kungen och hans väpnare övernatta i den enkla träbyggnaden.

Erik Klipping ser fram emot en god natts sömn, men mitt i natten öppnas plötsligt porten till ladan och in kommer en grupp beväpnade män. Erik Klipping hinner inte mer än att resa sig förrän inkräktarna är över honom.

Med svärd och dolkar genomborrar de kungens kropp, om och om igen. Väpnaren Rane Jonsen ignorerar de. Snart försvinner männen ut i natten på sina hästar. Kvar i ladan ligger kungen död, badande i sitt eget blod.

”Trofasta danskar, hämnas er kung. Hjälp oss att bestraffa detta mord. Anmäl mördarna och anklaga dem på liv och död.” Utdrag ur en sång som kungens änka beställde

Så framställs mordet i ladan i Finderup i det gamla källmaterialet. En av de viktigaste källorna till mordet på Erik Klipping är en rättegång där mordet beskrivs: ”De dödade honom på det mest fruktansvärda vis med otaliga och hemska sår.”

Samtida årsböcker från kloster, och senare detaljerade folkvisor, berättar att kungen fick ”56 sår”. Så många stick tyder på att mordet var ett resultat av en sammansvärjning och att alla som ingick i den var lika skyldiga.

Kungens efterlevande familj tänkte inte låta mördarna gå fria.

”Trofasta danskar, hämnas er kung. Hjälp oss att bestraffa detta mord. Anmäl mördarna och anklaga dem på liv och död”, lyder minnesångaren Mäster Rumelants text till sången som Klippings änka beställde efter mordet.

Erik Klipping

Kung Erik Klipping mördades medan han övernattade i en lada i november 1286.

© Wikimedia Commons

Snart ställs nio män inför rätta vid danehofet i Nyborg, där rikets adel träffas för att dryfta viktiga frågor. Den mest framträdande av de anklagade är kungens egen marsk Stig Andersen.

Saken tycks klar och danehofet finner dem alla skyldiga till mordet på Klipping. De nio blir därmed fredlösa, vilket innebär att de förlorar sin egendom, sin ställning och sina rättigheter. De får inte längre lov att träffa sina familjer och är dessutom fritt villebråd för alla som vill döda dem.

Domen återupprättar dock inte på något vis lugn och ordning i riket. De dömda männen vidhåller nämligen sin oskuld. Så snart de har lämnat Nyborg börjar de planera sin hämnd, något som kommer att leda till kaos i kungariket.

Drottningen får marsk Stig dömd

Från mordet på Erik Klipping till domen över de nio männen gick det ett halvår. Under den perioden hade kungens änka, drottning Agnes, verkat för att få en rad inflytelserika danska stormän ställda inför rätta, personer som inte varit obrottsligt lojala mot Klipping.

Riddare till häst

I konsten har marsk Stig och de övriga fredlösa framställts som den danske kungen Erik Klippings mördare.

© Det Nationalhistoriske Museum på Frederiksborg Slot

En av dem var Stig Andersen, som förutom att vara kungens härförare även ingick i regeringen. Marsk Stig tillhörde en grupp stormän som eftersträvade en svag kungamakt och som inte utan vidare skulle gå med på att Klippings tolvårige son Erik, med tillnamnet Menved, tog över tronen.

Därför vore det gynnsamt för drottningen och hennes allierade vid hovet att röja marsk Stig och hans allierade ur vägen.

De fredlösa utkräver hämnd

Förargade över domen och förlusten av sina egendomar lämnade marsk Stig och de åtta övriga fredlösa Danmark. De begav sig till Norge, vars kung Erik Magnusson tog emot de fredlösa med öppna armar.

Erik Magnusson, som själv låg i krig med Danmark, såg stora fördelar med att få över en inflytelserik dansk härförare på sin sida. Alliansen gynnade båda parter, eftersom den gjorde det möjligt för de fredlösa att utkräva hämnd och på längre sikt återfå sina besittningar.

Marsk Stig stod därför i spetsen för de fartyg som år 1289 skar genom Kattegatts vågor, på väg tillbaka mot Danmark, där den tonårige kung Erik Menved nu härskade. Fälttåget blev en stor framgång. Marskens män förstörde fästningar på ön Samsø och i staden Korsør på Själland innan de år 1290 slog sig ner på Hjelm, en ö utanför den jylländska halvön Djurslands kust.

”Myntet bar visserligen kungens namn, men det vägde för lätt. Endast till formen var det likt rikets vanliga mynt.” En av Erik Menveds jurister om falskmynteriet

Tillsammans med sina norska allierade fällde de fredlösa öns träd och byggde en borg på en brant sluttning. Därmed kunde Hjelm fungera som en framskjuten utpost för Erik Magnusson.

Från basen på Hjelm stävade de fredlösa ut på Kattegat, där de angrep och plundrade danska fartyg. Sjöröveriet kombinerades med regelbundna expeditioner till de danska kuststäderna. Det var framför allt ett byte marsk Stig var intresserad av: koppar.

Troligen plundrade de även flera kopparverk, tills marskens fartyg var tungt lastade med den rödglänsande metallen. Kopparn fyllde en viktig funktion i Stig och Erik Magnussons plan, som omfattade mynt – stora mängder mynt.

Hjelm blir en högborg för falskmyntare

Marsk Stigs och Erik Magnussons plan utgjordes av två delar. Först skulle de genom falskmynteri införskaffa medel till kampen mot den danske kungen. Därefter skulle stora mängder falska mynt undergräva landets ekonomi.

Förutom av koppar bestod Menveds pengar av åtta–tio procent silver. Den låga andelen silver till trots såg de faktiskt ut som silvermynt. Genom att sätta sina falska mynt, som nästan bara bestod av koppar, i omlopp ville Marsk Stig och Erik Magnusson så tvivel bland befolkningen om myntens värde.

På Hjelm inrättade de fredlösa ett myntverk, där stöldgodset smältes om. Från år 1290 genljöd ön av hammare mot metall när falskmyntarna smidde platta stänger, som senare skulle formas till mynt.

Olika kopparföremål, kopparmynt

Kungens mynt var silvriga, så falskmyntarna gav sina mynt en silverliknande yta. I dag ser dock förfalskningarna ut som det de faktiskt är: kopparmynt.

© Dansk Mønt & Shutterstock

Falska mynt krävde koppar och urin

I slutet av 1200-talet krävde framställningen av falska danska mynt först och främst koppar. Med hjälp av stora blåsbälgar värmdes metallen upp till smältpunkten, närmare 1 100 grader, varefter falskmyntarna på Hjelm troligen hällde ner den flytande kopparn i rännor som de dragit upp i sanden.

Resultatet blev koppartackor, som senare smiddes till först stänger och sedan tunnare band, som kunde klippas i kvadratiska bitar. Därefter kantsmiddes metallbitarna, så kallade kopparplattor, så att de fick en rund form.

Själva präglingen gjordes med hjälp av stämplar, som bestod av en över- och en understämpel av järn som placerades på var sin sida av myntet. Med ett hårt hammarslag på överstämpeln präglade myntmästaren både fram- och baksidan med ett motiv som kopierats från kungens mynt.

Slutligen fick falskmyntarna kopparmyntet att se ut som ett silvermynt genom att doppa det i en vätska bestående av bland annat klorargyrit och urin, som gav myntet en silverglänsande yta.

Utmaningen med falskmynteriet var att prägla kopparmynten så att vanliga danskar inte kunde skilja mellan kungens pengar och förfalskningarna från Hjelm. Marsk Stig hittade en effektiv lösning.

”De fångade in och fängslade vissa av kungens myntmästare”, står det i en samtida källa.

Myntmästarna utförde sitt arbete med stor framgång. De tillverkade stämplar som var till förväxling lika kungens, med symboler som ett kors med liljor och en kungakrona. När motiven var på plats gav falskmyntarna de rödglänsande kopparmynten en silverglänsande yta genom att stoppa dem i en speciell vätska.

Falska mynt cirkulerar

För en vanlig dansk var det nästan omöjligt att skilja de falska mynten från kungens egna. Därför var det en lätt sak för de fredlösa att sätta kopiorna i omlopp när de seglade till fastlandet. Vid Erik Menveds hov visste alla precis vad som var på gång.

”Myntet bar visserligen kungens namn, men det vägde för lätt. Endast till formen var det likt rikets vanliga mynt”, menade en av Menveds rådgivare, som tecknade en bild av de fredlösas fusk:

Ända sedan pengasystemens införande har brottslingar försökt tillverka falska mynt och sedlar. Deras mål har både varit personlig vinning och försvagning av fiendens ekonomi.

Kejsar Justinianus
© Shutterstock

Falskmyntare blev ekonomisk rådgivare

I 500-talets östromerska rike avslöjades Alexander, även känd som ”Barberaren”, som historiens första stora falskmyntare. I stället för att låta avrätta Alexander anställde emellertid kejsar Justinianus (527–565) honom och lät honom ansvara för rikets finanser.

Samuel Upham
© Bog: Notes of a Voyage to California via Cape Horn & Shutterstock

Låtsaspengar hamnade i Sydstaterna

Under inbördeskriget tryckte nordstataren Samuel Upham falska sydstatssedlar, som han sålde som skämtartiklar i Philadelphia. Kopiorna var dock så bra att sedlarna på flera håll användes som betalningsmedel i Sydstaterna.

Falska pund
© www.psywar.org

Nazisterna lät trycka falska pund

Genom Operation Bernhard skulle nazisterna föra in falska pundsedlar i England för att få landets ekonomi att kollapsa. Sedlarna, som tillverkades av fångar i koncentrationsläger, var dock så välgjorda att tyskarna kunde använda dem som betalningsmedel i utrikeshandeln.

”Dessa falska mynt sände de med privata sändebud till goda vänner i olika delar av riket när de skulle införskaffa förnödenheter och lät dem blandas med rikets lagliga mynt, varvid de förfalskade rikets alla mynt och bedrog folket, i synnerhet fattigt folk.”

Historiker menar att de fredlösa på Hjelm kan ha förfalskat hundratusentals mynt. Falskmynteriet var så omfattande att Erik Menved, helt i enlighet med marsk Stigs och Erik Magnussons plan, fick problem med inflation, eftersom befolkningen slutade lita på myntens värde.

Menved bränner borgarna

Marsk Stig skulle säkert ha njutit av att se Erik Menved förlora greppet om den danska kronan, men de fredlösas ledare fick aldrig uppleva det. År 1293, tre år efter ankomsten till Hjelm, avled han.

På Hjelm fortsatte de fredlösa med falskmynteriet fram till år 1295, då den 21-årige Menved mötte Erik Magnusson på slottet Hindsgavl i Middelfart på Fyn och ingick ett fredsavtal. Den norske kungen lovade då att upphöra med myntproduktionen på Hjelm mot att ön fick stanna kvar i norsk ägo.

I och med avtalet lät Menved samtidigt de övriga fredlösa återvända till sina gods. Tillståndet gavs enbart för att skapa lugn i riket. Kungen höll fortfarande fast vid att de dömda männen var skyldiga till mordet på Klipping.

Kors vid ladan i Finderup

År 1891 reste en förmögen privatperson ett 2,7 meter högt granitkors på platsen där han menade att ladan i Finderup stod på 1200-talet.

© Calvin

Domen var troligen justitiemord

Kungamordet i ladan i Finderup har utvecklats till en av den danska historiens stora kriminalgåtor. Marsk Stig dömdes för brottet, men det råder tvivel om hans skuld. Redan i samtiden avvisade ärkebiskop Jens Grand domen mot marsken och de övriga fredlösa.

Även dagens historiker tror att Stig Andersen och de övriga dömda var oskyldiga. De nio männen offrades sannolikt som brickor i ett storpolitiskt spel, iscensatt av den inflytelserika kretsen kring änkedrottningen Agnes. Drottningen drog visserligen nytta av mordet rent politiskt, men hon planerade knappast det.

En tänkbar mördare kan ha varit hertig Valdemar av Slesvig. Han hade ett tydligt motiv, eftersom han under en kortare period fängslats av Klipping. Enligt boken Jyske Krønike från mitten av 1300-talet rådslog Valdemar en kort tid efter sitt frisläppande ”med en rad stormän om kungens död”.

De historiska källorna är dock alltför knapphändiga för att mördarna säkert ska kunna pekas ut. Danmarks sista kungamord förblir ett mysterium.

Freden blev dock kortvarig. Efter Erik Magnussons död tog hans bror Håkon över tronen, och snart blossade striderna mellan Danmark och Norge upp igen. Den här gången stod slagen huvudsakligen i Halland, men år 1306 ville Menved eliminera det hot som fienden på Hjelm utgjorde. Kungen samlade därför en stor armé, som seglade till ön i Kattegat.

Kungens armé var numerärt överlägsen. Efter inledande strider med armborst och spjut gav öns invånare upp och lämnade den största borgen utan att bjuda något större motstånd. Därefter stack kung Menved fästningen i brand.

Marsk Stigs gamla maktbas gick därmed upp i rök, och två år senare slöt Danmark och Norge slutligen fred. Marskens namn och meriter levde emellertid vidare i lokala folkvisor. Kungamördare eller ej gjorde marsk Stig avtryck i historien.

LÄS MER OM FALSKMYNTARNA PÅ HJELM

  • Pauline Asingh & Nils Engberg (redaktörer), Marsk Stig og de fredløse på Hjelm, Ebeltoft Museum & Jysk Arkæologisk Selskab, 2002