Karl den Store

Karl den store grundade Europa

Frankernas kung och hans oövervinneliga armé fyller ut tomrummet efter antikens Rom. Karl den store bygger upp ett mäktigt rike som kommer att bli grunden till det moderna Europa.

Frankernas kung och hans oövervinneliga armé fyller ut tomrummet efter antikens Rom. Karl den store bygger upp ett mäktigt rike som kommer att bli grunden till det moderna Europa.

Scanpix/AKG-Images

När Karl år 768 blev kung över frankerna var han ännu inte ”den store”. Faktum är att han var tvungen att dela makten med sin bror Karloman.

Under Karl den stores tid på tronen (768–814) väste frankerriket sig emellertid mäktigt, och han utmanövrerade alla som stod i hans väg.

Följ Karl den stores erövringskrig och hans väg från kung till kejsare.

Karl den store började med ett halvt rike

Det fanns ingen anledning att se optimistiskt på framtiden när Karl kröntes år 768. Den frankiske kungens krönikeskrivare, som brukade skildra årets händelser i underdåniga hyllningar, skrev bara några få ord om händelsen:

”Herrarna Karl och Karloman upphöjdes till kungavärdighet; Karl den 9 oktober i Noyon och Karloman i Soissons”, stod det kortfattat.

Skrivarmunkarna hade all anledning att känna sig missmodiga för det rådde stor otrygghet bland frankerna. Rikets stormän hade nämligen utsett inte bara en utan två kungar som efterträdare till den mäktige Pippin den lille.

Karloman och Karl den store.

De båda kungarna av frankernas rike: Till vänster: Karloman den förste – staty från 1800-talet efter förlaga från 1200-talet. Till höger: Karl den store med sin son Pippin av Italien – miniatyr från 900-talet.

© Creative Commons & Public Domain

Bland franker och andra germanska folk var det en vanlig sed att låta sönerna dela på arvet efter fadern – även om det gällde ett helt rike.

Därför fick inte Karl ensam makten, han skulle regera ihop med sin lillebror Karloman.

Kungarna måste gemensamt sätta sig i respekt eftersom riket var nära att upplösas efter Pippins död: I provinsen Akvitanien var det öppet uppror, forna vasallstater längs gränserna bröt sina trohetseder till frankerna och påven i Rom bad om hjälp mot sina fiender.

De som skulle bringa ordning i denna röra var två nykrönta kungar.

De var mycket unga, och hyste inga varmare känslor för varandra, då det fanns ingenting som tydde på att krönikeskrivarna skulle få bättre saker att skriva om år 769.

Upproret i Akvitanien

Den viktigaste uppgiften för den nya härskarduon var att kväsa upproret i Akvitanien. Provinsen i det som i dag är sydvästra Frankrike hade under 150 år ­ömsom varit självständig, ömsom tillhört frankerriket.

Pippin den lille ­hade nyligen återerövrat Akvitanien efter tio års krig, och när han dog blossade motståndet upp igen.

”En viss Hunald, som ville bli kung, eldade folket i provinsen till ny kamp”, enligt den kungliga frankiska krönikan år 769. ”Det var mot denne man som kung Karl marscherade med sin armé.”

Under förberedelserna inför fälttåget var stämningen mellan Pippins söner allt annat än god. Karl bad Karloman om stöd, men förgäves:

”Han fick ingen hjälp av sin bror, som blev vilseledd av ondsinta råd från sina stormän.” Orden i den frankiska krönikan visar att fiendskapen spirade mellan kungarna, och skrivarna tog Karls parti.

Skrivarmunk

Munkar skrev ned årets viktigaste händelser i frankernas krönika.

© Scanpix/AKG-Images & Bridgeman

Även utan stöd från Karloman var frankernas här emellertid så stark att Hunald inte vågade möta den på slagfältet.

Rebelledaren sökte skydd hos en grannfurste, men när Karl hotade med krig och för­ödelse fick han sin fiende utlämnad.

Upproret i Akvitanien var över och Karl fick aldrig problem med provinsen igen, men motsättningarna mellan honom och Karloman levde kvar. Maktkampen lamslog frankerriket tills ödet plötsligt grep in år 771.

Karl fick all makt

Kung och kejsare Karl den store
© Scanpix/AKG-Images

”Kung Karloman dog i villan i Samoussy den 4 december”, berättar krönikan. Två små söner skulle ärva hans tron, men Karl hann före dem – han samlade sin brors anhängare och gjorde dem till sina allierade.

”Karlomans hustru reste till Italien med några få franker. Karl hade över­seende med deras avresa till Italien, även om den var onödig”, skrev kungens trogne krönikör.

Änkan tycks ha valt att låta sina barn växa upp utom räckhåll för Karl. Langobarderna i Italien tog emot henne – men det skulle komma att stå dem dyrt.

Än så länge var Karl emellertid nöjd; nu slapp han dela makten med en motsträvig medkung. Han kunde samla hela frankerriket under sig och inleda det ­erövringståg som skulle göra honom till herre över hela Västeuropa.

Saxarna påmindes om sitt löfte

De första som fick känna av Karls ambitioner var saxarna i nuvarande Nordtyskland. Deras land hade aldrig inlemmats i romarriket, och till skillnad från sina avlägsna frankiska släktingar hade de en traditionell, germansk livsstil.

Saxarna trodde på Oden och andra gamla gudar, och de var uppdelade i flera olika stammar under var sin hövding.

Avsaknaden av en stark gemensam ledare innebar att de var sårbara gentemot mer organiserade grannar, och därför hade saxarna länge varit de frankiska kungarnas vasaller.

År 772 ansåg Karl att det var dags att påminna grannfolket om deras trohetslöften, som de tydligen glömt så snart Pippin hade dött. Efter påsk gick Karl in i ­Sachsen med en stor frankisk armé.

Plikt att strida för Karl den store

Soldat i Karl den stores armé

Karls bästa soldater red ut i fält, men ingen vet om de stred till häst eller till fots.

© Osprey

Krig förenade folkslagen

Även nyligen besegrade fiender skulle delta i Karl den stores erövringskrig.

Varje vår skickade frankernas kung ut en svärm av kurirer för att kalla rikets stormän till möte. När stormännen kom hade de sina krigare med sig. Efter att Karl hade hållit hov gav sig hären nämligen ut i krig.

Kungens befallning gällde inte bara det frankiska kärnlandet utan även de nya provinser som han ständigt införlivade i riket.

Langobarder, bayrare och även de upproriska saxarna var skyldiga att strida tillsammans med de franker som nyligen gjort dem till Karls undersåtar. På så vis skapade krigen ett band mellan de många skilda folkslagen i riket.

Alla, från bönder till hertigar, måste göra soldattjänst men elittruppen i armén var professionella krigare, scara.

De var väl utrustade, kunde rycka fram snabbt till häst och tjänstgjorde året runt.

Stigbygeln togs inte i bruk förr­än efter Karls död, och ingen vet om hans krigare stred till häst eller satt av före slaget.

”Sedan han intagit borgen Eresburg fortsatte han ända till pelaren Irminsul, förstörde avgudabilden och tog allt guld och silver han hittade”, berättade krönikan.

Irminsul var en viktig saxisk kultplats med ett träd eller en trädformad sten-stod i mitten.

Tidigare hade de frankiska kungarna inte lagt sig i saxarnas tro, och antagligen var det en ren impulshandling att Karl förstörde Irminsul.

Men illdådet var ett tecken på att religiös tolerans hörde till det förflutna – och det ledde till en väpnad konflikt som skulle bli Karls längsta och mest brutala.

Frankerna var alltför starka, och år 772 gav saxarna upp, svor trohetsed till Karl och lämnade gisslan som garanti mot framtida uppror. Karl trodde sig ha vunnit en enkel seger och reste hem med stärkt självförtroende och stora drömmar om nya erövringar.

Karl den stores erövringskrig

Kriget mot langobarderna

Redan året efter kriget mot saxarna samlade Karl sina trupper för en ny invasion. Den här gången var målet langobarderna i Italien – ännu ett germanskt folkslag som länge levt i skuggan av det mäktiga frankerriket.

Namnet langobarder kommer av romarnas ord för ”långt skägg”.

Enligt den germanska stammens egna sägner kom de ursprungligen från Skåne, men hade vandrat söderut tills de kom till Italien på 500-talet. Här kom de att utgöra ett hot mot den andra stora maktfaktorn på halvön: påven.

Det var faktiskt ett sändebud från Rom som gav Karl en anledning att starta krig:

”Han kom för att invitera den ärevördige kungen och hans franker för att hjälpa kyrkan mot kung Desiderius och langobarderna”, meddelade krönikan år 773.

Charlemagne korsar Alperna år 773.

Karl den store korsar Alperna år 773. Detalj av målning från den romantiska perioden av Roger Eugene (1807–40).

© Scanpix/AKG-Images & Bridgeman

Nödropet var inte det första; de frankiska kungarna hade vid flera tillfällen ­tidigare hjälpt påven i Rom med att sätta langobarderna på plats.

Nu hade Karl fått ännu en välkommen anledning att bege sig över Alperna med sin armé.

Karlomans båda söner levde sedan ett par år tillbaka hos langobardernas kung Desiderius, och i värsta fall kunde han utnyttja deras krav på arvet för att skapa intern oro bland frankerna.

Därför samlade Karl sina soldater och satte kurs mot Alperna. Desiderius försökte blockera vägen över bergen, men den frankiska hären delade upp sig i två delar som gick genom var sitt pass.

Langobarderna var för få för att kunna försvara två vägar, och de tvingades i stället dra sig tillbaka in bakom huvud­orten Pavias tjocka murar.

Så långt hade allt gått Karls väg, men nu började det bli ont om tid. Pavias murar var för starka för en stormning, och en belägring skulle förlänga fälttåget till in på hösten och kanske ända till vintern.

Frankerna krigade bara på sommaren – soldaterna behövde komma hem när det var dags att skörda – och om de dröjde kvar i Italien tills vintern kom skulle det bli omöjligt för dem att ta sig hem över de snötäckta Alperna.

Karl funderade men beslutade sig för att stanna kvar utanför Pavia – kriget skulle fortsätta tills Desiderius föll på knä och bad om nåd.

Karl fick vänta ­ända till sommaren 774 innan langobardernas kung gav upp, men då hämnades han å andra sidan ordentligt.

Karl den store krönas i Lombardiet.

Karl den store kröns till kung av Lombardiet 774.

© Bridgeman

Karl skickade iväg Desiderius till ett kloster i frankerriket – ett förfaringssätt han använde även senare för att bli kvitt besvärliga personer – och gjorde sig själv till kung över langobarderna.

”Alla langobarder kom från samtliga städer i Italien och underkastade sig den ärevördige herren kung Karls och frankernas överhöghet”, stoltserade krönikeskrivarna.

Deras skildring av langobardernas entusiasm var inte alldeles sann, men de besegrade fann sig i sitt öde – bland annat eftersom Karl lät adeln behålla sina titlar och privilegier.

Ingen vet dock vad som hände med Karlo­mans änka och de båda sönerna.

Efter segern skyndade den nye langobar­diske kungen norrut; saxarna hade nämligen gjort uppror när han hade varit borta.

Karl den stores första krona
© Mikkel Juul Jensen

Karls första krona

”Karl den stores krona” gick i arv bland Frankrikes kungar, men namnet till trots hade den aldrig vilat på Karls huvud. Guldkronan tillverkades nämligen inte förrän 26 år efter hans död, då hans barnbarn Karl den skallige skulle ta plats på tronen.

I dag: Smältes ned under franska revolutionen.

Karl den stores järnkrona.
© Bridgeman

”Järnkronan” - Karls andra krona

Den kallas ”Järnkronan”, men den enda delen av järn i guldklenoden är en ring på insidan, som sägs vara gjord av en spik från Kristi kors. Kronan tillverkades på 700-talet eller tidigt 800-tal och tillhörde de norditalienska langobardernas kungar. När Karl den store hade beseg­rat dem år 774 lät han sätta kronan på sitt eget huvud och utropade sig till deras nye regent.

I dag Relik i katedralen i Monza vid Milano.

Karl den stores tredje krona
© Bridgeman

Karls tredje krona

Kejsarkronan ansågs tidigare ha varit den som Karl den store bar när han blev kejsare år 800. Men kronan smiddes inte förrän år 962 då den tyske kung Otto I lät sig hyllas som Karls arvtagare. Sedan dess kallades Tysklands regent kejsare.

I dag: Utställd på slottet Hofburg i Wien.

Totalt krig i Sachsen

Redan när Karl påbörjade belägringen av Pavia hade saxarna bestämt sig för att vägra lyda främmande herrar.

En saxisk trupp gick in på frankisk mark och brände ned den kyrka som var utgångspunkt för det kristna missions­arbetet i Sachsen.

Angreppet var en grov provokation och så snart Karl återvänt från Italien planerade han ett lämpligt motdrag:

”Han beslöt att angripa den förrädiska och svekfulla saxiska stammen och fortsätta kriget tills de alla besegrats och tvingats ta till sig den kristna tron, eller utplånats totalt”, skrev munkarna i ­krönikan.

Saxarna skulle kristnas med svärdets hjälp och om de stretade emot var Karl redo för folkmord.

Men det blev en utdragen process; varje gång Karl trodde att han hade uppnått sitt mål tog saxarna till vapen bakom hans rygg. De brände kyrkor, intog borgar och plundrade grannprovinserna.

Mellan åren 775 och 785 återvände Karl personligen med sin armé till Sachsen nästan varje år, med undantag av två då han var upptagen i andra krig. Nya uppror mellan åren 794 och 799 ledde till nya kungabesök.

Så sent som år 804, då den gamle kungen oftast lät andra ta hand om krigandet, ansåg Karl det nödvändigt att sätta sig på sin häst och rida till Sachsen för att bringa ordning.

Då hade det gått 32 år sedan han först invaderade det besvärliga området.

Karls metoder blev allt brutalare för varje gång han tvingades återvända till Sachsen.

En av krigets blodigaste episoder utspelade sig 782 då en frankisk här tågade mot rebellerna utan att invänta förstärkningar.

Frankerna led ett förkrossande nederlag; fyra grevar, 20 andra adelsmän och nästan alla soldaterna stupade.

Aachen – frankernas nya bastion

Karl den stores tron i Aachen

Karls tron står kvar på sin plats i kapellet.

© Bridgeman

Europas huvudort byggdes på varmvatten

Frankiska härskare hade alltid levt på resande fot, men Karl den store beslutade att han ville ha en fast adress.

Efter 20 år med krig och resor tyckte Karl att han borde skaffa sig en huvudstad, precis som påven i Rom och den östromerske kejsaren i Konstantinopel.

Omkring år 790 beordrade han sin arkitekt att skapa ett palats som var värdigt en kung, och bygga det i Aachen.

År 794 hade bygget kommit så långt att Karl kunde flytta in, och från år 806 tillbringade han alla vintrar där.

Under de sista fyra åren av sitt liv lämnade han aldrig staden. Karl styrde riket från denna bastion, och kopplade av med varma bad i vatten från Aachens heta källor.

Aachen uppfyllde alla Karls krav

  • Centralt läge i rikets gamla kärnland.
  • Nära trafikleder som floder och romerska vägar.
  • Massor av vilt i de stora Ardennerskogarna intill.
  • Härligt badvatten.
Karl den stores hem i Aachen
© Claus Lunau

Rådssalen

Rådssalen var formad som en romersk basilika. Det 45 meter långa rummet hade högt i tak och här hölls möten med rikets stormän.

Portbyggnaden

Portbyggnadens syfte är omdiskuterat. Vissa anser att Karl hade sitt privata residens här.

Kapellet

Kapellet är den enda del av palatset som finns kvar i dag. Byggnaden utgör en del av Aachens nuvarande katedral från 1300- och 1400-talen.

Badet

Badet låg skilt från själva palatset. Bassängen rymde hundra män åt gången.

Straffeexpedition till Sachsen

Karl ställde genast upp en väldig armé och gav sig ut på straffexpedition till Sachsen. Upprorsledaren ­Widukind flydde till danernas rike och de övriga försökte sluta fred, men det ville kungen inte höra talas om.

Han krävde att alla som deltagit i segern över hans krigare skulle utlämnas, och när 4 500 saxare kapitulerade utanför staden Verden lät han avrätta dem allihop.

Flera hundra år senare betraktade för övrigt nazist­ledaren Heinrich Himmler massakern som ett fransk-kristet övergrepp på urtysk kultur och lät uppföra ett minnesmärke på platsen år 1935.

Hos saxarna sporrade massmordet ­bara till ny kamp och Karl gav order om att tvinga fram en slutgiltig lösning på det saxiska problemet.

År 784 red frankiska krigare omkring i Sachsen och förstörde åkrar, brände ned hus och mördade invånarna – eller tog med sig dem till frankerriket som slavar. Folkmordet pågick hela vintern.

När våren kom skickade Karl ett erbjudande om fred: Om rebelledaren Widukind kom till honom i hans eget territorium och lät sig döpas skulle kungen skona hans liv och stoppa terrorn.

Saxaren gav med sig, och därmed tog striderna äntligen slut. Nya oroligheter blossade upp igen på 790-talet men utgjorde inget allvarligt hot mot frankerna.

Karl hade vunnit kulturkriget. Saxarna kristnades och många av deras seder ersattes med frankiska.

Påven behövde en beskyddare

Karl den store målad av Albrecht Dürer 1513.

Karl den store målad av Albrecht Dürer mellan 1511 och 1513. Vid det laget hade de tysk-romerska regalierna, inklusive Karl den stores krona, överförts till Nürnburg, där Dürer bodde. Dessa kan därför ha målats efter förlagan.

© Public Domain

Samtidigt som striderna pågick i Sachsen utvidgade Karl sitt rike i andra riktningar. Han jagade bort sin kusin från tronen i Bayern och fick därmed kontroll över viktiga bergspass och vägar in i frankerriket.

Senare eliminerade han hotet från det krigiska ryttarfolket avarerna genom ett fälttåg in i deras område i dagens Ungern.

I början av 790-talet hade Karl tillfredsställt sina erövringsbehov. Han hade total kontroll över alla vasallstater längs frankerrikets gamla gränser och nu började han knyta ihop regionerna till ett imperium.

Han fick hjälp på traven av påven Leo III, som gav honom en mer passande titel på juldagen år 800. Året innan hade påven blivit utslängd från Rom sedan han gjort sig till ovän med mäktiga adelssläkter.

Han bad då genast Karl om hjälp, och när frankerkungen personligen förde honom tillbaka till Rom tackade påven sin räddare:

”Påven Leo placerade en krona på hans huvud och han hyllades av alla romarna till majestätet Karl, krönt av Gud, romarnas store och freds­älskande kejsare, liv och seger”, skrev de frankiska krönikeskrivarna ­jublande om den stora händelsen.

Karl den store kröns till kejsare.

Karl den store kröns till kejsare av påve Leo III juldagen år 800. Målning av Friedrich Kaulbach från 1861.

© Public Domain

Därmed var Karl nu – nästan – arvtagare till de västromerska kejsarna, en titel som legat i dvala i 300 år. Men bara nästan.

Påven hade tagit till ett knep för att bevara sin goda relation till den östromerske kejsaren i Konstantinopel. Formellt var Karl inte kejsare i det västromerska riket, ­utan bara i själva staden Rom.

Karl struntade i detaljerna. Kejsar­titeln gav honom mer prestige i mötet med utländska regenter och sina egna undersåtar.

Från att bara ha varit en frankisk erövrarkung hade han nu blivit härskare över alla folkslag i Västeuropa. Påven hade auktoritet i alla trosfrågor ­inom hela den katolska kristenheten, och Karl hade den världsliga makten.

Nu kunde han börja samla sina länder och undersåtar till en enda stor helhet.

Europa smältes samman

Västfranken, Mellanfranken och Östfranken.
© VÄRLDENS HISTORIA

Frankiska arvsregler splittrade riket

  • Orange: Västfrankiska riket blev senare kungariket Frankrike.
  • Gul: Lotharingia åts upp av sina båda starkare grannar.
  • Röd: Östfrankiska riket blev Tyskland på 900-talet och därefter Tysk-romerska riket.

Adelns och kyrkans roller

Karl den store på färgat fönster

Sedan Otto I:s kröning år 962 använde tyska regenter Karl den stores gamla kejsartitel.

© Bridgeman

Hertigar sattes in som guvernörer med ansvar för militären i provinserna. Grevarna var ett steg lägre i rang och fick administrativa och juridiska uppdrag.

Bådadera var ämbetsmannatitlar, som senare blev till adelstitlar och spred sig över hela Europa.

Karls närmaste ställföreträdare var en grupp som kallades missu dominici – ”Herrens utsända”.

De rekryterades bland hans närmaste hovmän och skulle kontrollera att de kejserliga befallningarna åtlyddes i hela riket.

Adeln var rikets administrativa ryggrad, och kyrkan fick ansvar för att skapa samhörighet och sprida kunskap bland undersåtarna.

Domkyrkor och kloster skulle bygga upp prästskolor för att församlingsbor i hela riket skulle ha välutbildat folk att vända sig till inom kyrkan.

Sockenprästerna fick i uppdrag att undervisa bönderna; alla skulle lära sig Fader vår och trosbekännelsen. Prästerna uppmanades även att bygga upp små bibliotek och lära barnen att läsa.

I Europa skötte kyrkan undervisningen i flera hundra år och lade därmed grunden för framtida vetenskapliga och tekniska framsteg i västvärlden.

Karl den stores anda levde kvar

Byst av Karl den store.

Karl den stores byst. Det sägs att den innehåller frankerkejsarens hjärnskål. Utställd i skattkammaren ("Domschatzkammer") i Aachens katedral.

© Creative Commons

Den åldrande Karl, som redan kallades ”den store”, kunde blicka ut över ett Västeuropa som var som förvandlat.

”Medan han tillbringade vintern i Aachen lämnade herren kejsar Karl detta liv den 28 januari, ungefär i sitt 71:a levnadsår.”

I likhet med dagens historiker visste de frankiska krönikeskrivarna inte exakt när Karl föddes.

Den mäktigaste härskaren i Västeuropa sedan romarrikets fall var borta och hans imperium existerade som en enhet i endast 30 år efter hans död. Men minnet av storhetstiden levde vidare.

Franska och tyska regenter ansåg sig vara hans arvtagare och omgav sig med kronor, svärd och andra maktsymboler som påstods ha varit Karl den stores.

Även Napoleon, som levde tusen år efter Karl och sågs som en symbol för nya ­tider, hade den gamle frankerkungen som sin förebild.

Han gjorde sig till kejsare med påvens välsignelse, besökte Karls grav i Aachen och tog på sig langobardernas järnkrona i Norditalien.

Och i dag har EU sitt administrativa centrum i de trakter som en gång utgjorde kärnområdet i frankerriket.