Inga vittnen? Då får svärdet vara domare!

... Och här får du veta mer om historien:

Blodet frös till is i ådrorna på hertig Pierre av Alençon när ryktena om ett våldtäktsfall bland vasallerna nådde hans öron år 1386.

Ryktesspridaren Jean Carrouges – en riddare med svärtat rykte – anklagade godsägaren Jacques Le Gris för att ha förgripit sig på Carrouges hustru.

Den anklagade Le Gris var ingen mindre än hertigens personliga favorit bland vasallerna. Som hertig hade Alençon ansvar för att axla rollen som domare, och efter flera förhör deklarerade hertigen att godsägare Le Gris var oskyldig.

Hertigens slutsats var att kvinnan måste ha haft en mardröm.

Den förorättade Carrouges bestämde sig för att engagera först kungen och sedan Gud i händelsen.

På våren 1386 gav sig riddaren av på den långa resan från Normandie till Paris, där han sökte upp kung Karl VI på ett av hans slott.

När Carrouges stod ansikte mot ansikte med den blott 17-årige monarken, viss­te han att hans överklagan kunde kosta såväl honom som den gravida hustrun livet, därtill hela familjens egendomar, rykte och själars frälsning.

Han föll dock på knä framför kungen och bad att få avgöra våldtäktsfallet med en duell intill döden: ”Jag ska bevisa anklagelsen med min kropp mot hans och lämna honom antingen död eller besegrad.”

Carrouges måste dock beväpna sig med tålamod. Först i september möttes de båda kombattanterna i Paris för att ta del av myndigheternas beslut: Rätten beordrar rättegång genom ­duell mellan de två parterna”, proklamerade parlamentet, som hade ombetts att ta ställning i saken.

Som ritualen påbjöd, kastade Carrouges sin handske framför sin rivals fötter, och efter att ha svurit på sin oskuld tog Le Gris upp den. Utmaningen var antagen!

Normander spred duellen

I medeltidens Västeuropa kunde rätts­tvister avgöras med vapen i hand. Fanns det inga ögonvittnen eller avgörande bevis i en rättegång, kunde saken avgöras genom en duell där självaste Gud kallades in som domare.

Om bägge parterna i konflikten svor på att de talat sanning, måste naturligtvis minst en av dem ha ljugit, och därmed hädat inför Gud.

När de stridande parterna ställde upp i en duell intill döden skulle Gud – enligt ett medeltida synsätt – styra striden och leda den som talat sanning till seger.

Traditionen att avgöra konflikter genom tvekamp hade sina rötter i germanska stammar och i vikingarnas holmgång. En germansk lagsamling från 700-talet beskrev t.ex. att konflikter om mark löstes med tvekamp.

En handfull jord från den omtvistade marken ­lades mellan de två stridande parterna, som lät sina svärd vila mot jorden medan de svor på sin äganderätt. Sedan startade striden.

På 800-talet förde nordborna, som senare blev normanderna, med sig seden på sina plundringståg i Europa. När de slog sig ned i nordvästra Frankrike, Normandie, spred sig rättsliga dueller där­ifrån till större delen av Västeuropa.

Huvuden rullade i blodiga kamper bland fattiga bönder, köpmän och inte minst adeln. Även kvinnor kunde kasta handsken och utmana en misstänkt gärningsman på duell.

Kombattanterna stred med alla slags vapen – från dyrbara svärd, lansar och sköldar för de adliga, till klubbor, hammare, trästavar eller ­bara knytnävarna hos enkelt folk.

Gemensamt för dueller utdömda av domstol var att de inleddes med flera formella ritualer. Sedan släppte man på artigheten, för att övergå till fula knep.

Tvekamperna blev stora dragplåster och folk kom långväga ifrån för att skaffa sig en plats på de tribuner som omgav stridsplatsen.

När myndigheterna väl hade gett sitt tillstånd till rättsskipning genom duell, kunde de två duellanterna normalt förvänta sig omkring en och en halv ­månads väntetid innan striden kunde avgöras.

Under förberedelserna sökte många kombattanter upp en tränare för att öva inför striden. I vissa fall utsåg en part en professionell slagskämpe som ställföreträdare i duellen, en så kallad champion, men det var främst förbehållet sjuka, gamla och kvinnor.

Strid krävde särskilda kläder

Duellen mellan Carrouges och Le Gris bestämdes till den 29 december på stridsarenan i kyrkobyggnaden Saint-­Martin-des Champs i Paris – ett 20 x 80 meter stort flackt område öster om klostret där riddartorneringar brukade hållas. Under hösten 1386 började arbetare ­resa tribuner och iordningställa arenan.

Lagen påbjöd att duellen skulle utkämpas på en så kallad champ clos, en sluten plats med minst 2,3 meter höga väggar som skulle skydda åskådarna från att skadas av farande vapen eller uppskrämda hästar – och hindra rivalerna från att fly.

De stadiga träväggarna skulle förses med tre portar: en för vardera duellant och en för domarna. När dagen för duellen till slut var inne­ klädde sig rivalerna i stridsdräkt.

En rättsskipning genom duell hade en detaljerad klädkod. Enligt saxisk lag påbjöd vissa typer av dueller att kombattanterna stred barfota endast iförda en dräkt av läder eller smärting.

Den prominenta duellen mellan Carrouges och Le Gris krävde dock all tänkbar utrustning.

Över sina tunikor klädde sig männen i en dräkt av kraftig smärting med särskilt skydd för vissa kroppsdelar.

Sedan spände medhjälpare fast rustningen, nerifrån och upp, så att männen skulle slippa bära sina tunga pansar allt för länge före striden.

De hade en lång dag framför sig, och om duellen inte avgjorts före solnedgången måste de, enligt tradi­tionen, ställa upp igen nästa morgon. De båda duellanterna beväpnade sig med lansar, svärd, yxa och dolk innan hästarna fördes fram.

Duellen skulle avgöras genom döden. Om en av duellanterna gav upp under striden kunde han inte slippa undan med att få den ena handen avhuggen, som vid vissa mindre allvar­liga fall.

Om han inte inställde sig, eller om han gav upp, väntade galgen. I riddaren Carrouges fall skulle även hans älskade hustru Marguerite brännas på bål och deras nyfödde son skulle bli föräldralös.

”Denna dag ska avgöra vår strid”

Ryktet om duellen hade spritt sig i hela riket och folk kom långväga ifrån, ända från Normandie, för att se uppgörelsen. Tribunerna var fulla av folk, och på hedersplats satt kung Karl VI.

Till skillnad från romarnas gladiatorspel var en duell inte något spektakel som bjöd in till jubel och hejarop.

En härold trädde fram och läste upp reglerna för publiken: Åskådarna var förbjudna att bära vapen, att se striden från hästryggen eller på något annat sätt skymma sikten. De fick inte heller ta sig in på stridsplatsen eller ”tala, gestikulera, hosta, spotta eller ropa”.

Under publikens vaksamma blickar trädde duellanterna in på arenan och upprepade att de talade sanning. Deras utrustning gicks omsorgsfullt igenom för att se till att vapnen var likvärdiga, och att parterna inte hade dolt otillåtna amuletter på kroppen.

”Gör er plikt”, ropade härolderna. Det var startskottet för duellen. I skarp kontrast till den formella inledningsceremonin hade själva duellen inga spelregler.

En kämpe kunde hugga ned sin motståndare bakifrån, kasta grus i ögonen på honom, tvinga sitt vapen genom hjälmens visir eller trampa och sparka på en rival som låg ned.

År 1127 hade en adrenalinstinn duellant till och med lirkat in handen under rustningen och slitit testiklarna av sin motståndare, som snabbt förblödde.

Det ven i luften när Carrouges och Le Gris smällde de långa vapnen mot varandra. Publiken höll andan. I stridens hetta knäcktes lansarna, och de båda duellanterna satt av sina hästar för att fortsätta duellen med svärd.

En susning gick genom publiken när Le Gris träffade Carrouges i låret så att blodet forsade ut genom rustningen.

Le Gris drog ut sitt svärd från rivalens lår – ett avgörande misstag, skulle det visa sig, för i samma stund kastade Carrouges rivalen Le Gris till marken samtidigt som han ropade: ”Denna dag ska avgöra vår strid.”

Riddaren kastade sig över godsägaren, hittade låsmekanismen till visiret i hans hjälm och högg dolken i Le Gris ansikte och huvud. Gud hade talat.

Tortyr avlöste duellerna

Redan år 1215 hade påven förbjudit att åkalla Gud för att döma i rättstvister, men i praktiken fortsatte duellerna. Flera europeiska kungar försökte stoppa blodsutgjutelserna eftersom de själva ville ha monopol på rättsutövandet, och för att duellerna dessutom decimerade skaran av stridsdugliga vasaller.

Men trots mängder av fördömanden och förbud löste européerna rättstvister med svärdet ända in på 1500-talet.

För att ersätta de blodiga duellerna hittade myndigheterna andra effektiva sätt att avgöra tvister på, bland annat tortyr.

Ingenting kunde mer effektivt få en skyldig att erkänna sin skuld än krossade tummar, piskrapp och glödande järn.

Ett erkännande var betydligt bättre än en mängd ögonvittnen – och när den skyldige själv kröp till korset slapp man kalla in högre makter som domare.