Medeltidens riddare var oerhört väl skyddade, när de drog ut i krig. Redan på 1000-talet bar riddare både en tjock, vadderad tröja – en gambeson – och en ringbrynja, som bestod av sammanfogade järnringar.
Brynjans kraftiga ringar skyddade krigaren mot de flesta av de hugg och stick som han kunde utsättas för på slagfältet. Moderna rekonstruktioner och analyser har visat att en ringbrynja skyddade väldigt bra mot stick från svärd, lansar och pilar.
För att ha en chans att döda en riddare var det därför bäst att sikta på oskyddade områden på kroppen.
Rodrigo Díaz är en av världens mest berömda riddare. Han kallades ”El Cid”, som kommer av det arabiska Al-Sayyid och betyder ”Herren”.
Berömda riddare:
William Marshal (ca 1146–1219) vann över 500 riddartorneringar.
Rodrigo “El Cid” Díaz (1043-99) (1043–99) återerövrade Spanien från morerna.
Hugues de Payens (1070–1136) grundade Tempelherreorden.
Ett uppenbart mål var benen, som ofta inte skyddades av någon ringbrynja. Slag med mycket stor kraft med till exempel en stridsklubba eller en lans kunde vålla stora skador.
Under 1400-talet gick riddarna från att vara väl skyddade till att vara så gott som odödliga, när de började klä sig i hela rustningar.
Tjocka metallplåtar täckte i stort sett hela kroppen och kunde stå emot direkta slag från det mesta, till och med träffar med pilar från armborst och de tidigaste eldhandvapnen.
Ett av få sätt att ta kål på en riddare i rustning var att dra ner honom på marken och till exempel sticka honom med en kniv på något av de få ställen som var oskyddade, såsom armhålan eller skrevet.
