Gyllene horden krossade Europa

”När vi reste genom landet, stötte vi på otaliga mängder kranier och ben från stupade, som låg på marken”, skriver Johannes, som av påve Innocentius IV skickats till regionen för att träffa mongolernas ledare Batu khan, och ta reda på om mongolerna planerar att erövra även västra delen av Europa.

All död och förödelse överraskar dock inte Johannes, som redan tidigare stött på Gyllene hordens mongoler: ”Att slakta männisor bekommer dem inte”, skrev han.

Inte ens Europas starkaste arméer kunde slå mongolerna, när de på 1200-talet vällde in över kontinenten. För Östeuropa blev invasionen en vändpunkt, som inte enbart kostade otaliga män­niskoliv utan även splittrade de slaviska folkslagen för alltid.

Djingis khan enade stammarna

Från början hade mongolerna varit bara en samling stammar som levde på de vidsträckta stäpperna norr om vår tids Kina. Stammarna låg konstant i krig med varandra, men år 1206 lyckades hövdingen Temüdjin förena alla mongolerna under sin ledning. Temüdjin är i dag bäst känd som Djingis khan.

Mongolerna var vana vid att slåss, men de hade aldrig fört krig som en samlad enhet. De var experter på överfall och plund­ring, men att utkämpa stora, ko­or­di­ne­rade slag var en ny utmaning för dem.

Djingis khan organiserade sin nya armé och tränade den i nya tak­tiker, som oftast gick ut på att locka fienden i bakhåll eller omringa och utplåna honom. Inom kort var mongolerna redo att erövra världen.

Ett av Djingis första mål var Kina, som skickade en armé av legosoldater mot honom, men legosoldaterna valde snabbt att byta sida i stället för att slåss mot ­Djingis khans styrkor. Mongolarmén vände sig därefter mot storstaden Peking, som efter en lång belägring erövrades i en stormning den 1 juni 1215.

Djingis khan beslutade sig för att göra staden till ett exempel på vilket straff som väntade dem som inte gav upp direkt. I en månad lät han sin armé plundra staden. Besökande diplomater i Peking kunde året därpå rapportera att gatorna fortfarande var ”hala av människofett”.

Inget tycktes kunna stoppa Djingis och hans krigarhord, och år 1219 hade turen kommit till det mäktiga Khwarezmimperiet, som omfattade bland annat dagens Iran och Afghanistan. Khwarezm beseg­rades på några år, varpå mongolerna riktade blicken mot regionen norr om den mäktiga bergskedjan Kaukasus­: Europa.

Europas första ödestimme

År 1221 korsade en mongolisk styrka med drygt 20000 krigare Kaukasus, och började med att krossa Georgiens armé. I ett brev till påven kallade landets skakade kung mon­go­lerna för ”tatarer” – krigare från helvetet (Tartaros var i den grekiska mytologin en del av dödsriket Hades).

”Ett barbariskt folk av tatarer, djävulska till sin karaktär och glupska som vargar i sin hunger efter byte, men modiga som lejon, har invaderat mitt land”.

Med ett Georgien i trasor bakom sig stormade mongolarmén därefter fram över kumanerna, ett turkiskt stäppfolk, som levde norr om Svarta havet. De vanligtvis så krigiska kumanerna flydde skräckslagna norrut och övertalade de så kalla­de Rusfurstarna – en sammanslutning av furs­tendömen ledda av vikinga­ättlingar – att bilda en allians.

År 1223 mötte Rusfurstarnas och kumanernas förenade arméer med 80000 man de omkring 23000 mongolerna vid floden Kalka i dagens Ukraina – och blev i stort sett utplånade.

Cirka 40000 ruskrigare miste livet tillsammans med sju furstar. Allt verkade förlorat, men till allas förvåning försvann mongolerna lika snabbt som de kommit – och lämnade efter sig chockade ruser: ”Endast Gud vet vilket folk detta är, och varifrån det kom”, skrev en samtida rysk krönikeskrivare ängsligt.

Mongolernas försvinnande berodde på nyheten om ett uppror i Kina, men i Europa trodde många att de gåtfulla krigarna hade gett upp försöken att erövra regionen. De kunde inte ha mer fel.

Gyllene horden uppstår

När Djingis khan dog år 1227 sträckte mongolernas rike sig från Stilla havet i öster till Kaspiska havet i väster. De följande åren byggde sönerna ut riket ytterligare, så att det till slut var omöjligt att regera.

På ett stort möte i Kina beslutade Djingis khans arvtagare därför att imperiet skulle delas upp i fyra khanat, som vart och ett skulle styras av en khan. Sam­tidigt utsåg de en storkhan, som skulle ta hand om den övergripande ledningen av alla mongolernas områden.

Det västligaste av de nya khanaten blev känt som Gyllene horden, och uppgiften att leda det föll på Batu khan, barnbarn till Djingis khan. Khanatets namn kom möjligen av att Batu khan under sina fälttåg bodde i ett gyllene tält.

Efter att ha befäst sin makt över Gyllene horden riktade den ambitiöse Batu och hans general Subutai blicken mot Europa. Planen var att Batu khan skulle utvidga sitt khanat och tränga ända fram till Atlanten för att på så sätt skydda mongolrikets flank.

Tolv år efter mon­go­ler­nas första invasion av Europa korsade de åter Kaukasus, och år 1236 krossade Batu khan med en armé av 130000 mongoler först kumanerna och därefter volgabulgarerna, som levde längs floden Volga i dagens Ryssland.

Båda folkslagen var stäppkrigare, som lätt kunde enrolleras i mongolarmén. Som en konsekvens av det växte Batu khans armé till att omfatta inemot 200000 krigare.

Därefter vände khanen sig mot rusernas furstendömen. Fjorton av de största städerna lades i ruiner. De invånare som inte kapitulerade direkt dödades.

Staden Rjasan intogs bara tre dagar före jul, varpå mongolerna dödade de överlevande: ”En del spetsades på pålar, andra fick träflisor intryckta under naglarna. Präster grillades levande, och nunnor och unga kvinnor våldtogs i kyrkorna inför sina släktingar”, skrev en krönikeskrivare.

Även Kiev, den största av rusernas städer, intogs och stacks i brand, så enorma rökpelare steg mot den isblå vinterhimlen, där de blandades med röken från de andra brinnande städerna.

I furstendömet Vladimir-Suzdal – re­gionens starkaste rike, till vilket den då ganska lilla staden Moskva hörde – samlade storfursten Jurij II desperat en armé till försvar. I februari 1238 möttes storfurstens soldater och mongolerna vid ­floden Sit.

I meterhög snö kämpade ruserna mot övermakten, men flera tusen genomborrades av mongolernas pilar. Under blodbadet dödades storfurs­ten och hans huvud höggs av som en varning till andra. Ruserna underkastade sig mongolernas herravälde.

Batu khan var långtifrån färdig. En av farfar Djingis tumregler för krigföring hade varit att alltid döda fiendens ledare, så att fienden inte kunde samla sina styrkor för ett nytt krig.

Efter nederlaget till mongolerna hade kumanernas ledare Kotian flytt till Ungern tillsammans med 40000 krigare. Ungrarna vägrade emellertid att lämna ut Ko­tian till Batu khan.

Eftersom Ungerns kung Béla IV dessutom förfogade över en stor armé, som kunde hota mongolernas ­nyaste erövringar, bestämde Batu khan sig för att utplåna Ungern och därefter låta armén rida vidare in i Centraleuropa.

Europas elitkrigare slaktas

I Västeuropa hade få hunnit inse vilket stort hot mongolerna utgjorde. Många ­regenter utnyttjade mongolernas härjningar för att roffa åt sig mer land på bekostnad av de besegrade.

Batu khan tog dock inga chanser. I början av år 1241 skickade han tre stora arméer mot de ungerska städerna Buda och Pest.

För att undgå angrepp i flanken från tyska eller polska arméer skickade Batu khan samtidigt in en mongolisk styrka på omkring 10 000 man i Polen, där soldaterna brände stad efter stad, däribland Kraków, en av landets största städer.

Som en reaktion på det samlade Henrik den fromme, hertigen av Schlesien, en armé för att rädda Polen – och Europa. Hertigens styrka skulle enligt planen sammanstråla med en armé med 50 000 man, som kung Václav I av Böhmen – Henriks svåger – hade samlat.

För mon­golerna gällde det att förhindra att de båda arméerna förenades, och den mongoliska armén red därför så snabbt den kunde till den polska staden Legnica.

Där väntade Henriks armé på förstärkningarna, men när mongolerna dök upp beslutade hertigen sig för att ställa upp sin armé för strid på en slätt några kilometer från staden. Henrik var övertygad om att han skulle vinna.

Inte nog med att hans armé var tre gånger så stor som den mongoliska, den omfattade även några av Europas bästa krigare. Henrik hade övertalat en styrka från Tyska orden att följa med. Med de krigsvana korsriddarna vid sin sida kunde han inte förlora.

Hertigen delade upp sin armé i fyra styrkor: Den första var Henriks egen och bestod av schlesiska riddare och legosoldater.

Den andra styrkan utgjordes av Tyska orden – iförda sina mantlar med svarta kors och under befäl av stormästare Poppo. Den tredje omfattade en styrka av polska riddare, medan den fjärde bestod av schlesiskt infanteri.

Hertigen satsade på sina rustningsklädda riddare, som tillsammans med sina hästar vägde sammanlagt runt tusen kilo vardera. Vid ett anfall låg hela denna vikt bakom riddarens långa lans, som sopade undan allt motstånd.

Henrik inledde därför slaget med sina riddarstyrkor i ett frontalangrepp på mongolerna, som pressades tillbaka och snart vände om och flydde. Uppmuntrade av framgången följde Henriks riddare efter – och galopperade rakt in i mongolernas fälla.

Stäppkrigarnas reträtt var en krigslist. Plötsligt dök mongoliskt kavalleri, som hade varit dolt, upp på båda sidor av Henriks oorganiserade angrepp och avfyrade skur efter skur av pilar mot riddarna.

Därefter vände även de skenbart flyende mongo­liska krigarna om och anföll de överrump­lade européerna. Riddarnas tunga hästar var lätta mål för mongolernas pilar, och utan sina hästar hade de otympliga riddarna inte en chans mot mongolernas tunga kavalleri.

I stort sett hela den europeiska armén blev utplånad, medan Henrik själv blev halshuggen.

Mongolerna invaderar Ungern

Tillsammans med Tyska orden hade en handfull tempelriddare stupat i slaget vid Legnica, och Tempelherreordens stormästare underrättade Frankrikes kung Ludvig IX om tragedin: ”Tatarerna har skövlat och erövrat hertig Henriks land”, skrev stormästaren och påpekade att inga nämnvärda styrkor nu stod mellan Frankrike och mongolerna.

Samtidigt hade Batu khans huvudstyrkor korsat Karpaterna och gått in i Ungern, där de tre mongoliska arméerna förenades.

Den ungerske kungen Béla IV satte på några veckor ihop en enorm armé med nästan 100 000 man och drog ut för en slutgiltig uppgörelse med mongolerna, som hade slagit läger inte långt från Buda och Pest.

När ungrarna kom fram drog mongolerna sig emellertid tillbaka, och så fortsatte det i flera dagar, tills den mongoliska armén korsade en stenbro över floden Sajó och gjorde halt.

Kung Béla visste att det vore rena själv­mordet att anfalla mongolerna över floden, och valde att avvakta. Batu khan och hans generaler visste också att ett angrepp över floden inte vore idealiskt – men de hade en plan.

Några kilometer längre norrut fanns det ett vadställe, och dit skickades general Sekban med en liten styrka. Samtidigt förflyttade general Subutai sig längre söderut, där han med 10000 man byggde broar över vattnet. Batu khan stannade kvar vid sten­bron med huvudstyrkan på drygt 20000 man och sju kastmaskiner.

I gryningen den 11 april 1241 satte Batu khan sin plan i verket genom att bombardera de ungerska vakterna på bron med sina kastmaskiner. Vakterna flydde tillbaka till det ungerska lägret och slog larm.

Under tiden korsade Batu khans armé floden och mötte general Sekbans mindre styrka, som hade tagit sig över floden vid vadstället längre norrut.

Ungrarna blev trängda

På andra sidan floden brakade mongolerna samman med kung Bélas armé, som med sitt stora rytteri betraktades som en av Europas starkaste.

Även om Batu khan hade fått med sig sin huvudstyrka över floden, var han fortfarande numerärt underlägsen. Batu khan stred själv i första ledet, och 30 krigare i hans personliga livgarde stupade runt honom.

Just när det såg ut som om ungrarna var på väg att få övertaget, dök general Subutai upp med sina 10000 krigare och angrep ungrarna i ryggen. Det överras­kande angreppet knäckte ungrarnas moral, och soldaterna flydde i panik tillbaka till det befästa lägret.

Lägret utgjorde dock inte den räddning som de flyende ungrarna hoppades. Mongolerna omringade snabbt lägret och började bombardera det med kastmaskinerna, som sköt in mängder av brandpilar.

Inom kort stod det mesta av lägret i brand. Batu khan och Subutai gillrade nu en fälla för ungrarna genom att öppna en smal korridor, som ungrarna trodde sig kunna fly genom.

Tusentals ungerska soldater strömmade genom korridoren, men så snart de var ute omringade mongolerna dem. Kung Béla lyckades fly, men hela hans armé slaktades.

De följande månaderna drog mongolerna fram genom Ungern med sådan våldsamhet att var fjärde invånare i landet miste livet.

I december 1241 korsade mongolerna floden Donau och stod nu bara några kilometer från Wien. Inget verkade kunna hejda stäppkrigarna, och paniken spred sig vid de europeiska hoven. Lika plötsligt som de kommit vände mongolerna emellertid om igen.

Européerna tackade Gud för att han hade räddat dem. Verkligheten var emellertid en annan. Storkhanen Ögödei hade avlidit i Kina, och nu skyndade hans generaler hem för att kunna välja nästa khan. Erövringen av Europa fick vänta.

Mongolerna var Europas skräck

Alla som bodde i gränsområdena nära Gyllene hordens land sökte sig därifrån. Alla visste att det var endast en fråga om tid, innan horden skulle välla in över de europeiska gränserna igen.

År 1264 blev påve Urban IV tvungen att flytta ärkediakonen i Szatmár längre västerut, eftersom ärkediakonen befann sig ”i den yttersta delen av det ungerska riket, så att det mellan honom och tatarernas territorium inte bor några människor”.

Så utbredd var européernas rädsla för mongolerna att när bönderna i den nederländska provinsen Utrecht år 1274 gjorde uppror, trodde många i de närbelägna städerna att det var mongolerna som hade invaderat landet.

Några år senare – 1286 – valde Tyska orden att evakuera fyra av sina städer, enbart för att det ryktades att mongolerna höll på att samla sina styrkor igen.

Kungar och furstar förödmjukades

I de erövrade länderna fick många kunga- och furstendömen lov att överleva, men endast på villkor att regenterna varje år betalade tribut till mongolerna. I de områden där regenterna från början hade underkastat sig mongolerna installerade khanen civila guvernörer – så kallade darugi – som endast i undantagsfall lade sig i regenternas arbete.

I de områden som mongolerna betraktade som upproriska installerade de i stället stränga militära guvernörer – basqaqi – som dagligen skulle godkänna regenternas minsta handlingar. I många år lyd­de de flesta ryska furstar under basqaqi.

Påvens sändebud Johannes av Plano Carpini nådde år 1246 ända fram till staden Karakorum i Mongoliet, där storkhanen vistades. Där noterade han hur mongolerna såg till att ständigt påminna de europeiska furstarna och kungarna om att mongolerna var världens herrar.

”Vid khanens hov såg vi storhertigen av Ryssland, sonen till Armeniens kung och många stora sultaner, som inte mottogs med den ära som de var värdiga”, konstaterade han. ”Även de tatarer som skulle passa upp, gick före och beordrade dem runt”.

Till storkhanen överlämnade Johannes ett brev, i vilket påven uppmanade khanen att inte angripa Europa, för då skulle Guds vrede drabba honom.

Påvens man skickades hem med ett skriftligt svar, i vilket påven kallades till storkhanens hov tillsammans med Europas kungar: ”Om du inte lyder vår befallning kommer vi att se dig som vår fiende. Alla som erkänner och underkastar sig Guds son och världens herre kommer att frälsas. De som vägrar kommer att utplånas”.

På goda grunder fruktade påven att khanen skulle göra allvar av sina hot, men trots att mongolerna flera gånger gjorde ansatser till att förverkliga planerna blev det aldrig av.

Inbördeskrig försvagade horden

Trots rädslan för mongolerna var livet under deras ok inte enbart elände. Mongolernas styre bjöd på långa perioder­ av fred och i det närmaste konstant ekonomisk tillväxt för de drygt 100 miljoner människor som levde innanför det gigantiska rikets gränser.

Redan några år efter mongolernas intåg i Östeuropa visade det sig dock att de ofta var sina egna värsta fiender. När storkhanen Möngke år 1259 avled utan någon arvtagare kämpade alla khanerna om makten.

Inbördeskrigets segrare blev Khubilai khan i Kina, men resultatet var att de fyra khanaten endast formellt erkände storkhanens överhöghet.

För Gyllene horden blev det början till slutet. Det skulle dröja flera hundra år, innan horden slutgiltigt föll isär, men den återvann aldrig den styrka som den haft innan inbördeskriget bröt ut.

Hordens arméer fortsatte med att plundra grannstaterna, men några fler stora segrar på slagfältet blev det inte.

Samtidigt växte nya, starka, kristna riken fram i mongolernas skugga. I flera århundraden hade städerna Kiev och Vladimir varit de båda huvudstäderna i Ryssland, men efter Gyllene hordens härjningar hade båda städerna försvagats.

Moskva gick däremot från att vara ett mindre samhälle till att bli Rysslands primära furstendöme tack vare en långvarig fred med Gyllene horden, som staden betalade tribut till.

Många flyttade därför till Moskva, som växte sig så stort att furstendömet med tiden blev Gyllene hordens största fiende – och så småningom dess baneman.