År 1259 upplevde munken Justin någonting märkligt och oförklarligt. Invånarna i den italienska staden Perugia drabbades av kollektivt vansinne och började piska sig själva.
”De var så påverkade av gudfruktighet att adliga såväl som icke adliga, unga och gamla, till och med barn ned till fem års ålder gick omkring nakna på gatorna utan skamkänsla. Alla bar ett knippe läderstrimlor och under tårar och stönanden piskade de sig själva på ryggen tills blodet rann”, skrev den förfärade munken.
Justin hade aldrig sett någonting liknande. Han beskrev självplågeriet som en fanatisk mani som uppstått till följd av en ökad laglöshet och oordning. Först hade hysterin drabbat invånarna i Perugia och därifrån spridit sig till nästan hela den Italienska halvön.
Rörelsen bakom masshysterin fick namnet ”flagellanterna” – från det latinska ordet flaggelo, som betyder gissla eller piska.
”Under Herrens år 1263 började människor överallt springa runt och piska sig själva”, lyder texten till denna bild från det ungerska verket ”Chronicon Pictum” från 1358.
Piskan tilltalade de flesta
Självplågeri var inget okänt fenomen i det medeltida Europa. I århundraden hade kristna munkar och eremiter pinat och plågat sig själva för att visa fromhet och ånger. Till exempel beskriver biskop Theodoret av Cyrus religiösa enstöringar som gick omkring med kedjor eller järnharnesk med piggar på insidan, vilket ständigt skulle påminna dem om Kristi lidande. Helgonet Dominic Loricatus, som bodde i en skog i Italien på 1000-talet, lär ha svingat piskan flera gånger i veckan – det berättas att han piskade sig hela 50 000 gånger om dagen under fastan.
Men till skillnad från de tidigare ensamma självplågarna visade det sig att 1200-talets flagellanter tilltalade de stora massorna – även människor utanför kyrkans och klostrens värld. Inte bara fattiga och bönder, utan även rika borgare och adelsmän började slå sig själva inför stora skaror av åskådare medan de sjöng psalmer och kastade sig på marken.
”Det hade inte godkänts av någon kyrkofader, ej heller anbefallits av någon religiös ledare, utan det har sprungit fram bland enkla människor” Munken Justin av Peugia.
Katolska kyrkan såg med allt större förundran och oro hur den rådande världsordningen ställdes på ända. Flagellanterna fick tjuvar att ångra sig och lämna tillbaka stöldgods, lokala myndigheter greps plötsligt av medmänsklighet och öppnade fängelserna, och förvisade tilläts återvända till sina hemtrakter.
”De (kyrkan, red:s anm.) var förundrade över hur ett sådant passionerat utslag av fromhet kunde uppstå. Det hade inte godkänts av någon kyrkofader, ej heller anbefallits av någon religiös ledare, utan det har sprungit fram bland enkla människor vars exempel nu följs av både lärde och olärde”, skrev Justin.
Den 15 februari varje år arrangerades festen Lupercalia i romarriket. Män sprang runt på gatorna och piskade kvinnor för att förbättra deras fruktbarhet.
Piskan ven under antiken
Tävling, religiös ceremoni och fruktbarhetsritual – i många forntida kulturer förekom självplågeri.
Självpiskning förekom redan i flera av de forntida kulturerna. Till exempel firade invånarna i den grekiska stadsstaten Sparta varje år festivalen ”Flagellanternas dag”. Då piskades pojkar och män i en tävling om vem som kunde uthärda flest slag.
”Pojkar blir piskade hela dagen, ofta till döds, framför gudinnan Dianas altare, och de lider med glädje. De tävlar mot varandra om segern, för den som uthärdat smärtan längst och har förmått ta emot flest slag, blir dagens vinnare”, skriver historikern Plutarchos (46–120 e.Kr.).
Även romarna svingade piskan under fruktbarhetsfesten Lupercalia då unga adelsmän sprang nakna genom gatorna. Under festligheterna lät sig unga kvinnor frivilligt bli piskade på magen med läderremmar för att främja fruktbarheten.
I den tidens mysteriekulter var självpiskning en religiös ritual. Till exempel nämner historikern Herodotos en ceremoni inom Isiskulten då både män och kvinnor piskade sig själva. Ritualerna var emellertid ytterst hemliga. ”Det är inte tillåtet att avslöja varför dessa piskningar ägde rum”, skriver Herodotos.
Även judiska, egyptiska och syriska präster piskade sig själva under religiösa ceremonier för att uppnå ett transliknande tillstånd och därigenom komma i närmare kontakt med det gudomliga.
Tiotusentals sprang runt på gatorna
Fromheten övergick snart i religiös fanatism. Inom bara några år fick flagellanterna tusentals anhängare från alla samhällsklasser som deltog i självplågeriet med aldrig tidigare skådad iver. De trodde att Gud därmed skulle förlåta dem alla synder, skjuta upp domedagen och förkorta vistelsen i skärselden.
”Det var inte bara under dagens timmar utan även om natten som hundra, tusen och tiotusen av dessa ångerfulla oberoende av vinterkylan sprang runt på gatorna med tända vaxljus i händerna. Samma scener utspelade sig i små byar och i städer, även bergen och fälten tycktes genljuda av människans vädjande röst till Gud”, berättar Justin.
Även kvinnor deltog i den nya religiösa manin, men passande nog inomhus, konstaterade munken.
Trots att flera kungar förbjöd gisslandet fortsatte självpiskandet i århundraden i Spanien. Här har en offentlig gissling avbildats av den store konstnären Francisco Goya i början av 1800-talet.
Eremit samlade över 10 000
Till en början tolererade kyrkan masshysterin, men vid 1200-talets mitt nådde självplågandet alarmerande höjder. Efter en period med missväxt led stora delar av Europa av hungersnöd. När grödorna inte växte, och hungern stod för dörren, ansåg de flesta att det måste vara Guds straff. Många bönder och borgare började ifrågasätta kyrkan och sökte nya sätt att blidka Guds vrede.
Hos flagellanterna var alla välkomna. Rörelsen hade ingen formell ledare, inga föreskrifter och ingen hierarki, och en karismatisk person kunde samla enorma massor kring sig. I Perugia hade vågen inletts av eremiten Raniero Fasani, som bodde i en grotta. Han hävdade att en ängel hade förkunnat för honom att staden skulle förstöras om invånarna inte visade ånger, och inom kort inleddes självplågandet. Runt Raniero Fasani bildades det snabbt ett brödraskap, som fick anhängare i alla delar av Italien. Snart tågade över 10 000 människor genom det italienska landskapet.
De som inte deltog anklagades för att vara i pakt med djävulen och hela områden avfolkades, eftersom befolkningen anslöt sig till flagellanterna. Vid det här laget utgjorde flagellanterna ett hot mot den rådande samhällsordningen.
För kyrkans vidkommande var det värsta emellertid att sekten påstod att medlemmarna enbart med hjälp av piskan kunde sona sina synder. Av tradition var det enbart präster som fick lov att ge syndernas förlåtelse, vilket innebar att flagellanterna hotade kyrkans position. Påven insåg att han var tvungen att ingripa, och 1261 utfärdade han ett förbud mot flagellanterna och stämplade dem som kättare.
Flagellanternas storhetstid varade endast drygt 100 år, men den spontana rörelsen gjorde ett stort intryck under medeltiden och nämns ofta av historieskrivare, bland annat i Nürnbergkrönikan.
Tyskarna var tokiga i piskan
Efter påvens agerande förlorade sekten sitt fäste i Italien men växte in i Österrike och Frankrike samt norrut till bland annat nuvarande Tjeckien, Tyskland och Polen, där stora skaror av nya anhängare började piska sig själva.
När pesten härjade i södra Tyskland i slutet av 1340-talet fick flagellanterna ett nytt uppsving. Krönikeskrivaren Matthias von Neuenburg beskriver hur 200 självplågare tågade in i staden Speyer där de hälsades av stora folkmassor.
”De ställde sig inuti en cirkel som de ritat på marken och tog av sig alla kläder utom ett höftskynke. Därefter vandrade de runt och runt i cirkeln med armarna utsträckta åt sidorna som ett kors, och till sist kastade de sig raklånga på marken. Därpå reste de sig och började slå sin granne med ett gissel – med fyra knutar och fyra vassa järnpiggar – i takt med psalmsången. På en given signal kastade de sig på knä, därefter platt på marken, stönande och hulkande.”
I mitten av 1300-talet var flagellanterna så populära att de kunde anordna stora processioner. I synnerhet i Tyskland anslöt sig tusentals troende till sekten.
Sekten ställde krav
I synnerhet i området kring städerna Speyer och Strasbourg uppstod flera flagellantsekter som fick tusentals medlemmar. Hos en av sekterna, Korsbröderna, var anslutningen så stor att sekten kunde börja införa antagningskrav. Varje man skulle kunna spendera fyra pfennig om dagen för egna förnödenheter, han skulle ha bekänt alla sina synder, förlåtit sina fiender – och ha fått sin hustrus samtycke.
Flagellanterna var orubbligt övertygade om att inspirationen till deras handlingar var gudomlig. Ett ögonvittne berättar att de flagellanter han mötte på sin väg var övertygade om att deras instruktioner ursprungligen kom från ett heligt brev från Jesus som en ängel levererat till jorden. I brevet skulle Guds son ha skrivit att han var missnöjd med syndarna – i synnerhet de som hädade, de som arbetade på vilodagen och de otrogna. Enligt brevet kunde den som ångrade sig göra bot genom att leva i exil i 34 dagar och piska sig själva dagligen.
VIDEO: Se filippinska män piska sig själva
Under “Holy Week” (veckan innan påsk) går filippinska män längs gatorna och piskar sig blodiga för att få sina synder förlåtna. Katolska kyrkan fördömer den gamla sedvänjan, men trots det sker det varje år.
Ville återuppliva död kejsare
Flagellanternas popularitet var starkt förknippad med pestens härjningar. Ju fler offer digerdöden skördade, desto starkare blev sekten. När pesten härjade som värst mellan åren 1347 och 1349 hyllades flagellanterna av stora, jublande folkmassor i många tyska städer.
”De marscherade genom städerna i välorganiserade led med ledare och sångare. Deras huvuden var täckta ned till ögonen, deras blickar fästa vid marken. Alltihop åtföljdes av den djupaste form av deltagande och sorg. Överallt togs de emot med klämtande klockor och stora skaror av människor som kom långväga ifrån för att höra deras psalmer och se deras botgöring”, skriver den tyske historikern J.F.C. Hecker.
”På en givensignal kastade de sig på knä, därefter platt på marken, stönande och hulkande.” Krönikeskrivaren Matthias von Neuenburg om flagellanterna.
I den italienska staden Guardia Sanframondi ber invånarna vart sjunde år om förlåtelse för sina synder genom att uppträda som flagellanter. De slår sig symboliskt med piskor av metall.
Snart blev rörelsen så stor att den intog kyrkorna och spred sitt budskap genom folkliga psalmer. I Strasbourg försökte en grupp flagellanter visa sin andliga kraft genom att återuppliva ett dött barn och driva ut onda andar. Katolska kyrkan fick nog när flagellanterna bestämde sig för att återuppliva den helige romerske kejsaren Fredrik II som hade varit död i mer än hundra år.
Återupplivningsförsöket kunde bara tolkas som kätteri och 1349 utfärdade påve Clemens VI (1291–1352) en bannbulla mot flagellanterna. Han fick stöd av Tysklands biskopar och under många år därefter tycktes rörelsen vara upplöst.
Drottning Katarina av Medici var en flitig självpiskare.
Fransk drottning svingade piskan
Även om flagellanternas massprocessioner bromsades på många platser i Europa under 1400-talet fortsatte de offentliga självpiskningarna i Frankrike och Portugal – med kungligt godkännande.
Den franska drottningen Katarina av Medici (1519–89) och hennes son Henrik III (1551–89) stödde öppet de olika franska flagellantsekterna. År 1574 ställde sig drottningen officiellt i spetsen för flagellanterna och deltog i flera ceremonier i bland annat Lyon och Toulouse. Samma år ledde hon de så kallade svarta flagellanternas procession genom Avignon. Drottningen ordnade till och med sammankomster där de fina hovdamerna tvingades att piska varandra som straff för sina synder. Drottningen svingade själv gärna piskan.
Trots stödet från kungligt håll minskade dock flagellanternas popularitet. År 1601 införde det franska parlamentet ett förbud mot flagellanterna, som därefter långsamt försvann från Frankrike.
På enstaka platser i Spanien, Portugal och Italien arrangerade självpiskare dock fortfarande stora processioner långt in på 1800-talet – i synnerhet vid tiden kring påsk.
Rörelsen ebbade ut
Men vidskepelsen och hysterin var inte så lätt att avliva. Trots kyrkans fördömande samlades flagellanterna fortfarande då och då. Till exempel fick en italiensk bonde en uppenbarelse år 1399 och detta blev början till en ny men kortvarig blomstringstid för flagellanterna. Mer än 15 000 självpiskare samlades i staden Modena, men katolska kyrkan ingrep genast och brände ledarna som kättare.
I Tyskland lyckades en Karl Schmidt samla en stor skara anhängare som var övertygade om att Schmidt var en återfödd, gammaltestamentlig profet som inte kunde dö. Den teorin fick ett definitivt slut när inkvisitionen kastade både Schmidt och hans anhängare på bålet år 1414.
I slutet av 1400-talet var flagellanterna så gott som borta.