Krigare har sedan antiken försökt skydda kroppen med hjälp av plagg av olika slag.
Redan under 300-talet före Kristus började man i Europa bära ringbrynja – ett skydd gjort av flera tusen sammanfogade metallringar.
Ringbrynjan var under tidig medeltid riddarnas vanligaste kroppsskydd. Brynjan var flexibel, men med sina omkring 30 kilo samtidigt väldigt tung.
Utvecklingen av allt bättre vapen krävde emellertid bättre skydd, och från 1100-talet förstärktes ringbrynjan med metallplåtar, tills riddarna på 1300-talet var helt täckta av pansar.
Rustningens vikt, överhettning och rost gjorde emellertid skyddet ett helsicke att bära.
TEMPERATURKÄNSLIG
Korsfarare iförda ringbrynja stred i Mellanöstern i temperaturer över 40 °C.
Hetta förvandlade rustningen till en tryckkokare
Höga temperaturer och rustningar var en olycklig kombination. Det upptäckte många korsriddare under striderna i Mellanöstern.
Under korstågen var ringbrynjan vanligast, och de många tusen tätt sammansatta metallringarna blev väldigt varma i solen.
Den heltäckande rustningen fungerade som en tryckkokare, eftersom den inte släppte ut vare sig värme eller svett.
Risken för värmeslag utgjorde därför ett nästan lika stort hot som fiendens pilar.
VIKTEN
Rustningens hjälm kunde väga omkring fyra kilo.
Rustningen sög musten ur riddaren
Fjortonhundratalets heltäckande rustningar kunde väga upp till 40 kilo, och enbart benen skyddades av 16 kilo stål.
Försök vid universitetet i Leeds i Storbritannien visade 2011 att testpersoner även under gång förbrukade mer än dubbelt så mycket energi i en rustning som utan.
Enligt historiker var det sannolikt de franska riddarnas tunga rustningar som kostade dem segern mot engelsmännen i slaget vid Azincourt 1415.
Även ringbrynjan vägde en hel del. Riddaren var tvungen att släpa på upp till 30 000 metallringar.
UNDERHÅLLET
Väpnare så unga som 14 år tog hand om riddarens rustning, vapen och häst.
Tjänare fick skrubba och skura i timmar
Underhållet av rustningen var besvärligt och tidskrävande.
Lera, regn och fukt gjorde att metalldräkten angreps av rost. Därför behövde järnet och stålet ständigt rengöras och smörjas med olja.
Ringbrynjorna rengjordes i regel från smuts och rost genom att de rullades runt i en tunna med sand och vinäger. Rustningens större delar fick mödosamt skrapas rena med till exempel pimpsten eller sand.
Det krävande arbetet utfördes av en väpnare, riddarens lojale tjänare, som sannolikt avskydde rustningen mer än riddaren gjorde.
OSMIDIG
Tunga metallplåtar täckte riddarens armar och hämmade hans rörelser.
Otymplig dräkt gjorde riddaren till ett lätt byte
Rustningen var inte bara tung. Den hämmade även rörelsefriheten. Riddaren var därför oerhört beroende av hjälp från sin väpnare, till exempel för att komma upp på hästen.
Hjälplösheten kunde bli ödesdiger. Om riddaren föll av hästen under en strid var han ett lätt byte.
Även ringbrynjan begränsade bärarens rörelser. Det fick den tyske kejsaren Fredrik I erfara, när han under ett korståg år 1190 föll ner i den turkiska floden Saleph. Kejsaren drunknade – troligen för att ringbrynjan tyngde ner honom.
PRISET
Uppemot ett helt år tog det för smeden att tillverka en rustning.
Rustningen kostade omkring tolv årslöner
Det var endast de relativt förmögna som hade råd att skaffa en rustning.
Priset varierade visserligen beroende på materialet och arbetets kvalitet, men kostnaden var alltid betydande.
En engelsk riddare fick 1347 punga ut med 16 pund för en rustning. Det motsvarade tre årslöner för en utbildad hantverkare.
Särskilt skickliga smeder som österrikaren Jörg Seusenhofer tog betydligt mer betalt.
Den tyske kejsaren Ferdinand I fick 1546 betala Seusenhofer hela 1 200 guldmynt för en rustning. Det motsvarade tolv årslöner för en tjänsteman vid hovet.