Medeltida stad, gatuliv, marknad

Fem skäl till att medeltiden kryllade av bakterier

Livet i Europa förr i tiden var inget för känsliga själar – eller magar. Tätbefolkade städer, dålig sanitet och bristande kunskaper om hygien fick bakterierna att frodas under medeltiden.

Livet i Europa förr i tiden var inget för känsliga själar – eller magar. Tätbefolkade städer, dålig sanitet och bristande kunskaper om hygien fick bakterierna att frodas under medeltiden.

FineArt/Imageselect

Pestbakterien, Yersinia pestis, dödade under medeltiden en tredjedel av Europas befolkning, men den ökända bakterien var långt ifrån den enda mikroorganismen som florerade bland dåtidens människor.

Bakterier hade nämligen utmärkta villkor både på landsbygden och i de hastigt växande städerna. Avsaknad av ordentliga avlopp och undermålig sanitet skapade en idealisk grogrund för bakterier, medan trångboddhet och överbefolkade städer underlättade spridningen mellan människor och djur.

Resultatet var att sjukdomar som dysenteri, spetälska och tuberkulos härjade med lidande och död som följd.

HANDHYGIEN

Handtvätt, medeltid, hygien

Först på 1700-talet blev det vanligt att tvätta händerna med tvål i Europa.

© Shutterstock

Tvål var okänd under medeltiden

Toalettpapper fanns inte under medeltiden. I stället använde man halm, mossa eller trasor, vilket innebar att händerna ofta kom i kontakt med tarmbakterier.

Händerna tvättades i regel kallt vatten. Endast de rikaste hade råd med den tvål som korsfarare på 1100-talet förde till Europa från Mellanöstern.

Muslimernas sedvänja att reservera vänster hand för toalettbesök och höger för att äta tog européerna inte till sig.

Den bristande handhygienen ledde till sjukdomar som dysenteri, en allvarlig tarminfektion.

OKUNSKAP

Medeltiden, pest, kyrkan

Sjukdomar skulle enligt kyrkan botas genom bön och frälsning.

© Josse Lieferinxe

Övertro förhindrade kampen mot bakterier

Bakterier och deras sjukdomsalstrande egenskaper var okända under medeltiden.

Epidemier förklarades med förekomsten av dålig luft, obalans mellan kroppsvätskorna eller helt enkelt som ett uttryck för Guds vilja. De flesta behandlingar – till exempel åderlåtning – var verkningslösa, och bakterier fick därför lov att frodas.

Vissa typer av traditionella mediciner utgör ett undantag. Moderna studier visar till exempel att ett populärt medeltida recept med lök, vin, vitlök och galla från nötkreatur bidrar till att bekämpa stafylokocker.

KÖKSHYGIEN

Spruckna träskålar var bakteriehärdar, men få hade råd att kassera dyrbara köksredskap.

© Shutterstock

Människor vadade i smuts

Medeltidens människor tog lätt på hygienen i köket.

Mellan måltiderna sköljdes köksutrustningen bara i kallt vatten. Bakterier frodades i de sprickor som uppstod i skålar och andra köksredskap av trä.

Matrester kastades på golvet, där utströdd halm skulle suga upp smuts, men halmen byttes sällan ut.

”Det nedersta lagret ligger ostört i tjugo år impregnerat med utsöndringar från hundar och människor, ölslattar, fiskrester och andra avskyvärdheter, som det inte passar sig att nämna”, berättar den nederländske filosofen Erasmus av Rotterdam på 1500-talet.

FEKALIER

De flesta avträden var placerade över en grop, från vilken avföringen hämtades av nattmännen. Bilden är från en borg.

© Shutterstock

Avföring samlades på hög

De 100 000 invånarna i medeltidens London producerade tillsammans omkring fem ton avföring per dag. Staden hade inget kloaksystem, så exkrementerna fraktades ut från staden och dumpades i Themsen.

Stanken blev så påträngande att borgmästaren år 1357 med hot om fängelse förbjöd invånarna att utnyttja floden för det ändamålet.

Lagen respekterades emellertid inte, och snart blev avföringshögarna så stora att fartyg inte kunde passera.

Bakterierna trivdes i den förorenade floden, och epidemier härjade upprepade gånger i den smutsiga staden.

HUSDJUR

Medeltiden, fårkött, matvanor

Får, kor och grisar levde i regel tillsammans med sina ägare i samma hus.

© Google Art Project

Djur minskade motståndskraften

Husdjur som höns, får, kor och grisar bodde under medeltiden under samma tak som bondefamiljen.

Närheten gav värme och skyddade de värdefulla djuren från att bli stulna eller uppätna av vargar, men ökade även risken för att farliga bakterier spreds från djur till människor.

Det skedde på 1300-talet, när epidemier orsakade av bland andra bakterierna E. rhusiopathiae och streptokocker härjade bland får- och boskapsbesättningar.

Sjukdomarna försämrade befolkningens motståndskraft mot digerdöden, som bröt ut några år senare.