Familjen Medici terroriserade sig till makten i Florens

Ryktet om attentatet mot bröderna Medici spred sig snabbt. De var ägare till den berömda Medicibanken och ättlingar till den högt respekterade Giovanni de' Medici. Släkten var en av de ­rikaste och mäktigaste i Europa och hade ­låtit uppföra några av de mest imponerande byggnaderna i Florens.

De hade låtit hämta sin tids största konstnärer till staden så att Florens kunde sola sig i deras glans. Mordet på Giuliano fick florentinarna­ att drivna av hämndbegär gå man ur huse.

Medlemmar ur familjen Pazzi – medicéernas ekonomiska och politiska rivaler som planerat och utfört mordet – blev antingen lynchade av folkmassan eller bortjagade från Florens och deras­ egendomar plundrades. En person ur familjen Pazzi hann inte fly utan hängdes. Liket släpades sedan längs gatorna innan­ den rasande folkmassan slängde det i floden Arno.

Ullhandlare blev bankirer

Mer än 70 män dömdes som skyldiga till mordet på Giuliano de' Medici och avrättades. Ärkebiskop Salviati, som utpekades som hjärnan bakom attentatet, hängdes på stadens rådhustorg, och famil­jen Pazzi raderades ur alla officiella handlingar – den största skam man kunde drab­bas av i dåtidens Florens.

Budskapet var tydligt: Bråka inte med familjen Medici.

Det var Lorenzos farfars far, Giovanni de' Medici, som hade grundat den bank som gjorde medicéerna till Florens mäktigaste släkt. Familjen Medici kom ursprungligen från landsbygden där de livnärde sig som ullhandlare. De hade ont om pengar och när Giovanni föddes år 1360 levde de under mycket enkla förhållanden.

Efter faderns död blev familjen utfattig och Giovanni började arbeta i en släktings bank för att tjäna sitt uppehälle. Här blev han fullärd bankir och till slut så skicklig inom sitt yrke att han fick platsen som föreståndare på bankens avdelning i Rom. Efter några år hade han skaffat sig så mycket kunskap att han ansåg sig redo att flytta till hemstaden Florens och öppna en egen bank.

Italienarna införde räntor

Världens första banksystem etablerades av Tempelherreorden, och när orden upplöstes år 1310 var i synnerhet italie­narna snabba att ta tillfället i akt. En rad banker öppnades i rika städer som Florens och Milano och med de nya bankirerna följde även nya spelregler.

Tempelriddarna hade inte krävt några räntor eftersom ocker stred mot Bibelns regler, men när italienarna blev bankirer började de räkna med förtjänst. Och italienarna hade inga problem med att kringgå kyrkans regler för att sko sig på att låna ut pengar till behövande.

En av de vanligaste metoderna var att kunden fick ett lånedokument som i någon av bankens andra fillialer kunde ”växlas” in till pengar. I stället för att betala ränta på lånet, betalade kunden en avgift för att få ut sina pengar, och därmed kunde kyrkan inte komma åt banken.

Ett annat sätt var att bankkunder i stället för att betala­ ränta gav banken rabatt i andra affärssammanhang. Till exempel bedrev släkten Medici även en omfattande handel med ull och texti­lier, och genom att låna ut pengar till sina leverantörer fick medicéerna rabatt på sina inköp.

Det var inte bara familjen Medici som använde sig av sådana knep – men de var skickligare än de flesta andra. Samtidigt insåg de vikten av att bilda allianser som kunde gagna deras intressen.

Under en påvlig konflikt i början av 1400-talet var Giovanni förutseende och stödde det vinnande laget. Medicibankens nyetablerade filial i Rom blev därefter påvens bank. Det var en enorm affär, eftersom Giovanni kom att ha hand om insamlandet av kyrkoskatterna.

Medicibanken tog bra betalt, tio procent av skatterna hamnade i Gio­vannis egen ficka. Med påvens välsignelse blev de personer som inte kunde betala skatt exkommunicerade – uteslutna ur den katolska kyrkan – och fick på så sätt en enkel biljett till helvetet.

Påven själv hade en stor kassakredit hos Medicibanken, och filialen i Rom förvandlades med tiden till en mobil bank som följde påven på alla hans resor. Så småningom blev påven och Giovanni nära vänner, och den vänskapen ledde till obegränsat inflytande. I ett känt fall blev utnämnandet av en ny påve ”uppskjutet” tills dennes far hade betalat sin skuld till Medicis bank.

Cosimo kunde skaffa allt

När Giovanni dog år 1429 övertog hans son Cosimo företaget och förstärkte familjens status som en av de mäktigaste i Florens. Under Cosimo blev Medici-banken det mest lönsamma företaget i Europa, och filialer växte upp i bl.a. London, Antwerpen, Basel, Lyon och Lübeck. Framgångarna berodde inte minst på att Cosimo kombinerade sin bank med handel.

Förutom pengar försåg han sina kunder i Europa med bland annat kryddor och siden från Orienten, olivolja från medelhavsområdet, skinn från Baltikum, ull från England och textilier från Italien. Utbudet av varor var så stort att Cosimo dessutom kunde erbjuda kunderna heliga reliker, slavar, giraffer och kastrerade korgossar

Trots sin stora förmögenhet hade Cosimo lärt sig att hålla en låg profil. ”Håll dig alltid borta från offentlighetens ljus”, hade hans far sagt, och Cosimo tog till sig det rådet.

Han gjorde aldrig något väsen­ av sig, klädde sig anspråkslöst och lät inte bygga några flotta palats – vilket han hade råd till. Men ändå rådde det inga tvivel om hur mäktig han var. Ungefär hälften av männen i Florens arbetade för honom, och i stort sett alla stadens invånare – såväl rika som fattiga – hade skulder till honom.

I sin ambition att hålla sig borta från offentligheten försökte Cosimo undvika att blanda sig i politiken. Men det var i praktiken omöjligt, för en så mäktig släkt måste även vara delaktig i hur staden styrdes. Detta kom att ge honom huvudrollen i en konflikt som visar att medi­céerna även kunde konsten att muta, hämnas och utnyttja det stora nätverk som familjen knutit till sig.

Många florentinare menade att Florens skulle inta grannstaden Lucca, men den idén var Cosimo emot. Efter­ fyra års krig hade erövringen fortfarande­ inte lyckats, och på slingriga omvägar lyckades släkten Albizzi, medicéernas ärke­fiender, övertyga stadens ledare om att fiaskot berodde på att Cosimo förrått staden. Poeten Filelfo – en vän till famil­jen Albizzi – hade tidigare
banat väg genom att sprida rykten om Cosimo. Enligt ryktena var medicéernas enda ambition att utnyttja Florens och ­tjäna pengar.

Cosimo kallades till rådhuset och låstes in i ett trångt tornrum. Under tiden hade familjen Albizzi fullt upp med att skaffa sig stöd så att de kunde få Cosimo dömd till döden för högförräderi. Med hjälp av mutor lycka­des han år 1433 fly ur sitt fängelse och i skydd av nattens mörker lämna Florens.

Under åren som följde bör­jade rykten än en gång att surra i staden – nu igångsatta av medicéernas allierade. Enligt vad det ­sades, höll Cosimo på att bygga upp en bank i Venedig, och av rädsla för att gå miste om enorma­ intäkter hälsade ledarna i Florens honom välkommen tillbaka. Som hämnd såg Cosimo till att ett 90-tal av hans fiender – inklusive släkten Albizzi – förvisades från staden.

Poeten Filelfo, som hade startat ryktena om Cosimos förräderi, var skräckslagen över att Cosimo kommit tillbaka och han flydde från staden. Men en mörk natt hann ödet ifatt honom. I en gränd överfölls han av en grupp män som medan de höll fast honom skar sönder hans ansikte med en kniv.

Filelfo klarade livhanken men tvingades under resten av livet bära ärren efter ”che brutta figura” – hämnd genom förödmjukelse. Det var den ultimata förnedringen och det skulle lära honom att medicéerna aldrig glömde sina fiender.

Slösaktig arvinge tog över imperiet

Cosimo gillade inte politik, men han ville väldigt gärna spela en framträdande roll inom konsten. Liksom många andra rikemanssöner hade även Cosimo fått en fin utbildning: Han talade flera språk, deltog i diskussionsgrupper och var mycket intresserad av i synnerhet de gamla grekernas kunskaper.

Detta intresse ledde till att Cosimo samlade på sig ett magnifikt bibliotek med några av världens finaste manuskript. Han kallade till sig lärda män som skulle undervisa vid stadens universitet, och anlitade några av sin tids skickligaste konstnärer och arkitekter för att försköna Florens.

År 1464 dog Cosimo, och därmed övergick familjeimperiet till hans son Piero. Men han dog av sjukdom bara fem år senare, varefter hans son Lorenzo­ tog över. Lorenzo var den förste av medi­céerna som fått en uppfostran värdig en prins.

Hans mor älskade lyx och såg till att hennes pojke aldrig behövde sakna någonting: Lorenzo undervisades av de klokaste lärde, bar de finaste kläder och lärde sig att föra sig som en adelsman. Den måttfulla försiktighet som Giovanni och Cosimo värderat så högt, var som bortblåst.

Nu ville medicéerna i stället synas överallt. Och folket älskade Lorenzo. Trots att han klädde sig extravagant, gärna i sammet, glänsande pärlor och dyra ädelstenar, betraktades han ändå som en man av folket som arbetat sig upp ur fattigdomen. Han fick smeknamnet ”Lorenzo den ståtlige”.

Lorenzo miste allt

Lorenzo lät släktens stora rikedomar komma konsten till godo. Med hjälp av sin enorma förmögenhet bidrog han till att konsten långt om länge lösgjorde sig ur kyrkans grepp, och han gjorde Florens till centrum för renässansen.

Berömda män som Michelangelo, Leonardo da Vinci och Sandro Botticelli samlades kring Lorenzo, och namnet Medici blev snart synonymt med den italienska renässansen. Niccolò Machiavelli, som tillägnade Lorenzo sin bok Fursten, kallade honom ”den störste beskyddare av litteratur och konst som har funnits”.

Medan Giovanni och Cosimo hade lagt stor vikt vid diskretion, drog sig Lorenzo inte för att bråka öppet med sina ­politiska rivaler. Via mutor och marionetter bland stadens ledande personer styrde han hela Florens, och han använde skattesystemet för att tvinga sina mot­ståndare på knä. Men med makten följde­ även fienderna, och många av stadens vik­tigaste personer konspirerade mot honom. Hatet kom i ljusan dager på påsksöndagen år 1478, då hans bror Gio­vanni knivhöggs till döds i dom­kyrkan.

Lorenzo hade uppenbarligen inte heller ärvt sina förfäders känsla för allianser.

Efter attentatet i domkyrkan uppstod slitningar mellan Lorenzo och påven Sixtus IV, eftersom påven ansågs ha välsignat överfallet på bröderna Medici. Påven gillade inte medicéerna och svarade på anklagelserna genom att konfiskera alla medicéernas egendomar i Rom och exkommunicera Lorenzo.

Därefter allierade sig påven med kungen av Nea­pel och sände en invasionsstyrka mot Florens. Lorenzos allierade hade mist tilltron till honom och var inte till någon större hjälp. Krisen löstes genom att Lorenzo i desperation reste till Neapel för att förhandla fram ett fredsavtal med kungen.

Lorenzo medgav öppet att han inte förstod sig på affärer, och överlät en stor del av besluten kring banken till råd­givare och filialchefer. Han tappade kontrollen över stora delar av verksamheten och det gick snabbt utför. Konflikten med påven hade stått honom dyrt, och det blev inte bättre av att den engelske kungen Edvard IV, som banken lånat ut en förmögenhet till, inte kunde betala tillbaka­ sin skuld. Flera av bankens utlandsavdelningar stängdes, och de kvarvarande stod vid konkursens rand.

För att täcka underskottet kastade sig Lorenzo i hemlighet över pengar som tillhörde hans två unga kusiner. Även stadskassan tömdes, men ingenting kunde rädda banken. Det var för sent. Lorenzo dog 43 år gammal och med honom även Medicibankens storhet.

Sonen Piero övertog de sorgliga resterna av banken, men han var en usel och arro­gant direktör och två år senare kasta­des medicéerna ut från Florens. Medici­bankens sista filialer gick omkull och dess tillgångar betalades ut till kreditorerna.

Arton år senare, när medicéerna åter­vände till Florens, låg det en gång så mäktiga bankväldet i ruiner. Genom krig och list lyckades släkten periodvis få makten i staden och skaffa sig titlar som furstar, hertigar, påvar och drottningar.­ Men ingen av dem fick ett eftermäle som Giovanni, Cosimo och Lorenzo.

Släkten Medicis manliga linje dog ut år 1737. Då hade släkten med skiftande framgång regerat över såväl Florens som delar av Italien i över 300 år.

Tack vare en bank.