Rövarna till sjöss var en plåga för hederliga handelsmän men kunde utnyttjas av makthavarna för att irritera de egna fienderna. För eftervärlden har piraterna blivit ett populärt motiv för konstnärer.

© Ullstein Bild
Samhälle - Medeltiden

Europas ökända pirater härjade i Östersjön

I slutet av 1300-talet fick sjörövarna i Östersjön markant förbättrade ”arbetsvillkor” när två tyska städer öppnade sina hamnar för dem. Tyskarna använde piraterna som vapen i kriget mot Danmark och Norge om rätten att regera Sverige. Men sjörövarna hade svårt att skilja på vän och fiende och attackerade snart alla skepp med värdefull last.

I början av 1390-talet plågades Öster­sjön av sjörövare i en sådan mängd att man inte sett maken varken förr eller senare.

Det har sagts att piraterna hade över 300 skepp till sitt förfogande men det är troligen en något överdriven siffra. Senare historiker har uppskattat piraternas antal till omkring 5.000 man, vilket motsvarar drygt 100 skepp.

Östersjöns pirater hade ovanligt goda arbetsförhållanden under de här åren, eftersom de nordtyska städerna Wismar och Rostock hade öppnat sina hamnar för dem.

Här kunde sjörövarna sälja sitt byte, proviantera och över­vintra i säkerhet. Och bäst av allt: När våren kom kunde piraterna segla ut som legitima kapare. De var inte längre fredlösa förbrytare, utan anställda i makt­havarnas tjänst.

I strid om den svenska kronan

Sjörövarna var inhyrda av hansestäderna­ Wismar och Rostock, samt fursten­dömet Mecklenburg. Den nordtyska allian­sen låg i krig mot Margareta I av Danmark och Norge, men saknade ordentliga­ krigsfartyg.

Utan en stark flotta­ kom man ingen vart. Sjörövarna lejdes därför­ för att överfalla danska och norska skepp, både civila skepp och fartyg från krigsflottan.

På det viset ville nordtyskarna hindra Margareta att få igenom sitt krav på den svenska kronan, vilken tyskarna ansåg tillhöra Albrekt av Mecklenburg.

Albrekt hade varit kung av Sverige sedan 1364, men var så osams med den svenska adeln att den hade bett Margareta att sparka ut honom ur landet.

Nu, år 1391, var Albrekt Margaretas fånge, och i Sverige var det bara folket i Stockholm – de flesta tyskar – som stod på Albrekts sida.

Fredliga skepp var illa ute när piraterna kom emot dem. Enda sättet att skydda sig var att segla ut i konvoj.

© Ullstein Bild

Kapare skulle skada Danmark

Sjörövarna förstod att utnyttja de goda förhållanden som de säkra tyska hamnarna erbjöd. Samtidigt strömmade nytt folk till.

Många av Nordtysklands landsvägsrövare gick till sjöss med ett kaparbrev, som gav dem tillåtelse att ”på egen risk dra ut för att skada Danmark”.

Eftersom piraterna övervintrade i ham­narna uppstod nära kamratskap mellan sjörövarna. De började kalla sig vitaliebröder.

Namnet är möjligen en förvanskning av det franska ordet för sjörövare, ”vitailleur”, eller så kommer ordet från deras uppgift att skaffa livsmedel – viktualier – till Stockholm. Piraterna använde ibland även det plattyska ordet ”likedeeler”, eftersom de alla delade bytet lika.

Vitaliebröderna nöjde sig inte med att bara överfalla skepp. Vid flera tillfällen angrep de städer i Danmark och Norge, antingen på egen hand eller tillsammans med mecklenburgska soldater.

År 1393 gick de till anfall mot Bergen. Arton stora skepp landsatte trupper som plundrade kyrkor, brände ner flera hus och härjade i staden i åtta dagar.

Till slut tvingades stadens biskop och lagman avlägga trohetsed till den inspärrade kung Albrekt. Även Bornholm, Malmö och Köpenhamn angreps med varierande framgång.

Samtidigt var sjörövarna fullt upp­tagna med att segla förnödenheter till Stockholm. Här höll kung Albrekts tyska falang ut, och för att förhindra att revolt skulle utbryta i staden avrätta­des flera av de mest framstående sven­skarna i en regelrätt massaker: Det tyskdominerade stadsrådet lät binda svenskarna i ett trähus som sedan stacks i brand.

Därefter befallde stadsrådet att alla stockholmare som inte stödde kung Albrekt skulle lämna staden. Omkring 300 svenskar tog skyndsamt till flykten.

På det här viset blev det färre munnar att mätta under den belägring som Margareta hade satt i verket men som aldrig fick staden att ge upp. Vitalie­bröderna lyckades hela tiden ta sig igenom skärgården med livsmedel, förnödenheter och vapen till staden.

Omöjligt att styra piraterna

Nordtyskarnas samarbete med piraterna vållade dock även problem.

Rostock och Wismar var hansestäder och därför allierade med många av norra Europas viktigaste handelsstäder.

Goda relationer till de övriga städerna i Hansan var livsnödvändiga. Det var också viktigt att stå på god fot med Tyska orden, en riddarorden i Östersjöområdet med många borgar, stora jordegendomar och inte minst en stark armé.

Såväl hansestäderna som riddarna fruktade från början att piraterna skulle­ ha svårt att skilja på vän och fiende, och försökte därför få de två städerna att inte samarbeta med sjörövarna.

Och oron visade sig snabbt vara välgrundad. De danska och norska skeppen – piraternas legitima mål – var inte på långa vägar så rikt lastade som övriga handelsskepp som seglade på Östersjön.

Piraterna överföll därför alla fartyg de kunde och kaparverksamheten drabbade båtar från såväl Holland och England som hansestäderna. Vid minst ett tillfälle drabbades även ett handelsfartyg från Wismar av piraternas röverier.

I Rostock erkände stadsrådet att de öppna hamnarna attraherade en typ av invånare som man inte kunde styra. Även Wismar erkände att rövarbanden var utom all kontroll.

För Mecklenburg, Wismar och Rostock ledde de osäkra förhållandena på havet dock till en fördel.

När det blev riskfyllt även för hansestädernas skepp att segla på Östersjön tvingades många handelsmän att stanna hemma från den stora årliga sidenmarknaden i Skåne och på så sätt gick deras fiende Margareta miste om viktiga inkomster.

I praktiken var de två städerna därför bara måttligt intresserade av att försöka begränsa piraternas framfart.

”Åsamkas det dem (handelsfartygen och deras besättning, reds. anm.) skada,­ gör det oss ont, men vi kan inte förhindra det och vill inte avkrävas ansvar för det”, hette det till exempel från Wismar när en av de städer som överfallits av vitaliebröderna beklagade sig.

De holländska handelsstäderna höll inte alls med om att de två tyska städerna kunde frånsäga sig allt ansvar.

Från år 1393 till 1395 gav de vid minst nitton tillfällen holländska köpmän tillåtelse att när som helst och var som helst roffa åt sig värdesaker från invånare i Wismar och Rostock – det var fritt fram så länge holländarna inte fick någon ersättning för sina plundrade skepp.

Trettonhundratalets piratflotta i Öster­sjön bestod av flera tusen män. De flesta har gått namnlösa till historien, men några är mer kända. Den mest berömde av dem alla är nordtysken Klaus Störtebecker. Piraten Klaus Störtebecker deltog ivrigt i kriget mot Danmark och tillfångatogs först flera år senare.

© Ullstein Bild

Tunnor höll sjörövarna på plats

Trots sin stridserfarenhet vann sjörövarna inte varje gång de överföll ett handelsfartyg. I en krönika från Lübeck berättas om en misslyckad­ attack när piraterna övermannades av besättningen på ett handelsfartyg.

Hundra män togs till fånga, men segerherrarna hade inte kedjor så att det räckte till alla. Å andra sidan var lasten full av tomma tunnor som man kunde utnyttja.

Man borrade ett hål för huvudet i locket och slog ur botten. Det fick plats en sjörövare i varje tunna, och när botten spikades fast igen blev det omöjligt att fly.

Sjörövarna seglades direkt till galgbacken, där de avrättades medelst halshuggning.

Upp till kamp mot problemet

Såväl drottning Margareta som hansestäderna försökte bekämpa sjöröveriet genom att utrusta krigsfartyg som kunde­ besegra piraterna i öppen strid.

Under åren 1393–94 gick flera hansestäder ihop om att bilda en flotta av krigsfartyg för att försvara sin handel.

Det betydde förstås att de hamnade i konflikt med Rostock och Wismar, som i princip var deras allierade i hanseförbundet. Men handeln led så svårt av sjöröveriet att de inte hade något val.

Hansestäderna utrustade en flotta som bestod av 36 stora skepp, dubbelt så många mindre fartyg och 3600 beväpnade män.

Minst en femtedel av männen var goda skyttar, beväpnade med armborst.

Flottan var så pass stark att den hade viss framgång i att minska antalet vitaliebröder, men så länge Wismar och Rostock ställde skyddande hamnar till piraternas förfogande var det omöjligt att återställa säkerheten.

Det råder fred igen

På våren 1395 närmade sig kriget mellan nordtyskarna och Danmark-Norge sitt slut. Fredsförhandlingarna inleddes, och samtidigt stod det klart för Rostock och Wismar att man nu måste få vitaliebröderna under kontroll.

I Rostock försökte man hindra sjörövarna att ställa till det genom att stänga inne piratskeppen.

Det stoppade inte piraterna som bröt sönder hamnbommen med våld och seglade ut för att ansluta sig till Wismars sjörövarflotta, som hade givit sig ut för att erövra Gotland.

Idén till erövringståget hade troligen kommit till före freden med Margareta,­ genom ett avtal mellan vitaliebröderna och Albrekt av Mecklenburg för att stärka­ hans ställning. För Rostock förvärrade den här utvecklingen det redan ansträngda förhållandet till de övriga städerna i Hansan.

Albrekt sluter fred

I maj 1395 slöt drottning Margareta fred med Mecklenburg. Kung Albrekt, som nu hade varit fånge i sex och ett halvt år, gav inte formellt upp sin rätt till den svenska kronan.

I stället tillkom ett avtal att han inom tre år skulle betala tillbaka 60000 mark silver, en orealistiskt stor summa, till drottningen. Kunde han inte det – vilket ingen förväntade sig – förlorade han rätten till den svenska tronen.

I gengäld fick han behålla den strategiskt viktiga staden Visby på Gotland. Stockholm sattes under hansestädernas administration tills Albrekt eventuellt hade betalat de 60000 marken.

Om han inte betalade skulle staden överlämnas till Margareta. Vad gällde vitaliebröderna var fredsavtalet helt tydligt: De skulle sluta med sjöröveriet på en gång.

Sjörövarna levde farligt – och när de tillfångatogs riskerade de hårda straff. Därför var avtalen om säkra hamnar i Nordtyskland gudasända för dem.

© Ullstein Bild

Sjörövarna fortsätter att härja

Freden återvände dock inte till Östersjön. I fyra år hade vitaliebröderna haft näst intill optimala förhållanden för sin verksamhet och sjörövarna hade dess­utom tagits emot som hjältar i Wismar och Rostock.

Nu var de än en gång fredlösa men de tänkte inte ge upp. Under mottot: ”Guds vänner – hela världens fiender” fortsatte de att kapa.

Piraterna saknade nu en säker hamn att övervintra i, men å andra sidan var de bättre organiserade än någonsin. Och de var många. Stormän, särskilt i Finland, tvingades stänga sina hamnar och se till att det fanns förråd för vintern.

Dessutom var vitaliebröderna populära i Visby på Gotland. Staden var i mecklenburgarnas händer och de hälsade sjörövarna välkomna som användbara brickor i Albrekts spel för att återta makten i Sverige. Visby blev ett riktigt sjörövarnäste.

Riddare i närkamp med sjörövare

Situationen var ohållbar för både Danmark och hansestäderna, som försökte tvinga iväg sjörövarna från Östersjön. De klarade inte av uppgiften. Vitaliebröderna var för starka – vilket fick Tyska orden, områdets starkaste militärmakt, att ingripa.

Som alla andra kring Östersjön hade Tyska orden lidit under de omfattande sjöröverierna, men hittills hållit sig utanför konflikten mellan drottning Margareta­ och kung Albrekt.

Under vintern 1398 blev det för mycket för riddarna. I all diskretion utrustade ordens högmästare Konrad von Jungingen en stor flotta,­ och så snart isen hade smält tillräckligt mycket seglade han till Gotland med 4000 man och 400 hästar. Styrkan intog ön på bara tre veckor.

Fyrahundra vitaliebröder avtvingades ett löfte om att hålla sig ifrån sjöröveriet i framtiden. Sedan sattes de på skeppen och tvingades segla bort från ön med en order om att aldrig komma tillbaka. Om det skulle blåsa upp till storm efter avresan fick de hitta en annan hamn.

Under de följande veckorna fick de pirater som kom tillbaka till Gotland huvudet skiljt från kroppen av Tyska orden, som även brände sjörövarnas fästningar på ön.

Därefter lämnade alla riddare Gotland, med ett undantag – en mindre styrka som skulle behålla ordens kontroll över den viktiga ön.

Angrepp från alla håll

En del av de fördrivna vitaliebröderna sökte sig norrut och slog sig ner kring Bottniska viken.

Avståndet till Stockholm och den otillgängliga terrängen gjorde det lättare för dem att övervintra­ när havet hade frusit till.

På våren var de så många att drottning Margareta fick sätta in armén mot dem. Hansestäderna och Tyska orden gjorde också sitt för att bekämpa sjöröveriet genom att skicka ut flottor av krigsfartyg.

Kring år 1399 var slaget om Östersjön så gott som förlorat för piraterna. Sjöröveriet i farvattnen mellan Danmark, Sverige och Tyskland kom ner på samma nivå som före mecklenburgarnas krig mot Margareta.

Drottning Margareta skickade ut drösvis med piratjägare i sina försök att stoppa rövarbanden till sjöss.

© Ullstein Bild

Skydd hos lokala stormän

Sjörövarna sökte i stället nya jaktmarker – de seglade västerut till Nordsjön. I Ostfriesland på den tyska nordsjökusten låg många områden utom lag och ordning.

Här stred fortfarande lokala stormän och hövdingar mot varandra och de hade stor användning av de stridsvana vitaliebröderna.

Sjörövarna fick inkvartering när det inte var segeltid mot att de hjälpte sina värdar i mer eller mindre ljusskygga företag. Ofta inspirerades även värden till att delta i sjöröveriet.

Geografiskt sett var miljön ur piraternas synvinkel helt perfekt. Frisiska öarna­ låg som ett pärlband längs kusten och i skydd av dem kunde sjörövarskeppen ligga på lur.

Klippön Helgoland med alla sina grottor och fåtaliga invånare­ var en viktig bas sommartid. Skepp från England, Holland och Flandern seglade förbi på väg till Norden och Östersjön, så det saknades inte byte.

Vitaliebröderna var fortfarande ett enormt problem för Hansan. De försökte skydda handelsflottan genom att låta den segla i konvoj med krigsfartyg, men det hade ingen större effekt.

Hansan sätter in dödsstöten

På våren år 1400 satte Hansan till slut in en avgörande stöt. Förbundet samlade sin krigsflotta och landsatte samtidigt soldater på flera platser i Ostfriesland där vitaliebröderna höll till.

De småfurstar som hade inkvarterat sjörövarna fick sina borgar förstörda och avtvingades löften om att aldrig mer hysa sjörövare.

De vitaliebröder som man fick tag på avrättades omedelbart. En del av dem lyckades dock fly västerut till Holland.

Där fick de nya kaparbrev, för Holland låg vid den här tiden i konflikt med Hamburg. Omkring 200 sjörövare kom undan i sina skepp och seglade mot Norge, men de flesta tillfångatogs och avrättades året därpå.

Senare samma sommar skickade Hamburg en flotta under ledning av kapten Simon van Utrecht till Helgoland där han besegrade en grupp vitaliebröder.

De överlevande fördes till Hamburg där de torterades och halshöggs. Deras huvuden sattes på pålar på en liten ö vid inloppet till stadens hamn – ett varnande exempel för folk som funderade på att följa i vitaliebrödernas fotspår.

van Utrecht var den store­ hjälten i Hamburg. Han blev bl.a. statsråd efter sin framgångsrika piratjakt.

I dag är piraternas banemän i stort sett bortglömda till fördel för pirater som bl.a. Klaus Störtebecker. Han hedras med såväl romaner som statyer och årliga festivaler.

Läs också:

Medeltiden

Korstågen: Heligt krig

6 minuter
Medeltiden

Nio frågor om korståg

7 minuter
Medeltiden

Tortyrmetoder: Historiens tio brutalaste

9 minuter

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!