Englands blodigaste dag

De ­brittiska furstehusen har varit rivaler i flera generationer, och det senaste halv­året har de mäktiga dynastierna utkämpat ett oförsonligt inbördeskrig om rätten till den engelska tronen.

Yorks armé leds av den artonårige, storväxte ­Edvard av March, som av sina anhängare kallas för kung Edvard IV.

Huset Lancaster leds av rikets krönte regent, Henrik IV, men han är så mentalt instabil att det i realiteten är hans hustru ­Margareta av Anjou som styr riket.

Båda sidor är medvetna om att uppgörelsen vid Towton kommer att avgöra kunga­rikets öde.

Vad ingen av dem vet är dock att de om några minuter ska kasta sig in i det blodigaste slag som någonsin utkämpats på engelsk jord.

Furstehusen hatade varandra

Edvard av March från huset York var ännu inte född, när Henrik VI år 1437 blev gammal nog att regera England på egen hand.

Vid den tidpunkten omfattade riket även stora ­delar av Frankrike, men allt gick snett för den unge Henrik, som fick stryk av fransmännen och 1453 hade endast hamnstaden Calais kvar.

Nederlaget i Frankrike satte djupa spår i Henrik, som fick ett nervsammanbrott.

I mer än ett år vandrade han förvirrad och handlingsförlamad runt i de kungliga gemaken. När hans hustru, drottning Margareta av Anjou, födde honom en tron­arvinge, noterade han det knappt.

På Brittiska öarna började oron pyra, för enligt huset York var kungen inte värdig att inneha regentposten.

För att skapa lugn i riket sattes Rikard Plantagenet, hertigen av York, in som riksföreståndare, och med sin nyvunna makt samlade han alltfler anhängare, som gärna såg att regenten från huset Lancaster fråntogs sin krona.

Snart utgjorde hertigen av York ett allvarligt hot mot huset Lancasters anspråk på tronen, och medan den sinnessjuke kungen var helt omedveten om faran, rustade ­drottningen sig för strid.

Enligt krönikeskrivaren Edward Hall överträffade Margareta ”alla andra i skönhet och gunst såväl som i snille och politik och påminde med sitt mod mer om en man än om en kvinna”.

Hon var beredd att slåss för att tronen skulle fortsätta vara i huset Lancasters händer.

I maj 1455 möttes arméerna från York och Lancaster för första gången i slaget om St. Albans.

På ena sidan vajade Yorks vapensköld med en vit ros, och på andra sidan Lancasters röda ros.

Det trettiotvå år långa inbördeskrig som kom att bli känt som rosornas krig var igång.

Rikards huvud hamnade på påle

Upprepade gånger under åren fram till 1460 utkämpades större och mindre strider runt om i England, när York- och ­Lancaster-släkterna rök ihop.

York segrade i de flesta av slagen, och 1460 lyckades armén till och med fånga Henrik VI, som precis hämtat sig efter sitt nervsammanbrott och dragit på sig rustningen.

Med Lancaster-kungen bakom lås och bom gjorde ­Rikard av York anspråk på tronen, men huset Yorks fram­gång blev kortvarig.

I december 1460 stupade flera tusen av deras soldater i slaget vid Wakefield i norra England.

Lancaster-armén tog Rikard och hans näst äldste son till fånga och avrättade dem.

Deras huvuden höggs av och transporterades till drottning Margaretas residens, där hon prompt lät sätta upp dem på pålar vid stadsporten.

De män som till slut lyckats leda Lancaster till seger var Henrik Beaufort, hertigen av Somerset, och den stridshärdade legosoldaten Andrew Trollope.

Den unge riddaren och den garvade soldaten stod 1461 bakom ännu en triumf, när ­Henrik VI räddades ur klorna på York.

Enligt källorna satt den labile kungen under ett träd och sjöng, medan striderna pågick för fullt.

Men inte allt gick väl för Lancasters. Medan deras styrkor avancerade söder­ut hade Rikard av Yorks son Edvard av March utplånat en ­Lancaster-armé nära gränsen till Wales.

Artonårige Edvard hade med sin seger visat att han var rätt man att leda huset York.

Han var ambitiös, modig och drevs av hämndbegär.

Edvard ville hämnas sin far

Edvard av March var olik sin far. Me­dan Rikard varit inåtvänd och reserverad, var sonen utåtriktad och charmig.

Hans stiliga utseende och påfallande längd – 192 centimeter – gjorde att han väckte uppmärksamhet överallt – inte minst på slagfältet, där han såg oövervinnelig ut i sin rustning.

Ett drag hade Edvard dock gemensamt med sin far: i jakten på sitt mål var han skoningslös, och nu såg han en möjlighet att både ta över rikets tron och hämnas sin far och bror.

Edvards seger nära Wales hade tvingat drottningen att dra sig tillbaka norrut, där hon förskansade sig med Henrik och den lille prinsen.

Den listiga Margareta visste att York skulle söka upp henne, och då var det klokt att dra fördel av att slåss i en terräng som Lancaster-armén kände till.

Edvard var mycket riktigt ute efter att se Lancaster-blod flyta, men först tågade den nye hertigen av York in i London, där hans anhängare utropade honom till Englands nye kung under namnet Edvard IV.

I princip var Edvard dock kung endast i södra England, där han hade uppbackning. Om han ville bli kung över hela riket var han tvungen att beseg­ra huset Lancaster en gång för alla.

I början av mars värvade Edvard flera tusen soldater i London, där Lancaster skyddes som pesten. En studerande gjorde inget för att dölja sitt förakt:

”Folk i norr rövar och stjäl och vill plundra hela detta land och ge bort folks hem och ägodelar”, skrev mannen i ett brev till sin bror.

Edvard utfäste även väldiga belö­ningar åt den som dödade fiendens bästa krigare.

Den som dödade legosoldaten Andrew Trollope kunde till exempel inkassera hundra pund – mer än en bågskytt kunde tjäna på tio år.

I mitten av mars hade Edvard och York-armén samlat ihop en styrka av omkring 20000 soldater, som marscherade norrut.

Längs vägen passerade armén trakter där stödet för huset Lancaster var stort, men York-soldaterna lät bli att plundra – som Lancasters soldater hade rykte om sig att göra, när de passerade fientligt territorium.

I stället betalade York generöst för de förnödenheter styrkorna behövde.

Edvard visste nämligen att han efter den avgörande uppgörelsen med Lancaster-släkten skulle behöva hela landets stöd, så att alla skulle acceptera honom som kung.

Under tiden var drottning Margareta i full färd med sina egna planer.

Hennes spejare hade berättat att York-armén närmade sig staden York, som nu fungerade som Lancasters huvudsäte.

För unge ­Edvard var staden som bar hans familjs namn ett upplagt mål, men Margareta ville möta honom utanför murarna.

I stället för att uthärda en lång belägring tänkte Margareta utnyttja det faktum att landskapet söder om staden erbjöd en unik möjlighet att besegra York en gång för alla.

Drottningen skicka­de sina styrkor till Towton. Där skulle slaget om kungariket stå.

Snöstorm gav Edvard medvind

Luften var bitande kall och marken täckt av snö den 28 mars, när Edvards armé slog läger söder om Towton.

Soldaterna trängdes runt bålen, medan ljudet av brynen mot stål skar genom lägret. Svärd och stridsyxor skulle vara slipade och klara att borra sig in i fienden.

Edvard kände sig nöjd med sin armé, men det bekymrade honom att hans nye allierade, hertigen av Norfolk, halkat efter med sina styrkor.

I gengäld hade den unge York-ledaren ett gott stöd i ­Richard Neville, earlen av Warwick, som stod vid Edvards sida, när han talade till soldaterna inför slaget.

”Den som har för avsikt att ge sig av kan fritt göra det före slaget, men så snart slaget har inletts ska den som flyr dö”, varnade Edvard männen.

Efter talet drog Richard Neville sitt långa svärd och kysste det medan han svor att om så hela armén flydde skulle han ”hellre dö i strid än svika kungen”.

Trots de självsäkra orden var ­Edvard medveten om att landskapet ­absolut inte var till hans ­fördel.

Han såg hur Lancasters soldater hade ställt upp sig uppe på en stor platå, vilket gjorde att hans styrkor skulle behöva anfalla i uppförsbacke.

Men vädret kom oväntat till hans hjälp. En kraftig vind blåste rakt i ansiktet på motståndarna, så att de förblindades av kaskader av snö.

York-arméns befälhavare gav bågskyttarna order att rycka fram, och med snön vinande runt sig smög de nästan tvåtusen bågskyttarna långsamt fram, tills de hade de främsta leden av Lancaster-soldater inom skotthåll.

Skyttarna lade an sina pilar, drog tillbaka bågsträngarna och lät långbågarna peka mot himlen, medan de inväntade order.

I samma sekund som skyttarna hörde ordern ”skjut!” släppte de taget om båg­strängar­na, och pilarna ven genom luften med 150 kilometer i timmen.

Uppe på platån hann Lancaster-soldaterna knappt uppfatta susandet av pilar genom snöstormens vinande, innan projektilerna slog ner bland dem.

Stålspetsarna borrade sig in i köttet på de män som inte bar full rustning, och naglade sig fast i blottade kroppsdelar.

Med omkring tolv pilar i minuten kunde Yorks skyttar utsätta motståndaren för ett konstant regn av projektiler, och i åtskilliga minuter var Lancaster-armén som paralyserad.

Överallt låg döda och sårade, och snön var röd av blod.

Uppe på platån kunde Lancasters härföra­re, ­Beaufort och Trollope, inte begripa vad som gått snett.

Deras strategi hade varit ge­nial: genom att placera sina 25000 soldater på en höjd, som på ena sidan skyddades av ett träsk och på andra sidan av en dal, som mynnade ut i ån Cock Beck, skulle flankerna ha ett perfekt skydd, och York skulle bli tvungna att genomföra ett frontalanfall i uppförsbacke.

Men den kraftiga vinden hade ingen av härförarna förutsett, och nu kunde de inte göra annat än lyssna på sina sårade soldaters förtvivlade skrik.

Som motdrag kallade Beaufort och Trollope fram sina resterande bågskyttar.

Männen avfyrade sina pilar, men motvinden gjorde att de tappade all fart och föll en bra bit från Yorks främre led.

Enligt engelska krönikor kunde ­Lancaster-armén höra York-­soldaternas högljudda hånskratt genom stormens tjutande.

Yorks bågskyttar rusade till och med fram och plockade upp fiendens pilar, som de sköt tillbaka.

En ny pilmassaker på Lancaster-soldater utspelade sig inför befälhavarnas ögon.

De hade inget annat val än att frångå sin defensiva strategi. ­Motvinden innebar att deras sol­dater befann sig i en omöjlig ­situation.

Det fanns bara en lösning: Lancaster-­armén måste gå till attack.

Krigarkungen ingriper

Den orädde Trollope angrep med sina tungt utrustade riddare. Stridshästarna brakade in i fiendens linjer, där soldater nu hade avlöst bågskyttarna.

I båda arméerna var soldaternas vanligaste vapen en lång hillebard, som var försedd med ett vasst blad, som påminde om en yxa, en hake och en lång, vass spets, som användes mot krigare i rustning.

Ryttarna vrålade av smärta, när den vassa spetsen borrade sig in i kroppen på dem. Fotsoldater från båda sidor kastade sig in i striden, och när en riddare föll av sin häst kastade fiender sig över honom med stickvapen.

Riddare stacks ofta genom ögonen, eftersom visiret erbjöd en av få öppningar i rustningen.

Beaufort hade dolt delar av sitt kavalleri i ett skogsområde nära Cock Beck. Nu galopperade de fram och angrep York-­arméns vänstra flank.

Den typen av överraskningsanfall kunde ofta avgöra ett slag, men Edvards styrkor lyckades hålla emot.

Kavalleristyrkan smälte bara in i det blodiga tumultet. Efter flera timmar av kaotiska strider var förlusterna stora på båda sidor, men Beaufort och Trollope var optimistiska.

I detta masslagsmål kunde de dra nytta av att deras styrka var större, och Yorks vänstra flank såg sårbar ut efter angreppet från det dolda kavalleriet.

Även Edvard uppmärksammade den svaga punkten. Utan att tveka red han direkt bort till de pressade styrkorna.

Vid åsynen av sin anförare fick männen nytt mod. Edvard stred sida vid sida med sina män, men trycket på York-armén var fortfarande enormt.

Soldaterna behövde ett mirakel – och det kom i form av Norfolks styrkor.

Slaget slutar i rena massakern

Den fyrtiofemårige hertigen kunde inte ha kommit vid en lägligare tidpunkt.

Under den långa striden hade arméerna förskjutits, så att Lancasters flank nu låg blottad för Norfolks utvilade ryttare.

Norfolks angrepp kom som en fullkomlig överraskning för Lancasters trötta soldater, och styrkorna skingrades.

Paniken lyste ur ögonen på soldaterna, som försökte komma undan, men som var fångade i en dödsfälla omgiven av träsk, kullar och ett vattendrag. Och York tänkte inte visa någon nåd.

Senare hävdade Edvard IV att hans hederskodex på slagfältet alltid var att ”skona de vanliga soldaterna och döda ledaren”, men detta gällde inte vid Towton.

Enligt Halls krönika från 1548 förkunnade den unge härföraren att ”inga fångar ska tas och ingen fiende skonas”.

Med döden flåsande dem i hälarna sökte de flesta av Lancasters män sig mot Cock Beck nere i dalen, men när flera hundra livrädda män försökte springa över åns klena bro kollapsade den.

De tunga ringbrynjorna gjorde det så gott som omöjligt att röra sig i det iskalla vattnet, och många soldater kom aldrig upp igen.

De resterande var lätta offer för Yorks ryttare, som red ut i ån och högg mot allt som rörde sig.

Liken hopade sig, så att det till slut låg döda kroppar från ena stranden till den andra, och de ­resterande Lancaster-soldaterna kunde använda de döda som en spång.

Männen överlevde genom att krypa över sina stupade kamrater.

De flesta överlevande Lancaster-soldater var kavallerister, som snabbt kunde sätta sig i säkerhet.

Bland dem som kom undan var Henrik Beaufort, men fyrtiotvå Lancaster-riddare togs till fånga och avrättades på Edvards befallning, däribland Sir Trollope, vars son David Trollope också stupade vid Towton.

Edvard kröns i London

Efter tio timmars strid lägrade lugnet sig till slut över slagfältet vid Towton, och York-sidans soldater kunde plundra de stupade Lancaster-soldaterna – och ge de få överlevande dödsstöten.

George Neville, som sedermera blev ärkebiskop i York, skrev i ett brev några dagar efter slaget att så många hade dödats att ”döda kroppar täckte ett område, som var sex miles långt och tre miles brett”.

Det sägs att Cock Beck var röd av blod i flera dagar efter massakern.

Senare historiker uppskattar att totalt cirka 20000 personer dog, vilket innebär att slaget vid Towton är det blodigaste som utkämpats på brittisk jord.

Dagen efter slaget vid Towton tågade Edvard av March in som segrare i York, som drottning Margareta hade lämnat tillsammans med sin sinnessjuke make och deras lille son för att sätta sig i säkerhet i Skottland.

Edvards seger var total, och den 28 juni 1461 smordes och kröntes han i Westminster Abbey.

För första gången låg makten i händerna på huset York, och den unge Edvard IV var nu ­officiellt hela rikets kung.

Hatet mellan släkterna levde dock kvar, och den avsatta drottning Margareta var inte beredd att ge upp sin makes makt, för i norra England var stödet för huset Lancaster fortfarande stort.

Drottningen var fast besluten att få se sin älskade son på tronen, så kriget mellan den röda och den vita rosen blossade snabbt upp på nytt.

Först när Margareta 1471 miste sin son i slaget vid Tewkesbury gick luften ur henne, och hon gav upp sina maktambitioner.