Tiotusentals stövlar och hästhovar klampar fram över den frusna marken söder om Towton i norra England.
Grupp efter grupp rättar soldaterna in sig i långa led, så att deras ringbrynjor skrapar mot varandra.
Över den metallgrå massan av soldater vajar färgsprakande fanor – många av dem med den välkända vita rosen, furstehuset Yorks vapensköld.
Vanligtvis inleder palmsöndagen en helig vecka, då ingen tar till vapen, men den 29 mars 1461 är inget som det brukar.
Den kalla luften över Towtons åkrar är så fylld av hat att det nästan går att ta på det, när huset Yorks 20000 soldater stirrar genom snöfallet för att se fienden, huset Lancasters armé, vars 25000 man har ställt upp sig på en platå en bit längre fram i landskapet.

Henrik VI var känd för att inte vilja bruka våld och ville helst viga sitt liv åt Gud.
De brittiska furstehusen har varit rivaler i flera generationer, och det senaste halvåret har de mäktiga dynastierna utkämpat ett oförsonligt inbördeskrig om rätten till den engelska tronen.
Yorks armé leds av den artonårige, storväxte Edvard av March, som av sina anhängare kallas för kung Edvard IV.
Huset Lancaster leds av rikets krönte regent, Henrik IV, men han är så mentalt instabil att det i realiteten är hans hustru Margareta av Anjou som styr riket.
Båda sidor är medvetna om att uppgörelsen vid Towton kommer att avgöra kungarikets öde.
Vad ingen av dem vet är dock att de om några minuter ska kasta sig in i det blodigaste slag som någonsin utkämpats på engelsk jord.
Furstehusen hatade varandra
Edvard av March från huset York var ännu inte född, när Henrik VI år 1437 blev gammal nog att regera England på egen hand.
Vid den tidpunkten omfattade riket även stora delar av Frankrike, men allt gick snett för den unge Henrik, som fick stryk av fransmännen och 1453 hade endast hamnstaden Calais kvar.
Nederlaget i Frankrike satte djupa spår i Henrik, som fick ett nervsammanbrott.
I mer än ett år vandrade han förvirrad och handlingsförlamad runt i de kungliga gemaken. När hans hustru, drottning Margareta av Anjou, födde honom en tronarvinge, noterade han det knappt.
”Folk i norr rövar och stjäl och vill plundra hela detta land och ge bort folks hem och ägodelar”. Studerende i London om Lancasternes folk.
På Brittiska öarna började oron pyra, för enligt huset York var kungen inte värdig att inneha regentposten.
För att skapa lugn i riket sattes Rikard Plantagenet, hertigen av York, in som riksföreståndare, och med sin nyvunna makt samlade han alltfler anhängare, som gärna såg att regenten från huset Lancaster fråntogs sin krona.
Snart utgjorde hertigen av York ett allvarligt hot mot huset Lancasters anspråk på tronen, och medan den sinnessjuke kungen var helt omedveten om faran, rustade drottningen sig för strid.
Enligt krönikeskrivaren Edward Hall överträffade Margareta ”alla andra i skönhet och gunst såväl som i snille och politik och påminde med sitt mod mer om en man än om en kvinna”.
Hon var beredd att slåss för att tronen skulle fortsätta vara i huset Lancasters händer.
I maj 1455 möttes arméerna från York och Lancaster för första gången i slaget om St. Albans.
På ena sidan vajade Yorks vapensköld med en vit ros, och på andra sidan Lancasters röda ros.
Det trettiotvå år långa inbördeskrig som kom att bli känt som rosornas krig var igång.

Två släkter stred i flera år om England
År 1453 sitter en ängslig vekling på Englands tron.
Kungen tillhör släkten Lancaster, men för att styra landet installeras en riksföreståndare från släkten York. Han inser snabbt att han helst vill vara kung.
Kungafamiljen Lancaster

Henrik VI
Henrik ärver tronen som spädbarn, men han visar sig vara en passiv och blyg kung, som inte klarar den psykiska pressen.
År 1453 får han ett nervsammanbrott och reduceras till en marionett styrd av sin hustru Margareta.

Margareta av Anjou
Englands drottning visar sig ha politisk begåvning och blir släkten Lancasters ledare. Hon är känd för sin intelligens och sin cynism – och hon deltar personligen i planeringen av Lancaster-arméns taktik.

Henrik Beaufort
Efter att Henrik 1455 sett Yorksoldater döda hans far, svor han att hämnas. Vid blott 24 års ålder blir han Lancasters överbefälhavare och det sägs att han fick adelsdamer att dåna.

Andrew Trollope
En av landets mest erfarna legosoldater. Kämpar först på Yorks sida, men deserterar till Lancaster, där han är värdefull som militär rådgivare och till och med dubbas till riddare.
Släkten York: Utmanarna

Rikard av York
Den mäktige ledaren för huset York utnämns 1453 till riksföreståndare, men maktkampen med drottning Margareta utvecklas 1459 till inbördeskrig. Året därpå dör Rikard på slagfältet.

Edvard av March
Efter Rikards död blir hans artonårige son Edvard huset Yorks överhuvud. Även han vill erövra tronen. Han inspirerar sina män till att prestera sitt bästa genom att själv slåss i främsta ledet.

Richard Neville
Den mäktige Earl Neville drivs av en strävan efter rikedom och makt – och han stöder den som ger honom störst inflytande. Neville sviker den svage kungen och går över till York, där han fungerar som Edvards mentor.
Rikards huvud hamnade på påle
Upprepade gånger under åren fram till 1460 utkämpades större och mindre strider runt om i England, när York- och Lancaster-släkterna rök ihop.
York segrade i de flesta av slagen, och 1460 lyckades armén till och med fånga Henrik VI, som precis hämtat sig efter sitt nervsammanbrott och dragit på sig rustningen.
Med Lancaster-kungen bakom lås och bom gjorde Rikard av York anspråk på tronen, men huset Yorks framgång blev kortvarig.
I december 1460 stupade flera tusen av deras soldater i slaget vid Wakefield i norra England.
Lancaster-armén tog Rikard och hans näst äldste son till fånga och avrättade dem.
Deras huvuden höggs av och transporterades till drottning Margaretas residens, där hon prompt lät sätta upp dem på pålar vid stadsporten.
De män som till slut lyckats leda Lancaster till seger var Henrik Beaufort, hertigen av Somerset, och den stridshärdade legosoldaten Andrew Trollope.

Få engelska kungakronor från medeltiden existerar i dag, eftersom i stort sett alla smältes ner under det engelska inbördeskriget 1642–51.
Den unge riddaren och den garvade soldaten stod 1461 bakom ännu en triumf, när Henrik VI räddades ur klorna på York.
Enligt källorna satt den labile kungen under ett träd och sjöng, medan striderna pågick för fullt.
Men inte allt gick väl för Lancasters. Medan deras styrkor avancerade söderut hade Rikard av Yorks son Edvard av March utplånat en Lancaster-armé nära gränsen till Wales.
Artonårige Edvard hade med sin seger visat att han var rätt man att leda huset York.
Han var ambitiös, modig och drevs av hämndbegär.
Edvard ville hämnas sin far
Edvard av March var olik sin far. Medan Rikard varit inåtvänd och reserverad, var sonen utåtriktad och charmig.
Hans stiliga utseende och påfallande längd – 192 centimeter – gjorde att han väckte uppmärksamhet överallt – inte minst på slagfältet, där han såg oövervinnelig ut i sin rustning.
Ett drag hade Edvard dock gemensamt med sin far: i jakten på sitt mål var han skoningslös, och nu såg han en möjlighet att både ta över rikets tron och hämnas sin far och bror.
Edvards seger nära Wales hade tvingat drottningen att dra sig tillbaka norrut, där hon förskansade sig med Henrik och den lille prinsen.
Den listiga Margareta visste att York skulle söka upp henne, och då var det klokt att dra fördel av att slåss i en terräng som Lancaster-armén kände till.
Edvard var mycket riktigt ute efter att se Lancaster-blod flyta, men först tågade den nye hertigen av York in i London, där hans anhängare utropade honom till Englands nye kung under namnet Edvard IV.
I princip var Edvard dock kung endast i södra England, där han hade uppbackning. Om han ville bli kung över hela riket var han tvungen att besegra huset Lancaster en gång för alla.
I början av mars värvade Edvard flera tusen soldater i London, där Lancaster skyddes som pesten. En studerande gjorde inget för att dölja sitt förakt:
”Folk i norr rövar och stjäl och vill plundra hela detta land och ge bort folks hem och ägodelar”, skrev mannen i ett brev till sin bror.
Edvard utfäste även väldiga belöningar åt den som dödade fiendens bästa krigare.
Den som dödade legosoldaten Andrew Trollope kunde till exempel inkassera hundra pund – mer än en bågskytt kunde tjäna på tio år.
I mitten av mars hade Edvard och York-armén samlat ihop en styrka av omkring 20000 soldater, som marscherade norrut.

York-arméns långbågeskyttar avfyrade cirka 300000 pilar mot Lancasters styrkor, innan arméerna möttes man mot man.
Längs vägen passerade armén trakter där stödet för huset Lancaster var stort, men York-soldaterna lät bli att plundra – som Lancasters soldater hade rykte om sig att göra, när de passerade fientligt territorium.
I stället betalade York generöst för de förnödenheter styrkorna behövde.
Edvard visste nämligen att han efter den avgörande uppgörelsen med Lancaster-släkten skulle behöva hela landets stöd, så att alla skulle acceptera honom som kung.
Under tiden var drottning Margareta i full färd med sina egna planer.
”Den som har för avsikt att ge sig av kan fritt göra det före slaget, men så snart slaget har inletts ska den som flyr dö”. Edvard till sina styrkor inför slaget vid Towton.
Hennes spejare hade berättat att York-armén närmade sig staden York, som nu fungerade som Lancasters huvudsäte.
För unge Edvard var staden som bar hans familjs namn ett upplagt mål, men Margareta ville möta honom utanför murarna.
I stället för att uthärda en lång belägring tänkte Margareta utnyttja det faktum att landskapet söder om staden erbjöd en unik möjlighet att besegra York en gång för alla.
Drottningen skickade sina styrkor till Towton. Där skulle slaget om kungariket stå.










Snöstorm och försenade styrkor avgjorde det hatiska slaget
Slaget vid Towton böljade fram och tillbaka i nästan tio timmar. Hämndbegäret gav båda sidor en nästan övermänsklig styrka – och ingen ville ge sig. Varken snöstormar, överraskningsangrepp eller tusentals stupade kunde få York eller Lancaster att ge upp. Efter tio timmars kaos var snön röd av blod.
Röda styrkor = Lancasters armé med 25 000 man.
Blå styrkor = Yorks armé med 20 000 man.
Beauforts plan ser perfekt ut
Under ledning av riddaren Henrik Beaufort ställer Lancasters 25000 man upp på platån vid Towton. Arméns flanker skyddas av ån Cock Beck på ena sidan och sank mark på den andra.
Snöstorm hjälper Yorks bågskyttar
Mycket tyder på att Yorks 20000 soldater var tvungna att genomföra ett riskabelt angrepp i uppförsbacke. Lyckligtvis för Edvard av March blåser en kraftig sydlig vind som ger hans bågskyttar ökad räckvidd.
Motvind gör det omöjligt att skjuta tillbaka
Skurar av pilar vräker ner över Lancasters armé. När Beauforts bågskyttar skjuter tillbaka gör den kraftiga motvinden att pilarna inte når Yorks styrkor. Vinden motverkar Lancasters gynnsamma position.
Lancasterarmén tvingas gå till anfall
Efter de svåra förlusterna till fiendens pilar är Lancaster-armén tvungen att angripa. Den erfarne krigaren Andrew Trollope dirigerar styrkorna nedför kullen, mot fienden.
Timmar av blodiga närstrider
Slaget övergår i blodiga närstrider. Beaufort har dock ett ess i rockärmen – en dold enhet, som nu angriper Yorks vänstra flank. York pressas tillbaka, och arméernas positioner förskjuts.
Yorks ledare strider i främsta ledet
Edvard av March upptäcker att hans vänstra flank är i fara, så den unge York-anföraren rider över till de pressade soldaterna för att höja deras moral. Hans närvaro hjälper till att stabilisera linjen.
Edvards räddare dyker upp
Under slaget har Edvard av March saknat de soldater som hertigen av Norfolk skulle komma med. Men nu når hertigen fram, och tajmningen kunde inte ha varit bättre. Eftersom arméernas positioner förskjutits kan Norfolk angripa Lancasters flank.
Försinkade soldater driver Lancaster på flykt
Norfolks angrepp överrumplar Lancasters armé och vänder slaget ännu en gång. Lancaster tvingas bakåt, och snart bryter paniken ut. Större delen av soldaterna befinner sig emellertid med ryggen mot Cock Beck – en synnerligen ogynnsam reträttväg.
Ån färgas röd av blod
Edvard skickar sina ryttare efter dem. När Lancasters tunga fotsoldater försöker komma över en smal bro kollapsar den. Nu har soldaterna ingen möjlighet att komma undan och många av dem drunknar eller huggs ner.
Snöstorm gav Edvard medvind
Luften var bitande kall och marken täckt av snö den 28 mars, när Edvards armé slog läger söder om Towton.
Soldaterna trängdes runt bålen, medan ljudet av brynen mot stål skar genom lägret. Svärd och stridsyxor skulle vara slipade och klara att borra sig in i fienden.
Edvard kände sig nöjd med sin armé, men det bekymrade honom att hans nye allierade, hertigen av Norfolk, halkat efter med sina styrkor.
I gengäld hade den unge York-ledaren ett gott stöd i Richard Neville, earlen av Warwick, som stod vid Edvards sida, när han talade till soldaterna inför slaget.
”Den som har för avsikt att ge sig av kan fritt göra det före slaget, men så snart slaget har inletts ska den som flyr dö”, varnade Edvard männen.
Efter talet drog Richard Neville sitt långa svärd och kysste det medan han svor att om så hela armén flydde skulle han ”hellre dö i strid än svika kungen”.
Trots de självsäkra orden var Edvard medveten om att landskapet absolut inte var till hans fördel.
Han såg hur Lancasters soldater hade ställt upp sig uppe på en stor platå, vilket gjorde att hans styrkor skulle behöva anfalla i uppförsbacke.
Men vädret kom oväntat till hans hjälp. En kraftig vind blåste rakt i ansiktet på motståndarna, så att de förblindades av kaskader av snö.
York-arméns befälhavare gav bågskyttarna order att rycka fram, och med snön vinande runt sig smög de nästan tvåtusen bågskyttarna långsamt fram, tills de hade de främsta leden av Lancaster-soldater inom skotthåll.
Skyttarna lade an sina pilar, drog tillbaka bågsträngarna och lät långbågarna peka mot himlen, medan de inväntade order.
I samma sekund som skyttarna hörde ordern ”skjut!” släppte de taget om bågsträngarna, och pilarna ven genom luften med 150 kilometer i timmen.
Uppe på platån hann Lancaster-soldaterna knappt uppfatta susandet av pilar genom snöstormens vinande, innan projektilerna slog ner bland dem.
Stålspetsarna borrade sig in i köttet på de män som inte bar full rustning, och naglade sig fast i blottade kroppsdelar.
Med omkring tolv pilar i minuten kunde Yorks skyttar utsätta motståndaren för ett konstant regn av projektiler, och i åtskilliga minuter var Lancaster-armén som paralyserad.
Överallt låg döda och sårade, och snön var röd av blod.
Uppe på platån kunde Lancasters härförare, Beaufort och Trollope, inte begripa vad som gått snett.

Arkeologiska fynd visar att många av de döda Lancaster-soldaterna hade träffats i bakhuvudet – sannolikt medan de försökte fly.
Deras strategi hade varit genial: genom att placera sina 25000 soldater på en höjd, som på ena sidan skyddades av ett träsk och på andra sidan av en dal, som mynnade ut i ån Cock Beck, skulle flankerna ha ett perfekt skydd, och York skulle bli tvungna att genomföra ett frontalanfall i uppförsbacke.
Men den kraftiga vinden hade ingen av härförarna förutsett, och nu kunde de inte göra annat än lyssna på sina sårade soldaters förtvivlade skrik.
Som motdrag kallade Beaufort och Trollope fram sina resterande bågskyttar.
Männen avfyrade sina pilar, men motvinden gjorde att de tappade all fart och föll en bra bit från Yorks främre led.
Enligt engelska krönikor kunde Lancaster-armén höra York-soldaternas högljudda hånskratt genom stormens tjutande.
Yorks bågskyttar rusade till och med fram och plockade upp fiendens pilar, som de sköt tillbaka.
En ny pilmassaker på Lancaster-soldater utspelade sig inför befälhavarnas ögon.
De hade inget annat val än att frångå sin defensiva strategi. Motvinden innebar att deras soldater befann sig i en omöjlig situation.
Det fanns bara en lösning: Lancaster-armén måste gå till attack.




Fem hugg före dödsstöten
”Towton 25”, som arkeologerna kallar det 25:e skelettet i massgraven, vittnar om stridens brutalitet.
Fem gånger har han träffats av en klinga i vänster sida av huvudet. Experterna tror att han mötte en högerhänt motståndare, men mirakulöst nog dog han inte av de fem första huggen.
Ansiktet klövs
Motståndaren har därefter svingat sitt svärd diagonalt över ansiktet på ”Towton 25” med sådan kraft att det trängde in 3,25 centimeter i benet från vänster öga till de högra hörntänderna. Hugget var 10,7 centimeter långt och har delat ansiktet i två.
Dödshugget kom bakifrån
Det sjätte hugget var sannolikt så hårt att ”Towton 25” kastades till marken. Motståndaren utnyttjade situationen och gav honom ett 7,35 centimeter djupt sår tvärs över bakhuvudet. Det har resulterat i en fraktur, som nästan garanterat dödade mannen.
Gammal skada
En fraktur överst på huvudets vänstra sida har visat sig vara en gammal skada, som hade läkt innan slaget vid Towton. ”Towton 25” var mellan 36 och 45 år och sannolikt en yrkessoldat, som hade stridit i tidigare slag, till exempel under hundraårskriget.
Krigarkungen ingriper
Den orädde Trollope angrep med sina tungt utrustade riddare. Stridshästarna brakade in i fiendens linjer, där soldater nu hade avlöst bågskyttarna.
I båda arméerna var soldaternas vanligaste vapen en lång hillebard, som var försedd med ett vasst blad, som påminde om en yxa, en hake och en lång, vass spets, som användes mot krigare i rustning.
Ryttarna vrålade av smärta, när den vassa spetsen borrade sig in i kroppen på dem. Fotsoldater från båda sidor kastade sig in i striden, och när en riddare föll av sin häst kastade fiender sig över honom med stickvapen.
Riddare stacks ofta genom ögonen, eftersom visiret erbjöd en av få öppningar i rustningen.
Beaufort hade dolt delar av sitt kavalleri i ett skogsområde nära Cock Beck. Nu galopperade de fram och angrep York-arméns vänstra flank.
Den typen av överraskningsanfall kunde ofta avgöra ett slag, men Edvards styrkor lyckades hålla emot.
Kavalleristyrkan smälte bara in i det blodiga tumultet. Efter flera timmar av kaotiska strider var förlusterna stora på båda sidor, men Beaufort och Trollope var optimistiska.
”Inga fångar ska tas och ingen fiende skonas!” Edvard av March under slaget om Towton 1461.
I detta masslagsmål kunde de dra nytta av att deras styrka var större, och Yorks vänstra flank såg sårbar ut efter angreppet från det dolda kavalleriet.
Även Edvard uppmärksammade den svaga punkten. Utan att tveka red han direkt bort till de pressade styrkorna.
Vid åsynen av sin anförare fick männen nytt mod. Edvard stred sida vid sida med sina män, men trycket på York-armén var fortfarande enormt.
Soldaterna behövde ett mirakel – och det kom i form av Norfolks styrkor.

Kriget fortsatte i 25 år
Efter segern vid Towton hade Edvard IV försvagat huset Lancaster avsevärt, men den nye kungens regeringstid blev ingen dans på rosor.
Åren efter slaget blev Edvard osams med sin viktige rådgivare, earlen Richard Neville.
Den unge kungen hade i hemlighet gift sig med Elisabet Woodville, som kom från en obetydlig adelsfamilj, i stället för den franska kvinna som Neville hade valt av politiska skäl.
Earlen fick nog och gick över till Lancaster-lägret, där han 1470 tillsammans med Margareta av Anjou och Frankrikes Ludvig XI störtade Edvard och återinstallerade Henrik VI.
Edvard var dock inte uträknad, och två år senare tog han över tronen igen. Trots flera uppror höll han fast vid den till sin död 1483.
Därefter drabbades huset York av interna konflikter, och många av släktens medlemmar gick över till fienden och stöttade Lancasters nya hopp, Henrik Tudor, i stället för att stötta den nye kungen, Rikard III.
Med fransk hjälp besegrade huset Tudor huset York i slaget på Bosworth Field 1485, varpå Henrik Tudor kröntes under namnet Henrik VII.
Året därpå gifte han sig med Edvard IV:s dotter Elisabet av York och förenade York och Lancaster under det nya kungliga huset Tudor.
Slaget slutar i rena massakern
Den fyrtiofemårige hertigen kunde inte ha kommit vid en lägligare tidpunkt.
Under den långa striden hade arméerna förskjutits, så att Lancasters flank nu låg blottad för Norfolks utvilade ryttare.
Norfolks angrepp kom som en fullkomlig överraskning för Lancasters trötta soldater, och styrkorna skingrades.
Paniken lyste ur ögonen på soldaterna, som försökte komma undan, men som var fångade i en dödsfälla omgiven av träsk, kullar och ett vattendrag. Och York tänkte inte visa någon nåd.
Senare hävdade Edvard IV att hans hederskodex på slagfältet alltid var att ”skona de vanliga soldaterna och döda ledaren”, men detta gällde inte vid Towton.
Enligt Halls krönika från 1548 förkunnade den unge härföraren att ”inga fångar ska tas och ingen fiende skonas”.
Med döden flåsande dem i hälarna sökte de flesta av Lancasters män sig mot Cock Beck nere i dalen, men när flera hundra livrädda män försökte springa över åns klena bro kollapsade den.
De tunga ringbrynjorna gjorde det så gott som omöjligt att röra sig i det iskalla vattnet, och många soldater kom aldrig upp igen.
De resterande var lätta offer för Yorks ryttare, som red ut i ån och högg mot allt som rörde sig.
Liken hopade sig, så att det till slut låg döda kroppar från ena stranden till den andra, och de resterande Lancaster-soldaterna kunde använda de döda som en spång.
Männen överlevde genom att krypa över sina stupade kamrater.
De flesta överlevande Lancaster-soldater var kavallerister, som snabbt kunde sätta sig i säkerhet.
Bland dem som kom undan var Henrik Beaufort, men fyrtiotvå Lancaster-riddare togs till fånga och avrättades på Edvards befallning, däribland Sir Trollope, vars son David Trollope också stupade vid Towton.
Edvard kröns i London
Efter tio timmars strid lägrade lugnet sig till slut över slagfältet vid Towton, och York-sidans soldater kunde plundra de stupade Lancaster-soldaterna – och ge de få överlevande dödsstöten.
George Neville, som sedermera blev ärkebiskop i York, skrev i ett brev några dagar efter slaget att så många hade dödats att ”döda kroppar täckte ett område, som var sex miles långt och tre miles brett”.
Det sägs att Cock Beck var röd av blod i flera dagar efter massakern.

Efter att huset Tudor kommit till makten skapade de en ny vapensköld, som var en kombination av den röda och den vita rosen.
Senare historiker uppskattar att totalt cirka 20000 personer dog, vilket innebär att slaget vid Towton är det blodigaste som utkämpats på brittisk jord.
Dagen efter slaget vid Towton tågade Edvard av March in som segrare i York, som drottning Margareta hade lämnat tillsammans med sin sinnessjuke make och deras lille son för att sätta sig i säkerhet i Skottland.
Edvards seger var total, och den 28 juni 1461 smordes och kröntes han i Westminster Abbey.
För första gången låg makten i händerna på huset York, och den unge Edvard IV var nu officiellt hela rikets kung.
Hatet mellan släkterna levde dock kvar, och den avsatta drottning Margareta var inte beredd att ge upp sin makes makt, för i norra England var stödet för huset Lancaster fortfarande stort.
Drottningen var fast besluten att få se sin älskade son på tronen, så kriget mellan den röda och den vita rosen blossade snabbt upp på nytt.
Först när Margareta 1471 miste sin son i slaget vid Tewkesbury gick luften ur henne, och hon gav upp sina maktambitioner.