Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

El Cid: Krigets mästare förlorade inga slag

I oktober 1094 belägrar en enorm muslimsk armé den spanska staden Valencia. Försvararna leds av riddaren Rodrigo Díaz de Vivar, El Cid, en härförare som aldrig har förlorat ett slag.

Prisma Archivo/Alamy/Imageselect

I tio dagar och nätter har det pågått. Tusentals tunga krigstrummor dånar dygnet runt från muslimernas tältläger utanför Valencia. Det är oktober och året är 1094. Stridsrop och skällsord vrålas mot de kristna uppe på den spanska stadens vita försvarsmur.

Hundratals bågskyttar till häst galopperar regelbundet fram och skjuter skurar av brinnande pilar över muren för att skrämma och förvirra invånarna.

Rodrigo Díaz de Vivar blickar ut från murens krön den 13 oktober. Han har hållit Valencia i endast fyra månader efter att ha erövrat staden i juni.

Belägringsarmén tillhör almoraviderna, en muslimsk dynasti i Nordafrika. Från sin plats uppe på muren kan Rodrigo överblicka fiendens läger, som är svart av kamelskinnstält.

Muslimerna har med sig krigselefanter och i lägrets utkant tornar nybyggda belägringstorn upp sig högt över det flacka landskapet. Rodrigos armé är i underläge sex mot en, dåliga odds på ett slagfält. Ett nederlag verkar oundvikligt.

Till och med Rodrigos mest erfarna riddare, som har följt honom genom hela hans militära karriär, har svårt att se hur de ska kunna segra. Rodrigo står emellertid fast som en klippa.

Han vet att siffror inte vinner slag, och han har listat ut den muslimska arméns svaghet: Tunga, mörka moln drar ihop sig vid horisonten.

Med dåligt väder, sina trofasta soldater och en överrumplande plan vet Rodrigo att han kan besegra sin motståndare. Som alltid.

Landsortspojke vid kungens hov

Rodrigo Díaz de Vivar, i eftervärlden känd som El Cid, ”Herren”, eller bara Cid, kom till världen år 1043.

Han föddes i en lågadlig familj i den lilla staden Vivar i den kristna dubbelmonarkin León och Kastilien på Pyreneiska halvön.

Redan i unga år visade Rodrigo prov på en fallenhet för krigskonster som ridning och fäktning. Sannolikt var det därför han fick äran att tjänstgöra hos kungens äldste son, prins Sancho.

Fjorton år gammal kom pojken från Vivar till kung Fernando I:s hov. Rodrigo och Sancho tränade ofta tillsammans och de kom att utveckla en nära vänskap.

”Kungen blev oväntat spetsad bakifrån med ett spjut av honom och han utgöt kungens liv och blod.”
Om mordet på kung Sancho (ur den spanska krönikan Historia silense)

Tillsammans med Sancho upplevde Rodrigo stridens hetta första gången år 1063, då han red ut i krig vid prinsens sida.

Kungen hade låtit Sancho leda en armé som skulle skydda hans muslimska vasallstat Zaragoza mot en invasion från det kristna Aragonien. Kriget slutade med seger för Sancho.

Kungen av Aragonien, Sanchos farbror, stupade på slagfältet. Kriget gav den unge Rodrigo en viktig lektion i den komplexa politiska situationen på Pyreneiska halvön: religion och blodsband var inte alltid någon avgörande skillnad mellan vän och fiende.

År 1065 avled Fernando I, varefter riket delades mellan kungens tre söner. Ingen av dem ville dock dela med de övriga.

År 1072, efter sju år, lyckades Sancho, med Rodrigo som befälhavare för sin armé, besegra sina bröder och ta makten över León och Kastilien.

Blått blod flyter under uppror

Sancho hade knappt försäkrat sig om makten förrän ett uppror bröt ut i staden Zamora i oktober. Rebellerna krävde att Sanchos bror Alfonso skulle få tronen.

Sancho II inledde genast en belägring av staden och Rodrigo var med honom.

Under belägringen drabbades kungens läger av en tragedi. Sancho måste ha varit väldigt upptagen av någonting och hans vakter måste ha varit distraherade.

Ingen såg riddaren från Zamora som smög genom lägret och närmade sig kungen bakifrån. Med en hård stöt körde inkräktaren sitt spjut i Sanchos rygg.

Kungen dog direkt och ingen hann reagera förrän mördaren hade flytt brottsplatsen.

I den spanska krönikan Historia silense beklagas kungens död: ”Kungen blev oväntat spetsad bakifrån med ett spjut av honom (mördaren, red.) och han utgöt kungens liv och blod.”

Nyheten om Sanchos död spreds snabbt, varefter belägringsarmén löstes upp. Rodrigo var en av få av kungens riddare som stannade kvar för att föra tillbaka Sanchos kropp, så att han kunde begravas i hemstaden.

Efteråt ryktades det att brodern Alfonso legat bakom dådet, men mordet blev aldrig uppklarat.

Rodrigo Díaz de Vivar, El Cid, var en av 1000-talets skickligaste riddare och härförare. Under sin långa karriär stred han för både kristna och muslimer.

© Look and Learn / Bridgeman Images

Ärkerival tvingar Rodrigo i exil

Eftersom Sancho inte hade några söner var Alfonso den som stod först i tur att ärva sin döde bror. Sanchos lik hade knappt hunnit kallna förrän Alfonso VI övertog kungatronen.

Rikets nye kung hade planer på att erövra resten av Pyreneiska halvön, och han behövde skickliga strateger.

Rodrigo betraktades som en duktig härförare och trots att han varit en av Sanchos närmaste vänner valde han att tjäna Alfonso.

Historikerna vet det med säkerhet, för Rodrigos signatur uppträder på flera kungliga dokument.

Förhållandet mellan kungen och Rodrigo tycks ha varit så bra att Alfonso lät en kvinna från sin egen släkt, Jimena, gifta sig med riddaren.

Alfonsos förtroende för Rodrigo innebar att han ofta sändes ut på viktiga uppdrag för kungen, till exempel för att driva in den årliga tributen från flera muslimska emirat, däribland Sevilla.

I regel gick det lätt, men när Rodrigo hösten 1079 kom till Sevilla beklagade sig stadens emir al-Mu’tamid.

Emiren visste att han snart skulle attackeras av emiren av Granada, som hade kristna allierade. En av dem var greve García Ordóñez, Rodrigos främste rival vid kungens hov.

Även Granada betalade tribut till kung Alfonso, så på papperet var detta en sak mellan de två muslimska emiraten.

På den här tiden var det emellertid normalt att kristna riddare lät sig anlitas som legosoldater av muslimska emirer. Emirerna var villiga att betala stora summor för det tunga kristna kavalleri som deras egna arméer saknade.

Rodrigo lät sig övertalas att hjälpa al-Mu’tamid. Han samlade sina män och gav sig ut för att möta invasionsstyrkan. Arméerna möttes och Rodrigo vann en förkrossande seger.

Som en bonus tog han sin rival till fånga, varefter den förödmjukade García fick betala lösen för att släppas fri.

Påhejade av García började flera stormän vid hovet efter en tid sprida rykten om att Rodrigo saknade heder. Kung Alfonso lyssnade på lögnerna och lät sig slutligen övertalas att bannlysa Rodrigo från León och Kastilien.

Vanäran innebar att Rodrigo tvingades gå i exil och lämna hustru och barn i ett kloster, så att de var säkra medan han letade efter en ny herre att tjäna.

Gränserna på Pyreneiska halvön förändrades jämt på 1000-talet.

© Shutterstock

Kristna och muslimer delade halvön

På 1000-talet var Pyreneiska halvön ett lapptäcke av kristna och muslimska stater där allianser och fiendskaper gjorde både släktförhållanden och religiös tillhörighet oväsentliga.

Situationen på Pyreneiska halvön på 1000-talet var rörig. Halvön var hemvist för ett varierande antal kristna kungadömen, allt från tre till sju beroende på vem som ärvde och erövrade vilket land. Till det kom det katalanska hertigdömet i nordost.

En huvudanledning till de ständiga konflikterna var att alla kungliga familjer tillhörde samma dynasti. Regenterna gjorde därför konstant anspråk på varandras titlar och landområden.

Större delen av halvön var dock i muslimska händer.

Muslimernas stater betecknas vanligtvis som emirat, och de fick ofta sina namn efter områdets huvudort. Trots att de muslimska staterna kontrollerade mycket land var de militärt sett svagare än de kristna kungarikena.

Situationen innebar att större delen av emiraten betalade pairas, ett slags tribut eller skyddspengar, till någon av de kristna kungarna.

Det skulle skydda dem mot de övriga kristna kungarna och mot ambitiösa muslimska grannar, som var beredda att invadera.

Betalningen av pairas gjorde att halvöns kristna kungar var några av Europas rikaste monarker. Det mesta av pengarna gick till militären, för de kristna härskarna förde i stort sett alltid krig, antingen mot varandra eller mot muslimerna.

Emir tar emot krigaren

Till Rodrigos stora lycka togs han emot med öppna armar i Zaragoza av emiren al-Muqtadir. Emiren dog emellertid redan år 1082, och då valde Rodrigo att tjäna sonen al-Mu’tamin.

Zaragozas nye härskare skulle dela arvet efter sin far med sin bror Mundhir al-Hayib, men det utbröt snabbt krig mellan bröderna.

Mundhir al-Hayib hade ärvt emiratets sydöstra del, med städerna Denia, Tortosa och Lleida, och han ville tillfoga Zaragoza till sitt rike.

Redan sommaren 1082 invaderade al-Hayib broderns område – med stöd av det kristna kungariket Aragonien. Lyckligtvis var Rodrigo redo att försvara al-Mu’tamins rike.

Hans strategi gick ut på att göra snabba överraskningsanfall, gärna nattetid. Rodrigos styrkor angrep med full kraft och drog sig därefter tillbaka innan fienden hann reagera.

Taktiken försvagade fiendens styrkor, men innan Rodrigo hann vinna en avgörande seger beslutade hertigen av Katalonien att ställa sig på al-Hayibs sida.

Tillsammans belägrade de tre furstarna staden Almenar på gränsen mellan Katalonien och Zaragoza. Situationen var allvarlig. Rodrigo var rädd att fiendens armé nu var omöjlig att besegra.

En bön om hjälp sändes till Nordafrika, där de mäktiga muslimska almoraviderna härskade. Bönen besvarades.
De muslimska emirerna på Pyreneiska halvön sände bud efter hjälp.

Han övertalade al-Mu’tamin att erbjuda sin bror en enorm summa pengar för att sluta fred, men al-Hayib tackade nej.

Rodrigo tvingades därför ge sig ut i fält för att besegra den numerärt överlägsna armén. Historikerna vet inte säkert hur slaget gick.

I verket Historia Roderici, skrivet av en okänd munk, påstås att fiendens adelsmän flydde redan vid åsynen av Rodrigo på slagfältet. Så lätt gick det knappast, men säkert är att Rodrigo vann en överraskande seger.

Hemma i Zaragoza togs Rodrigo emot som en hjälte. Han hade vunnit över en överlägsen fiende och al-Mu’tamin överöste honom med rikedomar.

Aragonien, Katalonien och al-Hayib försökte vid flera tillfällen invadera Zaragoza, men Rodrigo slog tillbaka dem gång på gång. Segrarna innebar att riddaren blev känd överallt som den skickligaste härföraren på Pyreneiska halvön.

Muslimsk dynasti krossar de kristna

År 1085 beslutade Alfonso VI av León och Kastilien sig för att utvidga sitt rike. Först invaderade han sin egen tributstat Toledo, som plågats av oroligheter och vanstyre under emiren al-Qadir.

Emiratet slukades snabbt av det kristna kungadömet och kungen placerade i stället al-Qadir som emir i vasallstaten Valencia; emiren var visserligen oduglig, men han betalade alltid sin tribut i tid.

Efter Toledos fall blev flera av emirerna på Pyreneiska halvön rädda att det snart även skulle bli deras tur. En vädjan om hjälp skickades till Nordafrika, där de mäktiga muslimska almoraviderna härskade.

Vädjan hörsammades. Under befäl av härföraren Yusuf ibn Tashufin korsade en enorm armé Gibraltar sund för att slåss mot de kristna.

I november 1086 mötte Alfonso VI:s armé almoraviderna i ett slag vid byn Sagrajas utanför Badajoz. Kungen led ett stort nederlag och många av hans stormän och generaler stupade.

Om Alfonso själv tog initiativet vet ingen, men kort efter slaget begravde han och Rodrigo stridsyxan. Riddarens exil upphävdes.

Enligt Historia Roderici gav kungen dessutom Rodrigo rätt till allt land och alla borgar ”som han kunde ta från saracenerna (muslimerna, red.)” och detta land skulle vara ”absolut i hans ägo, inte bara hans, utan även hans söners och döttrars och alla hans ättlingars”.

Det var exceptionellt goda villkor, men historikerna tror att kungen var angelägen om att få tillbaka Rodrigo.

Striderna återupptogs år 1089. Nu belägrade almoraviderna den lilla fästningsstaden Aledo, nordost om Almería.

Alfonso sände omedelbart bud efter Rodrigo och beordrade honom att ansluta sig till den kungliga armén vid Villena, sydväst om Valencia.

Rodrigo gav sig av med det samma och väntade i närheten av Villena med sin flera tusen man starka armé. Kungen färdades längs en annan rutt, som visade sig vara långsammare, och innan han nådde fram hade almoraviderna avbrutit belägringen.

Så snart Alfonso mottog nyheten vände han om. Rodrigo fick inte veta att Alfonso hade tagit en alternativ rutt förrän kungen var på väg hem.

Onda tungor vid hovet viskade emellertid i kungens öra att Rodrigo medvetet hade tagit en annan rutt och försökt locka Alfonso i ett bakhåll där almoraviderna hade kunnat döda honom.

Alfonso, som trodde på påståendena, konfiskerade Rodrigos egendom. För andra gången i sitt liv gick han i exil.

Julius Caesar och Alexander den store var El Cids förebilder.

© Shutterstock

Väl påläst och beredd att lyssna

Enligt medeltida källor förlorade riddaren Rodrigo Díaz (El Cid) aldrig ett slag. En av hemligheterna bakom hans framgångar var att han studerade historiens främsta härförare.

Med Alexander den store, Julius Caesar och andra klassiska härförare som förebilder tänkte Rodrigo igenom slagen långt innan de började.

”Det sägs att böcker studerades i hans närvaro. De gamla arabiska hjältarnas krigiska bedrifter lästes upp för honom”, skrev den samtida historikern Ibn Bassam.

Av lika stor betydelse var dock att Rodrigo rådgjorde med sina närmaste soldater inför varje slag. Under dessa möten kunde alla bidra och olika strategier diskuterades.

Genom att utnyttja sina soldaters erfarenheter såg Rodrigo till att han inte förbisåg någon svaghet hos fienden, eller någon styrka som kunde kosta honom segern på slagfältet.

Segrar ger pengar i kassakistan

Till skillnad från under sin första exil hade Rodrigo vintern 1089 en personlig armé om flera tusen man som svurit honom trohet. Soldaterna var dock inte mer lojala än att de krävde betalning för sitt stöd.

Våren 1090 plundrade Rodrigo därför områdena kring städerna Denia, Tortosa och Lleida, som tillhörde hans gamle fiende, emiren al-Hayib. Till slut gav emiren upp försöken att försvara sitt territorium.

I stället erbjöd han sig att betala Rodrigo för att upphöra med plundringarna och lovade att betala honom tribut. Exilriddaren accepterade erbjudandet.

Därefter begav sig Rodrigo söderut mot Valencia. Staden var en tributstat under kung Alfonso, men han var upptagen med att möta hotet från almoraviderna.

Dessutom hade Valencias emir, den oduglige al-Qadir, blivit så impopulär bland de lokala stormännen att de hade gjort uppror mot honom.

Det fanns bara en man som kunde hjälpa den hårt trängde emiren, en riddare vid namn Rodrigo. Sommaren 1090 hälsades Rodrigo välkommen i Valencia, varefter upproret snabbt slogs ner.

Emiren fick behålla sitt ämbete, men i realiteten tjänade han nu Rodrigo.

Två år senare försökte Alfonso VI återta Valencia, men som svar plundrade Rodrigo stora områden i Kastilien, så att Alfonso fick avbryta belägringen och dra tillbaka sina styrkor.

Kungen gjorde inga nya försök att ta tillbaka Valencia från Rodrigo.

Efter Sancho II:s död lär El Cid ha tvingat den dödade kungens bror Alfonso VI att lägga sin hand på Bibeln och svära att han inte hade låtit mörda Sancho.

© Album / Oronoz / Imageselect

Legosoldaten blir prins av Valencia

Kort efter sitt angrepp mot Kastilien fick Rodrigo dåliga nyheter från Valencia.

Stadens stormän hade ännu en gång rest sig i ett uppror mot al-Qadir. En religiös fanatism hade brett ut sig och de hävdade att emiren förrådde dem genom att underkasta sig en kristen herre.

Emiren försökte fly från staden förklädd till kvinna, men han greps och avrättades. Sedan skickade stormännen bud till almoravidernas härförare, Yusuf ibn Tashufin, och bad honom om hjälp.

Rodrigo blev rasande. Han hade precis försvarat Valencia mot Alfonso och nu hade han ändå förlorat staden. Beslutsamt samlade han alla sina män och marscherade iväg mot Valencia.

Efter att ha upprättat en bas i Cebolla norr om staden skövlade Rodrigo landet kring Valencia. Hans armé var inte stor nog att belägra staden, så han valde en annan strategi.

Med små enheter plundrade Rodrigo Valencias försörjningslinjer, så att stadens befolkning fick svälta.

Strategin fungerade. Försvararna höll ut i ungefär ett år innan de tvingades ge upp. Den 15 juni 1094 kunde Rodrigo rida in i den erövrade staden i ett triumftåg. Han hade gått från legosoldat till prins av Valencia.

Stadens nye härskare hade dock inte tid att ta igen sig på tronen.

Den nordafrikanska härföraren Yusuf ibn Tashufin hade hört Valencias rop på hjälp och han hade skickat en enorm armé till staden för att erövra den.

Med bara några tusen man för att försvara Valencia visste Rodrigo att han stod inför en närmast omöjlig uppgift.

Jättearmé belägrar Valencia

En armé utsänd av de nordafrikanska almoraviderna belägrar Valencia i oktober 1094. Bakom stadsmuren befinner sig härföraren Rodrigo Díaz, El Cid, som planerar ett anfall. Rodrigo tänker slå till dagen efter ramadans slut, då muslimerna är trötta eftersom de har festat kvällen innan.

Lanmas/Alamy/Imageselect, Shutterstock & Världens Historia

De kristnas armé

Rodrigo förfogade över fyratusen tunga kavallerister i full rustning. Av dem användes hundratrettio som fotsoldater i den första avledningsmanövern.

Lanmas/Alamy/Imageselect, Shutterstock & Världens Historia

Almoravidernas armé

Muslimernas styrkor omfattade cirka tjugofemtusen man, av vilka cirka tjugotusen till häst eller kamel. Armén förfogade över ett tjugotal krigselefanter, som skulle skrämma de kristna. Ett följe av flera tusen kvinnor och barn var också med.

Lanmas/Alamy/Imageselect, Shutterstock & Världens Historia

Kraftigt skyfall

Ett kraftigt skyfall började ungefär när slaget inleddes, vilket bland annat fick vattendragen runt almoravidernas läger att svämma över.

Lanmas/Alamy/Imageselect, Shutterstock & Världens Historia

Inleder slaget med dubbelbluff

För att avleda almoravidernas uppmärksamhet skickar Rodrigo iväg hundratrettio man i gryningen. Med facklor och halmbalar sätter de eld på fiendens belägringstorn. Direkt efter det rider en liten styrka tungt kavalleri fram mot muslimernas läger. Ryttarna ska dra till sig fiendens uppmärksamhet. Samtidigt har det börjat regna från mörka moln på himlen.

Lanmas/Alamy/Imageselect, Shutterstock & Världens Historia

Muslimerna går i de kristnas fälla

Almoraviderna tror att de kristnas huvudangrepp har inletts och att förstöringen av belägringstornen var en avledningsmanöver. De skickar fram en stor styrka mot de angripande kristna. Som reaktion drar de kristna riddarna sig tillbaka mot staden i en skenreträtt. Manövern lockar de muslimska krigarna längre bort från lägret.

Lanmas/Alamy/Imageselect, Shutterstock & Världens Historia

Huvudstyrkan angriper

Rodrigos armé når oupptäckt fram till staden Cuarte. Därifrån ser han avledningsstyrkans drag. Kort därefter angriper han fiendens läger.

Lanmas/Alamy/Imageselect, Shutterstock & Världens Historia

Regn och riddare avgör striden

Det har regnat kraftigt hela morgonen, så vattendragen runt almoravidernas läger svämmar över. Strömmen spolar bort män och tält, och när Rodrigos riddare helt överraskande angriper grips muslimerna av panik. Almoravidernas armé går i upplösning och en kaotisk flykt inleds. Rodrigos seger är total.

Lanmas/Alamy/Imageselect, Shutterstock & Världens Historia

Lokala muslimer hjälper de kristna

Första punkten på Rodrigos dagordning efter erövringen av Valencia var att avrätta de upproriska stormännen. Samtidigt konfiskerade han alla metallföremål i staden för att tillverka vapen.

Rodrigo visste att varken Aragonien eller León och Kastilien skulle komma till hans undsättning i den kommande striden. Han var ensam. Med fyratusen riddare skulle han försvara Valencia mot almoravidernas enorma armé.

Yusuf ibn Tashfins styrkor hade ännu inte förlorat något slag på Pyreneiska halvön.

Bland de lokala muslimerna var det emellertid många som inte såg fram emot att underkastas almoravidernas stränga herravälde. De erbjöd sig därför att visa Rodrigo hur han skulle kunna utnyttja terrängen runt staden under ett slag.

De förklarade att områdets somrar normalt var långa och torra, medan hösten förde med sig kraftiga skyfall. För att kontrollera de stora vattenmängderna hade invånarna grävt ett avancerat system av kanaler och vallar.

Om vissa kanaler stängdes och specifika vallar bröts skulle regnen kunna orsaka enorma översvämningar, till exempel utanför staden Cuarte väster om Valencia.

Där hade det uppstått en flack liten ö mellan två förgreningar av floden Turia.

För en nordafrikansk härförare som var obekant med området skulle ön se ut som en perfekt plats att slå läger på, skyddad av vatten på alla sidor och med kanaler in i landskapet som bevattnade frodiga beten för hästar och kameler.

Enligt de boende i trakten var ön den absolut sämsta platsen att befinna sig på när regnen kom. Därför lovade de att rekommendera sina trosfränder bland almoraviderna att slå läger där.

Rodrigo Díaz skydde inga medel när han drog ut i krig.

© Album / Prisma / Imageselect

Fejd slutade med total förödmjukelse

I sina unga år vid hovet i León och Kastilien tjänstgjorde Rodrigo Díaz (El Cid) under Sancho II. Där mötte han den kastilianske greven García Ordóñez. Enligt källorna kom männen väl överens, tills kungen dog och hans bror Alfonso tog över.

Greve Gárcia ställde sig in hos den nye kungen, som utsåg honom till sin personlige härförare. Kungen prisade emellertid även Rodrigos skicklighet på slagfältet, vilket gjorde García avundsjuk.

Han inledde en förtalskampanj mot Rodrigo och fick honom förvisad från hovet år 1081.

Det gick många år, men Rodrigo förlät aldrig García. År 1092 ansåg han att hämndens timme var inne och invaderade sin ärkerivals land. García samlade en stor armé för att möta Rodrigo i strid, men i elfte timmen fick han kalla fötter: ”Skygg och rädd för att behöva strida mot Rodrigo vände han skrämd om utan att tveka”, står det i verket Historia Roderici.

Rodrigo skövlade, brände och plundrade rivalens land, tills hans hämndbegär slutligen stillats.

Belägringen av Valencia inleds

Almoravidernas armé nådde Valencia den 4 oktober 1094. Styrkans cirka tjugofemtusen man leddes av Abu ’Abdullah Muhammad, Yusuf ibn Tashfins brorson.

Med sig hade muslimerna krigselefanter som de hade fraktat över Gibraltar sund på flottar gjorda av palmstockar.

Vid ankomsten togs Muhammads armé emot av lokala muslimer, som var lojala med Rodrigo och föreslog för Muhammad att han skulle slå läger på den flacka ön vid staden Cuarte.

Arméns ankomst sammanföll med ramadan, muslimernas årliga fastemånad. Almoraviderna följde islams lagar och regler, så även under belägringen upprätthölls fastan.

Därför stormade de inte staden med det samma; soldater kämpar dåligt på tom mage.

Dag och natt mullrade krigstrummorna emellertid utanför Valencias murar och varje dag red Muhammad fram till stadsporten för att kräva att staden gav upp. Rodrigo vägrade varje gång.

”Alla som i dag dör med ansiktet mot fienden kommer att få syndernas förlåtelse och tas emot av Herren i paradiset.”
Biskopen av Valencia före El Cids kamp mot almoraviderna

För att skrämma försvararna lät Muhammad sina krigselefanter knuffa fram stora belägringstorn av trä, så att de syntes från stadsmuren. Att almoraviderna väntade med att angripa gynnade emellertid Rodrigo.

Tiden gav honom möjlighet att finslipa sin strategi. Han frågade sina mest erfarna soldater och officerare om vilka möjligheter de såg. Krigskonstens regler föreskrev en defensiv strategi som utnyttjade Valencias höga mur.

Rodrigo var emellertid en otålig man. Han ansåg att det bästa försvaret var att gå till attack.

Efter många diskussioner och funderingar beslöt han att angripa den 13 oktober, dagen efter ramadans slut.

Muslimerna skulle fira det på kvällen och därför vara trötta på morgonen. Att höstens första regnmoln samlades vid horisonten dagen innan angreppet stärkte Rodrigo i hans beslut. Tiden var inne.

Jimena och Rodrigo ligger begravda tillsammans i katedralen i Burgos.

© Photononstop / Alamy / Imageselect

Änka ärvde Valencia efter sin make

Rodrigo Díaz, El Cid, dog år 1099 utan någon son som kunde ärva hans rike, som var centrerat runt Valencia. I stället tillföll staden hans hustru Jimena Díaz.

Dessvärre för änkan var almoraviderna inte det minsta rädda för henne. Bara några år efter Rodrigos död skickade de en ny armé mot Valencia, och år 1102 belägrade de staden.

Jimena sände bud efter hjälp från sin släkting kung Alfonso VI av León och Kastilien. Han kom till hennes undsättning och bröt belägringen.

Alfonso insåg dock att det var omöjligt att försvara Valencia, eftersom staden omringades av muslimskt territorium.

Han evakuerade stadens kristna invånare till León och Kastilien och brände Valencia till grunden. Almoraviderna byggde därefter upp staden igen.

Jimena levde i León och Kastilien till sin död. Först år 1238 kom Valencia i kristna händer igen.

Fienden väcks av brinnande torn

Tidigt på morgonen den 14 oktober samlade Rodrigo sina soldater för en särskild gudstjänst. Dagen då hans djärva plan skulle sättas i verket hade kommit. Biskopen av Valencia välsignade alla de kristna soldaterna med orden: ”Alla som i dag dör med ansiktet mot fienden kommer att få syndernas förlåtelse och tas emot av Herren i paradiset.”

Efter gudstjänsten delades Rodrigos män upp i tre delar. Två utgjordes av riddare till häst, medan den tredje bestod av hundratrettio fotsoldater.

I gryningen stod fotsoldaterna samlade vid Valencias västra port. Medan regnet började falla i enstaka, tunga droppar smög de obemärkta ut ur staden. Med sig hade soldaterna halmbalar och facklor.

I raskt tempo satte de av mot utkanten av fiendens läger, där belägringstornen stod. Männen hade bråttom. Deras uppgift var att sätta eld på tornen, men regnet skulle snart göra både halmbalar och torn så blöta att det inte skulle gå.

Lyckligtvis stod tornen på den närmaste stranden av den flodförgrening som skyddade fiendens läger mot angrepp från staden.

”För Gud och Santiago!”
El Cids stridsrop

Fiendens dåsiga vaktposter kisade mot soluppgången och skymtade vagt några figurer som närmade sig med solen i ryggen. Förvirrade försökte de varna lägret, men det var för sent. Halmbalarna blossade upp och inom kort var tornen övertända.

Först då vaknade det muslimska lägret på allvar. Medan de hundratrettio kristna krigarna skyndade tillbaka till Valencia rycktes soldater ut ur sina tält.

Almoravidernas officerare hade emellertid knappt fått upp sina morgontrötta soldater förrän de såg en skrämmande syn närma sig.

Från Valencias västra stadsport galopperade den minsta av de två kristna ryttarstyrkorna ut.

Det tunga kavalleriet var en skräckinjagande syn för de muslimska soldaterna. Den kristna styrkan var visserligen liten, men alla visste att den som stod i första ledet när man slogs mot kavalleriet gick en säker död till mötes.

Med full kraft brakade de rustningsklädda riddarna in i muslimernas försvarslinje. De kristna lyckades driva tillbaka fienden över flodförgreningen och in i huvudlägret.

Riddarna stred med en sådan frenesi att de muslimska officerarna trodde att de leddes av Rodrigo själv.

I så fall måste ryttarna vara de kristnas huvudstyrka, resonerade muslimerna, ett misstag som skulle stå dem dyrt.

Historien om El Cids ritt efter döden är en myt.

© Look and Learn / Bridgeman Images

Överraskas av bakhåll

Rodrigo befann sig på en helt annan plats. Medan avledningsmanövrerna vållade kaos hos fienden hade han lett sin huvudstyrka av ryttare från Valencias södra stadsport och nu red han i en stor båge runt muslimernas läger.

Hans mål var ett litet vadställe över vattendraget sydväst om fiendens läger, nära den lilla staden Cuarte. Nu regnade det kraftigt. Tunga droppar smattrade mot riddarnas hjälmar.

När Rodrigo och hans män kom fram till vadstället kunde de se att det rådde hektisk aktivitet i fiendens huvudläger. Alltfler av muslimernas soldater skickades iväg för att attackera den lilla gruppen av kristna riddare, som fortsatte att hugga sig framåt.

Rodrigo såg att den kristna riddarstyrkan vände om och flydde mot Valencia. Almoraviderna kände sig segervissa och satte av efter fienden, precis som Rodrigo förutsett.

I själva verket var reträtten en signal till Rodrigos huvudstyrka att slå till. Han gav tecken och i nästa sekund galopperade ryttarna över vadstället.

För sina lungors fulla kraft vrålade Rodrigo det stridsrop som i århundraden kom att bli symbolen för den kristna återerövringen av Pyreneiska halvön: ”För Gud och Santiago!”

Översvämning avgör slaget

Almoraviderna hann knappt uppfatta vad som drabbade dem. Rodrigos riddare kom galopperande bakifrån genom lägret och högg ner alla i sin väg medan paniken spred sig genom muslimernas led.

I ett desperat försök att stå emot Rodrigos angrepp vände armén ryggen mot Valencia och förberedde ett motanfall.

Almoraviderna hade precis grupperat om och vänt vapnen mot Rodrigo när riddarstyrkan utanför Valencia vände om och angrep dem i ryggen.

Nu spreds paniken på allvar bland de muslimska styrkorna. Läget förvärrades dessutom av att regnet hade övergått i ett skyfall.

Tack vare lokalbefolkningens omdirigering av kanaler svämmade floderna som omgav lägret över sina bräddar och översvämmade slagfältet.

På sina ställen var strömmarna så kraftiga att de drog med sig både tält och män. De kristna riddarnas tunga rustningar gav dem en viss ballast att stå emot med, men många av de lätt utrustade muslimska krigarna, både till fots och till häst, slets med av vattnet.

Vattenmassorna fick muslimernas krigselefanter att gripas av panik. De stora djuren rusade runt i lägret, där de trampade ner män och krossade dem.

Slaget utvecklades till rena blodbadet. Rodrigos män visade ingen nåd, utan dödade både soldater och de kvinnor och barn som ingick i den fientliga arméns stora följe.

Resten av de muslimska krigarna gav upp kampen och flydde från vattenmassorna och de rustningsklädda riddarna.

I senare kristna segerskrifter står det hånfullt att härföraren Muhammad var den förste som lade benen på ryggen.

För första gången någonsin hade de nordafrikanska almoraviderna besegrats på Pyreneiska halvön. Berättelserna om slaget spreds vitt och brett i hela det kristna Europa.

Rodrigo hade ännu en gång vunnit ett slag mot urusla odds, hans dittills största seger.

Myterna lever vidare

Rodrigo blir legendarisk

Under de sista åren av sitt liv fortsatte Rodrigo att segra på slagfältet. År 1097 drabbades han emellertid av en tragedi, då hans ende son och arvinge stupade i strid.

Två år senare tog sjukdom livet av Rodrigo, och kort efter hans död gick Valencia förlorat till almoraviderna. Rodrigo glömdes emellertid inte bort efter sin död.

Hans legendariska bedrifter gav honom en mytologisk status i det kristna Europa och den benämning som han i dag har: El Cid, ”Herren”.

Läs också:

Medeltiden

Engelsk kung lät avrätta sin bror i dessertvin

1 minut
Medeltiden

Tonårsflicka blev skalperad och fick näsan avskuren

3 minuter
Medeltiden

Män sålde sina fruar som boskap

11 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj