Drakar och råttor stod för barnuppfostran

Historierna om råttfångaren i Hameln och Wilhelm Tell var mer än bara underhållning. Medeltidens sägner hade en moral som skulle göra barn och vuxna till bättre människor.

Historierna om råttfångaren i Hameln och Wilhelm Tell var mer än bara underhållning. Medeltidens sägner hade en moral som skulle göra barn och vuxna till bättre människor.

Historia Regum Britanniae

Före strömningstjänsternas tid stod skickliga historieberättare högt i kurs. Under medeltidens marknadsdagar och vid andra festligheter uppträdde trubadurer och skådespelare från kringresande teatergrupper och berättade äventyrshistorier.

I regel kretsade sägnerna kring hjältedåd eller tragiska händelser, av vilka vissa var tagna från verkligheten. Andra var inspirerade av Bibeln, medan de flesta var rena påhitt.

Många av berättelserna innehöll en moral som betonade vikten av att uppföra sig ordentligt. Här kommer tio uppbyggliga historier från medeltiden.

1. Söndagsarbetare slutade på månen

Den här medeltida sägnen bygger troligen på en ännu äldre berättelse från judarnas Torarullar.

© JDawnInk/Getty Images

Gubben i månen: En berättelse från 1300-talets Tyskland om vikten av att gå i kyrkan.

Sägnen: En söndagsmorgon gick en gammal skogshuggare ut i skogen. När han hade samlat tillräckligt med grenar traskade han hemåt med sin börda. På vägen stötte han på en herre klädd i sina finaste söndagskläder. Mannen stoppade honom och frågade: ”Vet du inte att det är söndag på jorden, då alla ska vila från sitt arbete?”

Skogshuggaren svarade käckt: ”Söndag på jord eller måndag i himlen, det är det samma för mig!”

Den söndagsklädde herren blev arg och utbrast: ”Bär då din bunt för evigt. Och eftersom du inte värdesätter söndag på jord ska du få evig måndag i himlen. Du ska stå på månen som en varning för alla som inte respekterar vilodagen.”

Sedan försvann han. Plötsligt lyftes skogshuggaren till väders och landade på månen, där han för alltid ska stå.

Moral: Bryt aldrig mot kyrkans regler.

2. Tyska barn kidnappade av flöjtspelande främling

Den äldsta bevarade historien om staden Hamelns försvunna barn är från cirka år 1430.

© loki11

Råttfångaren i Hameln: Historien kommer från 1200–1400-talet och har troligen inspirerats av en verklig händelse då barn försvann, barnkorståget år 1212.

Sägnen: En gång i tiden drabbades den nordtyska staden Hameln av en allvarlig råttplåga. I nödens stund kom en råttfångare, som invånarna anlitade utan minsta tvekan. Främlingen tog fram en flöjt och med tre höga toner samlade han råttorna kring sig.

Därefter gick han ut genom stadsporten med råttorna i släptåg. De leddes ut till en flod, där de drunknade. Nu vägrade emellertid Hamelns invånare betala. Råttfångaren svor att han skulle utkräva en fruktansvärd hämnd, och mitt i natten kom han tillbaka.

Stadens barn samlades ihop och följde honom ut ur staden. Han ledde dem till en klippvägg, som svalde dem allihop.

Moral: Du ska hålla vad du lovar.

3. Tell sparade sin extrapil till tyrannen

Armborstet var ett av medeltidens dödligaste vapen.

© Fototeca Storica Nazionale./Getty Images

Wilhelm Tell: De schweiziska kantonerna kämpade för att bevara sitt självstyre och i sägnen från 1400-talet fick de en hjälte att samlas kring.

Sägnen: I den schweiziska staden Altdorf bodde en jägare vid namn Wilhelm Tell, som trotsade kungens tyranniske fogde. För att visa sin makt hade fogden hängt upp sin hatt på en påle i staden och alla förbipasserande skulle ta av sig hatten för den. Det vägrade Tell göra. Därför blev han gripen och tvingades skjuta bort ett äpple från huvudet på sin son på 120 stegs avstånd.

Tell var rädd när han spände sitt armborst, men han träffade äpplet. Det stack ut en extra pil ur hans ärm och när fogden frågade om den svarade Tell: ”Om min första pil hade dödat min son, var min andra pil avsedd för dig. Då hade jag träffat mitt i prick.”

Senare lyckades Tell fly, och han dödade så småningom den tyranniske fogden med samma armborst.

Moral: Mod är inte att leva utan rädsla, utan att övervinna den.

4. Hädare fick hårt straff

På tyska hette sägnen Der ewige Jude. År 1940 lånade nazisterna titeln till en av sina propagandafilmer.

© E. Fuchs, Die Juden in der Karikatur, Albert Langen, Verlag, München, 1921

Den evige juden: Från 1200-talet och ända till mitten av 1800-talet finns det dokument om personer som påstår sig ha träffat den evige juden.

Sägnen: När Jesus släpade sitt tunga träkors mot Golgota, där han skulle korsfästas, tvingades han utmattad stanna till. Medan han stod och flämtade ropade en judisk skomakare vid namn Cartaphilus hånfullt: ”Gå snabbare, Jesus! Gå snabbare! Varför står du och latar dig?”

Jesus svarade: ”Jag ska stå och vila denna dag, men du ska gå till den sista dagen.”

Cartaphilus dömdes därmed till att rastlöst flacka omkring ända till domedagen. I ren desperation försökte han vid flera tillfällen begå självmord, men varje gång hindrades han av änglar. Skomakaren ångrade sig och började predika Guds ord under sin vandring.

Moral: Håna aldrig andra människor.

5. Bitter kyrkoledare åkallade Satan

Mitran var eftertraktad. Kampen om den kunde få fram det sämsta i människan.

© Shutterstock

Theofilos: Historien från 500-talet om den bysantinske Theofilos lär ha inspirerat Goethe att skriva tragedin Faust.

Sägnen: Ärkediakonen Theofilos i Adana erbjöds en dag biskopsämbetet, men tackade fromt nej. I stället befordrades en annan man. En dag hörde han dåliga rykten om Theofilos, och utan rättegång förlorade ärkediakonen sin befattning.

Det gjorde Theofilos så upprörd att han åkallade Satan. Ärkediakonen skulle få tillbaka sin befattning om han sålde sin själ, lovade Satan, och Theofilos undertecknade avtalet med sitt eget blod. Dagen efter fick han en ursäkt från biskopen och återinsattes.

Snart blev Theofilos rädd för sin själs frälsning och bad om förlåtelse. Jungfru Maria visade sig och bannade honom, men gav honom slutligen syndaförlåtelse. Morgonen därpå vaknade Theofilos med kontraktet på sitt bröst och lät genast bränna det. Han drog en lättad suck och en kort tid senare dog han.

Moral: Ingå aldrig avtal med onda personer för egen vinnings skull.

6. Kristen krigare omvände hednisk stad

Drakdödaren Saint George blev Sankt Göran på svenska.

© Walters Art Museum

Sankt Göran och draken: Historien bygger på den grekiska mytologins berättelse om Jason, som besegrar en drake för att kunna föra hem gyllene skinnet och prinsessan Medea.

Sägnen: Den hedniska staden Silene i Libyen hemsöktes av en drake. Varje dag tvingades invånarna offra två får till odjuret för att det inte skulle angripa dem. Snart fick staden slut på djur och började då offra människor.

En dag föll den tunga lotten på kungens dotter, men till prinsessans stora lycka kom en riddare vid namn Göran samma dag till Silene. När han såg prinsessan stå framför draken korsade han sig och red i full fart fram mot odjuret och högg ner det.

Göran halshögg draken i utbyte mot att Silene konverterade till kristendomen.

Moral: Ingenting är omöjligt för en god kristen krigare.

7. Blod på nosen kostade trofast hund livet

Historien om walesaren Llywelyn och hans hund bygger på sägner från andra europeiska länder.

© Royal Collection

Hunden Gelert: Historien om en walesisk prins på 1200-talet bygger på en äldre indisk berättelse om en hinduisk präst som slår ihjäl sin trofasta mangust.

Sägnen: Den walesiske prinsen Llywelyn hade en trofast hund vid namn Gelert, men en dag var hunden borta. När Llywelyn senare kom tillbaka hem från en jakt möttes han av hunden, som glatt hoppade upp mot honom. Hundens nos var dock insmetad med blod.

Prinsen rusade in på slottet för att se om något hade hänt hans lille son. I barnrummet hade vaggan välts omkull och golvet var täckt av blod. Prinsen, som slöt sig till att Gelert hade ätit upp hans son, drog sitt svärd.

Gelert utstötte en lång, klagande ylning när han dog. Strax efteråt hördes barngråt. Bakom vaggan låg Llywelyns son och sprattlade intill en varg, som fått strupen avbiten. Förfärat insåg Llywelyn att Gelert hade räddat hans son. Den skuldtyngde prinsen log aldrig mer i hela sitt liv.

Moral: Dra aldrig förhastade slutsatser.

Råttor var ett grymt straff i flera medeltida sägner.

© Chris 73

8. Hjärtlös biskop blev uppäten av råttor

Biskop Hanno: Många sägner handlar om biskopar, som hade stor makt på medeltiden.

Sägnen: År 970 rådde hungersnöd i den tyska staden Mainz, medan biskop Hannos spannmålsmagasin var fulla till brädden. Bönderna tiggde om mat, men Hanno förbarmade sig inte. I stället bjöd han in dem i sin lada.

Fattiga människor strömmade till från hela Mainz, varefter biskopen låste porten och brände alla inne. Medan Hanno såg lågorna stiga mot skyn sa han: ”I dessa svåra tider kommer landet att tacka mig för att jag gjort mig av med dessa råttor, som bara äter upp vårt spannmål.”

Dagen därpå vaknade biskopen i svettningar i sin säng. Hans katt skrek och när Hanno tittade ut såg han tusentals råttor som stormade palatset. Ingenting kunde hålla dem ute. De vällde till och med in i hans sovgemak. Biskopen försvann i ett hav av råttor och efteråt fanns bara hans skelett kvar.

Moral: Syndare får vad de förtjänar.

Historier om hjältemodiga riddare trollband både kungligheter och gemene man. Moralen var att allt ont kunde besegras med kristen tro och ridderlighet.

© Apic/Getty Images

Lancelot: Skammen var värst

Förföriska kvinnor, farliga riddare och en svärdsbro var bara några av de utmaningar riddaren vid kung Arturs runda bord ställdes inför när han skulle rädda drottning Guinevere.

Det värsta han utsattes för var förnedringen att sitta på en dvärgs vagn efter det att hans häst dött.

© www.history-ua.org/gallery/show.php

Riddar Degrevant: Mod lönade sig

Sägnen om riddar Degrevant handlar om en krigare som förälskar sig i en furstes dotter, men hennes far vägrar låta dem gifta sig.

I ett tornerspel besegrar Degrevant emellertid alla och till slut ger fursten med sig och låter honom få hans dotter.

© Bridgeman Images

Don Quijote: Parodi satte punkt

Riddarhistorierna var populära i hundratals år, men i början av 1600-talet hade författaren Miguel de Cervantes fått nog.

I romanen Don Quijote gör han både riddare och själva ridderligheten till åtlöje. I denna parodi på medeltidens sägner anfaller Don Quijote till och med väderkvarnar.

10. Frun lämnade löftesbrytaren

Under sex dagar i veckan var Melusina vackrare än de flesta andra kvinnor, men på lördagar förvandlades hon.

© Histoire de la Magie, P. Christian – Furne, Jouvet et Cie, Paris, 1870 p. 421

Melusina: Den vanligaste versionen av sägnen är från 1300-talet. I den är huvudpersonen den fattige adelsmannen Raymond.

Sägnen: I skogen mötte Raymond den vackra vattennymfen Melusina. Hon lovade att bli hans brud på ett villkor: Han fick aldrig se henne på lördagar.

Paret gifte sig, fick många barn och bodde i ett stort slott. Raymond höll sig till parets överenskommelse – tills hans bror väckte tvivel om vad Melusina egentligen gjorde på lördagarna.

Raymond lade sig på lur och tittade genom nyckelhålet till sin frus gemak. Där såg han henne bada, och i vattnet förvandlades hennes ben till en sjöorms stjärt.

Raymond sa ingenting om vad han sett, men när paret förlorade en av sina söner råkade han i sin sorg kalla henne en ”avskyvärd orm”. Han ångrade genast sina ord, men det var för sent. Nymfen förstod att han hade brutit sitt löfte. Hon försvann och syntes aldrig till igen.

Moral: Håll vad du lovar.