Hur långt tillbaka sträcker sig rötterna till dagens stand-up?
En ny analys av en engelsk professor vid Cambrige University tyder på att det är betydligt längre än vi har trott.
I det så kallade Heege-manuskriptet har James Wade funnit åtskilliga humoristiska historier, som sannolikt framförts av ett slags spelman inför en publik bestående av allt från bönder till adel.
Materialet är unikt, eftersom medeltidens spelmän sällan skrev ner sitt material. Ingen skonas från den grova satiren, som hånar kungar, präster och bönder och framför allt uppmanar åhörarna att dricka sig fulla.
”Heege ger oss en sällsynt inblick i en medeltida värld rik på muntliga berättelser och underhållning”, säger James Wade, vars forskning precis publicerats i tidskriften “The Review of English Studies”.
Manuskriptet har varit känt av forskare i nästan 100 år, men tidigare analyser har fokuserat på hur det skrivits och i mindre grad på själva innehållet.
Kopierat från fusklapp
Wade blev nyfiken på manuskriptet, när han såg att författaren hade undertecknat med: ”Skrivet av mig, Richard Heege, för att jag var på en festmåltid och inte ens fick något att dricka.”
Heege var informator hos en adelsfamilj och alltså inte den spelman som ursprungligen har uppfört de roliga numren. Men i sin forskning konstaterar Wade att Heege kopierade texterna omkring år 1480 från ett slags fusklapp skriven av en okänd spelman, som uppträdde nära gränsen mellan Derbyshire och Nottinghamshire i England.
Möjligen var Heege tvungen att hålla sig nykter under en fest, så att han kunde kopiera spelmannens material. Kort därefter har spelmannen sannolikt behövt resa vidare till nästa krog eller herrgård.
Humorn och historierna i materialet är komplicerade och fyllda med ordrim och långa nonsenspassager. Det är dessutom ovanligt att det enda syftet tycks ha varit att få människor att skratta. Många spelmän hade annars en bred repertoar, då de framförde folkvisor och klassiska berättelser.
Spelmän hade mycket gemensamt med den mer kände hovnarren, men reste i regel runt i landet och var inte knutna till något hov
Monty Python-humor på medeltiden
Trots att det i dag kan vara svårt att förstå en del av humorn, eftersom stand-up-manuskriptet är skrivet på medeltida engelska vers och fyllt med 500 år gamla referenser, så finns det en hel del som går att förstå.
Dikten ”Slaget vid Brakonwet” är uppbyggd som medeltidens klassiska riddarberättelser, men det absurda är i högsätet, och många av rollerna innehas av djur. Det förekommer torneringar, där björnar med lansar rider på hästar, och grisar dansar.
Men dikten gör även narr av åtskilliga gårdar och byar, som alla låg inom en radie av tolv kilometer i Derbyshire och västra Nottinghamshire. Det är inte osannolikt att spelmannen bytte ut ortsnamnen, när han kom till ett område, så att framträdandet fick en lokal prägel.
Inte heller eliten går fri. I en del av texten utger spelmannen sig för att vara en präst, som håller en predikan om fördelarna med att dricka stora mängder alkohol.
Ett annat stycke verkar göra narr av överhögheten, när tre kungar äter så mycket att deras magar exploderar, och tolv oxar hoppar ut ur dem.
Dikten ”Jakten på haren” har en passage som är som tagen ur scenen med mördarkaninen från filmen Monty Pythons galna värld:
”Jack Wade var aldrig så ledsen / Som när haren klev på hans huvud / I händelse av att den ville slita sönder hans hals.”
”Medeltida manuskript har ofta betraktats som exempel på stor konst. Detta är något annat. Det är vansinnigt och anstötligt, men lika värdefullt”, säger Wade.