Bordsskick på medeltiden: Spotta och rapa med stil
Stora köttberg, ingen hygien alls och ett slafsigt uppförande. Så föreställer sig många medeltidens festande, men på 1100-talet var det där med renlighet och hövlighet viktigt. Att rapa, snyta sig och spotta var dock tillåtet. Bara det gjordes med stil.
Gästerna placerades efter rang. I högsätet satt värden med sitt eget saltkar. Nedanför högsätet – ”Under saltet” – satt de mindre viktiga gästerna.
”Klia dig inte vid matbordet. Och peta inte i näsan – då tror folk att du härstammar från bönderna.”
Så löd några av de många goda råd om vett och etikett som adelsfolket fick på medeltiden. Ett gott uppförande, i synnerhet vid matbordet, var enligt adeln det som skilde civiliserat folk från djur och fattighjon. På 1100-talet blev det populärt med romaner om modiga och inte minst chevalereska riddare, och det belevade uppförandet överfördes genast till matbordet.
På 1200-talet blev det modernt att hålla middagar med kung Artur-tema.
Bordsplacering efter rang
Det var emellertid inte bara ett gott uppförande som styrdes av regler. Det medeltida samhället var indelat i en strikt hierarki. Överst befann sig kungen och adeln, lägst i rang stod bönder och tjänstefolk. Adeln hade också en inbördes rangordning – vilket givetvis inverkade på bordsplaceringen.
I den ena änden av gillesstugan stod högsätet på en plattform. Här satt värden och de förnämaste gästerna. Ju finare gästen var, desto närmare värden satt han. Hedersgästerna hade sitt eget saltkar, de övriga fick dela på saltskålarna. En nivå nedanför högsätet satt de mindre förnäma gästerna.
Gästerna satt alltid på samma sida av bordet så att tjänarna hade gott om utrymme att servera nya rätter. Tjänarna vid kungens hov var unga adelssöner som lärde sig hövlighet och respekt genom att servera de äldre.
Tvätta händerna!
De allra flesta rätterna åt man med fingrarna. Renlighet var därför en dygd. Alla tvättade händerna före och efter varje rätt, och det ansågs vara mycket opassande att rengöra öronen eller naglarna, peta tänderna och pilla i näsan vid bordet.
Som en särskild gest kunde värden själv hälla vatten över sina gästers händer, men normalt var det tjänarens uppgift. Ibland kunde man blanda väldoftande örter i vattnet.
Recept på doftande tvättvatten
2 liter vatten
15 salviablad
Apelsinskal
Koka upp och sila av vattnet
Ta med egen kniv!
Gaffeln var okänd på medeltiden. För det mesta åt folk med fingrarna, men inte förrän allt var uppskuret i småbitar. För att skära upp maten använde gästerna sin egen medhavda kniv.
Bara i undantagsfall kunde tjänarna använda värdens kniv för att skära upp maten åt gästerna.
Glupskhet var en av de sju dödssynderna. Det var därför inte fint att äta mer än högst nödvändigt.
Glupskhet kunde bestraffas i helvetet
Glupskhet och obetänksamhet var några av de värsta synderna under medeltiden. De viktigaste dygderna var självbehärskning och hövlighet. Därför hörde det till god ton att ta små portioner från de gemensamma faten, äta långsamt, ta små tuggor och vara uppmärksam på de övriga kring bordet genom att erbjuda dem de läckraste bitarna från faten.
Man skulle också konversera på ett civiliserat sätt. Det var högst opassande att avbryta någon, prata med mat i munnen, gestikulera och prata högljutt. När folk blev berusade glömde de ofta bort sig. Därför var det inte fint att dricka så stora mängder alkohol att man tappade fattningen
Klädkod: Kung Artur-rustning!
På medeltiden räknades sagokungen Artur som en av de modiga, hövliga och rättfärdiga kungarna. På 1200-talet blev det därför högsta mode bland adeln att hålla stora Artur-temafester.
År 1306 inviterade exempelvis Edvard I av England flera tusen gäster till Artur-fest i Westminster. Gästerna som var utklädda till Arturs riddare bänkade sig vid stora runda bord liknande dem som Artur och hans riddare hade suttit vid.
Festens höjdpunkt var när två uppstoppade svanar, symbolen för slottet Camelot, bars in på två silverfat. Exalterade av stämningen reste sig 267 unga adelsmän upp och svor att de skulle erövra Skottland och förena England – precis som Artur enligt sägnen.