Blida, slunga, trebuchet, katapult – det destruktiva resultatet av medeltidens militära utveckling har många namn.
Men hur fungerade de egentligen, och när användes de?
Här är blidans historia från det gamla Kina fram till att kastmaskinerna ersätts av ett ännu kraftfullare vapen.
Innehållsöversikt
- Attack med blida – som det upplevdes innanför borgmuren
- Så fungerar en blida
- Uppfunnen i Kina
- Blidor
- Uppfinningen av motviktsslungan
- Avfyring av blida i 6 steg
- Den stora blidastrategns död
- Antikens kastmaskiner
- Blidabyggare blev riddare
- Pesten kom till Europa med blida
- Kanoner konkurrerade ut kastmaskinerna
Stillheten före stormen
I flera dagar har invånarna i den sydfranska staden Minerve nervöst sneglat mot fiendens rörelser. Året är 1210 och det råder öppet inbördeskrig i Frankrike.
Två år tidigare har den franske kungen manat till korståg mot de sydfranska katarerna. De har en egen kristen tro som kyrkan inte accepterat. Och nu står kungens armé utanför katarernas stad Minerve.
Egentligen borde katarerna inte ha något att oroa sig över. Minerve omges av dubbla murar och ligger dessutom högt uppe på en brant klippa, omgiven av djupa raviner.
Staden är med andra ord omöjlig att storma. Trots det är invånarna oroliga. Kungens armé leds av den brutale adelsmannen Simon de Montfort, och han har placerat ut sina män i den höglänta terrängen på andra sidan den ravin som omger Minerve.
Åtta år efter Minerves fall år 1210 föll stadens erövrare Simon de Montfort själv offer för en sten från en blida inne i katarernas stad Toulouse.
Attack med blida – som det upplevdes innanför borgmuren
Från stadsmuren ser försvararna hur fiendens soldater håller på att bygga ett antal märkliga maskiner med jättelika träbjälkar monterade på gigantiska stativ. Och de ser hur väldiga, tillhuggna stenar rullas fram till maskinerna.
Några dagar senare besannas invånarnas värsta farhågor när de flera ton tunga maskinerna börjar slunga iväg de stora stenarna. Virket i de stora maskinerna gnisslar olycksbådande och det visslar om stenarna som flyger genom luften över ravinen.
Stenarna slår in i murarna med ett öronbedövande brak som får både försvarsverk och hus att skälva. Dag och natt bombarderas Minerve från maskinerna runt staden. Allra värst är den som står vid Simon de Montforts läger. Den är större än de andra och kallas ”den sure grannen” – ett namn den verkligen gör skäl för.
Projektilerna krossar Minerves murar och den stentrappa som befolkningen använder när de hämtar vatten i ravinen. Efter sex veckors bombardemang är katarernas kanske mest ointagliga stad förlorad. Minerve kapitulerar.
Så fungerar en blida
VIDEO: Tyngdkraften är blidans krut
Medeltidens kastmaskiner skulle krossa fiendens borgar. Blidan fungerade på det här sättet:
Från laddning till avfyring
Blidan laddas genom att kastarmen sänks ned till marken med ett spel. Då lyfts motvikten i andra änden upp.
Avfyrning sker genom att kastarmen frigörs. Motvikten faller snabbt och kastarmen rycks uppåt med hög fart.
Projektilen slungas iväg när kastarmen når nästan lodrätt läge och slungan med projektilen i öppnar sig.
Projektilerna gjordes runda och i samma storlek för att öka blidans träffsäkerhet.
Monsterblida slog alla kastrekord
Under 1100-talets andra hälft fick blidan sin optimala utformning, då motvikten monterades hängande på kastarmen.
Den hängande motvikten drogs rakt ned mot marken, vilket gav mer kraft. Därmed kunde både motviktens och projektilernas tyngd ökas enormt.
Slungan skulle utlösas i den optimala vinkeln
Ena änden på den långa slungan med projektilen i var fast monterad på blidans kastarm. Slungans andra ände satt fast med en järnring i en krok på kastarmen.
Kroken var böjd så att ringen gled av och projektilen flög iväg just när slungans vinkel var 45° över horisonten.
Det gav maximal räckvidd för projektilen.
Kastmaskinen krossade allt
Blidorna som år 1210 förvandlade Minerves försvarsverk till grus var medeltidens nya supervapen.
Detta var den första maskin som till fullo utnyttjade energin från tyngdkraften, och de största blidorna kunde slunga iväg drygt 300 kilo tunga stenar flera hundra meter med en enorm kraft. Den tyske militäringenjören Konrad Kyeser skrev i sin bok Bellifortis år 1405:
”Här är den stora blidan som övervinner alla fästningar, slungar stenar, förstör torn, krossar slott och städer.”
Blidan var mer kraftfull än alla andra belägringsmaskiner och tack vare sin effektivitet spreds den snabbt på Europas slagfält under 1100- och 1200-talen.
Under 250 år slungade blidorna sina massiva stenar mot stadsportarna i Europa, och allt ifrån smittbärande hästkadaver till olyckliga krigsfångar kastades in över stadsmurarna.
Uppfunnen i Kina
Kina var som med alla nyskapelser tidigt ute både med kastmaskiner och med andra typer av belägringsmaskiner – som detta stormtorn på hjul.
De första, enkla blidorna tros ha uppfunnits i Kina på 300-talet f.Kr. De bestod av en bjälke som vreds kring en axel på ett högt stativ.
Axeln delade bjälken i en kort och en lång del. I änden på den långa delen satt en slunga som projektilen placerades i.
Den korta delen var försedd med rep. När blidan avfyrades drog ett antal män i repen och tvingade på så sätt ned den korta delen mot marken.
Den långa delen for upp och projektilen slungades iväg. Moderna tester med rekonstruktioner av den här typen av blidor har visat att de kunde slunga iväg 60 kilo tunga stenar hela 130 meter.
Blidor
Projektil till katapult från Montfort (Starkenberg) slott från cirka år 1250. Den tillhuggna kalkstenen har en diameter av 36,8 centimeter och väger 66 kilo.
Under tidig medeltid vidareutvecklades blidan av ingenjörer i det kristna Bysantinska riket i dagens Turkiet, och spred sig sedan långsamt därifrån till andra kulturer. På 500-talet dök för första gången ”dragblidor” upp på Europas slagfält.
De väckte stor fasa. Enligt bysantinska källor hade en soldat från Bysans lärt avarerna – ett krigiskt nomadfolk av turkisk härkomst – att bygga dragblidor. När avarerna belägrade den grekiska staden Thessaloniki år 597 besköt de staden med 50 blidor.
”De slungade hela berg mot oss. Vad annat kan man kalla dessa gigantiska stenar?” klagade stadens biskop.
Snart började även de muslimska arméerna i Mellanöstern att använda sig av dragblidor. Och när de kristna korsfararna drabbade samman med muslimerna i Heliga landet i slutet av 1000-
talet blev blidorna allt vanligare även i Västeuropa.
När korsfararna belägrade Lissabon år 1147 använde de sig av två blidor, bemannade med hundra soldater som drog i repen, för att göra stadens moriska försvarare möra.
Korsfararna arbetade i skift och kunde därmed upprätthålla en skrämmande skotthastighet: under 10 timmar avfyrade de 5 000 stenar – motsvarande ungefär fyra skott per minut från varje maskin.
Sammandrabbningen mellan den kristna och den muslimska världen blev början till en veritabel blidakapprustning mellan öst och väst. Och snart dök en helt ny typ av blida upp på slagfältet – ett riktigt monster, mer kraftfull än någonting världen dittills hade skådat.
Uppfinningen av motviktsslungan
I slutet av 1100-talet uppfanns den så kallade motviktsblidan. Liksom dragblidan hade den en lång kastarm som roterade kring en axel.
1: Motvikt
2: Slunga
De första modellerna
De första motviktsblidorna hade en motvikt av sten och lera surrad på hävstången. När blidan avfyrades fick den flera ton tunga motvikten blidan att hoppa, vilket slet hårt på konstruktionen.
Men i den korta delen av kastarmen satt inga rep att dra i, utan en tung motvikt som vinschades högt upp i luften innan blidan kunde avfyras.
När kastarmen och motvikten sedan lossades gjorde tyngdkraften att projektilen i andra änden av kastarmen slungades iväg med en rasande fart.
Ingen vet säkert var och när den här typen av blida först såg dagens ljus.
I en bysantinsk källa talas det om en motviktsblida som användes under Bysantinska rikets belägring av staden Zevgiminon år 1165.
Men korsfarare kan ha använt denna typ av blida redan under det första korståget år 1096 – kanske inspirerade av sina arabiska motståndare.
Guds stenkastare
Borgmur Akko i Israel. Det är borgmurar av – minst – denna tjocklek som katapulterna skulle bombardera, tills de till slut kollapsade.
När Englands kung Rikard Lejonhjärta och hans armé belägrade staden Akko i Syrien år 1191 använde sig korsfararna emellertid av motviktsblidor.
En av dem var så stor att korsfararna kallade den ”Guds stenkastare”. Och enligt samtida källor behandlades blidan med särskilt stor respekt:
”En präst stod alltid intill maskinen och predikade och samlade in pengar till underhållet, och för att anlita folk som kunde samla stenammunition. Maskinen förstörde 10 meter av muren vid sidan av Maledicta-tornet.”
Enligt samma skildring spelade blidorna en avgörande roll för Akkos fall samma år:
”Kung Rikards blidor sköt både dag och natt. Säkert är, att en av dem dödade 12 man med en enda sten. Ingenting kunde stå emot deras skott; allting krossades eller förvandlades till damm.”
Motvikt gjorde blidan precis
Trebuchet (som är det franska namnet på motviktsslungor) laddad och redo vid Warwick Castle i England. Detta är en motviktsslunga med tramphjul, som manskapet använde för att dra upp motvikten och göra kastmaskinen red för avfyring.
De stora blidorna med motvikt tog mellan några minuter och en halvtimme att ladda och var alltså avsevärt långsammare än de handdrivna – i gengäld var de mycket effektivare.
Inte ens de mest rutinerade repdragarna kunde dra igång blidan med samma kraft varenda gång, och därför var dragblidorna betydligt svårare att träffa mitt i prick med.
En motviktsblida sköt däremot iväg varenda sten med samma kraft så länge varken motviktens eller stenarnas tyngd ändrades. Artilleristerna kunde finjustera skotten genom att lägga på extra tyngd och förändra längden på slungan.
En ännu viktigare skillnad var att de nya blidorna kunde skjuta iväg betydligt tyngre stenar. På 1200-talet gjorde fransmannen Villard de Honnecourt en detaljerad ritning på en blida där motvikten – enligt forskarnas uträkningar – måste ha vägt omkring 30 ton.
Med en sådan stor motvikt kunde en 250 kilo tung stenprojektil träffa sitt mål på 160 meters håll. En modern rekonstruktion av samma typ av blida har slungat iväg en 476 kilo tung bil (utan motor) hela 80 meter.
Avfyring av blida i 6 steg
Upphängd motvikt
Upp till 30 ton sten, lera eller bly lastades i blidans enorma motviktslåda. Upphängningen på kastarmen gjorde att tyngden drogs rakt nedåt och förhindrade att blidans stativ vreds sönder när den avfyrades.
Låsmekanism
När motvikten var ända uppe låstes kastarmen vid stativet med en stor metallkrok, som sedan lossades när blidan skulle avfyras.
Tramphjul
Kastarmen drogs ned till marken med ett spel. På de största modellerna drevs mekanismen med två tramphjul för vardera 2–3 personer.
Slunga
Stenprojektilen låg i en repslunga.
Manskap
Till blidan behövdes en servis på minst 10 man, som skulle dra ned motvikten och placera projektiler i slungan.
Projektilspår
En glidbana av trä i botten på blidan hindrade stenprojektilen från att hoppa åt sidan när den avfyrades. Glidbanan gjorde det möjligt att använda långa slungor, vilket ökade kraften.
Den stora blidastrategns död
Blidastrategen Simon IV de Monfort (cirka 1165–1218).
Under kriget mot katarerna i Sydfrankrike fick korsfararna under Simon de Montforts befäl stora framgångar sedan de använt blidor för att inta fiendens städer, däribland Minerve. År 1211 fick Montfort emellertid smaka sin egen medicin då en katararmé besköt hans här i staden Castelnaudary:
”Med den första stenen krossade de ett torn. Med nästa sten krossade de ett rum i borgen. Vid det tredje skottet gick stenen i bitar, men inte förrän den hunnit vålla stor skada på alla dem som befann sig i staden”, berättar den samtida historikern Guilhem de Tudela.
Simon de Montfort överlevde katarernas belägring, men till sist hann ödet ikapp adelsmannen. När hans armé belägrade katarerna i Toulouse år 1218 träffades Simon de Montfort av en sten som avlossats från en blida inne i staden. Frankrikes store blida-strateg dog omedelbart.
Antikens kastmaskiner
Katapult mot blida
Katapult
Ursprung: 300-talet e.Kr.
Projektil-storlek: Oftast 5-10 kg och maximalt 27 kg.
Räckvidd: Kunde skjuta 5 kg upp till 450 m.
Användning: Onagerns kastarm satt monterad i en bunt kraftiga rep, som tvinnades när artilleristerna spände kastarmen nedåt med ett spel. När man fyrade av lossades kastarmen och vippade uppåt med stor kraft, varvid projektilen slungades iväg.
Blida
Ursprung: Utvecklades under 1100-talet.
Projektil-storlek: Från 100 kg upp till drygt 300 kg.
Räckvidd: Kunde skjuta 100 kg upp till 450 m.
Användning: Kastarmen var en hävstång med en slunga i ena änden och en flera ton tung motvikt i den andra. Artilleristerna spände upp maskinen med ett spel, och när de drog i utlösarmekanismen drogs kastarmen upp av motvikten och projektilen slungades iväg.
Blidabyggare blev riddare
Med blidornas effektivitet blev de stora kastmaskinerna oerhört värdefulla. Detsamma gällde kunskapen om hur man byggde dem.
År 1249 kunde blidbyggaren Jocelin de Cornaut, som låg bakom konstruktionen av hela 18 blidor, skryta med titeln ”mästeringenjör”. En annan blidbyggare, Jean de Mézos, blev till och med dubbad till riddare.
Konstruktörernas status vittnar om att tillverkningen av blidor var mycket viktig. Och Europas regenter spenderade stora summor på maskinerna. När Englands kung Edvard I belägrade borgen Dryslwyn i Wales år 1287 spenderade han 14 pund på att låta konstruera en blida. Det motsvarade dagslönerna för nästan 600 beridna bågskyttar.
Bara till att hugga och transportera de stora stenprojektilerna anlitade Edvard tjugo stenhuggare och fyra dragkärror med förare. När den väldiga maskinen sedan skulle flyttas till nästa belägring, behövdes det 40 oxar och fyra stora vagnar för att flytta den.
Saladin var en mästare på blidor
Se en motviktsslunga avfyras
Borgherrarna var tvungna att komma på ett motdrag mot belägrarnas kastmaskiner. Ett sådant var att installera blidor inne i borgarna, så de belägrade kunde ge igen med samma mynt. Här en rekonstruerad blida i ett borgtorn i Baku (Azerbajdzjan).
Européerna var långtifrån de enda som använde sig av blidor på slagfältet. När sultan Saladin belägrade korsfararna i Jerusalem år 1187 lät han, enligt samtida källor, sina män angripa den så kallade Damaskus-porten i staden.
Korsfararna gjorde utfall genom porten gång på gång, och till slut tvingades Saladin avbryta sitt anfall. I stället lät den muslimske fältherren sina blidor bombardera en del av muren där det inte fanns några portar.
Efter tre dagar kollapsade delar av muren, och trots att korsfararna lyckades slå tillbaka de första stormningarna genom hålet i muren blev de till sist tvungna att ge upp.
Hundra år efter Jerusalems fall hade antalet blidor på slagfälten ökat explosionsartat. År 1291 satte araberna punkt för korsfarar-eran genom att erövra den starkt befästa korsfararstaden Akko i Syrien.
De använde sig av ett helt batteri av kastmaskiner; inte mindre än 92 blidor bombarderade stadens murar tills de föll efter 43 dagar.
Budbärare skickas i retur över muren med blida
En blida kunde avfyra allt möjligt: eld, avföring och pestsmittade lik. Den mest använda typen av projektiler var dock stenar.
När det gällde ammunition till blidorna var de medeltida krigsherrarna mycket uppfinningsrika under de 250 år då de stora kastmaskinerna dominerade på Europas slagfält.
I ett skrift av den toscanske uppfinnaren och ingenjören Mariano Taccola från mitten av 1400-talet finns en ritning över flera olika typer av brandbomber – troligen tunnor med brinnande olja eller tjära.
Även så kallade ”bikupor” – tegelstenar inbakade i porös lera som splittrades vid nedslaget – och till och med avhuggna huvuden från krigsfångar slungades in över murarna för att sprida skräck. Ibland användes blidorna för att tunna för tunna fylla vallgraven kring en belägrad borg med jord.
När franska belägringsstyrkor tillfångatog en engelsk budbärare från borgen Auberoche år 1335, slungade de honom tillbaka in över stadsmuren med en blida – med ett svarsbrev till de belägrade knutet kring halsen.
I både Europa och Mellanöstern fick borgarna stora torn för blidor.
Borgbyggarna svarade med artilleritorn och tjocka murar
Blidans intåg på slagfälten förde med sig ett febrilt byggande i Europa och Mellanöstern, där borgarnas arkitektur förändrades markant.
Tanken på flera hundra kilo tunga stenar som hamrade mot stadsmurarna fick stadsbor, kungar och furstar att investera stort i nya borgar.
Under 1200–talet byggde både européer och araber ut försvarsverken i sina städer som en reaktion på blidornas förkrossande kraft.
Befintliga murar gjordes högre och tjockare och nya ringar av yttermurar restes kring städernas kastell.
Dessutom försågs försvarsverken med betydligt fler och större torn än tidigare. Tornen skulle fungera som artilleriplattformar; därifrån kunde försvararna skjuta mot fiendens kastmaskiner med sina egna blidor.
Många belägringar blev till veritabla skottdueller mellan artilleristerna vid försvararnas och angriparnas blidor, när de gjorde allt för att skjuta sönder varandras vapen.
Se en motviktsslunga avfyras
Pesten kom till Europa med blida
Blidan användes även till biologisk krigföring, vilket fick fasansfulla följder.
År 1346 hade tatarernas härskare Jani Beg Khan slagit en järnring kring den genuesiska handelsstationen Kaffa vid Svarta havet, då khanens krigare plötsligt började dö som flugor av en mystisk sjukdom. Den italienske historieskildraren Gabriel de Mussis skildrade händelsen:
”Då tatarerna, fortfarande försvagade av strider och av pest, bestörta och rådvilla insåg att de inte hade minsta möjlighet att undkomma döden, placerade de lik i kastmaskinerna och slungade in dem i staden Kaffa, för att alla där inne skulle duka under för den fruktansvärda pesten.”
Sjukdomen kom senare att kallas digerdöden, en pestepidemi som utplånade hälften av Europas invånare åren 1347–52. Och med stor sannolikhet var det genuensare på flykt från just Kaffa som förde med sig sjukdomen till Europa år 1347.
Tatarhärskaren Jani Beg Khan låg därmed bakom historiens kanske mest dödliga, bakteriologiska attack – men det var varken den första eller sista som utfördes med blidans hjälp.
Medeltidens europeiska härar sköt ofta in smittbärande döda djur eller människor i belägrade städer för att sprida sjukdomar innanför murarna.
År 1332 mördade soldater från Strassbourg till exempel 48 av sina fiender, placerade liken i tunnor med avfall och sköt in hela ”paketet” i borgen Schwanau. Och 1422 utbröt en epidemi i det belägrade Karlstein i Tjeckien sedan staden bombarderats med lik och 2 000 laddningar exkrementer.
Kanoner konkurrerade ut kastmaskinerna
År 1453 krossades Konstantinopels jättemurar med primitiva kanoner, så kallade bombarder.
Blidor användes ofta för att kasta projektiler in över murarna i stället för genom dem. Det berodde på att borgägarna ständigt gjorde murarna allt tjockare och högre. Inte ens de kraftigaste blidorna kunde rå på en riktigt tjock mur.
Under 1300- och 1400-talen fick de belägrade sakta men säkert övertaget, trots blidornas slagkraft. Förhållandet ändrades inte förrän kanonerna gjorde sitt intåg på slagfälten.
Under 1400-talets första hälft använde belägrare ofta både blidor och kanoner, men år 1453 hände något som slutgiltigt gjorde kanonen till framtidens vapen.
Då lät den osmanske sultanen Mehmet II köra fram två enorma bronskanoner vid Konstantinopels murar. Varje kanon drogs av 60 oxar och 200 man. Dessutom medföljde timmermän – de skulle bygga broar som kunde bära den enorma tyngden.
1: Motvikt
Hybrid ökade laddningshastigheten
Vissa blidor hade både motvikt och rep. Motvikten på dem var lättare än på ren-
odlade motviktsblidor. Fördelen var att det gick fortare att ladda om en blida med lättare motvikt.
Kanonerna stabiliserades med jättestenar för att kunna skjuta i någorlunda förutsägbar riktning, och kanonrören blev så varma efter ett skott att de bara kunde avfyras var tredje timme.
Men de var enormt kraftfulla. Sultanen lät kanonprojektilerna hamra mot den gamla kejsarstadens metertjocka murar i flera veckor, och den 29 maj bröt osmanerna igenom. Konstantinopels fall blev samtidigt blidans fall; efter det investerade Europas härskare bara i kanoner.
Blidan försvann emellertid inte helt. När den spanske conquistadoren Hernán Cortés belägrade aztekernas huvudstad Tenochtitlán år 1521, tog krutet slut och han lät bygga en blida.
Hans ingenjörer var dessvärre inte lika skickliga som de medeltida; maskinen slungade en sten rakt upp i luften så att den föll ned och krossade blidan. Tenochtitlán föll till sist – men det var inte blidans förtjänst.