Blidan var medeltidens förödande supervapen

Ett skrämmande vapen gjorde livet osäkert för borgherrarna i det medeltida Europa. Tidigare hade kastmaskiner slungat stenar in över murarna, men nu vräkte den moderna blidan stenkulor på flera hundra kilo rakt igenom dem.

AP/Polfoto & Shutterstock

I flera dagar har invånarna i den sydfranska staden Minerve nervöst sneglat mot fiendens rörelser. Året är 1210 och det råder öppet inbördeskrig i Frankrike.

Två år tidigare har den franske kungen manat till korståg mot de sydfranska katarerna. De har en egen kristen tro som kyrkan inte ­accepterat. Och nu står kungens ­armé utanför katarernas stad Minerve.

Egentligen borde katarerna inte ha något att oroa sig över. Minerve omges av dubbla murar och ligger dessutom högt uppe på en brant klippa, omgiven av djupa raviner.

Staden är med andra ord omöjlig att storma. Trots det är in­vånarna oroliga. Kungens armé leds av den brutale adelsmannen Simon­ de Montfort, och han har placerat ut sina män i den höglänta terrängen på andra sidan den ravin som omger Minerve.

Från stadsmuren ser försvararna hur fiendens soldater håller på att bygga ett antal märkliga maskiner med jättelika träbjälkar monterade på gigantiska stativ. Och de ser hur väldiga, tillhuggna stenar rullas fram till maskinerna.

Några dagar senare besannas invånarnas värsta farhågor när de flera ton tunga maskinerna börjar slunga iväg de stora stenarna. Virket i de stora maskinerna gnisslar olycksbådande och det visslar om stenarna som flyger genom luften över ravinen.

Stenarna slår in i murarna med ett öronbedövande brak som får både försvarsverk och hus att skälva. Dag och natt bombarderas ­Minerve från maskinerna runt staden. Allra värst är den som står vid Simon de Montforts läger. Den är större än de andra och kallas ”den sure grannen” – ett namn den verkligen gör skäl för.

Projektilerna krossar Minerves murar och den stentrappa som befolkningen använder när de hämtar vatten i ravinen. Efter sex veckors bombardemang är katarernas kanske mest ointagliga stad förlorad. Minerve kapitulerar.

Jättemaskinen krossade allt

Blidorna som år 1210 förvandlade Minerves försvarsverk till grus var medel­tidens nya supervapen.

Detta var den första maskin som till fullo utnyttjade energin från tyngdkraften, och de största blidorna kunde slunga iväg drygt 300 kilo tunga stenar flera hundra meter med en enorm kraft. Den tyske militär­ingenjören Konrad Kyeser skrev i sin bok Bellifortis år 1405:

”Här är den stora blidan som övervinner alla fästningar, slungar stenar, förstör torn, krossar slott och städer.”

Blidan var mer kraftfull än alla andra belägringsmaskiner och tack vare sin effektivitet spreds den snabbt på Europas slagfält under 1100- och 1200-talen.

Under 250 år slungade blidorna sina massiva stenar mot stadsportarna i ­Europa, och allt ifrån smittbärande häst­kadaver till olyckliga krigsfångar kastades in över stadsmurarna.

Åtta år efter Minerves fall år 1210 föll stadens erövrare Simon de Montfort själv offer för en sten från en blida inne i katarernas stad Toulouse.

© Granger/Polfoto

Utnyttjade hävstångsprincipen

De första, enkla blidorna tros ha uppfunnits i Kina på 300-talet f.Kr. De bestod av en bjälke som vreds kring en axel på ett högt stativ. Axeln delade bjälken i en kort och en lång del. I änden på den långa delen satt en slunga som projektilen placerades i.

Den korta delen var försedd med rep. När blidan avfyrades drog ett antal män i repen och tvingade på så sätt ned den korta delen mot marken. Den långa delen for upp och projektilen slungades iväg. Moderna tester med rekonstruktioner av den här typen av blidor har visat att de kunde slunga iväg 60 kilo tunga stenar hela 130 meter.

Under tidig medeltid vidareutvecklades blidan av ingenjörer i det kristna ­Bysantinska riket i dagens Turkiet, och spred sig sedan långsamt därifrån till andra kulturer. På 500-talet dök för första gången ”dragblidor” upp på Europas slagfält.

De väckte stor fasa. Enligt bysantinska källor hade en soldat från Bysans lärt avarerna – ett krigiskt nomadfolk av turkisk härkomst – att bygga dragblidor. När avarerna belägrade den grekiska staden Thessaloniki år 597 besköt de staden med 50 blidor.

”De slungade hela berg mot oss. Vad annat kan man kalla dessa gigantiska stenar?” klagade stadens biskop.

Snart började även de muslimska ­arméerna i Mellanöstern att använda sig av dragblidor. Och när de kristna kors­fararna drabbade samman med muslimerna i Heliga landet i slutet av 1000-
talet blev blidorna allt vanligare även i Västeuropa.

När korsfararna belägrade Lissabon år 1147 använde de sig av två blidor, bemannade med hundra soldater som drog i repen, för att göra stadens moriska försvarare möra.

Korsfararna arbetade i skift och kunde därmed upprätthålla en skrämmande skotthastighet: under 10 timmar avfyrade de 5 000 stenar – motsvarande ungefär fyra skott per minut från varje maskin.

Sammandrabbningen mellan den kristna och den muslimska världen blev början till en veritabel blidakapprustning mellan öst och väst. Och snart dök en helt ny typ av blida upp på slagfältet – ett riktigt monster, mer kraftfull än någonting världen dittills hade skådat.

Präst bad för ”Guds stenkastare”

I slutet av 1100-talet uppfanns den så kallade motviktsblidan. Liksom drag­blidan hade den en lång kastarm som roterade kring en axel.

Men i den korta delen av kastarmen satt inga rep att dra i, utan en tung motvikt som vinschades högt upp i luften innan blidan kunde avfyras. När kastarmen och motvikten sedan lossades gjorde tyngdkraften att projektilen i andra änden av kastarmen slungades iväg med en rasande fart.

Ingen vet säkert var och när den här typen av blida först såg dagens ljus. I en bysantinsk källa talas det om en motviktsblida som användes under Bysantinska rikets belägring av staden Zevgiminon år 1165. Men korsfarare kan ha använt denna typ av blida redan under det första korståget år 1096 – kanske inspirerade av sina arabiska motståndare.

När Englands kung Rikard Lejonhjärta och hans armé belägrade staden Akko i Syrien år 1191 använde sig korsfararna emellertid av motviktsblidor. En av dem var så stor att korsfararna kallade den ”Guds stenkastare”. Och enligt samtida källor behandlades blidan med särskilt stor respekt:

”En präst stod alltid intill maskinen och predikade och samlade in pengar till underhållet, och för att anlita folk som kunde samla stenammunition. Maskinen förstörde 10 meter av muren vid ­sidan av Maledicta-tornet.”

Enligt samma skildring spelade blidorna en avgörande roll för Akkos fall samma år: ”Kung Rikards blidor sköt både dag och natt. Säkert är, att en av dem dödade 12 man med en enda sten. Ingenting kunde stå emot deras skott; allting krossades eller förvandlades till damm.”

Med motvikten träffade blidan rätt

De stora blidorna med motvikt tog mellan några minuter och en halvtimme att ladda och var alltså avsevärt långsammare än de handdrivna – i gengäld var de mycket effektivare.

Inte ens de mest ­rutinerade repdragarna kunde dra igång blidan med samma kraft varenda gång, och därför var dragblidorna betydligt svårare att träffa mitt i prick med.

En motviktsblida sköt däremot iväg varenda sten med samma kraft så länge varken motviktens eller stenarnas tyngd ändrades. Artilleristerna kunde finjustera skotten genom att lägga på extra tyngd och förändra längden på slungan.

En ännu viktigare skillnad var att de nya blidorna kunde skjuta iväg betydligt tyngre stenar. På 1200-talet gjorde fransmannen Villard de Honnecourt en detaljerad ritning på en blida där motvikten – enligt forskarnas uträkningar – måste ha vägt omkring 30 ton.

Med en sådan stor motvikt kunde en 250 kilo tung sten­projektil träffa sitt mål på 160 meters håll. En modern rekonstruktion av samma typ av blida har slungat iväg en 476 kilo tung bil (utan motor) hela 80 meter.

Under kriget mot katarerna i Sydfrankrike fick korsfararna under Simon­ de Montforts befäl stora framgångar sedan de använt blidor för att inta fiendens städer, däribland Minerve. År 1211 fick Montfort emellertid smaka sin egen medicin då en katararmé besköt hans här i staden Castelnaudary:

”Med den första stenen krossade de ett torn. Med nästa sten krossade de ett rum i borgen. Vid det tredje skottet gick stenen i bitar, men inte förrän den hunnit vålla stor skada på alla dem som ­befann sig i staden”, berättar den sam­tida historikern Guilhem de Tudela.

Simon de Montfort överlevde katarernas belägring, men till sist hann ödet ikapp adelsmannen. När hans armé belägrade katarerna i Toulouse år 1218 träffades Simon­ de Montfort av en sten som avlossats från en blida inne i staden. Frankrikes store blida-strateg dog omedelbart.

Blidbyggare blev riddare

Med blidornas effektivitet blev de stora kastmaskinerna oerhört värdefulla. Detsamma gällde kunskapen om hur man byggde dem.

År 1249 kunde blidbyggaren Jocelin de Cornaut, som låg bakom konstruktionen av hela 18 blidor, skryta med titeln ”mästeringenjör”. En annan blidbyggare, Jean de Mézos, blev till och med dubbad till riddare.

Konstruktörernas status vittnar om att tillverkningen av blidor var mycket viktig. Och Europas regenter spen­derade stora summor på maskinerna. När Englands kung Edvard I belägrade borgen Dryslwyn i Wales år 1287 spenderade han 14 pund på att låta konstruera en blida. Det motsvarade dagslönerna för nästan 600 beridna bågskyttar.

Bara till att hugga och transportera de stora stenprojektilerna anlitade Edvard tjugo stenhuggare och fyra dragkärror med förare. När den väldiga maskinen sedan skulle flyttas till nästa belägring, behövdes det 40 oxar och fyra stora vagnar för att flytta den.

Saladin var blidans mästare

Européerna var långtifrån de enda som använde sig av blidor på slagfältet. När sultan Saladin belägrade korsfararna i ­Jerusalem år 1187 lät han, enligt sam­tida källor, sina män angripa den så kalla­de Damaskus-porten i staden.

Korsfararna gjorde utfall genom porten gång på gång, och till slut tvingades Saladin ­avbryta sitt anfall. I stället lät den muslimske fältherren sina blidor bombar­dera en del av muren där det inte fanns några portar.

Efter tre dagar kollapsade delar av muren, och trots att korsfararna lyckades slå tillbaka de första stormningarna genom hålet i muren blev de till sist tvungna att ge upp.

Hundra år efter Jerusalems fall hade antalet blidor på slagfälten ökat explosionsartat. År 1291 satte araberna punkt för korsfarar-eran genom att erövra den starkt befästa korsfararstaden Akko i ­Syrien.

De använde sig av ett helt batteri av kastmaskiner; inte mindre än 92 blidor bombarderade stadens murar tills de föll efter 43 dagar.

Budbärare kom med blida

När det gällde ammunition till blidorna var de medeltida krigsherrarna mycket uppfinningsrika under de 250 år då de stora kastmaskinerna dominerade på Europas slagfält.

I ett skrift av den toscanske uppfinnaren och ingenjören Mariano Taccola från mitten av 1400-­talet finns en ritning över flera olika ­typer av brandbomber – troligen tunnor med brinnande olja eller tjära.

Även så kallade ”bikupor” – tegelstenar inbakade i porös lera som splittrades vid nedslaget – och till och med avhuggna huvuden från krigsfångar slungades in över murarna för att sprida skräck. Ibland användes blidorna för att tunna för tunna fylla vallgraven kring en belägrad borg med jord.

När franska belägringsstyrkor tillfånga­tog en engelsk budbärare från borgen Auberoche år 1335, slungade de honom tillbaka in över stadsmuren med en blida – med ett svarsbrev till de belägrade knutet kring halsen.

Pesten kom till Europa med blida

Blidan användes även till biologisk krigföring, vilket fick fasansfulla följder.

År 1346 hade tatarernas härskare Jani Beg Khan slagit en järnring kring den genuesiska handelsstationen Kaffa vid Svarta havet, då khanens krigare plötsligt började dö som flugor av en mystisk sjukdom. Den italienske his­torieskildraren Gabriel de Mussis skildrade händelsen:

”Då tatarerna, fortfarande försvagade av strider och av pest, bestörta och rådvilla insåg att de inte hade minsta möjlighet att undkomma döden, placerade de lik i kastmaskinerna och slungade in dem i staden Kaffa, för att alla där inne skulle duka under för den fruktansvärda pesten.”

Sjukdomen kom senare att kallas ­digerdöden, en pestepidemi som utplåna­de hälften av Europas invånare åren 1347–52. Och med stor sannolikhet var det genuensare på flykt från just Kaffa som förde med sig sjukdomen till Europa år 1347.

Tatarhärskaren Jani Beg Khan låg därmed bakom historiens kanske mest dödliga, bakteriologiska attack – men det var varken den första eller sista som ­utfördes med blidans hjälp.

Medeltidens europeiska härar sköt ofta in smittbärande döda djur eller människor i belägrade städer för att sprida sjukdomar innanför murarna.

År 1332 mördade soldater från Strassbourg till exempel 48 av sina fiender, placerade liken i tunnor med avfall och sköt in hela ”paketet” i borgen Schwanau. Och 1422 utbröt en epidemi i det belägrade Karlstein i Tjeckien sedan staden bombarderats med lik och 2 000 laddningar exkrementer.

År 1453 krossades Konstantinopels jättemurar med primitiva kanoner, så kallade bombarder.

© AKG Images

Kanoner slog ut blidorna

Blidor användes ofta för att kasta projektiler in över murarna i stället för genom dem. Det berodde på att borgägarna ständigt gjorde murarna allt tjockare och högre. Inte ens de kraftigaste blidorna kunde rå på en riktigt tjock mur.

Under 1300- och 1400-talen fick de belägrade sakta men säkert övertaget, trots blidornas slagkraft. Förhållandet ändrades inte förrän kanonerna gjorde sitt intåg på slagfälten.

Under 1400-talets första hälft använde belägrare ofta både blidor och kanoner, men år 1453 hände något som slutgiltigt gjorde kanonen till framtidens vapen.

Då lät den osmanske sultanen Mehmet II köra fram två enorma bronskanoner vid Konstantinopels murar. Varje kanon drogs av 60 oxar och 200 man. Dessutom medföljde timmermän – de skulle bygga broar som kunde bära den enorma tyngden.

Kanonerna stabiliserades med jättestenar för att kunna skjuta i någorlunda förutsägbar riktning, och kanonrören blev så varma efter ett skott att de bara kunde avfyras var tredje timme.

Men de var enormt kraftfulla. Sultanen lät ­kanonprojektilerna hamra mot den gamla kejsarstadens metertjocka murar i flera veckor, och den 29 maj bröt osmanerna igenom. Konstantinopels fall blev samtidigt blidans fall; efter det investerade Europas härskare bara i kanoner.

Blidan försvann emellertid inte helt. När den spanske conquistadoren Her­nán Cortés belägrade aztekernas huvudstad Tenochtitlán år 1521, tog krutet slut och han lät bygga en blida.

Hans ingenjörer var dessvärre inte lika skickliga som de medeltida; maskinen slungade en sten rakt upp i luften så att den föll ned och krossade blidan. Tenochtitlán föll till sist – men det var inte blidans förtjänst.

Läs också:

Medeltiden

Därför försvann tempelriddarna

2 minuter
Medeltiden

Korstågen: Heligt krig

6 minuter
Medeltiden

Nio frågor om korståg

7 minuter

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!