Äktenskap slutade med mord
Var: Neapel, Italien
När: 1327–1345
När Neapels kung Robert I dog 1343 ärvde hans artonåriga barnbarn Joanna tronen.
Därmed hade kungen stoppat sin svärson Andreas från att få makten, trots att han som Joannas kusin och make hade samma rätt till tronen.
Faktum var att utsikten att bli kung var anledningen till att Andreas gift sig med Joanna när de var sju respektive sex år gamla.
Det sägs att Andreas ströps av sina angripare, som kastade ut liket genom fönstret.
Makarna hade alltid avskytt varandra, och nu fruktade Andreas för sitt liv.
Hans mor, drottningen av Ungern, mutade därför påven för att få denne att förespråka att även Andreas skulle krönas.
En kväll efter en jakt 1345 blev Andreas emellertid överfallen av en grupp adelsmän, som ströp honom och kastade ut liket genom fönstret. Joanna förnekade all inblandning.
Många misstänkte att kung Johan personligen dödade Artur och sänkte liket i Seine.
Prins Johans utmanare försvann spårlöst
Var: England
När: 1187–1203
Som barnbarn till Englands kung Henrik II var den unge Artur ämnad för rikets högsta poster.
Redan när han föddes 1187 var han nummer två i tronföljden. Två år senare dog kungen, och Arturs farbror Rikard övertog tronen och blev populär under tillnamnet Lejonhjärta.
Rikard tillbringade en stor del av sin regeringstid på korståg i Heliga landet och lät England styras av sin lillebror, Johan utan land – Arturs andra farbror.
När Rikard dog i april 1199 var Artur endast tolv år gammal, så på sin dödsbädd utsåg Rikard sin bror Johan till arvinge och förbigick därmed Artur.
Den engelske kungen regerade då över stora delar av Frankrike, och den franska adeln slöt upp kring Artur, som de såg som sin rättmätige kung.
Artur togs till fånga
Med Artur i spetsen gjorde stora delar av Englands franska besittningar därför uppror. Det slogs dock snabbt ner av kung Johan utan land, och 1202 togs Artur till fånga.
Den unge tronarvingen placerades till en början i fångenskap hos en av kungens adelsmän, Hubert de Burgh, som av kungen fick order att kastrera den unge Artur och göra honom blind.
Enligt Johan skulle en blind pojke utan mandom knappast kunna godtas som kung och skulle därför inte längre utgöra något hot.
Hubert de Burgh kunde emellertid inte förmå sig att verkställa ordern. I stället skickades Artur 1203 till Frankrike, där han blev fånge hos den ökänt brutale adelsmannen William de Braose.
Kort därefter försvann Artur spårlöst. Många samtida bedömare ansåg att Johan personligen hade mördat den blott sexton år gamle Artur, eftersom han inte kunde få någon annan att göra det.
”Efter kvällsmat torsdagen före påsk (3 april 1203, red.), när han var full och besatt av djävulen, dödade han honom med sina bara händer, knöt en sten om liket och sänkte det i Seine”, påstod Margamkrönikan samma år.
Efter Arturs död stod hans syster Eleanor på tur i tronföljden, men Johan och sedan hans son höll henne inspärrad resten av hennes liv – nästan fyrtio år.
Arvingarna dog en efter en
Var: Frankrike
När: 1368–1422
Den viktigaste uppgiften för medeltidens monarker var att producera en arvinge.
Det var inte svårt för Frankrikes kung Karl VI, som fick tolv barn, varav hälften var pojkar.
Kungens problem var dock att hålla arvingarna vid liv.
Den förste sonen, med samma namn som fadern, dog några månader efter födseln 1386. Nästa son, även han döpt till Karl, överlevde i nio år, innan han dukade under för sjukdom.
Nu var det sonen Ludvigs tur. Han hann delta i kungens krig, men blev sjuk och dog.
Karl VI kallades ”den galne”, bland annat för att han under ett fälttåg anföll sina egna män. Dessutom kände han inte igen sina barn – men han hade tolv stycken, och tre av dem hette likadant som han.
Karl hade nu mist tre arvingar. Kungens fjärde son, sextonårige Jean, hann vara tronarvinge i ett och ett halvt år, innan även han dog – möjligen förgiftad av kungens bror, som ville åt tronen.
Karl hade ytterligare en son, som också hette Karl, men Frankrikes ständiga krig mot England gick så dåligt att Karl VI 1420 fick erkänna Englands kung som sin arvinge.
När Karl VI avled 1422 blev sonen Karl därför tvungen att kämpa i sju år för att erövra tronen.
Förlisning kostade tronarvingen livet
Var: Engelska kanalen
När: 1120
I november 1120 gav sig Vilhelm Adelin, Englands tronarvinge och barnbarn till Vilhelm Erövraren, ut på en resa, som fick ödesdigra konsekvenser för historiens gång.
Vilhelm Adelin, hans far kung Henrik I, samt flera av kungens oäkta barn skulle från Normandie och hem till England.
En kapten erbjöd sig att transportera dem alla på fartyget Vita skeppet.
Kung Henrik hade redan ett fartyg som väntade, men prins Vilhelm och omkring trehundra från kungens följe accepterade erbjudandet.
Som tack försåg kungen skeppet och dess besättning med stora mängder vin, och innan avfärd var både passagerare och besättning berusade.
Halvsysterns skrik fick prins Vilhelm att vända om. Det kom att kosta England dyrt.
När fartyget på kvällen stävade ut uppmanade Vilhelm kaptenen att försöka hinna ikapp kungens fartyg. Plötsligt gick Vita skeppet på ett skär och började sjunka.
Prins Vilhelm började ro från platsen i en jolle, när han hörde sin halvsysters skrik från fartyget. Han vände om, men när dussintals andra hoppade ner i jollen kantrade den och alla drunknade.
En förkrossad kung Henrik fick utropa dottern Matilda till tronarvinge, men trots att adeln lovat att stötta henne utbröt en brutal maktkamp.
Som en krönikeskrivare skrev: ”Inget skepp som någonsin har seglat vållade England en lika stor katastrof.”
Problembarn fälldes av svin
Var: Frankrike
När: 1116–1131
Som son till Frankrikes Ludvig VI utropades den unge prins Filip när han 1129 fyllde tretton till sin fars medregent.
Prinsen visade sig dock snart vara ett riktigt problembarn.
Han vägrade att följa sin fars anvisningar, och – som krönikeskrivaren Walter Map skrev – ”Han avvek från det beteende hans far uppvisade, och med sin överdrivna stolthet och tyranniska arrogans var han en börda för alla.”
Filip skulle dock aldrig komma att regera Frankrike på egen hand.
Två år efter sin kröning red han förbi en marknad, när en gris på rymmen rusade ut framför Filips häst, som föll omkull.
Den unge Filip dog några dagar senare av sina skador.
Sonens död var en katastrof för föräldrarna, men det var säkert många som i hemlighet tackade grisen.
Prinsar slutade sina dagar i Towern
Var: England
När: 1483
År 1483 dog Englands kung Edvard IV. Hans son med samma namn skulle överta tronen som Edvard V.
När tronarvingen var endast tolv år gammal och hans bror nio, fick brödernas farbror Richard, hertig av Gloucester, i uppgift att styra riket, tills Edvard var gammal nog att regera.
Richard hade emellertid inte för avsikt att låta någon av de unga pojkarna komma till makten.
Den planerade kröningen av Edvard V sköts upp gång på gång, och efter några månader utropade Richard sig själv till kung.
Tronarvingen Edvard V och hans lillebror Rikard spärrades in i Towern i London och mördades.
Samtidigt förkunnade den nykrönte kungen att de båda prinsarna inte var rättmätiga arvingar, eftersom giftermålet mellan deras far och mor enligt honom inte hade varit lagligt.
Prinsarna spärrades därför in i Towern i London. I juli 1483 försökte en grupp adelsmän utan framgång befria prinsarna. Efter det hörde ingen av prinsarna igen, och det antas att de mördades.
År 1674 hittades skeletten av två pojkar under en trappa i Towern. Kvarlevorna undersöktes aldrig ordentligt, men den allmänna uppfattningen är att det var de båda prinsarna.
Arvinge med maximal otur miste fyra kungariken
Var: Syd- och Östeuropa
När: 1372–1407
Bland de många arvingar som aldrig fick en kungatron var ingen så nära så många olika troner som Ludvig I, hertig av Orléans.
Som näst äldste son till den franske kungen Karl V var Ludvig inte huvudarvinge till den franska tronen.
I stället blev han som barn 1374 trolovad med den ungerska prinsessan Katarina, vars far, Ungerns kung, inte hade några söner.
Efter giftermålet kunde Ludvig se fram emot inte enbart att bli kung i Ungern, utan även i Polen, som hans svärfar ärvt från sin farbror.
Dessutom skulle Ludvig ärva svärfaderns anspråk på kungadömet Neapel.
Ludvigs möjliga troner
1. Ungern
Den ungerske kungen hade inga söner, så när Ludvig trolovades med hans äldsta dotter, Katarina, kunde han bli kung.
2. Polen
Ludvig hade goda chanser att bli kung av Polen, för 1370 hade den ungerske kungen ärvt det polska kungariket av sin barnlöse farbror.
3. Neapel
Ungerns kung gjorde anspråk på kungariket Neapel, som alltså potentiellt också kunde bli Ludvigs.
4. Frankrike
Ludvigs äldre bror ärvde 1380 Frankrikes tron, och när han blev sinnessjuk hade Ludvig goda chanser att bli kung av Frankrike.
År 1378 avled emellertid prinsessan Katarina, och alla drömmar om en kungatitel grusades.
Lyckligtvis fick Ludvig ännu en gång hjälp från Ungern – denna gång i form av den ungerska drottning Elisabet av Bosnien.
Genom att gifta sig med hennes dotter Maria skulle Ludvig ännu en gång stå först på tur till de ungerska, polska och napolitanska tronerna.
Dessvärre var Maria redan trolovad med hertig Sigismund av Luxemburg – men förlovningen kunde med påve Clemens VII:s tillåtelse upphävas.
Så blev det, och 1385 gifte Ludvig sig med Maria och var åter arvinge till tre europeiska troner.
Olyckligtvis för Ludvig var Clemens VII inte den ende påven.
Den katolska kyrkan var splittrad, och i Ungern lyssnade adeln mer till påve Urban VI i Rom än till Clemens VII, som satt i Avignon i Frankrike, så när den försmådde hertig Sigismund kort därefter invaderade Ungern, mötte han inget motstånd.
Sigismund fick Marias äktenskap annullerat och gifte sig med henne. Ludvig var därmed ute i kylan igen.
Hemma i Frankrike hade Ludvigs bror ärvt faderns tron och regerade nu som Karl VI, men Karl var sinnessjuk och hade inga manliga arvingar.
Ludvig var därför säker på att få ärva tronen. Snart kom han dock på kant med sin farbror, Johan den orädde.
Det slutade illa.
År 1407 överföll femton män Ludvig mitt i Paris.
Hans händer höggs av och skallen klövs. Angreppet kostade Ludvig livet samt hans fjärde chans att ärva en kungatron.
Ludvigs jakt på en kungatron slutade på en gata i Paris, där han blev ihjälhuggen.
Påveson blev ihjälhuggen
Var: Rom
När: 1497
Giovanni Borgia var inte son till någon kung eller hertig, men hans far var det medeltida Europas mäktigaste man: påve Alexander VI. Giovanni, som oftast kallades Juan, sågs sista gången vid liv, när han lämnade en fest natten den 14 juni 1497 i Rom.
Giovanni Borgia blev knivhuggen nio gånger och fick halsen avskuren.
Morgonen därpå hittades Juans lik i floden Tibern med halsen avskuren och nio knivhugg i kroppen.
Den döde hade kvar sina pengar, så rånmord var uteslutet. Misstankarna riktades i stället mot Juans lillebror Gioffre.
En mordisk familj
Juans far, påve Alexander VI, beskylldes bland annat för att ha förgiftat sin motståndare, kardinal Adriano Castellesi.
Juans bror Cesare lät sina hantlangare mörda flera av dem han såg som fiender.
Juans syster Lucrezia var misstänkt för att stå bakom åtskilliga giftmord på äkta makar och politiska rivaler.
Juan hade haft en affär med Gioffres hustru, och dessutom strävade Gioffre efter storebroderns plats i familjen.
Juan hade varit påvens favoritson och stod först i kön, när påven delade ut titlar. Det kunde aldrig bevisas att Gioffre stod bakom mordet.
Rikard Lejonhjärta togs till fånga av Leopold av Österrike och anklagades för mord.
Lejonhjärta bakom lönnmord
Var: 1192
När: Jerusalem
I april 1192 valdes hertig Konrad av Montferrat av de kristna korsfararna till ny kung av Jerusalem.
Redan några dagar senare, när den nyutnämnde kung Konrad gav sig ut på Jerusalems gator, blev han emellertid överfallen.
”När han nöjt gick runt, rusade två unga män utan rockar, men beväpnade med knivar, mot honom, och högg honom i kroppen, så han föll”, berättar krönikeskrivaren Ambroise.
Mördarna tillhörde den fruktade muslimska sekten assassinerna. De var skickliga lönnmördare och tillhörde de bästa under medeltiden. Men vem hade anlitat dem?
Ryktena var många. En del trodde att Rikard I Lejonhjärta stod bakom, eftersom han motsatt sig Konrads kandidatur till titeln som kung av Jerusalem.
Innan en av de tillfångatagna mördarna dog ska han ha angett Lejonhjärta som ansvarig. När Rikard Lejonhjärta senare var på väg hem togs han till fånga av Konrads kusin, Leopold V av Österrike.
Leopold ställde Lejonhjärta inför den tysk-romerske kejsaren, anklagad för mord, men Lejonhjärta släpptes fri efter att trettiofem ton silver betalats i lösesumma.
Snuvad av sin moster
Var: Norden
När: 1375–1412
När den danske kungen Valdemar IV dog 1375 var det meningen att barnbarnet Albrekt IV av Mecklenburg skulle ärva tronen.
Men Albrekts moster Margareta hade andra planer. Hon övertalade de danska stormännen att välja hennes lille son Olof till kung – och henne som tillfällig regent.
Margareta förödmjukade Albrekt ytterligare genom att efter hans död adoptera hans brorsdotterson och utse honom till sin arvinge.
Några år senare valdes Olof även till kung av Norge, och 1387 invaderade Margareta Sverige och satte med den svenska adelns välsignelse Olof på tronen även där.
Nu var Margareta förmyndarregent i alla de tre nordiska rikena.
Då avled den sjuttonårige Olof, och Albrekt stod plötsligt först på tur igen.
Margareta kallade då genast in rikets viktigaste män, som gick med på att hon blev riksföreståndare.
Albrekt hade snuvats på tronen igen och dog strax därpå.
Svarte prinsen knäckte sig själv
Var: England
När: 1330–1376
Edvard av Woodstock, känd som Svarte prinsen, var Englands kanske mest perfekte tronarvinge.
Som äldste son till kung Edvard III ledde han de engelska arméerna från seger till seger och utropades till sin tids störste riddare.
Edvard av Woodstock kunde ha blivit en av Englands starkaste kungar.
I sin iver att imponera blev han emellertid sårad otaliga gånger, och 1376 var tronarvingens kropp så försvagad att han dog av dysenteri.
Året därpå dog kung Edvard III, och tronen intogs av Svarte prinsens son Rikard II, som var tyrannisk och psykiskt instabil.