Besök medeltidens gigantiska köpcentrum

Rop om allehanda erbjudanden blandas med ljudet av snattrande gäss på torget. Medeltidens marknadsdagar är veckans höjdpunkt, då fattiga bönder säljer grönsaker, slaktare berömmer sitt kött, och stadens fina invånare köper tidens största lyx – kryddor från Orienten.

Rop om allehanda erbjudanden blandas med ljudet av snattrande gäss på torget. Medeltidens marknadsdagar är veckans höjdpunkt, då fattiga bönder säljer grönsaker, slaktare berömmer sitt kött, och stadens fina invånare köper tidens största lyx – kryddor från Orienten.

Bridgeman Images

En växande befolkning ledde till att mer än 2000 nya marknader sköt upp i England från 1200 till 1349.

Kyrkan protesterade dock mot handel på ”Herrens dag”, och år 1448 förbjöd kung Henrik VI av England alla marknader på söndagar.

Det dämpade dock inte handeln. Marknad­erna fortsatte att växa i storlek under 1400-talet, och med upptäckten av Amerika 1492 kunde varor från hela världen nu köpas på Europas stora marknader.

Ett kilo saffran kräver 75000–100000 pistiller.

© Shutterstock

Saffran kostade en förmögenhet

För medeltidens fattiga var färsk fisk och kryddor något de endast kunde drömma om att ha råd med.

I England fick en murare omkring 6 pence per dag, en präst cirka 4 pence, och daglönare 2,5 pence.

(1 shilling = 12 Pence)

I vissa städer var det olagligt att spela på marknadsdagen, och att bryta mot det gav böter.

© Shutterstock

Inga köttrester eller tärningar på torget!

Tydliga regler skulle garantera en fungerande marknad, men metoderna var ofta hårda. I den italienska staden Pistoia hade handelsgatorna år 1180 blivit så trånga att stads­rådet fick ingripa.

Rådet bestämde att hus med balkong­ skulle rivas, eftersom stolparna tog plats på ”de offentliga gatorna”.

Stadsrådet beslutade även att stadens ­slakare skulle avliva och stycka sina djur ­offentligt. Regeln skulle förhindra det ­”myckna och omfattande fusket” med ­gammalt kött från självdöda djur.

Ofta var det stadens skrån som fick i uppgift att se till att försäljarna följde reglerna. I Florens skulle slaktarskrået till exempel se till att medlemmarna lämnade de platser de stått och sålt på ”väl rengjorda och utan ruttna rester”.

Köttavfall och andra rester var emellertid så värdefulla att städerna auktionerade ut rätten att städa torget. Vinnaren samlade ihop mängder av spillning och kött, som kunde säljas som gödning och grisfoder.

Helt avgörande för hur bra en marknad gick var även om myndigheterna kunde garantera lag och ordning på platsen.

I engelska Leicester fick bråkmakare som drog sitt svärd inom synhåll från marknaden därför hårdare straff än normalt.

På andra ställen fick besökare inte ta med sina ”spjut, hillebarder och stora käppar” genom stadsporten.

Alla fuskare skulle straffas

Bröd av sågspån

Fusk var utbrett på marknaden. Bagare blandade sågspån i brödet för att spara mjöl, slaktare lade ruttna köttskivor mellan färska, och köpmän fuktade sina pepparkorn, så att de vägde mer.

I mitten av 1300-talet klagade den engelske munken John ­Bro­myard över liknande fusk bland ­tyghandlarna. Han påstod att de gjorde ”ullen våt, så att den väger mer”.

Stadens och skrånas tillsynsmän kom regelbundet på kontrollbesök för att försöka stävja fusket.

Om köpare och säljare blev osams fick en ­medlare tillkallas.

© Bridgeman Images

Lär dig att pruta

Författaren Georg av Nürnberg gav 1424 ut en bok om prisförhandling. Verket innehåller exempel på affärer som kört fast. I ett av dem säger en köpare spydigt: ”Du förstår verkligen att prisa dina varor”.

Säljaren blir arg, och en medlare tillkallas. Till honom påpekar säljaren att köparen förhandlar ”som om vi vore i krig”.

Grälet till trots gick affären i lås, och i enlighet med dåtidens sed skulle den beseglas med ett handslag samt ett krus vin eller öl.

Så fungerade marknaden

Kringvandrande småhandlare sålde sina varor i städer och i trakter utan marknader.

© Bridgeman Images/Shutterstock

Toppstyrd marknad

I städerna styrdes handeln av skrån. De kontrollerade kvalitet och priser på skråmedlemmarnas varor. Ville upplandets bönder sälja grödor eller boskap i staden var de även tvungna att följa skrånas regler.

Ville en bonde till exempel sälja djurhudar behövde han först få tillstånd av garvarskrået. Nederst i hierarkin stod de kringvandrande småhandlarna.

Skråna avskydde dem, eftersom de var svåra att kontrollera och kräva avgifter av. I Bologna nekades alla som ”sålde från ryggen” därför tillträde till de gator där skråmedlemmarna hade sina verksamheter.

I England kostade fusk med myntens guld- och silverinnehåll en hand.

© Shutterstock

Handlarna klippte ­sönder mynten

Under 1200-talet övergick bland annat Venedig, Milano och Florens från bytesekonomi till mynt.

Städerna handlade internationellt, och det var smartare att använda kontanter för att köpa till exempel ull i England eller kryddor i Orienten.

Alternativet var att medföra fysiska bytesvaror, som kunde gå sönder eller ruttna längs vägen.

Venedigs lire i silver och Florens florin i 3,5 gram rent guld togs med tiden över av kungar och furstar i bland annat England, Ungern, ­Tyskland och Norden.

Där fick mynten regionala namn och präglades med regentens porträtt som kvalitetsstämpel. Att fuska med halten guld och silver var ett allvarligt brott, och i England fick falskmyntare ­handen avhuggen.

Småhandlare behövde inte alltid ett helt mynt i ädelmetall. I stället klipptes mynten i mindre bitar, som användes för flera betalningar, vilket minskade det praktiska värdet.

”Mynten var klippta till nästan den innersta cirkeln, och inskrip­tionen runt kanten var försvunnen eller svårt skadad”, skrev munken Matheus Parisensis irriterat om denna praxis år 1248.

Om en säljare fuskade med priset skulle han hamna i skärselden, varnade kyrkan. ­Girighet var en av de sju dödssynderna.

© Bridgeman Images

Öl och vin hade alltid samma pris

För att undvika prissvängningar på basvaror på grund av krig eller missväxt fanns det ett pristak på varor som bröd, vin och öl.

I England slog kungen fast att ett bröd kostade en halv penny, me­dan det i Italiens­ stadsstater var stadsrådet, fursten eller skråna som bestämde.

Pristaket skulle garantera att även samhällets lägsta klasser hade råd med mat – och därmed förhindra uppror.

Trots att Englands kung Edvard II år 1307 bad sina sheriffer utse två priskontrol­lanter i varje stad i riket, var det omöjligt för ordningsmakten att se till att säljarna alltid följde reglerna.

Om en bagare eller bryggare ertappades med att fuska kostade det omkring sex pence i böter. Vid upprepade förseelser kunde straffet bli upp till 24 pence – eller en förödmjukande vistelse i skampålen.

Bönderna köpte ofta en gemensam dragoxe för att fördela risken, om djuret dog.

© Ritzau/Scanpix

Fattiga bytte till sig grytor och träskor

I många städer hölls marknadsdagar två gånger i veckan, i regel onsdagar och ­lördagar.

Baslivsmedel som öl, ägg, ost, fisk, mjöl och grönsaker fraktades in till städerna från landsbygden och kusten – på kärror eller buret på ryggen.

Bönder och fiskare hade sällan mynt utan idkade byteshandel. För äpplen, säd och saltad fisk fick de till exempel kläder, grytor och träskor.

Var pengar inblandade kunde en engelsk bondekvinna som sålde ägg till stadens invånare få drygt en penny för två dussin. En daglönare tjänade i ­genomsnitt cirka 2–3 pence om dagen.

Särskilda regler skulle följas av alla