Ärbara riddare flörtade med hovet
Trubadurer sjöng om otrohet, kyrkan uppmanade till jordisk kärlek och det fanns manualer för hur man vann gifta kvinnors gunst. Men riddarna skulle ändå hålla sig till dygdens smala stig.
Riddarna uppfostrades till att ösa sin kärlek över en av hovets kvinnor.
Ryktet om att den vite riddaren har kommit till den norditalienska staden Treviso har spridit sig som en löpeld. Förväntansfulla invånare har strömmat ut på stadens gator.
Furstarna i trakten har gett order om att ge plats åt de båda riddarna så att de ska få en öppen yta att duellera på. Men ingen lyssnar. Människorna står så tätt att hästarna i sina tunga pansar knappt kan tränga sig fram genom folkmassan.
Ingen vill missa kampen mellan greve Meinhart och en okänd riddare som är klädd som kärleksgudinnan Venus, i snövita kvinnokläder från topp till tå. Det sägs att han utmanar alla riddare längs sin väg från Venedig till Böhmen. Reglerna i duellen är enkla:
Om Meinhart vinner ska den vite riddaren skänka honom en guldring som han kan ge till kvinnan han älskar. Men om Meinhart förlorar ska han buga sig åt alla fyra väderstrecken för att hedra den vite riddarens utvalda: dottern till hertig Leopold VI av Österrike.
De båda riddarna kommer fram till bron över floden Sile. Här finns plats att duellera och folkmassan tystnar. Riddarna sporrar sina hästar. Hovar dundrar över bron. Lansar brakar mot metallrustningar och träsplitter virvlar i luften. Kampen för de båda riddarnas utvalda damer har börjat.
Kärleken var ouppnåelig
Den vite riddaren var den österrikiske adelsmannen Ulrich von Liechtenstein. Han vann duellen mot Meinhart men fick aldrig hertigens dotter.
Berättelsen är hämtad ur Ulrichs självbiografiska kväde från mitten av 1200-talet, där han berättar om den kärleksjakt som förde honom ut på en lång resa genom Europa. Under loppet av en enda månad bröt han 307 lansar i sitt försök att vinna den sköna damens gunst.
Riddar Ulrichs berättelse är delvis påhittad men hans kväde har ändå sitt ursprung i den tidens kärleksideal: Unga riddare uppfostrades till att flörta passionerat med gifta adelsdamer.
Idén med den så kallade höviska kärleken mellan riddaren och någon hovdam uppstod på 1100-talet då den franska hertiginnan Marie av Champagne började intressera sig för dikter om kärleksaffärer.
Hertiginnan underhöll sina adliga vänner med trubadurer som sjöng om förbjuden kärlek, och fick diktaren Chrétien de Troyes att skriva historier om ämnet. Det resulterade i den berömda sagan om riddaren Lancelot som inleder ett kärleksförhållande med drottning Guinevere.
Kärleksdikterna blev populära och spreds över hela Europa med kringresande trubadurer. Ofta var diktarna själva rikemanssöner som fascinerades av tanken på den mäktiga och ouppnåeliga härskarinnan.
Munkar skrev historier om anständiga riddares kärleksliv.
Oförlösta kärleksförhållanden
Historierna kom att få stort inflytande på riddarnas uppträdande under 1100-talet. Adeln anammade tanken att en ung adelsman inte ansågs vara en riktig riddare om han inte var djupt förälskad i en kvinna som han aldrig skulle kunna få.
En riddares karriär började redan i åttaårsåldern då adelssönerna sändes till sin framtida herres borg. Här tränades pojkarna för strid, och det var inte ovanligt att de unga männen blevm lemlästade eller dödade under de våldsamma lekarna.
Det behövdes emellertid en motvikt till de krigiska övningarna, och i uppfostringssyfte introducerade läromästarna de unga spolingarna i hövisk kärlek. Redan i unga år fick pojkarna lära sig att utse en dam vid hovet som de för all framtid skulle tillbe, kurtisera och beundra – på avstånd. Målet för deras heta känslor skulle vara ouppnåeligt.
Kvinnans uppgift i den märkliga relationen var att lära ynglingarna kontrollera sina köttsliga lustar. Ofta var hon en trofé i riddarlärlingarnas inbördes konkurrens och vid de torneringar som blev populära under 1100-talet.
En näsduk eller ett armband på spetsen av lansen kunde lyfta riddarens moral, anseende och förmåga. Om han tappade gåvan i stridens hetta fick han en ny av den sköna damen. Den sortens flört kunde få vilken ung riddare som helst att rodna och få hjärtat att slå volter.
Handbok för blivande riddare
Kringresande trubadurer hade även sånger om liderliga riddare och erotiska äventyr med gifta adelskvinnor på sin repertoar, men otrohet var strängt förbjudet. För att förhindra att någon lockades av de romantiska berättelserna satte adeln upp regler för moralisk kärlek.
På 1180-talet skrev adelsmannen Andreas Capellanus De Amore – ett bokverk i tre band om den höviska kärleken. Han skrev att äkta kärlek bara fick existera mellan adelskvinnor och vuxna riddare som inte fick vara gifta eller alltför unga.
Och ju mer plågsam passionen var, desto finare ansågs den vara.
Men det fanns absolut inga fördelar med att gå för långt. Riddare som gick till sängs med adelsdamen bröt mot såväl lag som ordning och acceptabelt uppförande gentemot sin herre.
Om en liderlig riddare försökte få alltför nära kontakt med föremålet för sin dyrkan var han, enligt Andreas Capellanus, inte bättre än ett djur: ”Sådana män har lust till varje kvinna de ser, deras kärlek är som en skamlös hunds”, skrev han.
Adeln i Europa tog Capellanus ord på största allvar. Hans texter blev ett slags handbok för ungdomens lust och lade grunden till myten om den oskyldigt rene, vite riddaren.