”Bits de?” frågade en nyfiken besökare mannen intill. De var båda åskådare som ivrigt trängde sig fram för att inte missa något av spektaklet. Den spanska staden Valencia hade fått besök av fransmannen Ferdinand Gravier och hans grupp afrikanska ashanti som under de senaste månaderna väckt stor uppmärksamhet under sin turné genom Sydeuropa.
I slutet av år 1897 kom truppen till stadens Teatro Pizarro. Såväl invånarna i trakten som pressen hade kommit för att med egna ögon få se de främlingar som tidningarna med skräckblandad förtjusning kallade för ”glupska vildar”.
Ferdinand Gravier var bara en av många västerlänningar som upptäckt att man kunde tjäna massor med pengar på så kallade exotiska människor – bland andra aboriginer från Australien, massajer från Afrika och singaleser från Sri Lanka. Människorna hade fraktats till Europa och USA och ställdes nu ut i zoologiska trädgårdar. Somliga hade kidnappats eller tvingats lämna sina hemländer, andra hade själva skrivit kontrakt med de driftiga europeiska affärsmännen mot löften om pengar och ett bättre liv.
Människor bakom galler var det stora dragplåstret på zoo. Folk betalade gärna för att få titta på inuiter, afrikaner och sydamerikaner.
Det var dock långt ifrån alltid löftena om betalning infriades. Dessutom var tillvaron som publikmagnet på zoo ofta hård och förödmjukande. Inuiterna tvingades visa upp sig i sina pälskläder mitt i Chicagos sommarhetta, sjukdomar, till exempel smittkoppor, drabbade hela familjer och under en utställning år 1901 i Buffalo i USA kastade de anställda ut ett dött spädbarn med soporna.
En del av de utställda tilläts lämna inhägnaden efter stängningsdags, men minst lika många befann sig ständigt bakom lås och bom, eller fick på sin höjd resa runt med de arrangörer som hade tagit in dem i landet.
Exposition Coloniale öppnade 1924 i Strasbourg. Den stora utställningen stöttades av de franska myndigheterna och visade upp kolonialismens fördelar. Publiken kom framför allt för att se den stora afrikanska byn.
Människor hade visats upp i årtusenden
Etnografiska shower, som visade ”primitiva raser i deras naturliga habitat”, var en vidareutveckling av 1800-talets populära freakshower. Bland andra den amerikanske cirkusdirektören P.T. Barnum tjänade en förmögenhet på att visa upp skäggiga damer, lilleputtmänniskor, siamesiska tvillingar och andra kuriositeter. Människor hade emellertid varit utställningsobjekt långt innan Barnum och Gravier kom på idén. Både i antikens Egypten och i romarriket hade krigsfångar från andra länder visats upp för allmänheten.
Även i 1500-talets Sydamerika hade härskare – bland andra aztekernas kung Moctezuma II – kortvuxna, albinos och puckelryggiga vid sidan om djuren i sitt privata zoo, och under renässansen byggde den italienske kardinalen Ippolito de' Medici ett zoo med exotiska djur och olika folkslag i Vatikanen. Men zoologiska trädgårdar var ända fram till franska revolutionen år 1789 en lyx förbehållen adeln. Vid den tiden öppnades zoo för vanligt folk.
Mötet med främmande folkslag kunde ske även på andra ställen än i zoologiska trädgårdar. Den tyske kolonialvaruimportören Heinrich Umlauff satte till exempel upp en utställning av människor i Hamburg.
Rör vid en ”vilde”
Många hungrade efter det okända och säregna. Det fick bland andra zoo-direktören Étienne Geoffroy Saint-Hilaire erfara redan år 1877, då han letade efter en ny attraktion till Jardin Zoologique d’Acclimatation – Paris populära zoo.
Direktör Saint-Hilaire hade med stort intresse observerat hur välbesökta de etnografiska utställningarna varit i Tyskland. Bland annat hade den tyske impressarion Carl Hagenbeck stora framgångar med att ställa ut människor på sitt zoo, och snart importerade Saint-Hilaire fjorton nubier från Nordafrika. Innan året var till ända kunde direktören även visa upp sex inuiter från Grönland. Antalet besökare ökade med hela 37 procent det året.
Det var inte enbart afrikaner som visades upp. Asiatiska folkslag och inuiter var också populära.
De stora internationella världsutställningarna, som arrangerades sedan mitten av 1800-talet, utnyttjade också tidens stora dragplåster. Besökare kunde få beskåda rekonstruktioner av afrikanska byar, egyptiska basarer och mongoliska tältläger. De kunde få se afrikaner dansa krigsdans och inuiter flå sälar.
Publiken roade sig dessutom med att kasta in småpengar över stängslet till afrikanerna, som dök ned i vattnet och kom upp till ytan med de blanka mynten mellan tänderna.
I souvenirkioskerna försvann vykorten med fotografier av inuiter, pygméer och sydamerikanska stamfolk från hyllorna i en rasande fart, men den största attraktionen var ändå direktkontakten. Många tilläts till och med att röra vid ”de primitiva”, som om de vore keldjur på minizoo. I Chicago år 1893 fick besökarna dessutom sträcka sig in över stängslet och sticka en grupp afrikaner med pinnar.
Inuitfamiljen Ulrikabs händer och fötter mättes och jämfördes med europeiska.
De infödda mättes och vägdes
Fascinerade antropologer såg människoutställningarna som en möjlighet att registrera varje anatomisk detalj hos de ”djuriska vildarna”.
Den så kallade fysiska antropologin hjälptes på traven av den svenske anatomen och antropologen Anders Retzius, som i mitten av 1800-talet blev känd för lanseringen av människans ”skallindex”, det vill säga förhållandet mellan huvudets längd och bredd. Han påvisade att européer hade en annan huvudform än till exempel inuiter och afrikaner – ett argument för att den kaukasiska rasen hade en annorlunda och mer välutvecklad hjärna.
Publiken tappade intresset
Politiskt användes ”vildarna” som argument för koloniseringen. Nu kunde européerna med egna ögon se hur ociviliserade folk utanför västvärlden var.
I synnerhet världsutställningarnas etnografiska shower användes för att vinna folkets stöd för bland annat kapplöpningen om Afrika (cirka 1870–1914), då i stort sett hela den afrikanska kontinenten koloniserades.
När Jardin Zoo i Paris bytte ut alla sina djur mot människor fördubblades antalet besökare till över en miljon om året.
Som den franske premiärministern och förespråkaren för kolonisering, Jules Ferry, sade till sitt parlament i slutet av 1800-talet:
”Det är de överlägsna rasernas plikt att civilisera de underlägsna raserna.”
I takt med att västvärlden erövrade nya områden i Afrika, Asien och Sydamerika, förändrades de etnografiska utställningarna. Vildheten tonades ned, och i stället talades det om hur mycket de infödda hade gynnats av att ha blivit koloniserade. Publiken började tappa intresset, och med några få undantag var utställningar av ”primitiva människor” ett utdött fenomen när andra världskriget bröt ut år 1939.
Fyra olika attityder till ”vildarna”
”Primitiva djur”
Familjen Ulrikab hamnade i Carl Hagenbecks zoologiska trädgård i Hamburg.
Inuitfamilj misshandlades och blev sjuk
De hade lockats till Tyskland med löften om att få bra betalt för ett lätt jobb. Verkligheten blev en helt annan.
Inuiten Abraham Ulrikab och hans familj anlände hösten 1880 till Hamburg tillsammans med tre andra inuiter. Familjen var från Labradorregionen i de nordöstra delarna av Kanada, och eftersom 35-årige Abraham var svårt skuldsatt hade han låtit sig lockas av ett löfte om snabba pengar. Jobbet lät ju onekligen lätt. De åtta inuiterna skulle göra precis samma saker som de gjorde därhemma – ro i kajaker, utföra vardagssysslor och demonstrera säljakt. .
”Jag tog min piska och grönländska sälharpun. En började skrika, och andra skyndade sig att hoppa över stängslet.” Abraham om att få i uppdrag att tömma inhägnaden på åskådare.
Trots sitt kontrakt behandlades inuiterna illa. Den 7 november 1880 skrev Abraham i sin dagbok: ”Blev ledsen igen. Tobias blev slagen med en hundpiska av vår herre, Jacobsen. Herr Jacobsen blev rasande eftersom, som han sade, Tobias aldrig lydde honom. Efter denna händelse blev Tobias mycket sjuk.”
Livet utanför inhägnaden var också en besvikelse.
”Det är omöjligt att gå någonstans under dagen, vi är ständigt omringade av dem”, skrev Abraham Ulrikab om upplevelsen av folkmassan på zoo.
Efter bara två månader slog katastrofen till. Adrian Jacobsen hade glömt bort att låta vaccinera familjen inför resan till Europa, och den 14 november 1880 dog en av inuiterna i smittkoppor. Innan året var slut var endast fem av de åtta inuiterna vid liv. Mellan den 7 och 16 januari 1881 dog resten av familjen i Paris.
”Apmänniskor”
Benga beskrevs som ”den felande länken” – evolutionsforskningens namn på stadiet mellan apa och människa. Därför kunde den unge pygmén presenteras som en sensation.
Pygmé sattes bakom galler
Publiken jublade när Ota Benga visades upp på zoo. Tio år senare sköt sig den då 32-årige afrikanen i hjärtat med en stulen pistol.
Den 8 september 1906 hade ovanligt många människor samlats utanför apburen på Bronx Zoo i New York. Publikmagneten var en kongolesisk mbuti-pygmé vid namn Ota Benga. Den 23-årige afrikanen underhöll åskådarna, bland annat med sin skicklighet i bågskytte, men han väckte också stor förtjusning när han brottades med orangutangen Dohong.
Enligt tidningen New York Times var det ”bara ett fåtal som protesterade mot synen av en människa i bur ihop med apor”, och senare i samma artikel slog journalisten fast att publiken under Bengas lek med apan hade ”god möjlighet att studera deras likheter. Deras huvuden liknar varandra, och båda ler på samma sätt när något behagar dem.”
Så snart Benga kom till USA upptäckte han att amerikanerna var villiga att betala fem cent för att få se hans spetsiga tänder.
Vassa tänder skrämde
Bengas spetsiga tänder bidrog till amerikanernas bild av pygméerna som vilda och brutala. En broschyr för utställningen berättade att ”de är grymma och verkar vara styrda av en impuls som får dem att glädjas åt ondska.”
Några ifrågasatte Bengas ursprung. ”Är det en människa?” frågade en kvinnlig åskådare. Flera av stadens afro-amerikanska präster var chockade. ”Vår ras är tillräckligt förtryckt som den är, utan att man behöver ställa ut en av oss tillsammans med aporna”, protesterade pastor James H. Gordon, föreståndare för ett hem för fattiga barn.
Protesterna ledde till att direktören för Bronx Zoo, William Hornaday, stängde utställningen. Benga fick under några månader röra sig fritt på zoo, men förföljdes ofta av en stojande folkmassa.
I december 1906 överlämnades han till pastor Gordon, som hittade en fosterfamilj åt Benga i delstaten Virginia.
Där fick han sina filade tänder utjämnade, började i skolan och fick jobb på en tobaksfabrik. Benga sparade för att kunna resa hem till Afrika men när första världskriget bröt ut ställdes all passagerartrafik in. Hoppet om att få återvända var ute.
Den 20 mars 1916 slog han av de konstgjorda kronorna på sina tänder, tände ett ceremoniellt bål och sköt sig själv genom hjärtat..
”Kannibaler”
Maurice Maître kidnappade sydamerikanska eldsländare och förde dem till Europa.
Kidnappade och tvingade att uppträda som kannibaler
I kedjor fördes elva eldsländare från Sydamerikas sydspets till Frankrike för att visas upp på världsutställningen i Paris 1889. Besökarna fick bland annat se när eldsländarna åt av de stycken med rått hästkött som slängdes in till dem. Köttstyckena skulle föreställa människokött.
Efter världsutställningen visade impressarion Maurice Maître upp eldsländarna i London. Där blev en av kvinnorna sjuk och dog på sjukhus den 21 januari 1890. Den sjuksköterska som tjänstgjorde beskrev kvinnan på följande vis: ”När hon kom in var hon endast iförd en gammal matta som hon bar som en mantel, med en repstump om höfterna samt ett par skor gjorda av rep. Hon var mycket smutsig, stanken från kroppen var förfärlig.”
Maître flydde till Belgien när de brittiska tidningarna skrev om händelsen. Han fortsatte att visa upp sina ”kannibaler” ända tills belgisk polis senare samma år grep honom och skickade hem de fyra överlevande eldsländarna.
Sexobjekt
Baartman hade ett genetiskt drag som kallas steatopygi, då fettvävnad samlas på skinkorna.
Sydafrikan skulle visa upp kroppen
För endast två shilling kunde Londons invånare under hösten 1810 få uppleva ”hottentotternas Venus”.
Hon hette Saartjie Baartman, var 21 år och tillhörde det sydafrikanska khoikhoi-folket. Baartman hades sålts som slav och fraktats till Europa i syfte att ställa ut henne, bland annat på Piccadilly Circus i London. Hon blev en så stor succé att polisen blev tvungen att kontrollera folkmassorna..
Baartman paraderades runt på torget och fick kommandon som ”gå” och ”sitt”. Särskilt hennes bakdel, som europeiska vetenskapsmän jämförde med en mandrillapas, gjorde henne till ett sexobjekt. På grund av sina kurvor fick hon smeknamnet ”Venus”.