1. Hästen drog bondens plog
Människan har hållit hästar sedan stenåldern för fyratusen år sedan. Djuren utgjorde både föda och arbetskraft på åkrarna.
När bondestenålderns bönder började hålla hästar var syftet att dricka de stora djurens mjölk och äta deras kött.
Snart kom människorna på att man kunde lägga ett ok om halsen på hästen, så att den precis som oxen kunde dra en vagn. Oket passade emellertid inte för hästens kropp, utan tryckte på halsen, så att hästen inte fick luft.
Först på 600-talet efter Kristus, när seldon som vi känner dem i dag uppfanns, kunde bönderna på allvar utnyttja hästkrafterna.
Hästen var effektivare än oxen, men dyrare i drift. Från 1000-talet började bönderna därför långsamt byta ut sina oxar mot hästar. Djuret drog både plog och harv och senare även såmaskinen.
Även när skörden på sensommaren skulle bärgas var det hästen som drog spannmålet till gården. Och när bonden skulle till marknaden med sina varor var det hästen som drog.
Så fortsatte det till omkring 1950. Då slog mekaniseringen igenom, och traktorn samt andra motoriserade lantbruksredskap trängde ut hästen.
2. Hår, kött och ben användes
Korv
Lokeren i östra Flandern är berömt för sina korvar gjorda på hästkött.
Historiskt sett kom köttet från gamla ök som inte längre kunde användas i lantbruket eller i gruvorna.
Tidigare var korvarna mat för de fattiga, men i dag betraktas de som en utsökt delikatess.
Lokalt serveras Lokerens hästkorvar i en sås av selleri, vitlök, lök och tomat med bröd och potatis till.
Borstar
Håret från hästens man och svans är kraftigt och slitstarkt, vilket gör det perfekt för borstar. Att stoppa möbler med hästtagel blev modernt under 1800-talet och görs än i dag.
Lim
Hästens hud och ben innehåller kollagen, en klibbig massa som kan användas för att göra lim. Under 1700-talet dök de första egentliga limfabrikerna upp, men hästlim har funnits i århundraden.
Än i dag använder enstaka bokbindare lim gjort på häst. Limmet torkar långsamt och ger bokbindaren tid att fullborda sitt arbete innan bokryggen stelnar.
3. Kurirer bar meddelanden
Snabb och effektiv kommunikation har genom historien varit avgörande för alla härskare som velat kontrollera ett stort och vidsträckt rike.
Enligt författaren Xenofon (425–354 f.Kr.) upprättade Persiens Kyros II därför världens första kurirservice. Meddelanden lämnades från ryttare till ryttare som i ett stafettlopp.
Romarna använde ett liknande system, men hos dem bar en och samma ryttare meddelandet hela vägen på olika hästar.
Effektivast var de kinesiska kurirerna under Khubilai khan (1215–1294 e.Kr.). Det sägs att kejsarens ryttare kunde tillryggalägga trettio mil om dagen.
Det berodde på att det fanns stationer där utvilade hästar alltid stod klara. Kuriren bar en klocka som varskodde stationens män när han närmade sig.
4. Diligensen kortade restiden
Gravfynd har avslöjat att det fanns hästdragna vagnar redan under bronsåldern. Sådana är kända även från romersk tid, då de förmögna i samhället lät sig transporteras i täckta vagnar.
Hästvagnens utveckling tog dock fart på allvar först under århundradena efter medeltidens slut. Då växte städerna, och därmed även handeln.
Nu blev så kallade diligenser, hästdragna vagnar som i fast trafik fraktade passagerare och gods, populära.
Med dagens måttstock gick det sakta. Att färdas cirka trettio mil från Liverpool till London tog år 1751 tre dagar. Diligensen var dock klart bättre än det vanligaste alternativet: apostlahästarna.
Egyptens faraoner gjorde den hästdragna stridsvagnen till en central del av armén.
Samurajerna dekorerade sina sadlar och tyglar med sirliga mönster.
6. Bågskyttar till häst skapade jätterike
Hunnerna
På 400-talet härskade hunnerkungen Attila över hela Centralasien och stora delar av Europa. Hemligheten bakom det mäktiga riket var Attilas beridna krigare.
Hunnerna var experter på att hantera pilbågen från hästryggen, och ryttarna var även skickliga på koordinerade angrepp, då de anföll motståndaren med lansar.
Hunnernas fiender försökte utmåla folket som underutvecklat.
Enligt den gotiske historieskrivaren Jordanes var de ättlingar till en ”smutsig, svag och knappt ens mänsklig stam, vars språk uppvisar endast svaga likheter med mänskligt tal”.
I själva verket kunde Attila få även de mäktigaste härskare att skaka av skräck.
Till exempel fruktade de östromerska kejsarna hunnerkungen så mycket att de betalade enorma summor i guld för att få de härjande horderna av hunner att hålla sig borta.
Partherna
Under sin storhetstid omkring år 100 f.Kr. sträckte parthernas mäktiga rike sig från Indusfloden i öster till Syrien i väster. Ryggraden i rikets militär var beridna bågskyttar.
Trots att partherkrigarna saknade stigbyglar kunde de bland annat vända sig om på hästen och avfyra pilar mot förföljande fiender.
Japanerna
Samurajerna var liksom både hunnerna och partherna skickliga på att skjuta med pilbåge från hästryggen.
För att förbereda sig på krig utvecklade japanerna på 500-talet disciplinen yabusame.
Denna form av bågskytte innebär att ryttare ska avfyra tre trubbiga pilar mot ett antal mål från ryggen av en häst i full galopp. Yabusame utövas än i dag.
Stridshäst
En bra stridshäst behövde vara smidig och ha starka ben, så att den kunde bromsa snabbt och ändra riktning.
Stridshästen tränades efter konstens alla regler. Djuret behövde framför allt lära sig att lystra så fort riddaren tryckte till med benet, eftersom krigaren måste ha armarna fria i strid för att kunna svinga sitt svärd och stöta med sin lans.
Häststjärna
kallades den del av hästens rustning som skyddade huvudet. Rustningsdelen hade ofta ett dekorativt horn i pannan och är känd redan från antiken.
Sadeln
var hög både fram- och baktill, så att riddaren satt stabilt.
Rustning
skyddade hästens kropp mot fiendens vapen. Stycket framtill kallades bogpansar och var ofta dekorerat. Stycket som täcker hästens bakdel hette ländpansar.
Täcken
vävda med färger och med motiv från riddarens vapensköld skyddade ofta hästen och visade motståndaren vem han mötte. Mindre förmögna riddare, som inte hade råd att bekosta en dyr rustning till hästen, förlitade sig enbart på skyddet från det tjocka täcket.
Hästens muskelkraft utnyttjades för att dra fram tunga kanoner på slagfältet.
8. Kanoner gjorde hästen till dragdjur
Många erfarna generaler var övertygade om att kavalleriet skulle avgöra striderna, när första världskriget bröt ut i juli 1914.
Till en början såg det ut att stämma. Under slaget vid Mons i Belgien den 23 augusti lyckades britterna till exempel hålla tillbaka de framryckande tyska styrkorna med ett kavalleriangrepp.
Snart stod det dock klart att hästar inte lämpade sig för den nya tidens krigföring. Skyttegravskrigets lera, taggtråd och spärreld från kulsprutor och kanoner gjorde det i det närmaste omöjligt för kavalleriet att angripa.
Särskilt tydligt framgick det på östfronten mellan den 26 och den 30 augusti, då tsarens kavalleri mejades ner av tyska gevär och kanoner i slaget vid Tannenberg, som slutade med tysk seger.
Hästens roll i krig var dock inte överspelad. I stället för att delta aktivt i striderna fick djuren dra de tunga artilleripjäserna, som därefter tog över rollen som krigets avgörande vapen.
Dusten var en livsfarlig gren, då riddaren satte sitt liv på spel.
10. Riddarna visade upp sig
Ringridning:
Riddaren, ridande i full galopp, spetsar en ring som hänger mellan två trästolpar med antingen en lans eller ett spjut.
Quintan
Disciplinen går ut på att ryttaren ska stöta till en roterande sköld (en quintan) så hårt att den snurrar runt. Den ryttare som får skölden att snurra flest varv vinner.
Spetsa morens huvud
Ridande i full fart spetsar riddaren ett konstgjort huvud med ett spjut eller en lans.
I dag är dressyr, då häst och ryttare genomför fasta program, en populär publiksport.
11. Hård krigsträning blev en sport
Dressyren härrör från antiken, då den grekiske officeren Xenofon (425–354 f.Kr.) för första gången nämnde disciplinen i sitt verk Om ridkonsten.
Syftet var framför allt att stärka hästens muskulatur inför strid, men träningen skulle även resultera i ”ett tilltalande djur, lämpat för uppvisning”.
I 1500-talets europeiska furstehus utvecklades dressyren till en populär underhållningsform. Varje härskare med självaktning förfogade över ett antal väldresserade hästar som kunde uppträda för hovet och särskilt fina gäster.
Banhoppning har varit en olympisk gren sedan år 1912.
Hästar har spelat en viktig roll på cirkusar sedan 1700-talet.
13. Världens första cirkusartister hade fyra ben
Utvecklingen av cirkus som vi känner den i dag är nära förknippad med hästen. År 1768 invigde hästtränaren Philip Astley från England historiens första cirkus, och hans djur spelade en huvudroll i föreställningarna.
Astley och hans artister utförde akrobatik på hästryggen, och hästarna underhöll med konster. De kunde till exempel själva ta av sig sadlarna, öppna och stänga dörrar, pumpa upp vatten med en pump, spela döda på kommando och avfyra kanoner.
Rodeodisciplinen roping går ut på att fånga en kalv med lasso.
Om ”Kloke Hans” kunde se personen som gav den ett tal svarade hästen korrekt 89 procent av gångerna.
15. Smart pålle kunde räkna
I slutet av 1890-talet köpte den tyske läraren Wilhelm von Osten en travhäst som han gav namnet Hans. Han upptäckte snart att Hans var mycket klok och började därför träna hästen.
Genom att belöna Hans med socker och morötter lärde von Osten hästen att lösa räkneuppgifter. Svaret angav djuret genom att stampa med ena hoven. Wilhelm von Osten uppträdde med ”Kloke Hans”, som trollband publiken.
Den tyske psykologen Carl Stumpf var mer skeptisk. Han bestämde sig för att undersöka hästens förbluffande klipskhet.
Stump upptäckte att hemligheten var Hans förmåga att avläsa kroppsspråk. Spänningar i ansiktet hos frågeställaren avslöjade för hästen när den uppnått rätt antal stamp.
Om hästen bar skygglappar svarade den fel varenda gång. Wilhelm von Osten, som vägrade acceptera Stumps slutsats, fortsatte emellertid att visa upp Hans.
