Människans viktigaste vän

Hunden må vara människans bästa vän, men knappast den viktigaste. De morotstuggande hästarna drog böndernas plogar, bar soldater i krig och gjorde slaktare, tapetserare och borstbindare rika. Hästen har genom historien varit det lim som – bokstavligt talat – hållit ihop allting.

Hunden må vara människans bästa vän, men knappast den viktigaste. De morotstuggande hästarna drog böndernas plogar, bar soldater i krig och gjorde slaktare, tapetserare och borstbindare rika. Hästen har genom historien varit det lim som – bokstavligt talat – hållit ihop allting.

Look and Learn/Bridgeman Images
© Shutterstock

1. Hästen drog bondens plog

Människan har hållit hästar sedan stenåldern för fyratusen år sedan. Djuren utgjorde både föda och arbetskraft på åkrarna.

När bondestenålderns bönder började hålla hästar var syftet att dricka de stora djurens mjölk och äta deras kött.

Snart kom människorna på att man kunde lägga ett ok om halsen på hästen, så att den precis som oxen kunde dra en vagn. Oket passade emellertid inte för hästens kropp, utan tryckte på halsen, så att hästen inte fick luft.

Först på 600-talet efter Kristus, när seldon som vi känner dem i dag uppfanns, kunde bönderna på allvar utnyttja hästkrafterna.

Hästen var effektivare än oxen, men dyrare i drift. Från 1000-talet började bönderna därför långsamt byta ut sina oxar mot hästar. Djuret drog både plog och harv och senare även såmaskinen.

Även när skörden på sensommaren skulle bärgas var det hästen som drog spannmålet till gården. Och när bonden skulle till marknaden med sina varor var det hästen som drog.

Så fortsatte det till omkring 1950. Då slog mekaniseringen igenom, och traktorn samt andra motoriserade lantbruksredskap trängde ut hästen.

Det var inte enbart levande som hästen var till nytta. Även i döden tjänade djuret människan genom att leverera råvaror till en rad viktiga produkter.

© Maximilian Weinzier/Imageselect, Simon Eugster & Shutterstock

Korv

Lokeren i östra Flandern är berömt för sina korvar gjorda på hästkött.

Historiskt sett kom köttet från gamla ök som inte längre kunde användas i lantbruket eller i gruvorna.

Tidigare var korvarna mat för de fattiga, men i dag betraktas de som en utsökt delikatess.

Lokalt serveras Lokerens hästkorvar i en sås av selleri, vitlök, lök och tomat med bröd och potatis till.

© Maximilian Weinzier/Imageselect, Simon Eugster & Shutterstock

Borstar

Håret från hästens man och svans är kraftigt och slitstarkt, vilket gör det perfekt för borstar. Att stoppa möbler med hästtagel blev modernt under 1800-talet och görs än i dag.

© Maximilian Weinzier/Imageselect, Simon Eugster & Shutterstock

Lim

Hästens hud och ben innehåller kollagen, en klibbig massa som kan användas för att göra lim. Under 1700-talet dök de första egentliga limfabrikerna upp, men hästlim har funnits i århundraden.

Än i dag använder enstaka bokbindare lim gjort på häst. Limmet torkar långsamt och ger bokbindaren tid att fullborda sitt arbete innan bokryggen stelnar.

© Imageselect

3. Kurirer bar meddelanden

Snabb och effektiv kommunikation har genom historien varit avgörande för alla härskare som velat kontrollera ett stort och vidsträckt rike.

Enligt författaren Xenofon (425–354 f.Kr.) upprättade Persiens Kyros II därför världens första kurirservice. Meddelanden lämnades från ryttare till ryttare som i ett stafettlopp.

Romarna använde ett liknande system, men hos dem bar en och samma ryttare meddelandet hela vägen på olika hästar.

Effektivast var de kinesiska kurirerna under Khubilai khan (1215–1294 e.Kr.). Det sägs att kejsarens ryttare kunde tillryggalägga trettio mil om dagen.

Det berodde på att det fanns stationer där utvilade hästar alltid stod klara. Kuriren bar en klocka som varskodde stationens män när han närmade sig.

© Shutterstock

4. Diligensen kortade restiden

Gravfynd har avslöjat att det fanns hästdragna vagnar redan under bronsåldern. Sådana är kända även från romersk tid, då de förmögna i samhället lät sig transporteras i täckta vagnar.

Hästvagnens utveckling tog dock fart på allvar först under århundradena efter medeltidens slut. Då växte städerna, och därmed även handeln.

Nu blev så kallade diligenser, hästdragna vagnar som i fast trafik fraktade passagerare och gods, populära.

Med dagens måttstock gick det sakta. Att färdas cirka trettio mil från Liverpool till London tog år 1751 tre dagar. Diligensen var dock klart bättre än det vanligaste alternativet: apostlahästarna.

Egyptens faraoner gjorde den hästdragna stridsvagnen till en central del av armén.

© National Geographic Image Collection/ Bridgeman Images

5. Från jaktredskap till stridsvagn

Stridsvagnen rullade ut på stäpperna för första gången år 2000 f.Kr., visar arkeologiska fynd i området söder om Uralbergen i Asien. Forskarna tror att den hästdragna vagnen på två hjul användes för jakt.

Tre århundraden senare började folket hettiterna, som levde i Mindre Asien, använda vagnen i krig. Fenomenet spred sig snabbt till stora delar av världen, och förutom hettiterna var egyptierna, grekerna och perserna några av de folk som använde stridsvagnen i strid.

Stridsvagnen bemannades av en kusk samt upp till två krigare utrustade med spjut eller pilbåge. Den mobila vapenplattformen på två hjul kunde snabbt ändra slagets gång, och den förvandlade hästen till ett vapen.

Från omkring 500 f.Kr. blev stridsvagnen gradvis omodern som vapen, bland annat för att soldaterna började rida på hästarna i stället.

Stridsvagnen spelade dock fortfarande en viktig roll på slagfältet på vissa håll. När Julius Caesar 55–54 f.Kr. invaderade Storbritannien mötte hans legioner till exempel keltiska krigare i stridsvagnar.

Samurajerna dekorerade sina sadlar och tyglar med sirliga mönster.

© Look and Learn/Bridgeman Images

6. Bågskyttar till häst skapade jätterike

Hunnerna

På 400-talet härskade hunnerkungen Attila över hela Centralasien och stora delar av Europa. Hemligheten bakom det mäktiga riket var Attilas beridna krigare.

Hunnerna var experter på att hantera pilbågen från hästryggen, och ryttarna var även skickliga på koordinerade angrepp, då de anföll motståndaren med lansar.

Hunnernas fiender försökte utmåla folket som underutvecklat.

Enligt den gotiske historieskrivaren Jordanes var de ättlingar till en ”smutsig, svag och knappt ens mänsklig stam, vars språk uppvisar endast svaga likheter med mänskligt tal”.

I själva verket kunde Attila få även de mäktigaste härskare att skaka av skräck.

Till exempel fruktade de östromerska kejsarna hunnerkungen så mycket att de betalade enorma summor i guld för att få de härjande horderna av hunner att hålla sig borta.

Partherna

Under sin storhetstid omkring år 100 f.Kr. sträckte parthernas mäktiga rike sig från Indusfloden i öster till Syrien i väster. Ryggraden i rikets militär var beridna bågskyttar.

Trots att partherkrigarna saknade stigbyglar kunde de bland annat vända sig om på hästen och avfyra pilar mot förföljande fiender.

Japanerna

Samurajerna var liksom både hunnerna och partherna skickliga på att skjuta med pilbåge från hästryggen.

För att förbereda sig på krig utvecklade japanerna på 500-talet disciplinen yabusame.

Denna form av bågskytte innebär att ryttare ska avfyra tre trubbiga pilar mot ett antal mål från ryggen av en häst i full galopp. Yabusame utövas än i dag.

7. Bepansrade kusar avgjorde slagen

Hästens muskelkraft utnyttjades för att dra fram tunga kanoner på slagfältet.

© Historical Images Archive/Imageselect

8. Kanoner gjorde hästen till dragdjur

Många erfarna generaler var övertygade om att kavalleriet skulle avgöra striderna, när första världskriget bröt ut i juli 1914.

Till en början såg det ut att stämma. Under slaget vid Mons i Belgien den 23 augusti lyckades britterna till exempel hålla tillbaka de framryckande tyska styrkorna med ett kavalleriangrepp.

Snart stod det dock klart att hästar inte lämpade sig för den nya tidens krigföring. Skyttegravskrigets lera, taggtråd och spärreld från kulsprutor och kanoner gjorde det i det närmaste omöjligt för kavalleriet att angripa.

Särskilt tydligt framgick det på östfronten mellan den 26 och den 30 augusti, då tsarens kavalleri mejades ner av tyska gevär och kanoner i slaget vid Tannenberg, som slutade med tysk seger.

Hästens roll i krig var dock inte överspelad. I stället för att delta aktivt i striderna fick djuren dra de tunga artilleripjäserna, som därefter tog över rollen som krigets avgörande vapen.

Dusten var en livsfarlig gren, då riddaren satte sitt liv på spel.

© Ole Jensen/Getty Images

9. Medeltidens största sport var livsfarlig

Riddartorneringar uppstod på 1100-talet som en del av riddarnas årslånga träning för jobbet som elitsoldat. Krigarna möttes fullt utrustade med rustning och vapen på ett fält.

Begivenheten lockade åskådare och snart utvecklades striderna till tävlingar med fina priser, till exempel i form av vapen.

Tornerspelen hade flera grenar, men den mest prestigefyllda var den så kallade dusten. Då red två kombattanter mot varandra i full galopp med fällda lansar för att slå motparten ur sadeln.

För att undvika dödsfall nöjde riddarna sig ofta med att bryta lansen mot motståndarens sköld eller stöta av plymen från hans hjälm.

Medan riddarna under 1500-talet miste sin betydelse på slagfältet fortsatte tornerspelen att vara populära och det dröjde innan de blev omoderna.

Fransmännen upphörde med dusterna först 1559, när kung Henrik II omkom efter att en stor träbit från motståndarens lans borrat sig in i hans hjärna.

I England fortsatte de fingerade striderna emellertid som en del av hovets fester långt in på 1600-talet.

©

Ringridning:

Riddaren, ridande i full galopp, spetsar en ring som hänger mellan två trästolpar med antingen en lans eller ett spjut.

© Shutterstock

Quintan

Disciplinen går ut på att ryttaren ska stöta till en roterande sköld (en quintan) så hårt att den snurrar runt. Den ryttare som får skölden att snurra flest varv vinner.

©

Spetsa morens huvud

Ridande i full fart spetsar riddaren ett konstgjort huvud med ett spjut eller en lans.

I dag är dressyr, då häst och ryttare genomför fasta program, en populär publiksport.

© Erich Lessing/Imageselect

11. Hård krigsträning blev en sport

Dressyren härrör från antiken, då den grekiske officeren Xenofon (425–354 f.Kr.) för första gången nämnde disciplinen i sitt verk Om ridkonsten.

Syftet var framför allt att stärka hästens muskulatur inför strid, men träningen skulle även resultera i ”ett tilltalande djur, lämpat för uppvisning”.

I 1500-talets europeiska furstehus utvecklades dressyren till en populär underhållningsform. Varje härskare med självaktning förfogade över ett antal väldresserade hästar som kunde uppträda för hovet och särskilt fina gäster.

Banhoppning har varit en olympisk gren sedan år 1912.

© Album/Imageselect

Hästar har spelat en viktig roll på cirkusar sedan 1700-talet.

© Niday Picture Library/Imageselect

13. Världens första cirkusartister hade fyra ben

Utvecklingen av cirkus som vi känner den i dag är nära förknippad med hästen. År 1768 invigde hästtränaren Philip Astley från England historiens första cirkus, och hans djur spelade en huvudroll i föreställningarna.

Astley och hans artister utförde akrobatik på hästryggen, och hästarna underhöll med konster. De kunde till exempel själva ta av sig sadlarna, öppna och stänga dörrar, pumpa upp vatten med en pump, spela döda på kommando och avfyra kanoner.

Rodeodisciplinen roping går ut på att fånga en kalv med lasso.

© Underwood Archives/Bridgeman Images

Om ”Kloke Hans” kunde se personen som gav den ett tal svarade hästen korrekt 89 procent av gångerna.

© Karl Krall

15. Smart pålle kunde räkna

I slutet av 1890-talet köpte den tyske läraren Wilhelm von Osten en travhäst som han gav namnet Hans. Han upptäckte snart att Hans var mycket klok och började därför träna hästen.

Genom att belöna Hans med socker och morötter lärde von Osten hästen att lösa räkneuppgifter. Svaret angav djuret genom att stampa med ena hoven. Wilhelm von Osten uppträdde med ”Kloke Hans”, som trollband publiken.

Den tyske psykologen Carl Stumpf var mer skeptisk. Han bestämde sig för att undersöka hästens förbluffande klipskhet.

Stump upptäckte att hemligheten var Hans förmåga att avläsa kroppsspråk. Spänningar i ansiktet hos frågeställaren avslöjade för hästen när den uppnått rätt antal stamp.

Om hästen bar skygglappar svarade den fel varenda gång. Wilhelm von Osten, som vägrade acceptera Stumps slutsats, fortsatte emellertid att visa upp Hans.