Damboxningen var brutal. Under en match mellan två kvinnor år 1795 slog de båda deltagarna varandra i golvet 70 gånger under 80 minuter.

© Shutterstock, Police Gazette/Per O. Jørgensen/Historie

Kvinnliga boxare fick blodet att flyta

Under 1700-talet var damboxning en publik­magnet i London. Männen älskade att se "det täcka könet" slåss, mer eller mindre avklädda. För kvinnorna var boxningen en chans att ta sig ur fattigdomen – eller åtminstone få ett mål mat.

Skrik, rop, svordomar och hojtande ekar på bakgården till en sunkig pub i London. Oväsendet studsar mellan de kalla stenmurarna denna eftermiddag år 1794 när två kvinnor med bar överkropp går lös på varandra.

De sparkar och river av alla krafter. Matchen har pågått i hela två timmar.

"Den äldsta av de två fick stora problem då hennes vänstra öga hade svullnat upp och gjorde henne nästan helt blind eftersom också det högra ögats syn nästan var helt skymd av det blod som hade runnit konstant i 40 minuter", berättade ett ögonvittne för en lokaltidning efter matchen.

Bakgården är fylld av en stor, exalterad publik och "varje välriktat slag gladde åskådarna och ropen skallade för att elda upp kvinnorna", berättade ögonvittnet efteråt.

Pengar byter ägare i takt med vadslagningarna om vem som först ger sig när båda kvinnorna blivit helt mörbultade.

"Ingenstans på deras kroppar fanns en bit oskadad hud större än en penny. Deras barmar var utspända men de fortsatte ändå måtta slag efter slag mot det känsliga området", förklarade ögonvittnet efteråt.

Utmattad och utan syn på något av ögonen sjunker den äldsta av kvinnorna till sist ihop på gatstenarna. Publiken går direkt in på puben för att fortsätta med drickandet och stojandet, utan några betänkligheter.

Boxning var en gentlemannasport

I 1700-talets England var boxning ett av de få nöjen som engagerade både rika och fattiga. Varenda dag hölls mer eller mindre officiella boxningsmatcher över hela landet.

I regel stod män i boxningsringen eftersom den breda massan ansåg att boxning var en gentlemannasport där ungdomen kunde visa sin styrka och tapperhet.

Kvinnor däremot, ansågs vara svaga varelser som skulle skyddas. När kvinnorna plötsligt gick lös på varandra var det en sensation som kunde liknas vid dansande björnar.

Och matcherna mellan två kvinnliga boxare lockade därför en mycket större publik. Med lika delar fascination och ilska såg åskådarna på medan de tuffa, halvnakna kvinnorna slog varandra blodiga på de smutsiga bak­gårdarna och i andra improviserade boxningsringar runt om i landet.

"Två byrackor, för de hade knappt mänskligt utseende, var mitt uppe i en slag- och boxningstävling.

Deras ansikten var helt täckta i blod, brösten bara och deras kläder hade nästintill flåtts av kropparna. Ingen grep in på flera minuter", mindes den brittiska advokaten och rumlaren William Hickey efter en match.

Tysken Zacharias Conrad von Uffenbach irrade i 1700-talets början runt i London under ett besök och råkade hamna på en kvinnlig boxningsmatch.

Damen som satt bredvid honom i publiken berättade att hon "hade boxats på samma plats mot en annan kvinna endast iförd sin underkjol".

Kvinnorna hade slagit varandra blodiga och Uffenbach konstaterade förfärat att den typen av slagsmål "uppenbart inte var något nytt påfund i England".

Först år 2012 blev damboxning en officiell olympisk gren.

© olympic.org

Vinnaren fick mat och sprit

Oftast var matcherna mellan kvinnor spontana evenemang som arrangerades med kort varsel av den lokala pub­ägaren.

Han hämtade två prostituerade från gatan och erbjöd sig att dryga ut deras ringa lön genom att låta dem slåss om ett mål mat eller en flaska gin.

För de etablerade kvinnliga boxarna var situationen en helt annan, deras matcher var noga planlagda och ut­annonserade i förväg.

Dessa matcher ägde ofta rum på scener på små teatrar där en pengasumma stod på spel, ofta en avtalad del av intäkterna från inträdet. Ibland kunde en match dra så stor publik att förtjänsten blev en väg ut ur fattig­domen för kvinnorna.

Då mästarboxarna Elizabeth Stokes och Ann Field möttes på Stokes amfi­teater den 7:e oktober 1728 stod också en enorm summa om tio pund på spel – nästan dubbelt så mycket som en vanlig tjänsteflickas årslön på sex pund.

De två boxarna hatade varandra och Stokes dolde inte sitt förakt mot motståndaren som till vardags var åsneskötare.

"Då den berömda åsnekvinnan från Stoke Newington utmanar mig att tävla om tio pund vill jag försäkra henne om att jag inte undviker att möta henne för den fastlagda summan", berättade den blivande vinnaren för en lokaltidning.

Kvinnorna slogs i bar överkropp

Vid de spontana gatuslagsmålen ställde kombattanterna upp i de kläder de råkade ha på sig och kvinnorna klädde ofta av sig från midjan och uppåt – till åskådarnas uppenbara förtjusning.

Vid de arrangerade matcherna var deltagarna däremot fullt påklädda. I en tidnings­annons för en match stod det till exempel att kvinnorna "slåss i tygjackor, underkjolar från knäna och upp, holländska underbyxor, vita strumpor och höga klackar".

Under dessa matcher var det också vanligt att kvinnorna hade en tränare med sig som agerade sekundant genom att ta hand om kvinnornas skador mellan ronderna.

En kvinnlig boxare var irländskan Mary Waller vars tränare Charles Wright skröt med att han hade "tränat henne redan i vaggan".

Sekundanterna kunde också vara kvinnornas makar, vilket var fallet vid en match i augusti 1792 där två kvinnor boxades i staden Chelmsford.

"Då en av kombattanterna var så illa däran att folk fruktade för hennes liv var maken så brutal att han tvingade henne att fortsätta. Men åskådarna grep in och de två deltagarna skildes åt", berättade ett ögonvittne.

##

Regler istället för fula knep

Många av matcherna mellan prostituerade påminde en del om katt- eller barslagsmål eftersom de rev varandra i ansiktet, slet i kläderna och drog varandra i håret. När den ena boxaren kollapsade av utmattning eller blodförlust var matchen avgjord.

I dessa improviserade matcher fanns inga regler, och fula knep var helt accepterade. Under en boxningsmatch år 1832 bet en mrs. Hemsted helt enkelt fingret av sin motståndare.

Landets lagar skulle dock följas och hon arresterades ändå för sitt tilltag efter matchen.

De mer etablerade damboxarna insisterade dock på att tävla med fasta regler. Matcherna var planerade flera dagar i förväg och annonserades för det mesta i tidningarna.

I juni 1722 kunde folk ta del av en utmaning i London Journal från en kvinnlig boxare till en annan:

"Jag Elizabeth Wilkinson från Clerken­well kräver efter ett slagsmål med Hannah Hyfield upprättelse och utmanar henne att möta mig på scen för att slåss."

Därefter listade Elizabeth reglerna för matchen: "Var kvinna ska hålla ett half a crown-mynt i sin hand och den ­första kvinnan som tappar myntet har för­lorat ­matchen."

Matchen skulle bestå av sju ronder och i sitt svar till Elizabeth ­gjorde Hannah Hyfield klart att hon såg fram emot att ge rivalen "ett ordentligt kok stryk".

Myndigheterna hade dock inte särskilt mycket till övers för damboxningen som ansågs vara oanständig.

De försökte med alla medel att stoppa drabbningarna. Elizabeth och Hannah hotades därför med fängelse om de genomförde sin match. De fick istället mötas i hemlighet, utan myndigheternas vetskap.

LUKTSALT användes av boxarna eftersom dess ammoniumångor har en uppiggande effekt.

© Icture Desk/The Art Archive

Baronens älskarinna blev gatuboxare

Boxning som profession befann sig långt ner på karriärstegen, särskilt då det gällde kvinnor.

Som ung hade Mary Ann Pearce haft tur när Richard Barry, den 7:e earlen av Barrymore, föll för henne.

Hon blev hans älskarinna och fick ett eget hus och ekipage. Adelsmannen var en passionerad idrottsman och det var med all säkerhet genom honom hon kom i kontakt med boxningssporten som låg honom nära om hjärtat.

Då Barry dog av ett vådaskott rasade Mary Anns värld samman. Huset han hade gett henne och den framtid hon hade drömt om togs ifrån henne.

Istället hamnade Mary Ann på gatan där hon först försörjde sig som prostituerad. Inspirerad av makens intresse för idrotten kastade hon sig så in i boxningsvärlden där hon blev känd som "den boxande baronessan".

Tidningarna skrev om henne och såväl skillingtryck som porslin producerades med hennes porträtt.

Men Mary Ann lyckades aldrig att ta sig ur fattig­domen. Hon arresterades över 150 gånger för ­fylleri och störande av allmän ordning. Hennes nekrolog berättar att hon under sin sista tid i livet var en "assisterande föreståndarinna för de fängslade kvinnorna".

Boxningen hamnade i skymundan

Under 1800-talet dalade intresset för damsporten drastiskt i takt med att myndigheterna satte in polisstyrkor för att sätta stopp för de inofficiella matcherna på pubarna.

Både för att stoppa kvinnornas moraliska förfall och för att få ordning på det olagliga spelandet som hängde ihop med sporten.

Det som till slut gjorde sporten till historia var första världskriget då kvinnorna behövdes på arbetsmarknaden och de manliga åskådarna skickades till fronten. Nu behövde kvinnorna inte längre slåss för pengar.