Under större delen av historien har kungar och drottningar varit ”regent av Guds nåd” och därmed betraktats som Guds företrädare på jorden. Det innebar att kungligheter i mångt och mycket hade oinskränkt makt över sina undersåtar.
Den gudagivna makten och medföljande privilegierna gällde inte enbart kungen utan även hans familj. En kunglig titel gav tillträde till maktens innersta cirklar och var därför oerhört eftertraktad.
Med införandet av ett demokratiskt styresskick i de flesta europeiska stater har kungliga titlar blivit enbart formella – och kungligheter har inte längre någon reell politisk makt. Trots det ger titlarna en rad fördelar.
Kungligheter kan till exempel i vissa avseenden vara höjda över lagen och inte heller behöva deklarera sin privatekonomi – och en del kungligheter får ett årligt apanage från staten.
Prins Joachim har gett uttryck för att han är väldigt besviken över att hans barn inte längre ska vara prinsar och prinsessor.
Barnbarn mister titlar
Om en kunglighet fråntas sin titel kan det dessutom innebära att personen även fråntas till exempel militära titlar och uppdrag som beskyddare, vilket har stor symbolisk betydelse. Det ödet drabbade till exempel Storbritanniens prins Andrew, när han i januari 2022 miste sina titlar efter att ha anklagats för sexuella övergrepp.
Nyligen väckte det uppmärksamhet, när Danmarks drottning Margrethe II i september 2022 meddelade att hon skulle frånta prins Joachims barn deras titlar som prinsar och prinsessor. Drottningen kallade beslutet för ”en nödvändig framtidssäkring av monarkin”.
Något liknande inträffade i Sverige i oktober 2019, när Carl XVI Gustaf förkunnade att fem av hans barnbarn inte längre ska betraktas som kungliga högheter.