Utbränd i Bender

Tatarer plundrade lägret i Varnitsa

Den karolinska propagandaoffensiven bet dock inte på den osmanske fursten. Sultanen gav order till khanen och seraskiern om att avvisa gästerna. Och utifall den svenska styrkan inte gav sig av frivilligt hade de tillåtelse att bruka våld – med ett förbehåll: de fick inte döda eller skada kungen.

De inledde med att försöka svälta ut Karl XII och hans män. Khanens tatarer stal svenskarnas nyuppköpta förråd, plundrade deras läger i Varnitsa och gjorde sitt bästa för att skära av tillförseln av varor till de krånglande besökarna. Dessutom inställde seraskiern alla livsmedelsleveranser. För att understryka allvaret drog också khanen ihop den tatariska hären kring Bender. Det borde rimligtvis räcka för att få iväg svenskarna, tänkte de.

Karl XII utmanade

Karl XII lät sig emellertid inte skrämmas. Den 13 januari 1713 red han demonstrativt genom det tatariska lägret i sällskap av endast några få följeslagare. Sedan trappades den psykologiska krigföringen upp för varje dag.

Officerare ur den turkiska härens elitförband, janitsjarerna, försökte övertala den svenske kungen att självmant överlämna sig. Men Karl var orubblig. En konfrontation tycktes oundviklig.

Inte ens de högsta svenska officerarna kunde få kungen på andra tankar. De bönföll honom att inte utsätta sig själv och sina mannar för den uppenbara fara som en eventuell drabbning skulle innebära. De påpekade att utsikterna till framgång var minimala – hur mycket de än skulle kämpa. Officerarna var också noga med att framhålla att de alltid varit redo att offra sig för kungen och riket, men att det nu hade gått för långt.

En av dem, generalmajor von Dahldorff, blottade till och med sitt ärrfyllda bröst för att ytterligare understryka sin plikttrogenhet. Men Karl XII blev bara irriterad: ”Ni har tidigare alltid handlat som tappra män, men nu talar ni som ynkryggar”, inskärpte han. ”Lyd, eftersom ni vet att det är er plikt, och visa er än en gång sådana som ni har varit!”

Befäst svenskläger

Fredagen den 30 januari fick kungen genom några janitsjarer förhandsinformation om att svensklägret skulle anfallas nästa morgon.

Redan två veckor tidigare hade Karl XII börjat låta befästa lägret. Kring Kungshuset, kanslihuset och dragonernas baracker hade grävts en mindre jordvall samt en rejäl vallgrav. Nu gjordes ytterligare anstalter för att förstärka försvaret. Av trästockar och vagnar byggde soldaterna barrikader.

Dessutom hade många som ingick i det svenska sällskapet – inklusive en del kvinnor – och som vanligtvis bodde inne i byn Varnitsa på kungens order flyttat in i lägret. Sammanlagt befann sig nu uppskattningsvis tusen personer därinne.

Janitsjarer och tatarer anfaller

Utanför svensklägret gjorde sig samtidigt 3000 janitsjarer och 7000 tatarer beredda på att gå till attack.

Klockan tio på lördagsförmiddagen den 31 januari öppnade turkiskt artilleri eld. Kort därefter gjorde janitsjarerna ett halvhjärtat angrepp – de rusade fram men vände strax tillbaka. För seraskiern och khanen handlade det nämligen bara om en maktdemonstration; de ville helst slippa inlåta sig i öppen strid.

Om de kunde få den svenske kungen att förstå vilken förkrossande övermakt han stod inför var de övertygade om att han skulle ge upp.

Dagen därpå, söndagen den 1 februari 1713, hade ytterligare turkiska trupper anlänt till Varnitsa. Omgivningen kring svensklägret var nu förvandlad till ett hav av fientliga soldater i färggranna uniformer med fanor och standar. Ett femtiotal av de främsta janitsjarerna – stolta krigare i praktfulla skägg – vandrade fram till svensklägret i morgonkylan.

Utrustade med vita käppar istället för vapen för att visa sina fredliga avsikter, kom de för att meddela den svenske kungen att allt skulle avblåsas om han bara ville överlämna sig åt dem i utbyte mot en gisslan. Inte ett hår skulle krökas på hans huvud.

Karl XII vägrar ge sig

Janitsjarerna lovade att inte utlämna honom till vare sig seraskiern eller khanen – de skulle bara föra honom till sultanen. Karl XII sa blankt nej, och lät via sin general Carl Gustaf Hård också meddela att ”om de inte packade sig iväg, skulle han sveda eller skära skägget av dem”.

Förolämpningen tog skruv. Uppretade vandrade janitsjarerna tillbaka. ”Konungen av Sverige har blivit galen”, sa en av dem. Andra himlade med ögonen och kallade honom demirbas – järnhuvudet.

Anfall under predikan

Några timmar senare höll hovpredikanten Petrus Johannes Brenner gudstjänst i Kungshusets stora sal då plötsligt ett dovt kanonmuller hördes. En kanonkula passerade ovanför taket. Med gårdagens händelser i färskt minne kom det inte som någon överraskning, och till en början förhöll sig alla lugna. Brenner fortsatte att mässa om Jesus och lärjungarnas stormiga färd på Genesarets sjö.

Kort därefter hördes ytterligare en explosionskrevad. Och så en till. Samtidigt ljöd turkiska stridsrop utanför. Då kom kungens order: alle man skulle inta sina försvarsposteringar.

Männen i Kungshuset rusade ut. Iförd utterskinnsmössa och sin sedvanliga enkla mörkblå uniform svingade sig den trettioårige kungen upp på närmaste häst. Till hans stora besvikelse hade inte svenskarna på vallen gjort något motstånd, så nu översvämmades lägret av janitsjarer. En av svenskarna ropade: ”Skjut inte – janitsjarerna är våra vänner!”

Med den svenska stridsmoralen var det i detta läge inte mycket bevänt; hundratals karoliner lät sig tas till fånga – redan under förmiddagen hade många av den icke-militära personalen i svensk tjänst överlämnat sig åt turkarna. Något grövre våld handlade det inte om. Turkarna och tatarerna hade fått order om att inte döda.

Svedde kungens ögonbryn

I praktiken var nu striden avgjord, men Karl XII ville fortsätta. Han satt av hästen och gick till attack med värjan i hand. Flera av turkarna kände igen kungen och försökte ta fast honom. I tumultet utanför Kungshuset avlossades ett pistolskott som svedde hans ögonbryn och lämnade krutstänk på kinden.

Drabantlöjtnanten Axel Roos blev orolig för kungens säkerhet och försökte locka in honom i huset. Karl valde dock att bli kvar utanför; han ville se ”vad turkarna skulle ta sig för”, berättade Roos senare.

Med värjan i höger hand och en pistol i vänster satte kungen kurs mot stridsvimlet ute på gårdsplanen. Roos och två andra officerare, som tyckte att det såg alldeles för riskabelt ut, tog då mod till sig och drog med milt våld resolut in den motspänstige regenten i huset. Därefter bommades ytterdörrarna till.

Inne i Kungshuset befann sig nu ett femtiotal karoliner, inte bara officerare utan även meniga och några civila, däribland kungens taffeltäckare Johan Hultman. De var inte ensamma. I de angränsande salarna var janitsjarer i full färd med att plundra huset på värdesaker, bland annat majestätets silverservis.

Janitsjarer i Karl XII:s sängkammare

Svenskarna försökte jaga ut dem. Kungen stötte värjan i två turkar som upptäcktes i den kungliga sängkammaren. En tredje, som gömt sig under hans säng, kröp fram och bad om nåd. Karl lät inkräktaren löpa. Flera andra janitsjarer fick dock plikta med sina liv.

Därnäst delades truppen upp i smågrupper som var och en fick ansvar för ett av de mer eller mindre barrikaderade fönsteröppningarna. Kungen gick runt med en hatt fylld med kulor och krut som han fördelade till var och en. Huset skulle försvaras så långt det gick.

Hela byggnaden var emellertid inte tömd på fiender. Då Karl XII klev in hovmarskalken Gustaf von Dübens kammare överraskades han av tre janitsjarer. När Roos strax därpå kom in i det krutröksfyllda rummet fann han kungen uppträngd mot väggen. Utan att tveka sköt Roos ner två av angriparna bakifrån, medan Karl stack värjan i den tredje.

”Roos, är det ni som frälste mig?”, utbrast han. Drabanten replikerade ja. ”Jag ser att ni, Roos, intet har förlåtit [övergivit] mig”, sa kungen nöjt och klappade den 28-årige drabantlöjtnanten på axeln.

Karolinerna fortsatte striden

Karl XII hade fått två blessyrer i ansiktet och dessutom ett snitt i vänster handflata då han gripit om sin motståndares sabelklinga. Han tog upp sin näsduk och torkade blodet ur ansiktet och Roos hjälpte honom att förbinda handen. Kungen undrade vart alla de andra svenskarna hade tagit vägen och Roos upplyste honom om att de antingen var döda eller tillfångatagna.

Men Karl tänkte ändå inte ge upp: ”Låt oss nu gå in i salen, att göra vårt bästa med det lilla manskap vi ännu ha igen”, sa han. Efter en stund var huset rensat på fiender.

Under resten av eftermiddagen försökte turkarna och tatarerna storma byggnaden men slogs tillbaka. Deras artilleri åstadkom inte heller någon större skada på huset, vars murade väggar var 90 centimeter tjocka. Samtidigt som kampen i Kungshuset pågick fördes åtskilliga karoliner bort som fångar, förnedrade och frusna, bundna och berövade sina ytterplagg.

Kungshuset i lågor

Framemot skymningen försökte de allt mer villrådiga turkiska och tatariska angriparna bryta dödläget genom att sätta fyr på byggnaden. De prövade med att avfyra brinnande beckkransar och glödande kulor. Men det fungerade inte. Då försökte de istället att vid husfasaden placera ut höbuntar som sedan antändes. Dessutom sköts brinnande pilar mot spåntaket. Det gjorde avsedd verkan.

Inledningsvis märkte svenskarna inte att elden fått fäste. Först då rök började tränga in i huset tog kung Karl några man med sig upp på vinden för att hindra branden från att sprida sig i hela byggnaden. Trots att eldslågorna slog emot dem då de öppnade vindsluckan fortsatte de.

Några blev brända i ansiktet och på händerna. Nu blev också åtskilliga av de dyrbara presenter som kungen fått av sultanen och dennes vasaller lågornas rov. Vatten att släcka med saknades, så kungen befallde männen att riva ner spåntaket med vad de hade till hands: musköter, karbiner och värjor. De tvingades dock avbryta arbetet då turkarna riktade sina vapen mot taket.

Hettan blev allt mer intensiv. Risken att bli innebränd på vinden var överhängande. Männen drog upp rockarna över ansiktet och rusade genom eldhavet mot vindstrappan. Två man blev träffade av turkarnas karbinkulor och lämnades kvar i det brinnande infernot däruppe. Men de övriga, inklusive Karl XII, lyckades ta sig nerför trappan.

Barrikaderade sig i det brinnande huset

Väl nere på bottenvåningen fuktade kungen sin torra strupe med ett glas vin. Därefter drog han till sig Roos och upprepade sin målsättning att inte kapitulera: ”Låt oss nu försvara oss med det lilla manskapet vi ha till slut.” Janitsjarerna, som betraktade det brinnande skådespelet på håll, var förbluffade. ”Tänker kungen låta sig bli innebränd, eller är han och hans män vana att leva i elden likt salamandrar?”

Efter en stund, när det började falla ner brinnande bjälkar på de belägrade, samlade Karl XII sina män i sängkammaren. Kungen, som vanligtvis föredrog värja framför skjutvapen, tog en karbin och ställde sig fullt synlig för angriparna i fönstret. Fyra turkar med musköterna skjutklara rusade fram emot honom. Karl fällde en av dem, men de andra fortsatte, i uppenbar avsikt att skada honom.

Roos uppmanade honom att inte exponera sig i fönstret utan att istället ta skydd. Men nej, kungen stod kvar. Roos ställde sig då framför honom. I samma stund avlossade de tre turkarna sina bössor. Ett skott prickade Roos mitt i pannan. Ull från hans pälsmössa rök omkring i luften – kulan hade träffat den tjockt fodrade skärmen på mössan.

De tre turkarna retirerade, men sköts i ryggen av svenskarna. Snart gick fler till angrepp men också de föll till marken. Det hade blivit kväll och Kungshuset brann nu för fullt. Slutet tycktes nära.

Karl XII fälldes av sina sporrar

Karl XII tycks inte ha varit främmande för att kämpa till sista andetaget, men lät sig i detta krisläge övertalas av sina mannar att fortsätta kampen i kanslibyggnaden som låg femtio steg därifrån. För att komma dit var de tvungna att ta sig runt Kungshuset.

De öppnade dörren och förflyttade sig snabbt längs husväggen. Karl XII bestämde sig dock för att rusa över gårdsplanen. Med pistolen i den ena handen och värjan i den andra sprang han framåt, men trasslade in fötterna i sporrarna och föll till marken efter bara några meter.

Strax var en mängd janitsjarer över honom. Hade det inte varit för att en svensk ropat till dem att det var kungen de hade framför sig är det tveksamt om han hade fått leva.

Janitsjarerna drog och slet i Karl XII:s kläder. Alla ville ha en bit som bevis för att de deltagit i gripandet. De som kunde belägga att de varit med hade belöning att vänta.

Femtiotal döda i kalabaliken

Striden hade inletts klockan ett på dagen och varat till klockan åtta på kvällen. Sammanlagt stupade ett fyrtiotal turkar och tatarer samt tolv eller tretton svenskar. Som strid betraktat var skärmytslingen vid Varnitsa obetydlig. Även Karl XII medgav senare att kalabaliken inte varit någon riktig drabbning: ”Till skämt var det för mycket, men till allvar för litet.”

Som politisk händelse var den däremot av stor betydelse. Den svenske kungen var nu sultanens fånge. Hans handlingsfrihet hade radikalt beskurits.

Seraskierns palats i Bender

I sönderriven uniform fördes den sotige och blodige kungen till seraskierns tält. Han erbjöds att lägga sig ner på en divan, men förblev stående. Karl XII ansåg att han hade blivit mycket ovärdigt och illa behandlad, och när han fick syn på den turkiske befälhavaren utbrast han med ett sarkastiskt leende: ”Bravo! Bravo!” Ironin gick seraskiern förbi.

Därefter hjälptes kungen upp på en rikt utsmyckad häst. Han var tvungen att få hjälp med att stiga upp eftersom han fått en fraktur på vänster vadben när han snubblade på sina sporrar. Sin stoiska läggning trogen nämnde han emellertid inget om skadan.

Karl XII fördes till seraskierns palats i Bender – för övrigt första gången kungen var inne i själva staden. Så fort han kommit in lade han sig på en divan. En kvällsmåltid var uppdukad åt honom. Han hade dock ingen aptit utan nöjde sig med citronsaft. Utmattad föll han därefter i sömn på divanen med stövlarna och uniformen på och sov till klockan tre nästa morgon.

"Hellre galen än feg"

Dagarna efter var många av de svenska officerarna dystra. Generaladjutanten Duvall till och med grät när han träffade kungen, vilket gjorde Karl förvånad och nyfiken. Var det tårar av glädje eller sorg? undrade han. Officeren bara suckade.

Först efter övertalning berättade han att det var för att han hade hört janitsjarerna säga att den svenske konungens oerhörda motstånd berodde på att han blivit vansinnig. ”Nåväl”, replikerade Karl, ”berätta för dem som du i fortsättningen hör tala så, att jag hellre vill betraktas som galen än feg.”

Även de som ingick i det svenska sällskapet togs till fånga. Officerarna och soldaterna förödmjukades och blev bestulna på sina värdesaker. Kvinnorna råkade värre ut. En livländsk kvinna som tjänstgjorde hos ämbetsmannen Gustaf von Müllern utsattes för upprepade våldtäkter.

De karoliner som hade fallit i turkarnas händer transporterades liksom kungen till Bender. Tatarernas fångar fördes iväg mot Krim, där de gick en särskilt svår tid till mötes.

Stenbocks triumf vid Gadebusch

Egentligen hade striden aldrig behövt äga rum. Några dagar tidigare hade sultanen nåtts av underrättelsen om Magnus Stenbocks triumf vid Gadebusch i Mecklenburg. Den 9 december 1712 mötte den 14 000 man starka svenska armén en dansk-sachsisk styrka på 19 500 man. Trots den numerära underlägsenheten vann Stenbock – mycket tack vare det svenska artilleriet under ledning av Carl Cronstedt – en förkrossande seger.

Under flera år hade turkarna inte sett någon handling från svenskarnas sida – en förutsättning för samarbetet var ju att svenskarna skulle dra sitt strå till stacken genom att binda upp ryska trupper i väster så att turkarna kunde slå till mot ryssarna i söder.

Ahmed III skickade bud till Bender

Nu fick sultanen Ahmed III och hans rådgivare i Konstantinopel indikationer på att den svenska armén i Pommern tydligen kunde åstadkomma något utan sin kung.

Plötsligt var det inte längre så bråttom att tvinga iväg Karl XII. Nya order skickades därför till seraskiern i Bender om att lämna dessa i fred. Men budbäraren anlände för sent – när han kom fram på kvällen den 1 februari var kalabaliken redan över. Därför ville sultanen nu försöka ställa allt till rätta efter kalabaliken (det turkiska ordet kalabalyk betyder egentligen folksamling – inte tumult eller oordning; den innebörd ordet fått på svenska beror alltså på en missuppfattning).

Han lät den engelske kaptenen James Jefferyes, den holsteinske diplomaten Friedrich Ernst von Fabrice och den franske reseskildraren Aubry de La Motraye friköpa de svenska fångarna. Efter några veckor var nästan alla tillbaka i Bender.

Den svenska diplomatin arbetade också hårt på att försöka få bort de ansvariga för kalabaliken. Den mäktige franske kungen Ludvig XIV utnyttjades som påtryckningsmedel. Det framhölls att alla – till och med Karl XII:s fiender – upprördes av den behandling den svenske kungen fått utstå vid kalabaliken.

Karl XII en belastning för sultanen

Sultanen Ahmed III, som fruktade för sin egen ställning, insåg att han måste hitta syndabockar. Följden blev omfattande utrensningar. Seraskiern av Bender, khanen av Krim, storvesiren och åtskilliga andra högre och lägre ämbetsmän avskedades.

Karl XII och hans diplomater var belåtna. Nu fanns det nytt hopp om att kungen skulle få ställa sig i ledningen för en manstark turkisk-tatarisk armé och tåga norrut. Den förhoppningen skulle emellertid aldrig infrias.

Att de turkiska makthavarna på olika sätt försökte gottgöra Karl för kalabaliken betydde inte att de ville ha honom kvar. Den svenske regenten utgjorde en belastning i det osmanska rikets relation till Ryssland. Så turkarna försökte fortfarande få honom att resa hem; skillnaden var att de inte längre brukade våld.

Karl XII sjuk

De föreslog att han antingen skulle ta sig hem sjövägen via Medelhavet eller landvägen med en liten eskort genom Polen, i utbyte mot att en polsk minister kvarhölls som gisslan i Turkiet. Kungen avfärdade erbjudandena som löjliga och motbjudande.

Tre dagar efter kalabaliken insjuknade Karl XII och blev sängliggande. Den närmaste omgivningen antog att han spelade sjuk. Man gissade att han gjorde så för att slippa träffa seraskiern eller för att förhala den förväntade avresan. Att han hade brutit vadbenet avslöjade han fortfarande inte. Han fortsatte att dölja sina känslor för omgivningen.

De som mötte honom efter kalabaliken fann inte någon nedstämd konung, tvärtom intygade de att han var på sitt vanliga goda humör: ”Oaktat allt detta hade han en så förnöjd uppsyn, som om han haft alla turkar och tatarer i sitt våld”, intygade diplomaten Fabrice.

Karl XII såg framtiden an med tillförsikt. Allt skulle gå bra och han var fortfarande fast besluten att ”icke resa från Turkiet till sina stater annat än med en här av 100 000 turkar och tatarer”.

Kungen förflyttas söderut

Den 6 februari 1713 förflyttades den kunglige fången från Bender. Insvept i en röd kappa bars han från sitt rum och lades i en turkisk vagn. Han förblev liggande hela resan söderut och åtföljdes av trehundra beridna turkar. Endast ett åttiotal svenskar tilläts följa med: hovstaten, fältkansliet samt några officerare. Resten, omkring tusen personer, fick stanna kvar i Bender under befäl av general Axel Sparre.

Den engelske observatören James Jefferyes, som var närvarande vid avresan från Bender, rapporterade hem till England: ”Jag kan inte beskriva vilket vemodigt skådespel detta var för mig, som hade sett denne furste i hans glans dagar då han var en skräck för nästan hela Europa, att nu se honom fallen så djupt att han blivit föremål för förakt och hån från turkar och otrogna.”

På sultanens order fördes den svenske kungen söderut mot Saloniki (nuvarande Thessaloniki i norra Grekland), för eventuell vidare transport till någon ö i den grekiska arkipelagen. Det hade kung Karl emellertid inte lust till. Om han nu tvunget skulle förflyttas föredrog han Adrianopel (Edirne i Turkiet), som låg närmare händelsernas centrum. Därifrån ämnade han reda ut sitt förhållande till sultanen.

Drabbad av utmattningssyndrom?

Karl XII slapp Saloniki. Färden styrdes istället till den lilla staden Demotika (Didymoteicho), fyra mil söder om Adrianopel. Hit anlände han den 6 mars 1713. Några veckor senare förflyttades han till slottet Timurtasj strax utanför Adrianopel: hela tiden i liggande ställning.

Karl XII kom inte att stå på egna ben på elva månader. Skadan som han ådrog sig vid kalabaliken förklarar inte den långa sängvistelsen. Den hindrade honom visserligen från att gå till en början, men ett benbrott av den typen läker normalt på omkring sex veckor.

Det ligger nära till hands att misstänka att han drabbats av vad vi i dag kallar för utmattningssyndrom – även om man bör vara försiktig med att ställa psykiatriska diagnoser på historiska gestalter. Bakslagen de senaste åren hade förvisso varit många och svåra. Som enväldig konung av Guds nåde vilade ansvaret tungt på honom och pressen hade otvivelaktigt stundtals varit oerhört hård.

Ständigt sängliggande kung

Den 29 maj 1713 anlände Samuel Åkerhielm till Timurtasj med brev från rådet i Stockholm om det eländiga tillståndet hemma i riket. Den 28-årige svenske ämbetsmannens första möte med Karl XII blev något av en chock.

Han fann kungen ”liggande av någon opasslighet, intet uti någon präktig eller kunglig säng, utan på en madrass på golvet uti sina kläder, vilket mig i förstone ganska underligt förekom, ja, så att det mig hjärteligen rörde”. Under den långa tiden till sängs hade Karl XII sin vanliga uniform på sig, dag som natt. Det enda som saknades var stövlarna och livrocken.

När sängen skulle bäddas rullade han över till en divan som stod bredvid. Maten serverades på ett bord bredvid sängen. Regeringsarbetet pågick dock som vanligt, om än inte med samma intensitet som förut.

För den osmanske härskaren Ahmed III hade nu Karl XII definitivt spelat ut sin roll. Han var fortfarande sultanens fånge och behandlades väl, men hade mist sitt värde som bricka i stormaktsspelet. Ivägkörd blev han visserligen inte, men underhållet till svenskarna – som numera endast utgick i varor – minskades demonstrativt.

Karl XII reser sig ur sängen

Den 3 november 1713 lämnade kungen slottet Timurtasj och förflyttades till staden Demotika några mil därifrån. Där inrättade han sig i en turkisk dignitärs palats.

Vid jultid besökte tolken Jean Baptiste Savarij den sängliggande kungen. De språkade en stund och Karl hörde sig för om det hade hänt något nytt. Jo, tolken kunde meddela att det allmänt talades om att Hans Majestät hade tänkt ligga till sängs året ut. ”Kungen hörde detta med åtlöje”, berättade Savarij i sina minnen några år senare.

Utmaningar hade alltid haft en oemotståndlig lockelse på Karl XII. Genast lät han kalla till sig hovmarskalk von Düben och befallde honom att följande dag ha den vanliga uniformen och en häst redo åt sig.

Morgonen därpå reste sig kungen för första gången på elva månader upp ur sängen. Strax därefter steg han till häst och tog en lång ridtur på förmiddagen. Eftersom han ”så länge varit utur all motion”, konstaterade Savarij, blev han förklarligt nog starkt medtagen av ritten. Men nu var han i alla fall åter redo att blanda sig i leken.

Avfärd mot Sverige

Hösten 1714 fann Karl XII slutligen tiden mogen att lämna Turkiet. Det lönade sig helt enkelt inte att vänta längre. Han insåg att han aldrig skulle få föra befälet över någon väldig svensk-turkisk-tatarisk här mot tsar Peter och moskoviterna.

Karl XII var noga med att ingen av svenskarna skulle baktala Turkiet och dess befolkning. I en order riktad till hemresenärerna inskärpte han att ingen fick ”tala något till turkarnas nackdel, utan snarare visa sig förnöjda med den hövlighet, som de svenske av dem hela tiden åtnjutit, och intet tillägga hela nationen skulden för det, som av några få allenast kan vara begånget”.

Han betonade också att alla skulle vara artiga och hjälpsamma mot de orientaler som medföljde hem. Vistelsen i Turkiet hade ju till stora delar finansierats med lån, och för att försäkra sig om återbetalning och ränta hade 29 av långivarna – med familjer och tjänare, inalles omkring sextio personer – beslutat sig för att följa kungen till landet i norr.

Två veckor genom Europa

Den svenska kontingenten som gav sig av från Turkiet var ingen liten skara. Här fanns militärer, betjänter, tjänstekvinnor och kanslipersonal; sammanlagt cirka 1 170 personer. Dessutom ingick 1 625 hästar och 147 vagnar fullastade vagnar.

Karl XII valde dock att färdas i förväg i sällskap av endast två följeslagare, den tjugoårige överstelöjtnanten Otto Fredrik von Düring samt den 26-årige generaladjutanten Gustaf Fredrik von Rosen.

Efter en remarkabel tvåveckorsritt genom Europa anlände kungen till Stralsund – det näst sista svenska fästet på den europeiska kontinenten – klockan två på natten den 11 november 1714.

Utöver Sveriges ursprungliga motståndare i stora nordiska kriget, det vill säga Danmark, Sachsen/Polen och Ryssland, skulle då snart även Preussen och Hannover sälla sig till fiendesidan. Ett överväldigande motstånd som Karl XII inte, trots okuvlig vilja och imponerande kreativitet, i längden kunde stå emot.

Publicerad i Populär Historia 2/2013