Lyxlagen gav Elisabet själv möjlig­het att välja mellan alla slags fina tyger och starka färger.

© Bridgeman Images

Tyrannisk klädlag skulle rädda Englands ekonomi

Mode är skadligt för samhället, hävdade Englands drottning. År 1574 införde hon därför en drastisk lyxlag som skulle begränsa prålsjukan, rädda försvaret och stärka adelns ställning.

År 1574 kunde drottning Elisabet I inte längre blunda för problemen: Undersåtarnas prål­sjuka hotade landets ekonomi.

En så kallad lyxlag skulle därför begränsa importen av dyra modekläder från Sydeuropa – och rädda statsfinanserna.

Det stora modeintresset hotade dessutom att bryta ned de gamla barriärerna i drottningens klassindelade samhälle.

Om folk ur medelklassen började klä sig som en hertigar och baroner låg vägen öppen för ett socialt avancemang som över­klassen under inga omständigheter kunde accep­tera.

Även det problemet skulle lyxlagen råda bot på.

”Övermåttan av klädesplagg och ett överflöd av onödiga utländska ­varor har vuxit till en sådan omfattning att det kommer att leda till rikets förfall”, varnade lyxlagen som även skulle rädda unga adelsmän undan ruinens brant:

”Lockade av fåfänga använder de inte bara sina egna pengar och det land som deras föräldrar överlåtit åt dem – de drar också på sig så stora skulder att de inte kan fortsätta sin livsstil utan att bryta mot lagen – att inte längre tjäna sitt land.”

Elisabet var beroende av att adelsmännen hade råd att köpa vapen och hästar så att de kunde uppfylla sin plikt och strida för England.

Med hjälp av lyxlagen begränsade hon deras slösaktighet.

Starka färger bara för eliten

Att titta på färgen på kläderna var det enklaste sättet att avläsa en persons ställning i det medeltida England.

Bönder, lant­arbetare och stadens hant­verkare fick nöja sig med bleka naturfärger från örikets egna växter – brun, beige, gul, grå, blekgrön och gråblå.

De starka, mörka färgerna måste importeras och visade att bäraren hade en hög position i samhället.

En del färger hade även stort symboliskt värde eftersom de förknippades med historiska eller religiösa personer. De romerska kejsarna hade burit lila ­togor.

Därför förknippades den färgen med kunglig värdighet. Enligt lyx­lagen fick bara regenten och medlemmar av kungafamiljen bära lila.

Högadeln fick bära scharlakansrött, indigoblått och violett eftersom de hade tillräckligt med inkomster för att kunna köpa kläder i dessa färger.

Klarrött förknippades med kyrkan eftersom färgen symboliserade de första martyrernas blod. Kardinaler bar därför röda kappor.

De adliga (t.v.), borgaren (i mitten), underklassen (t.h.).

© Dorling Kindersley

Straffet var utstötning

Drottning Elisabet införde stränga straff för den som bröt mot lyxlagen men i praktiken var den svår att upp­rätthålla.

I stället straffades syndarna av andra med­borgare: De olika samhällsklasserna var mycket uppmärksamma på vilka kläder som var tillåtna.

Under­såtar som bröt mot reglerna blev hånade och utestängda från sin umgängeskrets.