Jane Grey ryggar vacklande tillbaka, när hon förbluffad inser vad som ska ske. Framför henne knäböjer Englands mäktigaste man, Sir John Dudley.
Han är Janes svärfar, hertig av Northumberland och Englands riksföreståndare – i över tre år har Dudley regerat England som förmyndare åt den sjuklige unge kungen Edvard VI.
På vägen ut till det kungliga palatset vid Greenwich utanför London tänkte Jane oskyldigt att hon kallats dit för att ta farväl av den döende kungen. Nu står hon emellertid öga mot öga med Englands mäktigaste män med svärfadern i spetsen. En efter en faller de på knä och betygar henne sin trohet.
Jane inser att kungen redan är död, och att hon – en avlägsen släkting – har utsetts att bli Englands nästa regent.
När Jane efter en stund lyckats samla tankarna stammar hon med ostadig röst fram:
”Kronan är inte rätteligen min, och den behagar mig inte.”
”Lady Maria är den rättmätiga arvingen”, insisterar hon med hänvisning till den avlidne kungens halvsyster.
Konstnären Giovanni Battista Cipriani (1727–1785) tog sig en del friheter när han gestaltade ögonblicket, då Lady Jane får reda på att hon ska bli Englands drottning. Hennes makthungrige svärfar hade knappast med sig Englands krona och spira!
Beslutet har dock redan fattats, och Dudley viker inte från sin djärva plan, genom vilken svärdottern ska försäkra honom om makten och göra familjen till Englands nya kungasläkt.
Han har redan skickat ut sändebud, så att de kan förkunna att rikets tron denna dag, den 9 juli 1553, för första gången i engelsk historia har ärvts av en kvinna.
Dudley riskerade att mista makten
Dudleys plan tog form redan ett halvår tidigare – i februari 1553. Som den unge och svage Edvard VI:s närmaste rådgivare insåg Dudley att Englands kung innan året var slut med största sannolikhet skulle dö av en svår lungsjukdom – förmodligen tuberkulos eller lunginflammation.
Kungens död skulle skapa en möjlighet som Sir John Dudley inte kunde riskera att gå miste om: chansen att göra släkten Dudley till Englands nya kungasläkt.
Riksföreståndaren kände sig tvungen att agera snabbt. När kung Edvard avled stod hans båda halvsystrar på tur i arvsföljden, och båda systrarna skydde Dudley som pesten. Oavsett vilken syster som vann makten skulle Dudley mista sin mäktiga position.
Hertigen av Northumberland ville roffa åt sig makten och göra sin familj till Englands nya furstesläkt.
Kuppmakare ärvde fallenhet för intriger
Mannen som förde Lady Jane Grey till makten och i döden var född in i maktens innersta kretsar. John Dudleys far hade varit ekonomisk rådgivare åt kung Henrik VII – och missbrukade sin position till att försnilla statskassan och på så sätt skapa sig en avsevärd förmögenhet.
När Henrik VIII ärvde tronen efter sin far, var en av hans första åtgärder därför att låta avrätta Dudleys far. Sonen behövde dock inte lida på grund av faderns synder.
Henrik VIII var imponerad av John Dudleys militära förmågor och befordrade honom till amiral. Senare utsåg kungen även Dudley till en av sina närmaste rådgivare.
När Henrik VIII avled år 1547, utnyttjade Dudley snabbt sin position till att sopa alla politiska rivaler ur vägen och försäkra sig om rollen som Englands egentlige härskare. Medan kung Edvard VI var omyndig fattade förmyndaren Dudley alla viktiga beslut och tilldelade exempelvis sig själv hertigdömet Northumberland.
Han var med andra ord tvungen att snabbt skaffa fram en alternativ tronarvinge, och Jane Grey hade allt som Dudley drömde om.
Jane var barnbarn till Henrik VIII:s syster och alltså var hennes mor kung Edvards kusin. Ännu viktigare var dock att Jane var nästa i ordningen, om kungens systrar på ett eller annat sätt kunde elimineras ur arvsföljden. Det var precis vad Dudley fick kungen att göra i februari 1553.
Av Henrik VIII:s testamente framgick det annars klart att om Edvard avled, skulle först Maria och därefter Elisabet ärva tronen. Sedan testamentet utfärdats för nio år sedan hade saker och ting dock utvecklats gynnsamt för Dudley.
De båda systrarna hade nämligen förklarats som utomäktenskapliga och illegitima, eftersom de fötts av Henrik VIII:s första hustru, Katarina av Aragonien, som kungen skiljde sig från, respektive hans andra hustru, Anna Boleyn, som han lät avrätta för påstådd otrohet.
Jane Grey hade svaga anspråk på tronen
Nödlösningen Jane Grey
Edvard VI gjorde på sin dödsbädd Jane till tronarvinge, trots att hon inte tillhörde hans närmaste släkt.
Janes mormor var syster till Edvards far Henrik VIII, och hennes mor var systerdotter till Henrik VIII och tredje i tur till tronen vid hans död. Eftersom mamman inte längre var i fertil ålder ingick hon emellertid inte i kuppmakarnas lömska planer.
Katolsk prinsessa med många fiender
Prinsessan Maria var Henrik VIII:s förstfödda – som han fick med sin första hustru, spanska Katarina av Aragonien. Maria var 37 år gammal och skulle ha varit ett uppenbart val av drottning, om hon inte hade varit hängiven katolik och därför inte var medlem av Englands nya anglikanska kyrka.
Med makt såg katolska adelsmän dock till att hon trots det blev drottning och regerade från 1553 till 1558.
Elisabet hade svartlistats
Prinsessan Elisabet var 19 år, när Jane Grey blev tronföljare. Elisabet var dotter till Henrik VIII och hans andra hustru, Anna Boleyn. Liksom halvsystern Maria hade Elisabet plockats bort från listan över potentiella tronföljare av Englands parlament, eftersom hennes mor påstods ha varit otrogen mot Henrik VIII.
År 1558 efterträdde hon trots det Maria, som avled av sjukdom. I 44 år regerade hon under namnet Elisabet I.
Dudley stöttade även ivrigt kung Edvard, när rikets alltmer försvagade regent insisterade på att hans ersättare inte fick vara den troende katoliken Maria, för då skulle hans fars stora arbete med att rycka loss England ur påvens klor vara förgäves. Maria skulle genast återinföra katolicismen och lägga ned faderns protestantiska kyrka.
Den sluge Dudley presenterade då ett förslag, som kunde lösa problemet: en ändring av arvslagen, så att utomäktenskapliga inte kunde ärva. Förslaget var djärvt, då det inte enbart röjde katolska Maria ur vägen utan även hindrade den protestantiska Elisabet från att bestiga tronen.
Försvagad av sjukdom och ännu omyndig litade kungen så mycket på förmyndaren Dudley att han godkände planen.
I kungens testamente infördes en klausul om att tronen skulle övergå till ”Lady Janes manliga arvingar”.
Fick Dudleys son en son med Jane, skulle barnbarnet bli Englands första kung med Dudleyblod i ådrorna.
Blixtbröllop banade vägen
Tre månader senare blev 15-åriga Lady Jane Grey tvingad att gifta sig med riksföreståndarens näst yngste son, Guildford.
Ett av inbördeskrigets avgörande slag ägde rum vid Naseby år 1645.
Kungen måste vara protestant
När Henrik VIII år 1534 bad påven om tillåtelse att skilja sig och fick avslag, blev det början till 150 års religiös oro i England. Kungen införde protestantismen i sitt rike, men troende katoliker stretade emot.
Katolska präster blev jagat villebråd i England och blev tvungna att gömma sig hos sympatisörer, medan kungen lade beslag på klostrens förmögenheter. I mitten av 1600-talet bröt ett inbördeskrig mellan katoliker och protestanter ut. Först 1689 segrade protestanterna definitivt, och sedan dess har engelsk lag dikterat att regenten inte får vara katolik eller gifta sig med någon som är det.
Janes familj tryckte också på, eftersom de därmed fick en fantastisk möjlighet att knyta sig närmare Englands allra mäktigaste släkt – Dudley.
Bröllopet arrangerades i all hast – det fanns inte ens tid att sy upp en klänning till den unga bruden, som i stället fick låna vad som behövdes. Omedelbart efter vigseln skulle brudgummen se till att göra sin hustru gravid – och när sonen föddes, kunde riksföreståndaren Dudley fortsätta som förmyndare och rikets reelle makthavare.
Planen hade dock två svaga punkter: Dels varade en graviditet även på 1500-talet som regel cirka nio månader, och dels fanns det ingen garanti för att Jane skulle föda en son. Något måste göras.
När Edvards hälsa i juni förvärrades ytterligare, och Jane fortfarande inte hade blivit gravid, skred Dudley raskt till verket. Han pressade den svage kungen att göra fler ändringar i sitt testamente. Med en strykning och två tillägg blev formuleringen ”Lady Janes manliga arvingar” nu i stället till ”Lady Jane och hennes manliga arvingar”.
Edvard VI var endast 15 år gammal och döende, när hans närmaste rådgivare övertalade honom att göra dennes svärdotter Jane Grey till tronföljare.
Dudleys plan hade lyckats. Jane hade åsidosatt sina närmaste rivaler. Som förstavalet till tronen skulle tonårsflickan ärva makten, när den sjuke kungen dog.
Några veckor senare avled kung Edvard, men Dudley höll nyheten hemlig i tre dagar, medan han pressade kungens andra adliga rådgivare att acceptera Jane som Englands nya drottning. Under tiden hölls Maria ovetande om vad som hände, och Dudley förberedde hennes gripande.
När kungens död till slut förkunnades och Jane pekades ut som tronföljare, reagerade befolkningen inte som Dudley hade hoppats. Folket hade förväntat sig att Maria skulle ärva tronen och återinföra den katolska tron, som de flesta fortfarande bekände sig till.
Samtidigt var det få som hade en aning om vem Lady Jane Grey var, och i utlandet fick både Spaniens kung och den tyskromerske kejsaren be sina sändebud skicka ett stamträd, så att de kunde se hur nära släkt drottning Jane var med Tudorsläktens kungar.
Så snart Jane presenterats som arvinge till tronen, fördes hon till Towern i London.
På Jane Greys tid var det tradition att Englands tronföljare tillbringade de sista nätterna före sin kröning i Towern i London. Först senare blev slottet ökänt för tortyr och inspärrning av prominenta fångar.
Där skulle tonåringen vistas fram till kröningen. Mycket snabbt gick det dock upp för Jane att Towern fungerade som en gyllene bur, och att Dudley inte hade någon som helst avsikt att låta henne regera.
När skattmästaren anlände till hovet för att ta mått till drottningens nya krona, råkade han enligt ett av Janes bevarade brev försäga sig. Skattmästaren upplyste henne om ”att det även ska tillverkas en annan krona till min husbonde, kungen”, skrev Jane förargat.
Till allas stora förvåning började Jane och hennes make nu högljutt gräla om det rimliga i att drottningens gemål fick titeln kung.
Dudleys statskupp kollapsade
Jane var inte ensam om att frukta familjen Dudleys ambitioner. Stora delar av Englands befolkning delade oron. För varje dag som gick vändes stämningen allt mer mot den nya drottningen och hennes maktgirige make och svärfar.
Samtidigt lyckades Maria komma undan de soldater som Dudley hade skickat för att arrestera henne.
Jane Grey hann underteckna flera brev med ”Jane – the Quene”. På den tiden fanns det inga regler för hur ordet ”queen” skulle stavas.
I ett snabbt motdrag utropade hon sig själv till drottning av England och bad landets adel att stödja hennes anspråk på tronen – en uppmaning många följde.
Inom kort marscherade 10 000 upproriska soldater mot London. Marias stödtrupper gick inte att stoppa, och efter hand som rebellerna intog garnison efter garnison på vägen mot huvudstaden, bytte flera kungliga rådsmedlemmar fot. Tidigare hade de stöttat Janes kandidatur, nu ville de i stället placera Maria på tronen.
Dudleys välplanerade statskupp höll på att gå om intet. Riksföreståndaren samlade ihop en armé på 3 000 man och marscherade ut från London för att möta rebellerna, men vid åsynen av Marias överlägsna styrka drog han sig tillbaka.
När nyheten på kvällen den 18 juli nådde huvudstaden, gav de sista adliga upp sitt stöd för Jane. Maria gjorde sitt intåg i staden, och tonårsdrottningen greps och spärrades in i en cell i Towern i London. Janes styre hade varat i endast nio dagar.
Maria ville skona Jane
Till en början ville Maria inte straffa sin unga konkurrent.
Jane Grey blev halshuggen med en bila som denna, som kan beskådas i Towern i London.
Hon bedömde att Jane bara var en naiv ung flicka, som dragits in i ambitiösa mäns ränker. Sir John Dudley dömdes å sin sida till förräderi och avrättades.
Jane och hennes make Guildford förklarade sig skyldiga till högförräderi och dömdes till döden, men på drottning Marias order spärrades paret i stället in i Towern. Några månader senare – i januari 1554 – förändrades läget.
Janes styvfar anslöt sig till ett protestantiskt uppror med det uttalade målet att avsätta den katolska Maria och installera hennes protestantiska syster Elisabet på tronen.
Rebellerna nådde ända till huvudstaden, och från Towern kunde Jane troligen se soldaterna slåss på gatorna. Hade protestanterna vunnit skulle Jane ha släppts fri. Marias styrkor segrade emellertid, och drottningen insåg att även Jane kunde bli en enande symbol för protestantiska upprorsmakare och därmed utgöra ett hot mot hennes regim.
Motvilligt gav hon order om att Jane skulle avrättas.
Jane Grey avrättades på en öppen gård innanför Towerns murar. Innan hon avrättades såg hon liket av sin 18-årige make rullas förbi. Han hade halshuggits offentligt.
När Jane fördes till schavotten såg hon inte längre ut som den ståndaktiga regent som hade stått emot sin mans och sin svärfars önskemål. Hon hade förvandlats till en liten rädd flicka.
Inför bödeln tog hon på sig sin ögonbindel, men när han bad henne lägga huvudet på blocket skrek hon förtvivlat:
”Var är den. Vad ska jag göra?”
En fångvaktare förde hennes huvud ned mot stupstocken, och med ett svisch föll bödelns bila.