Den tjugoårige furstesonen August från Dresden blev år 1690 svårt sjuk i smittkoppor. På den tiden var sjukdomen ofta dödlig och även för dem som överlevde var infektionen påfrestande.
August höll modet uppe genom att läsa romaner om hovintriger och tappra hjältar. Medan August långsamt återhämtade sig grep han själv pennan i ett försök att ta efter sina favoritförfattare.
Boken, som aldrig blev klar, handlade om ett furstehus och det var uppenbart att huvudpersonen var August själv.
”Han ville dock inte studera, för han var övertygad om att endast svärdet skulle ge honom framgång.” August den starkes illa dolda referens till sig själv i en roman som han aldrig blev färdig med
I texten avslöjade den unge furstesonen sina önskningar för framtiden: Om sin huvudperson skrev August att han var ”En djärv och orädd man. Redan i hans ungdom stod det klart att han skulle bli både stark och uthållig. Han klarade sina studier med iver och visade att han var klok. Han ville dock inte studera, för han var övertygad om att endast svärdet skulle ge honom framgång.”
Orden skulle bli profetiska. Augusts övertygelse om att han var skapt för något större stod klar från den stund då han besteg tronen som kurfurste i det tyska furstendömet Sachsen.
August den starke blev kurfurste av Sachsen sedan hans bror dött i smittkoppor.
August var stridslysten
Fredrik August kom till världen i Dresden den 12 maj 1670. Som andre son till kurfursten Johan Georg III av Sachsen var han aldrig menad att ärva tronen i det lilla tyska furstendömet.
August växte upp på slottet i Dresden tillsammans med sin äldre bror Johan Georg och båda pojkarna skolades i de adliga dygderna. August lärde sig att rida och fäkta och som tolvåring deltog han i sin första kungliga jakt.
Barndomens gemensamma upplevelser gjorde inte bröderna sammansvetsade. Tvärtom låg de i ”ständigt krig med varandra”, avslöjar August i sina självbiografiska texter från år 1690.
Vidare förklarar han i överlägsen ton att ”den yngre hade en naturlig fördel framför den äldre”, eftersom den äldre brodern ”till naturen och i kroppen var svag och till humöret hetsig och melankolisk”.
”Han var särskilt intresserad av vetenskap och utbildade sig med framgång inom detta område.” August den starkes beskrivning av sin storebror
Storebrodern var mer den bokliga typen och ”han var särskilt intresserad av vetenskap och utbildade sig med framgång inom detta område”, vilket August tillade med illa dold nedlåtenhet.
Den yngre brodern intresserade sig framför allt för det militära. August läste allt han kom över om artilleri och fästningsbygge.
Hans intresse för klassiska kunskaper som filosofi och litteratur var ytterst begränsat. Franska, språket framför alla andra inom den europeiska adeln, talade August relativt dåligt.
Även högtyska vållade honom besvär. Han talade en sachsisk dialekt och stavade ofta orden som han uttalade dem. Med religionen stod det ännu sämre till.
Faktum är att August var så ointresserad av allt kyrkligt att pojkens hovmästare, Christian August von Haxthausen, kände sig tvungen att meddela kurfursten att han fruktade att den femtonårige August inte var troende.
Köttets lustar stiftade August tidigt bekantskap med. Vid sexton års ålder inledde han en het affär med en av sin mors hovdamer.
Det hela uppdagades och för kurfurstinnan Anna Sophie, som var känd för sin fromhet, var det en skam.
August den starke blev år 1694 kurfurste av Sachsen (till vänster). Tre år senare blev han kung av Polen-Litauen (till höger).
Kurfursten avundades den franske kungen
August önskade sig en sak mer än allt annat: ett kungarike. År 1697 fick han helt oväntat chansen att skaffa sig ett.
Ett besök hos den franske Solkungen Ludvig XIV kom att prägla Augusts syn på tillvaron. Sachsens kurfurste drömde om att regera ett stort rike, precis som Ludvig.
Som kurfurste var August dessvärre låst i en underordnad position gentemot den tyske kejsaren. För att uppnå sitt mål var han tvungen att ta steget utanför landets gränser.
När Polens kung Johan III Sobieski dog år 1697 uppenbarade sig en möjlighet. Oenighet inom adeln gjorde att polackerna inte kunde utse någon ny kung, en situation som August utnyttjade.
Han visste att Polen hade ont om pengar och förklarade sig villig att ta sina rikedomar med sig.
Löftet om pengar räckte för att övertyga större delen av den polska adeln, medan resten av dem accepterade August för att han tog med sin armé.
Som regent över Sachsen och Polen-Litauen styrde August ett område som sträckte sig ända från floden Dnepr i öster till Leipzig i väster.
Solkungen och Versailles imponerade
År 1687 inledde August sin bildningsresa, en rundtur till Europas kunga- och furstehus. Syftet med dessa resor, som var högsta mode på 1600- och 1700-talet, var att introducera unga kungligheter och adelsmän för varandra samt att lära känna andra länders seder och språk.
I Frankrike besökte August den enväldige Ludvig XIV, ”Solkungen”, på det ståtliga slottet Versailles utanför Paris.
Kungen tog emot August ”synnerligen hedrande och förnämt”, berättade hovmästare Haxthausen, som ledsagade den unge mannen på sin resa.
August sög i sig intrycken från festerna, balerna och jakterna. Han älskade den pompa och ståt som kännetecknade Ludvigs hov.
Hemma i Dresden gjorde August år 1690, efter att ha vunnit sin kamp mot smittkopporna, status över sitt liv och sin framtid.
En sak stod smärtsamt klar: som familjens andre son var han hänvisad till att vinna ära på slagfältet, för någon tron skulle han aldrig få.
I juli 1701 korsade Karl XII och hans armé floden Daugava nära Riga och besegrade Augusts styrkor.
Sjukdom drabbade familjen hårt
Livet visade sig emellertid vara mer oförutsägbart än August förväntade sig. Han lyckades återhämta sig efter sin sjukdom, men oerhört många i hans samtid dukade under i smittkoppor, den tidens dödligaste farsot. I september 1691 dog Augustus far, bara fyrtiofyra år gammal.
Augusts storebror tog över värdigheten som kurfurste under namnet Johan Georg IV. Efter mindre än tre år på tronen gick emellertid även han bort. Kurfursten hade smittats av smittkoppor av sin älskarinna under karnevalen i Venedig.
Storebrodern lämnade inte efter sig några legitima barn, så tronen gick till tjugofyraårige August.
Sachsens nye kurfurste gjorde intryck på alla som mötte honom. August var både hundrasjuttiosex centimeter lång – långt över genomsnittet på den tiden – och muskulös.
Tillnamnet ”den starke” fick August först på 1800-talet, men han jämförde sig gärna med Herakles, antikens urstarke sagohjälte. Den nye kurfursten gav gärna prov på sin styrka.
Enligt legenden kunde August lätt böja ett mynt med fingrarna och knyckla ihop en silverkanna med händerna.
För att visa upp sin styrka lät August magasinera en hästsko som han brutit av med bara händerna i sin konstkammare. Föremålet försågs med en liten lapp: ”Sönderbruten med hans egna kungliga händer.”
Under en berömd turnering i Dresden kastade August och hans gäster sammanlagt sexhundraåttiosju rävar.
Rävkastning var den tyska adelns favoritsport
August II älskade att tävla och visa prov på sin styrka. En av de sporter han tyckte mycket om var rävkastning, som gick ut på att deltagarna skulle kasta en räv så högt upp i luften som möjligt.
Rävkastning beskrivs i en tysk jakthandbok från år 1720, men utövades åtminstone så tidigt som år 1672. Den svenske diplomaten Esaias Pufendorf såg i mars det året den tysk-romerske kejsaren Leopold I ägna sig åt det.
Kejsaren ”slog rävarna med klubbor och jagade dem med käppar när de kastats. Med honom deltog unga pojkar och hovnarrar”, skrev Esaias Pufendorf.
Sporten var oerhört populär inom den tyska adeln på 1600- och 1700-talet. Deltagarna tävlade i lag om två personer, oftast en kvinna och en man.
De höll i var sin ände av ett sju meter långt tygstycke medan en räv drevs förbi. När räven passerade tyget ryckte deltagarna i det med all sin kraft, så att djuret kastades upp i luften. Skickliga rävkastare kunde kasta upp en räv drygt sju meter.
Krig mot osmanerna gick snett
För den starke August kom den plötsliga makten som en stor överraskning. Han hade alltid drömt om att härska, men aldrig trott att han skulle få chansen.
Åren 1683–99 utkämpades stora turkiska kriget, en konflikt mellan Osmanska riket och bland annat Tysk-romerska riket.
”Hela armén kan intyga att jag knappt åt någonting och än mindre drack.” August den starke i ett brev till kejsaren, 1696
August kastade entusiastiskt in Sachsens soldater i kriget på kejsarrikets sida, men framgångarna uteblev. Vid floden Bega, mellan vår tids Rumänien och Serbien, led han ett smärtsamt nederlag den 26 augusti 1696.
Den militära ledningen i Wien spred rykten om att August hade varit full under slaget, men det förnekade August bestämt.
”Hela armén kan intyga att jag knappt åt någonting och än mindre drack”, skrev han indignerat till sitt försvar.
Kejsar Leopold I godtog förklaringen, men August lämnade ifrån sig befälet, utled på ränksmidarna i Wien.
August försökte hemlighålla tekniken bakom porslinsframställningen på slottet Albrechtsburg.
Alkemist löste porslinets gåta
Europas kungar och furstar älskade porslin. Vackert målade tallrikar och dekorativa bruksföremål tillverkade av det hårda, vita materialet nådde under medeltiden Europa från Kina via Sidenvägen.
Europas härskare älskade kinesiskt porslin och portugisiska köpmän blev stenrika på att i början av 1500-talet frakta porslin från Kina till Europa.
Enligt egen utsago led August II svårt av maladie de porcelaine, porslinsfeber. Det gick så långt att han bytte sexhundra av sina bästa dragoner mot några av den preussiske kungens blåvita porslinsvaser.
Detta odödliggjordes år 1871 av den svenske poeten Carl Snoilsky i dikten Gammalt porslin, vars första strof lyder:
En kung i Sachsen samlade porslin,
men samlingsvurmen blev en riktig sjuka.
Han bytte bort till kungen i Berlin
sitt garde – tänk – mot en kinesisk kruka!
August ville tillverka eget porslin, men den kinesiska tillverkningsprocessen var en väl förborgad hemlighet, så kurfursten gav fysikern Ehrenfried Walther von Tschirnhaus i uppgift att lösa gåtan.
I åratal experimenterade han förgäves med olika blandningar av lera och mineraler. År 1707 fick han hjälp av Johann Friedrich Böttger.
August hade åtta år tidigare låtit gripa Böttger för att han påstod att han kunde göra guld. Alkemi var inget brott, men August ville försäkra sig om att endast han fick nytta av Böttgers förmåga ifall alkemisten talade sanning.
När fången inte kunde leverera satte August honom i arbete i von Tschirnhaus laboratorium. Den 15 januari året därpå åstadkom de det första tyska porslinet. Den hemliga ingrediensen var kaolin, en vit lera.
År 1710 öppnade August den första europeiska porslinsfabriken i slottet Albrechtsburg i staden Meissen.
August ansåg att receptet var säkert på slottet, men en hantverkare sålde det till kejsaren, som år 1718 grundade en konkurrerande fabrik i Wien.
Polackerna sålde sin kungakrona
August njöt av den pompa och ståt som följde med titeln som kurfurste. Festerna, uppmärksamheten och privilegierna gav dock blodad tand. Ambitionerna växte och han drömde om att bli lika mäktig som självaste Solkungen.
Det var emellertid ett avlägset mål. August hade ju inte ens en kungatitel. En möjlighet att åtgärda denna penibla brist erbjöd sig dock när Polens kung dog den 17 juni 1696.
Enligt landets författning måste en efterträdare bestiga tronen inom ett år och till Augusts stora lycka välkomnade den polska adeln även utländska kandidater.
Det fanns fog för att påstå att den polska kronan inte var någon större fjäder i hatten. Landet styrdes av riksdagen, sejmen, som utgjordes av medlemmar av adeln.
Riksdagen hade stort inflytande, även över kungen, vars makt var begränsad. Landets ekonomi var körd i botten och armén var i ett uselt skick.
Den saknade män och pengar till materiel och kunde inte på långa vägar mäta sig med de betydligt större arméer över vilka Polens grannländer förfogade.
För August var möjligheten trots det oemotståndlig. Som överhuvud för Sachsen var han bara en av många furstar i Tysk-romerska riket, men det fanns bara en polsk kung.
Den polska riksdagen beslutade att låta kronan gå till den kandidat som var beredd att betala av mest av Polens enorma statsskuld.
Staten var bland annat skyldig arméns soldater sold för en längre period och om inte pengarna betalades ut riskerade armén att kollapsa.
Till det kom ett oavvisligt villkor: Den nye kungen måste bekänna sig till katolicismen, polackernas tro.
Fabrik i Sachsen är bäst i Europa
År 1723 anställde Meissenfabriken den tyske målaren Johann Gregorius Gregor Höroldt, som dekorerade ett antal porslinsvaser.
Motiven på porslinet var varierade. Här har till exempel en europeisk hamn på 1700-talet målats.
Skulptören Johann Joachim Kändler låg bakom många av fabrikens berömda porslinsfigurer.
Vann tronen tack vare sin armé
Mindre än femtio år hade gått sedan religiösa strider rasat mellan i synnerhet tyska protestanter och katoliker under trettioåriga kriget. Sachsen hade stått på den protestantiska sidan.
För August spelade det ingen roll. Religion intresserade honom inte. Han ville dock inte provocera sina protestantiska undersåtar, så konverteringen skedde i en privat ceremoni, under vilken August läste Apostoliska trosbekännelsen.
Bytet av tro räckte emellertid inte för att vinna tronen. August hade nämligen en rival: den franske prinsen François Louis av Conti.
Prinsen var en allvarlig konkurrent, eftersom hans framlidne bror var Solkungens svärson. François Louis stöttades därför av Ludvig XIV.
Omröstningen som skulle utse Polens nye kung hölls den 26 juni 1697 på ett fält utanför Warszawa och slutade i total förvirring.
År 1697 saknade Polen en kung. Kurfursten August erbjöd sina tjänster, och på ett fält utanför Warszawa valde polackerna sin nye regent.
Båda lägren förkunnade att deras kandidat hade vunnit, men medan François Louis avvaktade händelseförloppet hemma i Frankrike meddelade August sina sachsiska undersåtar att han hade utsetts till kung av Polen, varefter han reste till Kraków för att låta sig krönas.
Kröningen ägde rum den 15 september i Wawelkatedralen. August genomförde ceremonin iförd bröstharnesk och en tjock pälsmantel.
På huvudet bar han Polens kungakrona och i händerna höll han ett svärd och ett riksäpple.
Utstyrseln var så tung att majestätet knappt kunde stå upp, men det spelade ingen roll för August, vars dröm hade gått i uppfyllelse. Nu var han kung August II av Polen.
Samma månad anlände prinsen av Conti till hamnen i Danzig (Gdańsk) för att göra anspråk på den tron som han ansåg var hans.
August och hans sachsiska soldater stod och väntade på prinsen, som genast seglade hem igen.
Förgylld kaffeservis från Grünes Gewölbe (1697–1701)
Konstsamling öppen för alla
August II tyckte om vackra och dyra saker. Hela sitt liv var han en flitig samlare.
Konst och dyrbarheter var August II:s stora passion. Snarare än att hålla de vackra föremålen för sig själv beslutade han emellertid att dela dem med andra.
År 1723 öppnade han ett av världens första museer. Augusts förkärlek för vackra föremål innebar att han ständigt var på utkik efter utsökta konstverk.
Han besökte gärna personligen marknaderna i Leipzig, Sachsens ledande handelsstad, och han hade kontakt med konsthandlare i hela Europa.
Kurfurstens egna guldsmeder och hovjuvelerare erbjöd dessutom sina tjänster för att skapa de mest konstfärdiga skatter till den kräsne härskaren.
August förvarade dyrbarheterna i Grünes Gewölbe, ”Gröna valvet”, ett antal särskilt säkra rum där tidigare furstar förvarat smycken och viktiga dokument.
När August år 1723 började visa upp sina skatter var tillträde förbehållet slottets gäster. Det förändrades dock snart och från år 1732 kunde alla som var intresserade besöka museet.
Grünes Gewölbe blev svårt skadat under andra världskriget, men föremålen hade satts i säkerhet i fästningen Königstein utanför Dresden. I dag är skatterna utställda i de rekonstruerade rummen.
Kastade sig ut i krigsäventyr
August hade storslagna planer för Polen. Sina idéer hade han nedtecknat i ett dokument redan i februari 1697, över ett halvår innan han kröntes.
I inledningen skrev August att han ville ”få Polen att blomstra och förbättra landets anseende”.
Dessa mål skulle August uppnå genom att få fart på handeln, reformera skattesystemet, stärka rikets armé och fästningsanläggningar samt genom att upprätta fyra nya universitet. Ganska snart visade det sig bli en övermäktig uppgift.
Polackerna hade visserligen tagit emot honom och hans pengar, men den polska högadeln var en självsvåldig och mäktig grupp och de motarbetade honom.
Att August under karnevalen i Warszawa år 1698 lät sig ledsagas av en mätress i stället för av sin hustru gjorde inte saken bättre. De djupt troende polackerna chockades av kungens skamlöshet.
August gav emellertid inte upp, utan valde att kasta sig ut i militära äventyr. Kungen ville erövra Livland (dagens Estland och Lettland), som då lydde under Sverige. I allians med Ryssland och Danmark förklarade han år 1700 krig mot svenskarna.
August räknade med en enkel seger. Fiendens överbefälhavare, den endast artonårige kung Karl XII, framstod inte som något större hot. August skulle snart bli varse sitt misstag.
”Jag hade sedan mitt artonde år ägnat mig enbart åt militära studier. Om andra angelägenheter visste jag inte det minsta. Jag strävade enbart efter militär ära.” Sent i livet reflekterade August över sitt ensidiga fokus på krigskonsten.
Efter att svenskarna gått i land i Själland den 4 augusti 1700 tvingades danskarna sluta fred. Efter det besegrade Karl XII den ryska armén i slaget vid Narva den 20 november.
Även för August gick kriget dåligt. Hans styrkor drevs ut ur Livland och i juli 1702 led de ett svidande nederlag mot de numerärt underlägsna svenska styrkorna utanför den polska staden Kliszów.
Svenskarna erövrade sachsarnas artilleri, arméns kassa och allt Augusts bagage. Därefter marscherade den svenska armén söderut och intog Kraków.
Ytterligare nederlag följde, och efter två års krig befann sig Polen sommaren 1704 på randen av kaos.
Den svenske kungen utnyttjade situationen genom att låta en sammanslutning av polska adelsmän installera prins Stanisław Leszczyński av Poznań som ny kung. Plötsligt hade August gått miste om sin fina titel.
I augusti 1706 gick svenskarna in i Sachsen, där de ockuperade Leipzig. August tvingades kapitulera och den 24 september undertecknade hans representant ett förödmjukande fredsavtal i Altranstädt.
Avtalet tvingade August att bryta sin allians med Ryssland, att avstå från att kräva krigsskadestånd samt, mest smärtsamt av allt, att för alltid avsäga sig rätten till den polska tronen.
På uppmaning av August skapade hovjuvelerare Johann Melchior Dinglinger den sextiotre centimeter höga Mohr mit Smaragdstufe (”Mor med smaragdklump”).
Klumpen med sexton smaragder tillhörde från början den sachsiske kurfurstens farfars farfars far.
Figurens klädsel, som är inspirerad av en reseskildring från Sydamerika på 1500-talet, visar att figuren troligen föreställer en slav.
Dresden blev Elbes Florens
Augusts rådgivare rasade mot svenskarna. Somliga föreslog att man skulle kidnappa Karl XII. Kurfursten avvisade idén och tog på det hela taget situationen med ett stoiskt lugn och en okarakteristisk brist på stridslust.
Mycket tyder på att August hade insett att svärdet inte var det enda redskapet för en furste som ville uppnå storhet.
”Jag hade sedan mitt artonde år ägnat mig enbart åt militära studier. Om andra angelägenheter visste jag inte det minsta. Jag strävade enbart efter militär ära”, skrev August.
Nu började han i stället förbättra och försköna Sachsen i allmänhet och Dresden i synnerhet. August hade råd med det. Sachsens ekonomi frodades och välståndet ökade.
”Kungen höll ett slags harem, som bestod av de vackraste kvinnorna i landet.” Furstens guddotter, Friederike Sophie av Preussen
Rikedomarna kom framför allt från det silver som gruvarbetare hackade fram ur Erzgebirge, bergsområdet som utgör gränsen mellan Sachsen och vår tids Tjeckien.
August beslutade att silvret skulle användas för att göra Dresden till en huvudstad som kunde mäta sig med Paris, Madrid och Venedig.
Han lät bygga ut stadens slott och inledde uppförandet av det enorma barockpalatset Zwinger. Dessutom byggde han sommarresidenset Pillnitz öster om Dresden samt jaktslotten Moritzburg och Hubertusburg.
På slotten hölls otaliga fester, då August brukade bära en solformad mask, en uppenbar referens till den franske Solkungen.
De många vackra byggnaderna och konstsamlingarna gjorde att Dresden i början av 1800-talet kom att kallas Elbflorenz (Florens vid Elbe).
Den svensk-tyska adelskvinnan Aurora Königsmarck var en av Augusts talrika mätresser. Enligt rykten fick fursten över trehundrafemtio barn, men han erkände bara nio som sina.
Sachsen blomstrade
I Polen förändrades under tiden förhållandena till Augusts fördel. Vid Poltava i vår tids Ukraina led Karl XII den 27 juni 1709 ett katastrofalt nederlag till ryssarna, varefter han flydde till Turkiet.
Det banade väg för August, som återvände till Polen med sin armé. Utan Karl XII som beskyddare gav kung Stanisław upp och flydde till Sverige. August var nu åter Polens härskare.
Den återinsatte kungen hade funnit sig till rätta i det mer blygsamma Sachsen, men i och med kröningen fick han upprättelse.
August hoppades nu att kungamakten skulle ge honom och hans släkt en mäktig position i kejsardömet.
Det försökte han åstadkomma genom en äktenskapsallians. Den 20 augusti 1719 gifte sig Augusts son Fredrik August med Maria Josefa av Österrike i Wien.
Bruden var dotter till Josef I, kejsare i Tysk-romerska riket, och giftermålet skulle säkra Sachsen en framträdande plats i kejsarens Tyskland.
Över åttahundra gäster var inbjudna till firandet i Dresden, som pågick i över fyrtio dagar med maskeradbaler, fäktningsturneringar och operaföreställningar.
Gästerna kunde även se fingerade sjöslag i sjön vid slottet Moritzburg.
”Jag tvivlar på att det är mer storslaget hos Ludvig XIV.” Preussens kung om Augusts hov
”Detta unika bröllop sammanfattade nästan alla livets glädjeämnen”, skrev diktaren Johann von Besser. Festen kostade fyra miljoner daler, detta i en tid då en page tjänade cirka hundrafemtio daler om året.
August deltog med liv och lust i festligheterna, för kungen var glad i mat och dryck. År 1712 vägde han över hundratjugo kilo.
Samtidigt fortsatte August att förbättra förhållandena för borgare och handlare. Han byggde till exempel ut postväsendet och persontransporterna med en postdiligens mellan Sachsen och Polen.
Kungen visade sig även ha näsa för goda investeringar. ”När forna tiders majestäter tjänade en dukat lade de den åt sidan. Jag däremot spenderar den, så kommer den trefaldigt tillbaka”, skrev regenten år 1730.
Även i det privata förstod August att roa sig. ”Kungen höll ett slags harem, som bestod av de vackraste kvinnorna i landet. Man sa att antalet barn han fick med sina mätresser uppgick till trehundrafemtiofyra”, skrev furstens guddotter Friederike Sophie av Preussen.
”Jag tvivlar på att det är mer storslaget hos Ludvig XIV”, konstaterade den preussiske kungen Fredrik Vilhelm I efter ett besök vid hovet i Dresden år 1728. Större beröm hade August inte kunnat få.
Kommunisterna räddade Augusts slott
Efter andra världskriget låg Dresden i ruiner. Omkring nittio procent av staden hade förstörts, inte minst August II:s slott.
Den sovjetiska militära administrationen, som efter Nazitysklands fall fick kontroll över landets östra delar, inledde en återuppbyggnad.
Augusts barockpalats Zwinger var nästan jämnat med marken, men återuppstod i sin ursprungliga form redan år 1951, efter en ihärdig restaureringsinsats.
Ytterligare återuppbyggnadsprojekt följde. På 1960-talet började DDR-regimen återskapa Dresdens slott, en uppgift som fullbordades först hösten 2019.
Stadskärnan, som huvudsakligen utgjordes av bostäder, intresserade sig regimen mindre för. Där började återuppbyggnaden på allvar först efter murens fall.
Hjärtat stannade i Dresden
De många utsvävningarna tärde på furstens hälsa. År 1725 minskade hans vikt på kort tid till 95,5 kilo.
Läkarna kunde inte ställa någon diagnos, men troligen rörde det sig om diabetes. Kungen fick ofta svårläkta sår och på nyårsdagen 1727 behövde en av hans tår amputeras.
Under hela sitt liv drack August stora mängder vin, ofta två flaskor om dagen. Även på äldre dagar kunde regenten sätta i sig stora kvantiteter.
Den kunglige diplomaten Friedrich Heinrich von Seckendorff rapporterade att August och den preussiske generalen Grumbkow i januari 1733 drack ikapp: ”Under mötet drack Grumbkow och kungen omåttliga mängder vin, dels för nöjes skull, dels av politiska skäl, eftersom de hoppades kunna locka ur varandra statshemligheter.”
Några dagar efter mötet reste August till Warszawa, som så många gånger tidigare. Han svimmade flera gånger längs vägen och när följet var framme var han medvetslös. Tidigt på morgonen den 1 februari dog August, sextiotvå år gammal.
Kungens kropp begravdes i Krakóws katedral. Något saknades dock. Augusts hjärta fördes nämligen till Dresden.
Där står det än i dag i stadens katolska hovkyrka i ett silverskrin, klätt med guld på insidan, för även om August aldrig lyckades bli Solkungen för resten av världen så blev han det för Sachsen.