”Staten, det är jag!” lär Ludvig XIV (1643–1715) ha sagt. Citatet rymmer essensen av historien om den enväldige franske kungen, som regerade i 72 år från fyra års ålder. Ludvig XIV gjorde Frankrike till Europas starkaste makt och sig själv värdig det tillnamn han valde åt sig själv: Solkungen.
Som ung blev Ludvig XIV förälskad i sin fars lilla jaktslott i Versailles. Efter sitt första äktenskap besluttade han sig för att bygga ut det i elegant barockstil. Slottet i Versailles byggdes enligt Solkungens instruktioner och utvecklades snabbt till centrum för europeisk arkitektur, etikett, mode, litteratur och konst.
Följ historien om Ludvig XIV och livet på hans stinkande praktslott.
Innehållsöversikt
- Tidslinje över Ludvig XIV:s liv
- Versailles tar form: Från jaktslott till Europas praktfullaste palats
- Versailles-slottets överdådiga park
- Kungen höll hov på toaletten
- Hovlivet ett rent skådespel
- Ludvig XIV:s älskarinnor
- Planritning över Versailles
- Etiken på Solkungens slott
- De kungliga kastades ut
- Versailles efter Ludvig XIV:s död
Så här i slutet av 1600-talet har praktslottet i Versailles en alldeles säregen doft. Men det är inte från den storslagna trädgårdens fägring.
Nej, det är en vass, hemsk odör som sticker i näsan: Solkungens residens stinker nämligen av urin, luktvatten, svett – och till och med avföring!
Besökare som närmar sig det kungliga slottet knappt 1,5 mil sydväst om Paris behöver bara ta ett djupt andetag för att veta var de befinner sig.
Lukten av Versailles överträffar stanken vid alla andra hov i Europa. Det beror på att allt är större vid den franske kungens hov – så även mängden människor.
Flera tusen adelsmän och deras tjänare har trängt ihop sig på slottet, för det är här man kan göra karriär och det är här man tilldelas betydelsefulla poster.

Versailles ligger 17 kilometer sydväst om Paris. Versailles var från 1682 fram till den franska revolutionen 1789 Frankrikes huvudstad.
Därför står alla ut med odören – om de ens märker den.
De är bara glada att ha kommit så långt att de kan sola sig i kungens glans.
De särskilt utvalda som får chansen att komma nära Ludvig XIV menar att den stank som hänger tung över slottet knappast övergår majestätets kroppsodör som enligt en utländsk ambassadör påminner om ”ett vilddjurs”.
Tidslinje över Ludvig XIV:s liv

Ludvig XIV var bara en liten pojke, när hans far dog. Uppfostran av den blivande regenten överläts åt kardinal Jules Mazarin och guvernör Nicolas de Neufville.
1638: Ludvig XIV föds
Ludvig XIV kommer till världen den 5 september 1638 som son till Ludvig XIII och Anna av Österrike.
1643: Ludvig XIV:s far dör
Ludvig XIII dör, och Ludvig XIV utnämns till kung av Frankrike. Han är dock endast fyra år, så landet styrs i realiteten av änkedrottning Anna av Österrike och kardinal Mazarin, tills kungen är myndig.
1648–1653: Adels- och borgarupproret ”fronden”
Uppror bryter ut i Frankrike på grund av befolkningens missnöje med skatter och det tilltagande enväldet. Ludvig XIV jagas bort från Paris, och kardinal Mazarin tvingas lämna landet. Kungen återvänder 1651 och utser Mazarin på nytt året därpå, när kungamakten återfått sin auktoritet.
1659: Pyreneiska freden
Spanien och Frankrike, som befunnit sig i krig sedan 1635, undertecknar ett fredsfördrag. Spanien avstår flera områden till Frankrike. Det gäller bland annat Artois, Namur samt Roussillon. Avtalet markerar en ny epok i europeisk historia med Frankrike i förarsätet.
1660: Kungen gifter sig
Ludvig XIV gifter sig med den spanska prinsessan Maria-Theresia. Äktenskapet ska fungera som försoning och sätta punkt för striderna mellan Spanien och Frankrike.
1661: Enväldet införs
Kardinal Mazarin dör. Ludvig XIV tar ifrån högadeln en del av dess inflytande för att samla makten hos sig själv.
1667–1668: Devolutionskriget
Med målet att införliva Spanska Nederländerna i den franska staten förklarar Ludvig XIV krig mot Spanien. En allians mellan Sverige, Nederländerna och England tvingar Solkungen att ge upp sin ambition. I maj 1668 beslutas det i freden i Aachen att Frankrike kan behålla en liten del av Flandern.
1672–1674: Tredje engelsk-holländska kriget
England och Nederländerna hade under 1600-talet krigat mot varandra på grund av handelskonflikter. Frankrike väljer 1672 att gå in på Englands sida, och Nederländerna tvingas begränsa sin handel, men kan behålla sin position som sjömakt.
1678–1679: Nijmegenfreden
Ludvig XIV får tillbaka en del tidigare erövringar, bland annat Franche-Comté och andra områden vid den nordöstra gränsen.
1683: Drottning Maria-Theresia dör
Drottningen dör på grund av komplikationer från en infekterad böld. Ludvig XIV reagerar på beskedet med ett grin och orden ”Det är första gången hon har vållat mig besvär”.
1684: Ludvig XIV gifter om sig
Änkekungen gifter sig med sin älskarinna Francoise d’Aubigne Maintenon. Det råder osäkerhet om datumet för bröllopet. En del historiker hävdar att det ägde rum i oktober 1683, medan andra anser att det var i januari 1684.
1685: Upphävandet av ediktet i Nantes
Ludvig XIV upphäver Henrik IV:s förordning från 1598, som gav hugenotterna fler medborgerliga rättigheter och större religionsfrihet. Upphävandet får 200 000 hugenotter att lämna Frankrike, vilket skadar landets ekonomi allvarligt.
1688-1697: Pfalziska tronföljdskriget
Ännu ett krig, då europeiska makter försöker stävja den franska expansionspolitiken, bryter ut. Efter Frankrikes annektering av Strassbourg 1681 och Luxemburg 1684 samt den franska arméns angrepp på Pfalz väljer England att gå i täten för en koalition av länder som vill sätta stopp för den franska offensiven. Kriget slutar på grund av att båda sidor är utmattade. I freden i Rijswijk 1697 beslutas det att Ludvig XIV ska ge upp de flesta av sina annekteringar, men han får lov att behålla Strassbourg.
1711–1714: Arvingar dör
Ludvig XIV drabbas av flera personliga tragedier på kort tid. Först dör hans äldste son, Ludvig, som efter sin död blev känd som Le grand dauphin (1661–1711). Därefter mister Solkungen två sonsöner, Ludvig, hertig av Burgund, även känd som Le Petit Dauphin (1682–1712), och Charles, hertig av Berry (1686–1714).
1715: Solkungen dör
Ludvig XIV dör den 1 september 1715 och lämnar ett skuldsatt land till sin femårige sonsonsson, Ludvig XV. Solkungen hann regera i 72 år och 110 dagar. I europeisk historia finns det fortfarande inget statsöverhuvud som har suttit längre på tronen.
Versailles tar form: Från jaktslott till Europas praktfullaste palats
Utifrån sett var Versailles ett överdådigt mästerverk och 1600-talets största mirakel. Inget annat palats kunde mäta sig med kung Ludvigs slott i vare sig prakt eller storlek.
Det första Versailles var bara ett kungligt jaktslott; ”Ett litet låd-chateau som Ludvig XIII hade byggt för att slippa sova på halm”, som den alltid lika syrlige hertigen av Saint-Simon skrev i sina memoarer.
Hertigen levde vid Solkungens hov i flera decennier och nedtecknade sedan sina många intryck med sylvass penna.
Ludvig XIII:s tronföljare, Ludvig XIV, tillbringade sin barndoms lyckligaste stunder i jaktslottet. Hjortar och vildsvin strövade runt på de böljande kullarna med sina vidsträckta skogar.
Och för en pojke som föredrog hästryggen framför mjuka divaner, var det lilla slottet rena paradiset.
Egendomen hade fortfarande en särskild plats i Ludvig XIV:s hjärta när han år 1661 övertog makten och införde envälde.

Ludvig XIV:s tillnamn ”Solkungen” var en del av det självförhärligande som kungen ägnade sig åt hela livet.
Den blott 22 år gamle kungen bjöd in vänner och älskarinnor till uppsluppna middagar på det lilla godset, och parken kom att utgöra scenen för såväl skådespel som konserter under de långa sommarkvällarna.
Han må ha styrt riket från Louvren i Paris, men Versailles var och förblev hans lekplats. I augusti samma år fick Ludvig en ny idé när han var på fest hos sin finansminister, Nicolas Fouquet.
Den tillställningen blev avgörande för Solkungen.
Det storslagna gillet ägde rum på ministerns nybyggda Vaux-le-Vicomte utanför Paris. Slottet omgavs av en välskött park med fontäner, sjöar, kanaler, statyer och apelsinträd. Inomhus var utsmyckningen om möjligt ännu mer extravagant.
Taken var rikt dekorerade, salongerna förgyllda, gobelänger hängde överallt, garderoberna dignade av silver- och guldbrokad och möblerna var de vackraste och mest dyrbara man kunde få i Europa.

Nicolas Fouquest (1615–1680) stöttade kardinal Mazarin och utnämndes 1653 till finansminister.
Med lika delar beundran och avundsjuka betraktade Ludvig sin ministers liv i lyx, och knappt hade han lämnat festen förrän han fattade ett snabbt beslut:
Han tänkte bygga ett imponerande barockslott som skulle överträffa Vaux-le-Vicomte, och förföra hela världen med en överjordisk skönhet. Underverket skulle uppföras kring jaktslottet i hans älskade Versailles.
Arkitekterna lyssnade med rynkade pannor när Ludvig beskrev sina önskemål om överdådiga salonger och enorma parker.
Och de protesterade. Det var för långt från Paris, utsikten var torftig, jorden sumpig och det fanns inget rent vatten.
Sämre förutsättningar fanns inte i hela riket. Men Ludvig hade bestämt sig:
”Det roade honom att köra över naturen och lägga sina pengar och sin uppfinningsrikedom på att tämja den efter sin egen vilja”, skrev Saint-Simon. Majestätet fick som han ville.
Adeln trängde ihop sig
Versailles förvandlades till en hektisk byggarbetsplats. Byggnadsställningar sköt upp kring jaktslottet och ägorna myllrade av arbetare.
Flera etapper av omfattande byggarbete krävdes innan kungen år 1682 kunde flytta in i sitt nybyggda hem tillsammans med familj, ministrar och hov – hela 21 år efter besöket på Vaux-le-Vicomte.
Parken var dock långtifrån färdig och över 36 000 personer slet med att gräva kanaler, plantera träd och anlägga sjöar.

Ludvig XIV byggde ut det lilla slottet Versailles och gjorde det till en förebild för hela Europa. Allt på slottet hade skapats för att imponera och demonstrera Solkungens enväldiga makt. Bland folket blev det pråliga slottet en symbol för hur fjärran kungens leverne var från hans undersåtars fattiga tillvaro.
Innanför slottets väggar höll spegelsalen, som med tiden skulle bli slottets mest praktfulla rum, på att byggas.
Resten av de omkring 350 rummen var någorlunda beboeliga. I de förnämsta och mest rymliga salarna i hjärtat av slottet bosatte sig Ludvig och hans familj. Här visste prakten inga gränser.
I de kungliga sviterna var det högt i tak. De var dekorerade med förgylld stuckatur eller täckta av målningar.
Stora speglar, inlagd marmor eller konst i gyllene ramar prydde väggarna, och vita damastgardiner ramade in de höga fönstren.
Hela Europa härmade prakten i Versailles
Beskrivningar av Ludvig XIV:s palats smittade hela kontinenten med byggfeber. Varje härskare ville ha sitt eget Versailles.
Från alla hörn av Europa vallfärdade adel och ambassadörer till Versailles för att träffa Solkungen och få uppleva ett överdåd vars like inte fanns någon annanstans.
Besökarna överväldigades av den praktfulla inredningen, de symmetriska trädgårdarna och vimlet av perukklädda adelsmän och -kvinnor i dyrbara utstyrslar. Slottet i Versailles blev snabbt en förebild för alla andra europeiska hov när det gällde livsstil, mode och kultur.
Kungar och furstar nöjde sig inte med att uppträda precis som Ludvig XIV och härma hans ceremonifyllda vardag. De började även bygga kopior av Versailles i hopp om att lite av Solkungens prestige skulle smitta av sig på dem.
Nya slott sköt upp i hela Europa och regenterna tävlade om vem som kunde vara mest fransk.

Charlottenburg
Preussens kungar hade stora ambitioner men om de skulle tas på allvar måste de omge sig med lämplig prakt. Därför skickades arkitekter på studieresa till Versailles innan de satte i gång att bygga om och bygga ut slottet utanför Berlin tidigt på 1700-talet.

Drottningholm
Den svenska kungafamiljens residens utanför Stockholm kallas ofta ”Nordens Versailles”. Namnet är passande eftersom dagens barockslott med den storslagna parken uppfördes med inspiration från Frankrike under senare delen av 1600-talet. Slottet upptogs år 1991 på UNESCO:s världsarvslista.

Vinterpalatset
På 1700-talet ville de ryska tsarerna bli erkända – precis som sofistikerade européer. Därför behövde rikets nya huvudstad Sankt Petersburg ett Versailles. Italienaren Rastrelli ritade det praktfulla Vinterpalatset åren 1754–62, och det förblev tsarens huvudresidens fram till revolutionen år 1917.
Möblerna hade försilvrade ben, sängarna omgavs av gyllene draperier och från taken kastade enorma ljuskronor ett magiskt sken över salongerna.
På utsidan var slottskomplexets prakt oändlig. Inomhus falnade dock glansen i takt med att avståndet till kungens gemak växte.
Hovet inkvarterades i strikt rangordning; de mäktigaste furstarna närmast kungen. Adliga av lägre rang fick trängas i kammare längre bort.
Versailles minst inflytelserika familjer fick nöja sig med små krypin, en del av dem utan fönster och med så lågt i tak att man inte kunde stå upprätt.
Där riskerade man att bli helt bortglömd.
När Solkungens hustru i slutet på 1600-talet behövde en ny hovdam, sökte hon en adelskvinna som var frånskild eller änka.
En person med dessa kvalifikationer gick dock inte att hitta på Versailles. Då kom en av slottets ämbetsmän att tänka på en äldre hertiginna, som ju bodde i en avlägsen vindskammare.
Det visade sig att hon höll på att svälta ihjäl i sin ensamhet, och tog tacksamt emot erbjudandet om att få bli hovdam.
Versailles-slottets överdådiga park




Allt stod på led i orangeriet
På Solkungens tid var apelsiner en ren lyx, och i orangeriet hade kungen sin egen odling. Apelsinträden stod uppställda i oklanderlig ordning, vart och ett i egen kruka, vilket gjorde det lätt att flytta dem inomhus på vintern.
Kanaler – kungens Venedig
På den 1,5 km långa Grand Canal och den tvärgående Petit Canal roade sig majestätet med att färdas i en gondol, som bemannades av yrkesmän från Venedig.
Majestätet till sommarhuset
När Ludvig XIV fick nog av sitt hov, flyttade han ut till lustslottet Grand Trianon – helst med en älskarinna.
Kungen släpptes inte in
År 1774 skänkte Ludvig XVI palatset Petit Trianon till sin hustru Marie-Antoinette. Hit fick inte ens kungen komma på visit utan att vara inbjuden.
Kungen höll hov på toaletten
Det ombyggda jaktslottet hade nu blivit en hel liten stad med omkring 5 000 invånare. Det myllrade av människor i korridorer och trappor.
Ibland fick de sällskap av kossor som leddes till småbarnens rum för att leverera pinfärsk mjölk. De stora kreaturen fyllde upp korridorerna – men bärstolar tog ännu mer plats.
I slottet fanns flera taxibolag, som hade i uppgift att transportera hovfolket genom de ändlösa gångarna.
Det var bara kungafamiljen som hade sina egna bärstolar. Tjänsten blev så populär att trafikstockning i korridorerna var snarare regel än undantag.
Efter mörkrets inbrott krockade bärarna med varandra i de skumma gångarna där den enda belysningen kom från fackelbärarnas lågor.
Senare, när trafiken lugnat ned sig, genljöd korridorerna av rop från folk som gått vilse, eller av det stilla porlandet när en nattvandrare urinerade i ett hörn.

Toalettens sammetssits var behagligt mjuk, men lådan inunder var ofta så otät att innehållet läckte ut.
Runtom i gångarna hade man inrättat pyttesmå ”avträdesrum”, inredda med en träbehållare med hål i locket.
Latrinerna var alla lika otäta, och innehållet sipprade ned genom golvbrädorna till rummen nedanför.
De var dessutom alldeles för få och det hände att hovfolk som inte hade tålamod att köa, eller som inte stod ut med stanken, uträttade sina behov i korridorerna.
I rummen hade slottets invånare nattkärl som, trots att det var strängt förbjudet, oftast tömdes genom fönstret.
Nedanför riskerade förbipasserande att få det stinkande innehållet i huvudet.
Solkungen själv hade det något bättre än sina undersåtar. Hans behov uträttades på en stol med ett hål i den stoppade sammetssitsen.
Där höll kungen gärna hov på morgonen, och ingen av dem som fått äran att närvara låtsades om de karaktäristiska ljud som åtföljde kungens planering av statens angelägenheter.
Hovlivet ett rent skådespel
Ludvig omgav sig med överflöd, men privatliv var en lyx han aldrig kunde unna sig.
Från det ögonblick han slog upp ögonen, tills han gick och lade sig igen, var han omgiven av en noggrant utvald skara undersåtar, för vilka det var en ära att följa honom överallt.
Redan från första dagen i det ombyggda slottet i Versailles styrdes kungens vardag av en omfattande rutin av tidskrävande ritualer.

Vid särskilda tillfällen kunde gäster, som här dramatikern Molière, få sitta på en taburett och se på när Solkungen åt.
På det sättet såg han till att Frankrikes traditionellt så upproriska adel var alltför upptagna för att hinna konspirera mot kronan.
Om hertigar och markiser ville få makt och rikedom, var de tvungna att kretsa som planeter kring Solkungen dagarna i ända.
Alla hade fått sin särskilda roll i det omsorgsfullt iscensatta skådespel som hovlivet på Versailles utgjorde.
För de utvalda var dagens första plikt att närvara vid morgonritualen, den så kallade lever – franska för att ”stiga upp”.
Vid åttatiden varje morgon lät sig Ludvig XIV väckas av en viskande röst, som milt meddelade att det var dags att möta dagen. Sedan tittades han till av sin livmedikus, innan han steg upp.
Omkring ett hundratal adliga tittade på när kungen genomförde sin morgontoalett.
Tjänare tog av honom nattskjortan, varpå de rusade runt den nakne monarken och rakade och friserade honom, innan han ekiperades. Bad hörde inte till rutinerna, och Ludvigs turkiska badstuga användes främst för möten med älskarinnor.
Ludvig XIV:s älskarinnor
När kungen hade fått på sig alla kläder, enligt en fast ritual som man aldrig avvek ifrån, valde han en av sina 400 peruker.
Hela samlingen var friserad, parfymerad och pudrad enligt konstens alla regler – men också full av ohyra.
Morgontoaletten var bara den första av dagens otaliga ritualer som de adliga förpliktigades att delta i.
Ända fram till sent på kvällen deltog de i processioner, mässor, jakt och kvällsunderhållning i form av exempelvis kortspel eller konserter – i regel dock bara som passiva åskådare till kungens förlustelser.
Först vid halv elvatiden på kvällen var det äntligen dags för dagens sista ceremoni; nu skulle Ludvig gå till sängs. Under aftontoaletten skulle en åskådare sköta belysningen.
”Kungen såg sig runt omkring i rummet och sade sedan namnet på en av de närvarande, varpå den högste tjänaren gav denne stearinljuset.
Det ansågs vara en stor ära tack vare kungens förmåga att lägga vikt vid de minsta obetydligheter”, skrev Saint-Simon. Han tilldelades själv rollen som ljusbärare då och då.
Medan resten av de omkring hundra utvalda tittade på, kläddes Ludvig XIV av. Han sköljde ögonen och fick håret friserat:
Först när Solkungen låg till sängs, kunde Frankrikes mäktigaste män dra sig tillbaka och pusta ut efter en lång och dödligt långtråkig dag.
Bostaden går i arv
Ingen adelsman skulle någonsin ha vågat skolka från kungens ritualer på Versailles.
”Han såg och lade märke till varenda en av dem; noterade när de som normalt vistades vid hovet var frånvarande, och noterade även dem som högst sällan var där”, antecknade Saint-Simon.
Om en hertig smet iväg för en dags ledighet i Paris, satte han hela sin tillvaro på de bonade golven på spel.
Alla fransmän längtade efter att komma nära Solkungen, dit där de välbetalda ämbetena och förnäma titlarna delades ut.
Och de som redan hade skaffat sig en plats vid Versailles klamrade sig krampaktigt fast vid sin position.
Samtliga ämbeten på slottet gick i arv, från ministerposter till tjänster som fontäningenjör, kunglig nattkärlsbärare, mullvadsfångare och livréklädd lakej.
Om en familj hamnade i ekonomisk knipa, kunde familjens överhuvud sälja sin tjänst vidare för en ansenlig summa.
Planritning över Versailles

Allt på slottet glimmade på ytan
Ludvig XIV byggde ut det lilla slottet Versailles och gjorde det
till en förebild för hela Europa. Allt på slottet hade skapats för att imponera och demonstrera Solkungens enväldiga makt.
Bland folket blev det pråliga slottet en symbol för hur fjärran kungens leverne var från hans undersåtars fattiga tillvaro.

Spegelsalen – slottets stolthet
Den 78 m långa och knappt 12 m breda spegelsalen var från början tänkt som Versailles mest imponerande rum. Salen vette ut mot parken och förband kungens och drottningens gemak.
Det enorma rummet dekorerades storstilat med marmor, speglar, statyer, vaser, kristallkronor, förgyllda kandelabrar och takmålningar.
Genom de höga fönstren reflekterades solljuset i sammanlagt 578 speglar.

Hela hovet med till sängs
Solkungen behövde ett rymligt sovrum. Här måste nämligen flera hundra personer ur hovet få plats. De såg på när han gick och lade sig och när han steg upp.

Gäster bugade sig inför kungen
Ludvig XIV tog emot besök på Escalier des Ambassadeurs, ”Ambassadörernas trappa”. Då var han säker på att gästerna måste titta upp på honom när de anlände.

Kyrkobesökarna övervakades
Slottskyrkan låg i norra flygeln och var med sin takhöjd på 25 meter den högsta delen av Versailles-komplexet.
Solkungen samlade alla till mässa varje dag och deltog själv i gudstjänsten från en loge i galleriet.
Därifrån kunde han samtidigt hålla ett öga på sitt hov och se till att ingen skolkade.
De som bodde på slottet i Versailles höll också hårt i sina bostäder – även den torftigaste slottskammare gav mer prestige än en bostad någon annanstans i Frankrike.
Därför ignorerade hovet både råttor och möss som gnagde sig genom möbler, tyger och väggar.
De stod också ut med att inomhustemperaturen ibland sjönk till under fryspunkten så att man tvingades sova under björnskinn.
När en högadlig familj föll i onåd och visades på porten, började en hetsig kamp om de lediga rummen bland resten av familjerna på slottet.
Ingen fick så stor framgång med sitt intrigerande som ätten Noailles.
Hertiginnan Marie-Françoise Noailles fick 21 barn med sin man, och alla fick sin egen bostad på slottet. De kom att fylla en hel korridor, som fick öknamnet Rue de Noailles, ”Noaillesgatan”.
Etiken på Solkungens slott
Utöver deltagandet i allsköns ceremonier måste alla som bodde på slottet underkasta sig en sträng etikett.
Ingen fick t.ex. spotta i kungens närhet, och när Ludvig kom spatserande måste alla buga sig för honom och backa in mot väggen.
Etiketten styr på Ludvig XIV:s slott

Inget oväsen
Majestätet tål inga höga ljud och på slottet i Versailles är det därför förbjudet att knacka på dörrar. Om man vill in kan man skrapa diskret med en kam eller en nagel. Av denna anledning är det en fördel att låta nageln på vänster lillfinger växa sig lång.

Nya kläder
När Solkungen bjuder till bal måste gästerna komma i nya kläder. Ingen får använda festkläderna mer än en gång – inte ens när en grand habit kostar mer än vad en vanlig fransman tjänar under ett helt liv. Fattiga adelsmän har inget vid hovet att göra.

Ingen självbetjäning
Medlemmarna ur kungafamiljen får inte själva hälla upp vin i glaset eller lägga upp mat på tallriken. Allt, både mat och dryck, måste serveras av tjänare. De kungliga får inte heller klä på sig själva, utan ekiperas i stället av de många uppassarna.
Till och med majestätets mat hade hög rang. Måltiderna tillagades utanför slottet i köket intill tjänstefolkets bostäder.
Därifrån bars maten till kungens bord av ett följe om tio man. Promenaden gick genom södra flygeln, uppför en trappa och vidare genom flera korridorer till matsalen.
Om en adelsman mötte processionen som bar maten, måste han lyfta på hatten, bocka och hälsa på faten med orden ”kungens kött”.
Till lunch nöjde sig Solkungen med fyra rätter, men middagarna var rena matorgierna, och de intogs inför ögonen på en utvald skara från hovet.
De flesta av betraktarna stod upp. Endast de allra mest gynnade fick sitta, och deras status framgick av om de fick slå sig ned i en länstol, på en vanlig stol eller nöja sig med en pall.
Vanligtvis inledde kungen sin måltid med ett par tallrikar grönsakssoppa. Sedan följde fasan, rapphöna, fårkött, skinka, dessert och allra sist frukt och konfekt.
Maten bars fram på guld- och silvertallrikar av bugande och fotskrapande tjänare, och allt såg mycket förnämligt ut.
I själva verket hade maten kallnat för länge sedan, under den långa färden från köken. Trots det kunde tjänstefolket göra sig en förtjänst på att sälja resterna utanför slottet.
Endast några få av bostäderna på Versailles ägor hade kök. Men ingen behövde gå och lägga sig hungrig eftersom Solkungen hade ålagt en krets utvalda adelsmän att bjuda in sina vänner på middag i sina egna rum.
Maten levererades från de kungliga köken, och den som valts ut till värd fick finna sig att dagligen se sitt hem invaderas av 20–30 gäster när det var matdags.
Under Solkungens regeringstid, och under de regenter som följde, var Versailles ett slott i ständig förändring. Kungarna byggde till och om, och med tiden förändrades förhållandena.
De kungliga kastades ut
Strax före sin död år 1715 ville Ludvig göra något åt den eviga stanken och befallde därför att all avföring skulle forslas bort från Versailles korridorer en gång i veckan.
Efter Solkungens död, och efter förbättringen av hygienen, vågade hertigen av Saint-Simon äntligen hoppas på bättre tider.
När han tidigare förbisetts vid en befordran hade han lämnat sin officerstjänst i armén, och därför fallit i onåd. Uppstudsighet av sådant slag kunde Ludvig XIV aldrig förlåta.
Under hans efterträdares, Ludvig XV, tid försökte Saint-Simon att ta sig uppåt i hierarkin, dock utan större framgång.
Vid sin död år 1755 hade han flyttat ut från Versailles sedan länge. Han fick med andra ord aldrig uppleva installationen av engelska vattenklosetter.
Först efter den fick man äntligen bukt med den obehagliga odör som legat tung över slottet i Versailles så länge.
Nu tillkom andra dofter. I slutet av 1700-talet fick många bostäder kaminer och små kök, och med den moderniseringen var det nu matos och kaminrök som sköljde genom korridorerna medan disk och köksavfall tornade upp sig.

Den unga drottningen befallde både hovdamer och bönder att leka landsbygd med henne.
Drottningen flydde till en fantasivärld i parken
När Marie-Antoinette inte spenderade förmögenheter på kläder och skor, lekte hon enkel herdinna med sina hovdamer i en låtsasby.
Marie-Antoinette var bara 14 år när hon år 1770 giftes bort med Frankrikes kronprins.
Kejsardottern hade vuxit upp i en informell miljö i Österrike, och hon upplevde Versailles som en gyllene bur.
Av ren leda spenderade hon enorma belopp på klänningar, skor och smycken, tills hon hittade på ett helt annat tidsfördriv: År 1783, då hon hade varit Frankrikes drottning i nio år, lät Marie-Antoinette uppföra en by i miniatyr, Le Hameau, i Versailles park.
Idylliska små bondgårdar, ett mejeri och en kvarn placerades ut kring en liten sjö.
Åkrar, hönsgårdar och stall fulländade den artificiella lantliga atmosfären.
I Le Hameau kunde drottningen leva ut sin fantasi om lantlivets välsignelser, fjärran från det stela hovet. Hon älskade att klä ut sig till en enkel bondhustru, i bomullsklänning, förkläde och stråhatt.
Dessutom lejde hon en hel armé av mjölkpigor, herdar och bönder att befolka hennes sagovärld.
Det var dock ingenting som den nu regerande Ludvig XVI och hans drottning Marie-Antoinette behövde bekymra sig om.
Deras gemak i slottets centrala delar saknade ingenting, och de levde i ofantlig lyx i en tid då ekonomisk nedgång drev vanliga fransmän i fördärvet.
Helt opåverkade av folkets urusla livsvillkor, fortsatte de kungliga att leva som de alltid hade gjort på Versailles.
De spenderade förmögenheter på kläder och extravaganta tillställningar men till skillnad från förr var folket inte längre imponerade.
Det kungliga slöseriet, då resten av folket i landet var i kris, väckte avsky över hela riket, särskilt i Paris där man saknade både bröd och spannmål.
Hösten 1789 var tiden inne för den slutgiltiga uppgörelsen med kungamakten och Versailles – själva symbolen för klyftan mellan hög och låg.
Under parollen ”bröd åt folket” marscherade den 5 oktober tusentals ilskna kvinnor och män hela vägen från Paris till Versailles.
Beväpnade med hötjugor, klubbor, knivar och gevär stormade folkmassan slottet och krävde att kungen skulle göra något åt nöden.

Revolutionära parisiskor drog till Versailles år 1789. De tvingade kungen att flytta till Paris och bo med folket.
Revolutionärerna tvingade dessutom kungafamiljen att följa med dem tillbaka och bosätta sig i palatset Tuilerierna i hjärtat av Paris.
En 107 år lång epok med Versailles i Frankrikes praktfulla maktcentrum var nu över. För kungaparet hade förödmjukelserna bara börjat.
Monarkin avskaffades år 1792, och året därpå giljotinerades Ludvig XVI och Marie-Antoinette.
Efter kungaparets död annonserades ett fantastiskt erbjudande ut på affischer över hela Paris: Alla inventarier från slottet i Versailles skulle säljas på auktion.
Till de stora dragplåstren hörde ”sidenlakan, länstolar tagelmadrasser, soffor, kandelabrar, speglar, fajans och andra objekt”.
Även om Versailles bestals på sin glans fick slottet stå kvar, och en del möbler kom så småningom tillbaka.
I dag är slottet en av Frankrikes största turistattraktioner med omkring fem miljoner besökare varje år.
Versailles efter Ludvig XIV:s död

Tyskland enades vid en ceremoni i den praktfulla spegelsalen år 1871.
Palatset blev konferenscenter
Franska revolutionen blev slutet på Versailles storhetstid, men inte ens de mest radikala revolutionärerna – de som år 1793 utan skrupler halshögg Ludvig XVI – kunde förmå sig att förstöra det gamla slottet.
När kejsar Napoleon tog makten blev Versailles ett regentslott igen, men varken han eller senare härskare flyttade någonsin själva in. I stället fick praktbyggnaden en ny roll som museum, och öppnade för allmänheten år 1837.
Storpolitiken återvände dock till Solkungens palats flera gånger.
År 1871 samlades Tysklands regenter i Spegelsalen för att kröna den preussiske kungen till sin kejsare.
Knappt 40 år senare möttes första världskrigets segermakter på slottet för att skriva under Versaillesfördraget.