Smärtan gjorde Henrik VIII galen

Sjukdom gav Henrik tronen

Som barn var Henrik en glad och frisk pojke. Kort efter sin födsel 1491 beskrevs prinsen av en samtida källa som ”en graciös liten gosse. Hans uppförande så galant, hans hud så vacker, hans leende så frimodigt.”

Som alla kungligheter på den tiden fick Henrik ett horoskop, och astrologen förutsåg att prinsen ofta skulle drabbas av sjukdom. Horoskopet visade att Henrik med tiden skulle komma att lida av allt från hosta, feber, bröstsmärtor och artrit till smittkoppor och gallsten.

I Henriks barndom tydde dock inget på att horoskopet skulle slå in. Prinsen var en frisk och stark pojke. Att sjukdom kunde vända upp och ner på allting insåg han dock redan som tioåring.

År 1502 avled hans storebror Arthur plötsligt – sannolikt av antingen tuberkulos eller den så kallade svettsjukan, som fick offren för den fruktade sjukdomen att svettas kraftigt, innan de dog några timmar senare.

Arthurs död medförde att Henrik både övertog sin brors position som tronarvinge och hans änka, sextonåriga prinsessan Katarina av Aragonien.

Sex år senare drabbades Tudorfamiljen ånyo av ett dödsfall, när tuberkulos tog livet av Henriks far, Henrik VII. Sjutton år gammal besteg Henrik VIII tronen.

Samtida källor beskrev kungen som ”en skicklig ryttare och deltagare i tornerspel” och framhöll att Henrik var populär bland sina undersåtar för sitt sätt gentemot vanliga människor.

Den unge Henrik behandlade dessutom sina fiender med mildhet.

Flera medlemmar av släkten York, som var mäktiga rivaler till Tudorkungarnas makt, släpptes ur fängelset, och Henrik lät avrätta endast ett fåtal politiska motståndare.

Läkarna oroliga för kungens liv

Efter fem goda år vid makten drabbades Henrik VIII vid 23 års ålder för första gången av en svår sjukdom. En smittkoppsepidemi härjade i England, och inte heller kungen förskonades. Våren 1514 var kungen sängliggande länge.

”Läkarna oroade sig för hans liv. Det slutade med smittkoppor. Han är nu frisk och har rest sig ur sin säng”, skrev den italienske historikern Peter Vermigli.

Att Henrik överlevde epidemin berodde troligen på att han var ung och i god form. Kungen slapp till och med de missprydande ärr, som många som tillfrisknade fick leva med.

Några år senare följde ännu en allvarlig sjukdom: Henrik drabbades av malaria, som under medeltiden plågade befolkningen i södra England. Även denna gång kom han lindrigt undan.

Medan Henriks järnhälsa tycktes stå emot även de värsta sjukdomar, stod det sämre till med drottning Katarina.

Hon hade blivit gravid sex gånger på nio år, men endast en av graviditeterna slutade lyckligt. Till Henriks stora besvikelse blev det en flicka: prinsessan Maria.

Henrik ville desperat gärna få en manlig arvinge, som kunde föra Tudorsläkten vidare. Gradvis började han alltmer tvivla på att Katarina skulle kunna föda honom en son.

Kungen hade därför affärer med flera andra kvinnor vid hovet. Adelsfröken Mary Boleyn var en av dem, men snart fick kungen upp ögonen för hennes yngre syster, Anna.

Hon var dock förlovad med earlen av Northumberlands son. Henrik var ännu inte redo att inleda en affär med Anne. För att hon skulle kunna ge honom en legitim arvinge skulle han behöva gifta sig med henne.

Innan ett giftermål kunde komma på tal var Henrik tvungen att skilja sig från Katarina – något som garanterat skulle väcka ilska i hennes hemland, Spanien.

Genom sin rådgivare kardinal Wolsey nöjde Henrik sig till en början med att bryta Annas förlovning, så att hon var ledig, när han beslutade att låta skilja sig.

Träffades av lans

Innan kungen kom längre i sina skilsmässoplaner råkade han ut för en svår olycka. Den 10 mars 1524 deltog Henrik i en riddartornering och glömde att fälla ner visiret på sin stridshjälm.

Med ansiktet blottat satte han av i galopp på sin stridshingst mot dagens motståndare, hertigen av Suffolk, medan flera hundra förfärade åskådare desperat viftade och ropade: ”Stanna, stanna!”

Vare sig kungen eller hertigen uppfattade ropen, innan de brakade samman. Hertigens lans träffade Henriks öppna hjälm och splittrades. Kungen kastades till marken, och alla var övertygade om att han måste vara död. På i det närmaste mirakulöst vis klarade majestätet sig dock med en hjärnskakning.

Året därpå var Henrik nära döden igen. Under en falkjakt försökte han ta sig över ett dike, men föll huvudstupa ner i leran. Majestätet låg med ansiktet begravt i sörjan och fick ingen luft, medan han förgäves kämpade för att ta sig upp.

En kvicktänkt soldat reagerade resolut, klev ner i diket och drog upp kungens huvud ur lervällingen. Henrik var blå i ansiktet och flämtade efter andan, men levde.

Olyckorna fick kungen att inse att han – trots sin ungdom och sin styrka – riskerade att dö, innan han försäkrat sig om en manlig arvinge.

Nio år hade gått sedan Katarina hade fött honom en dotter, och hovets läkare var övertygade om att den fyrtioåriga drottningen inte längre kunde få barn. Englands kung beslutade sig för att skrida till verket.

Skilsmässa ledde till ny kyrka

När Henrik år 1526 gjorde närmanden till Anna Boleyn och försökte göra henne till sin älskarinna, möttes han av ett nej. Uppmuntrad av sin ambitiöse far förklarade Anna att hon inte ville nöja sig med att vara kungens konkubin, utan gärna blev hans drottning en dag.

De följande åren försökte Henrik få den katolska kyrkans tillåtelse att skilja sig från sin Katarina. Kungen hävdade att han var i sin fulla rätt att få äktenskapet upplöst, men påven i Rom vägrade att göra honom till viljes.

Till slut såg Henrik ingen annan utväg än att utnämna en ny och lojal ärkebiskop av England och få denne att annullera det kungliga äktenskapet.

Efter det bröt kungen alla kontakter med påven och den katolska kyrkan.

Nyligen skild gifte Henrik sig 1533 med Anna Boleyn och bildade en egen kyrka: Church of England. När han året därpå krävde att hela befolkningen skulle svära trohet till honom som kyrkans överhuvud och erkänna Anna Boleyn som sin drottning, vägrade många katoliker.

Kungen svarade med en strid ström av avrättningar.

Fall gjorde kungen galen

Inte heller äktenskapet med Anna Boleyn resulterade i den önskade sonen, och efter tre års samliv råkade kungen ut för en olycka, som skulle komma att förändra hans liv – och kosta Anna hennes.

I januari 1536 deltog 44-årige Henrik i ännu en riddartornering. När majestätet med sin nedfällda lans kolliderade med motståndaren föll han av och fick sin häst över sig.

I två timmar låg Henrik ”utan att kunna tala”, som samtida källor uppgav, innan han kvicknade till.

Ännu en gång hade han fått en kraftig hjärnskakning, och hästens enorma vikt hade orsakat flera frakturer på hans ben. Smärtan var olidlig.

Först sex dagar efter olyckan berättade hovet för drottning Anna, som ännu en gång var gravid. Strax därefter fick hon ett missfall, och enligt den smärtpåverkade och bittre Henrik var förlusten av ännu en son beviset för att drottningen på ondskefullt vis hade svikit honom.

Samtidigt började Anna Boleyns fiender vid hovet sprida rykten om att drottningen hade affärer med andra män, däribland sin egen bror.

De misstänkta greps och utsattes för fruktansvärd tortyr, som fick dem att erkänna precis vad kungens män ville höra.

I maj 1536 fick Anna Boleyn och hennes påstådda älskare plikta med livet för Henriks tilltagande galenskap.

Efter avrättningen riktade Henrik sin kärlek mot adelsdamen Jane Seymour, som han inom kort gifte sig med.

När Jane försökte övertala sin make att visa nåd gentemot dem som fortfarande bekände sig till den katolska tron, morrade Henrik rasande: ”Kom ihåg Anna.”

Hotet gick inte att missta sig på: om Jane inte fogade sig och koncentrerade sig på att föda en son, väntade samma öde som drabbat hennes företrädare.

Henrik, som tidigare prisats för att vara en mild och rättfärdig kung, hade förvandlats till en ondskefull tyrann.

Jane följde rådet, och året därpå födde hon Henrik den efterlängtade sonen, Edvard. Några veckor senare dog hon av komplikationer efter födseln.

Uppror stoppades med lögner

Hösten 1536 samlades upprorsmän i norra England.

Adelsmän, kyrkans män och bönder reste sig mot Henriks styre och krävde att den katolska tron skulle återinföras, samt att kungen skulle göra sig av med flera av sina rådgivare.

Henrik skrev ett brev till upprorets ledare: ”Jag har aldrig läst, hört eller känt till att prinsars rådgivare och kyrkomän skulle väljas av grova och okunniga vanliga människor”.

De upproriskas antal och styrka utgjorde dock ett så allvarligt hot mot Henriks tron att han kände sig tvungen att lova dem full straffrihet, samt att han skulle lyssna på deras krav.

Löftena dämpade missnöjet, men Henrik hade ingen som helst avsikt att hålla dem.

Kungen bjöd in upprorsledaren Robert Aske att fira jul vid hovet och överräckte fina gåvor till honom. Det listiga draget splittrade oppositionen, så att kungens armé lätt kunde besegra rebellerna.

Med upproret kväst kallade kungen därefter Aske till sitt hov, och han anlände med förväntan att kungen ville diskutera de punkter som rebellerna hade klagat på.

I stället blev adelsmannen fängslad och dömd till döden för förräderi.

Inför sin avrättning vädjade Aske till kungen om att inte halshuggas som en simpel förrädare, vilket majestätet gick med på.

Men Henrik gav prov på sin ondskefullhet, när han i stället gav order om att Aske skulle slås i bojor och fjättras på en offentlig plats, så att han skulle dö av svält och törst.

Kungen lät gripa de sista av Askes anhängare – var de adelsmän blev de halshuggna, medan adelskvinnor hamnade på bålet.

Rebeller av lägre börd hängdes, varpå deras avhuggna huvuden sattes upp som avskräckande exempel på pålar i London och i deras hemstäder.

För Henrik räckte det emellertid inte att hämnas på ledarna. I ett brev till hertigen av Norfolk, som ledde kungens armé i norra England, skrev han:

”Det är min önskan att du ska genomföra en fruktansvärd avrättning av en stor del av invånarna i varenda stad, by och bebyggelse som syndat.”

Stora, öppna sår

Parallellt med att Henriks undersåtar led, fortsatte hans eget lidande. Olyckan under torneringen hade förvärrat de kroniska sår på benen som i flera år hade plågat honom.

Dessutom hade ett nytt, stort sår tillkommit. Såren ville inte läka, och läkarna vid hovet hjälpte inte heller till, för de var övertygade om att det största bensåret skulle hållas öppet, så att ”dåliga vätskor” kunde tömmas ut med en kanyl.

Så fort såret höll på att sluta sig, öppnades det med en glödande eldtång.

Den smärtsamma behandlingen resulterade i ett stort, vätskande sår på Henriks ben. År 1537 skrev den franske ambassadören att såret ”har gjort honom stel och ibland oförmögen att tala. Svart i ansiktet och i överhängande livsfara.”

Hur illa det stod till med kungens hälsa kunde engelska kyrkobesökare se med egna ögon, när Henrik år 1539 deltog i påskmässan och var tvungen att krypa upp till altaret under svåra smärtor, eftersom hans ben inte bar honom.

Oförmögen att delta i sina högt älskade tornerspel och jaktsällskap tröståt Henrik omåttliga mängder mat, och hans vikt ökade avsevärt.

Snart klarade kungen inte längre av att förflytta sig av egen kraft i sina palats. I stället kördes han omkring i en primitiv rullstol.

I stället för att ta trappan fick den enorma kungen hissas upp med hjälp en talja, när han skulle från en våning till en annan.

Ännu en drottning miste huvudet

Smärtorna gjorde kungen mer fordrande och kompromisslös. Undersåtar som inte ville konvertera till Henriks nya kyrka straffades med döden.

Samma öde väntade dem som dyrkade den nya kyrkan till ytterligheter, som kungen inte höll med om.

År 1540 greps till och med Henriks trofaste rådgivare och försteminister sedan nio år, Thomas Cromwell, för att han förespråkade en mer extrem Church of England.

För att understryka att han inte tolererade religiösa avvikare av något slag lät kungen samtidigt hänga tre ledande katoliker. Efter att de hängts drogs deras inälvor ut, varpå kropparna styckades.

Cromwell miste inte sin post enbart på grund av religion.

Han hade även arran-gerat det misslyckade äktenskapet med Anna av Kleve, som kungen vägrade att kännas vid, när han träffade henne. Som straff blev Cromwell halshuggen.

I stället gifte den 49-årige kungen sig med ton­åriga Catherine Howard.

Ett år senare sattes hon i fängelse i Towern i London och senare halshöggs hon för otrohet.

Överviktig, sjuk och galen kastade Henrik i stället blickar på adelsdamen Catherine Parr, som i början var skeptisk till majestätets närmanden. Med sina företrädares öde i minne ska hon ha sagt:

”Det är bättre att vara hans älskarinna än hans hustru”.

År 1543 sa hon trots det ja till Henrik, som samma år visade nya sidor av sitt tilltagande vansinne.

Enligt brev skrivna av utländska ambassadörer vid det engelska hovet led kungen ofta av ”mal d’esprit (depressioner, red.), självömkan och ett förmörkat sinne”.

Riktigt illa gick det en dag, när majestätet och hans gemål diskuterade religiösa frågor med biskop Gardiner – en sysselsättning som kungen vanligtvis brukade finna nöje i.

Drottningen blev uppenbarligen lite för ivrig, varpå kungen exploderade av raseri. Utom sig av ilska beordrade han att hon skulle arresteras.

När soldater från Towern i London dagen därpå kom för att eskortera Catherine Parr till en fängelsecell, hade Henrik emellertid glömt allt om den hätska äktenskapliga diskussionen och bad förbluffad sina män om en förklaring.

Till slut skickade han iväg soldaterna och fick trösta sin upprörda hustru.

Sjukdomar tog livet av kungen

Mot slutet av sitt liv införde Henrik strängare och strängare straff för den som talade illa om honom. Hans humörsvängningar gjorde det dessutom livsfarligt för medlemmar av hovet att umgås med honom.

Ingen avundades därför kungens förtrogne rådgivare sir Anthony Denny, när den stackars adelsmannen fick i uppgift att berätta för kungen att han troligen inte hade långt kvar.

Att förutsäga en kungs nära förestående död betraktades som förräderi, men den 27 januari 1547 visste alla att Henrik var nära döden.

Sir Denny klev försiktigt in i kungens sovgemak i Whitehallpalatset och viskade till den sjuke kungen: ”Enligt mäns bedömning är det inte troligt att ni kommer att leva. Ni får förbereda er på de sista dödskvalen.”

Därefter frågade han kungen om denne ville tala med en präst. Ärkebiskop Thomas Cranmer kallades dit, men när han anlände morgonen därpå, var kungen redan oförmögen att tala.

Henrik VIII, som i sina unga år hade varit en atletisk riddare, låg nu medvetslös i sängen. Kungen vägde omkring 180 kilo, och en kväljande stank av förruttnelse spreds från det stora, varfyllda såret på hans ben.

Hans en gång så vackra ansikte var rödsprängt efter många år av drickande, tänderna såg ruttna ut, och han led av skörbjugg, eftersom han sällan åt grönsaker.

Klockan två på natten den 28 januari 1547 somnade kungen in.

Hur många människoliv som gick förlorade på grund av Henrik VIII:s sjukdomar, smärtor och vansinne vet man inte med säkerhet, men historiker bedömer att mellan 50 000 och 70 000 britter avrättades på kungens order.