Sanningen om Karl XII:s död
Det har i höst gått 300 år sedan ett av de mest kända – och avgörande – ögonblicken i svensk historia: Karl XII:s död den 30 november 1718. Vad var det egentligen som hände när kungen sköts? Peter Englund ger oss svar.

Karl XII:s balsamering så som den framställs i Bohusläns museums utställning i Uddevalla.
När Karl XII till slut fann sitt öde, någon gång efter klockan nio den där novemberkvällen 1718 i en löpgrav utanför den norska fästningen Fredriksten, var man i samtiden inte vidare förvånad.
Kungen tvekade sällan att sätta sig själv i fara och hade sårats ett antal gånger genom de långa åren av krig. Det första nyhetsbladet sade också att han dött av en karteschkula avfyrad från en av de norska befästningarna.
JOHAN III – KRIGARKUNG MED RELIGIÖSA GRUBBLERIER
Snart nog började dock ryktena att gå. Det var saker som inte stämde. Om han blev dödad av en fiendekula, hur kom det sig då att kulan, av såret att döma, gått in i huvudet från höger? Där stod inga fiender. Och det fanns onekligen folk som gagnades av hans död, inte minst den person som snart fick makten och kronan i Sverige, Fredrik av Hessen.
Under årens lopp kom ett antal mördare att pekas ut, visserligen på mycket svaga och vaga källmässiga grunder, men ändå.
Karl XII:s grav öppnades 1917
De undersökningar som gjordes av liket under senare sekler satte dock fart på spekulationerna. Särskilt den gravöppning som utfördes 1917 blev av stor betydelse. En grupp sakkunniga granskade med stor noggrannhet och en nästan rörande pietet liket, mätte och vägde. Särskilt två av deras slutsatser väckte berättigad uppmärksamhet.
De kunde en gång för alla visa att det man länge trott var utgångssåret – av det logiska skälet att det var störst – istället var ingångssåret. Kulan hade verkligen kommit från vänster, den sida där det fanns norska befästningar.