Så enades Spanien
För drygt 500 år sedan gifte Ferdinand av Aragonien och Isabella av Kastilien ihop sina två riken. Det blev början på det Spanien som idag skakar i sina grundvalar.
Ferdinand och Isabella erövrar Granada, morernas sista fäste, 1492.
Den 13 december 1474 tog den 23- åriga Isabella makten i kungariket Kastilien och León i vad som närmast kan liknas vid en statskupp. Två dagar tidigare hade hennes halvbror, kung Henrik IV, dött i slottet Alcazar i Madrid. Isabella residerade i Segovia tio mil norrut när budet kom om Henriks död.
En febril aktivitet utbröt i hennes lilla hov och efter att ha firat mässan höll Isabella en högtidlig ceremoni där hon utropade sig till landets drottning, trots att hennes rätt till tronen var långt ifrån självklar.
Striden om kronan stod mellan Isabella och kungens dotter Juana; båda ansåg sig vara den rättmätiga tronföljaren. Även landets adel var delad i två läger som höll på varsin tronpretendent. Det skulle krävas fyra år av inbördes strider och krig mot Portugal, som stöttade Juanas anspråk, innan Isabella kunde befästa sin position.
Ferdinand prinsgemål
När hon tog makten i Kastilien befann sig hennes make Ferdinand över 40 mil därifrån, i Aragoniens huvudstad Zaragoza. Det dröjde därför flera dagar innan han fick veta att hustrun utropat sig till monark och samtidigt fastställt att hans roll i Kastilien skulle vara den som prinsgemål.
Ferdinand lär visserligen ha gruffat över den underordnade positionen, men insåg att han inget kunde göra åt saken. Isabella försäkrade honom dessutom att ”vad som än blivit beslutat är ni ändå, som min gemål, kung av Kastilien, och i Kastilien ska era önskningar vara lag”.
Det Aragonien som Ferdinand då var tronarvinge till var en betydande sjömakt som utöver kärnlandet innefattade Katalonien, Valencia, Balearerna, Neapel, Sicilien och Sardinien. Titeln kung av Sicilien hade han redan fått.
När bröllopet mellan Isabella och Ferdinand förbereddes hade de aldrig träffats, men trots det hade Isabella gjort ett aktivt val. Hennes halvbror kung Henrik försökte få systern bortgift med en rad olika friare, flera av dem dubbelt så gamla som hon, allt eftersom hans politiska motiv skiftade.
Henrik hade dock skrivit under ett avtal som sade att Isabella inte skulle tvingas ingå äktenskap utan sitt medgivande, och hennes val föll slutligen på den mer jämnårige Ferdinand.
Ferdinand och Isabella hade aldrig träffats när de gifte sig 1469.
Gifte sig mot kungens vilja
De gifte sig 1469, mot Henriks vilja. Kungen försökte få äktenskapet ogiltigförklarat med motiveringen att paret var sysslingar. Båda tillhörde kungaätten Trastámara och hade samma farfars far, Johan I av Kastilien. Påven valde dock att godkänna alliansen.
Isabella och Ferdinand fick sex barn tillsammans varav fem överlevde till vuxen ålder. Ferdinand blev dessutom far till minst fyra utomäktenskapliga barn. Hur kärleksrelationen artade sig vet vi inte, men som arbetsgemenskap måste matchningen betraktas som en lyckträff.
De regerade effektivt tillsammans och arbetade oförtröttligt för att stärka kungamakten. Även om var och en hade sitt ansvarsområde tycks de från början ha strävat mot det gemensamma målet att genom barnen förena sina riken.
Kungaparet hade ingen fast huvudstad utan alternerade med sin stora tjänstestab mellan många av rikenas kungliga borgar. Hovlivet var ceremoniellt och paret omgavs av tjänare, hovdamer, pager och präster varje vaken timma på dygnet. År 1497 uppges hovet ha bestått av över 1 100 personer.
Styrde varsitt kungadöme
Ferdinand hade uppfostrats till krigare. Han var en skicklig strateg men också road av ridning och falkjakt. Isabella beskrivs som en nitisk och intelligent administratör och väckte samtidens beundran genom att inte skygga för några strapatser, inte ens när hon var höggravid. Hon var alltid angelägen om att finnas på plats där plikten kallade, även farligt nära krigsfronten.
De överlevande barnen – en son och fyra döttrar – föddes alla i varsin stad, men placerades sedan på olika kungliga slott där de fick en gedigen utbildning av framstående italienska humanister.
I kriget mot Portugal som följde på Isabellas maktövertagande gjorde Ferdinand en betydande insats som befälhavare för de kastilianska styrkorna. När fredsavtalet slöts 1479 hade Isabella konsoliderat sin makt över Kastilien och León. Samma år ärvde Ferdinand Aragoniens krona.
De var nu monarker över varsitt kungadöme, men fungerade i praktiken som samregenter för båda länderna. Den mest angelägna utmaningen var att stärka kronans inflytande i det politiskt splittrade och oroliga Kastilien. Paret inriktade sig på att minska adelns makt genom att riva många av deras borgar och avkräva dem höga skatter.
Christofer Columbus lägger fram sin idé om att hitta sjövägen till Asien för kungaparet.
De införde en mer enhetlig lagstiftning och omvandlade Santa Hermandad (Heliga brödraskapet) – de lokala medborgargarden som funnits i städerna under medeltiden – till en riksomfattande effektiv poliskår. Brödraskapet omfattade över tvåtusen man och fick rätt att på plats döma och straffa brottslingar och upprorsmakare.
Slutförde reconquistan
Med religionen som enande faktor inledde kungaparet ett krig på många plan mot alla avvikelser från vad de uppfattade som den rena katolska tron. Det moriska välde som på 700-talet innefattade nästan hela den iberiska halvön hade steg för steg återerövrats av kristna härskare. Enda området som fortfarande lydde under muslimerna var kungadömet Granada där Nasrid-dynastin härskade sedan 1200-talet.
1482 inledde Ferdinand och Isabella ett anfallskrig där de successivt erövrade städerna i det moriska riket. Ferdinand förde befäl över trupperna medan Isabella tog ansvar för finanserna. Sedan Konstantinopel fallit för osmanerna några årtionden tidigare var hela Europa förenat i fruktan för den islamiska expansionen.
Många befarade att de spanska morerna skulle få hjälp av sina turkiska trosfränder. Påven tillät därför Isabella att ta ut en extra ”korstågsskatt” för att bekosta kriget.
Efter tio år av blodiga strider, belägringar och en rad ingångna och brutna avtal tvingades slutligen emiren Boabdil i Granada att kapitulera. Den 2 januari 1492 tågade Isabella och Ferdinand in i staden med ett praktfullt följe för att installera sig på slottet Alhambra och göra om huvudmoskén till en kyrka.
Senare samma år skrevs ett avtal som innebar att muslimerna i Granada fick behålla sin religion och sina sedvänjor, en överenskommelse som de kristna monarkerna snart skulle bryta.
Columbus på plats
Bland åskådarna till intåget i Granada fanns den genuesiske sjöfararen Christofer Columbus som under flera års tid försökt förmå kungaparet att bekosta en upptäcktsresa för att nå den asiatiska kontinenten genom att segla västerut. Nu när segern över morerna var avklarad vågade monarkerna satsa på nya projekt och beviljade medel för en expedition.
Istället för Asien stötte han på Amerika, vilket blev upptakten till erövringen av Sydamerika som skulle göra Spanien till en ledande nation i århundraden framöver.
Den europeiska återerövringen – reconquistan – av den iberiska halvön pågick i över 700 år. Här intas staden Mursia år 1266 sedan morerna kapitulerat.
Spanska inkvisitionen
Under den moriska blomstringstiden hade kristna, muslimer och judar levt i en någorlunda fredlig samvaro i de spanska områdena. Men efter den kristna återerövringen, reconquistan, ökade spänningen mellan grupperna. För att undgå förföljelse och diskriminering hade många judar och muslimer konverterat till kristendomen. Bland de kristna fanns en utbredd misstro mot dessa conversos, som ofta anklagades för att i hemlighet utöva sin gamla religion.
Uppbackad av sin tidigare biktfader Tomás de Torquemada tog Isabella initiativ till en inkvisition som skulle avslöja och utdöma straff för alla former av avsteg från den rena katolska tron. Inkvisitionen var ingen ny uppfinning, men tidigare hade sådana domstolar kontrollerats från Rom. 1478 fick kungaparet påvens tillstånd att själv styra den spanska inkvisitionen, som kom att bli en statlig institution.
Inkvisitionen innebar en terrorvåg av angiveri, tortyr, framtvingade bekännelser och avrättningar. Ferdinand och Isabellas strävan var att skapa ett alltigenom kristet rike. Landets judar ställdes därför inför valet att antingen låta döpa sig eller gå i exil. Enligt ett edikt som skrevs 31 mars 1492 i Alhambra fick de fyra månader på sig att lämna landet.
Ekonomiska motiv
Traditionellt har utdrivningen av judarna tillskrivits Isabellas nästan fanatiska religiösa renhetssträvan, men bakom beslutet låg också ekonomiska motiv. Judarna fick inte ta med sig vare sig silver eller guld varför staten kunde lägga beslag på deras rikedomar.
Både kungahuset och många av landets aristokrater hade stora lån hos judiska bankirer, skulder som man nu blev av med på ett behändigt sätt, samtidigt som judiska affärsverksamheter kunde förvärvas för en spottstyver. Tio år senare landsförvisades även Kastiliens kvarvarande muslimer, trots kungaparets tidigare löfte om religionsfrihet.
Ferdinand och Isabella hade nu uppnått många av sina mål. De hade stärkt centralmakten, rensat landet från religiösa minoriteter och lagt grunden till en spansk stormakt. Genom upptäckten av Amerika kunde kastilianska kolonier i Sydamerika läggas till de områden i Europa som redan lydde under Aragonien.
Förhoppningen att på sikt förena de två kungadömena under samma regent byggde på att man hade en manlig tronarvinge, eftersom Aragonien inte tillät kvinnlig tronföljd. Men trots att Ferdinand och Isabella arrangerade en rad lysande allianser för barnens räkning kom det följande decenniet att präglas av sorger och förluster.
Äldsta dottern Isabella dog i barnsäng 1498. Samma år avled den ende sonen, Johan, i en febersjukdom. ”Deras majestäter gör sitt bästa för att dölja sin sorg”, skrev en iakttagare, ”men vi kan alla se att de har drabbats av ett förkrossande slag”.
"De katolska monarkerna"
Ferdinand blev i slutet av 1400-talet alltmer engagerad i utrikespolitiken. När Frankrike 1494 hotade det napolitanska kungadömet som styrdes av hans aragoniska släktingar, ställde han upp på Neapels och Kyrkostatens sida i konflikten. Som tack för stödet gav påven Alexander VI Ferdinand och Isabella hederstiteln los reyes católicos, ”de katolska monarkerna”, ett namn som fortfarande ofta används om regenterna.
Medan Ferdinand var involverad i krigen på den italienska halvön vacklade Isabellas hälsa. Dödsfallen i familjen hade tagit henne hårt och det sägs att hon efter de två äldsta barnens död aldrig tog av sig sina sorgkläder. Isabella avled den 26 november 1504.
I sitt testamente uttryckte hon sin önskan att begravas tillsammans med Ferdinand ”så att våra kroppar under jorden må symbolisera och åtnjuta den närhet vi gladde oss åt i livet”. Under de tolv år Ferdinand överlevde henne, befäste han det aragoniska inflytandet i Italien och införlivade kungariket Navarra med sitt välde. Han dog 23 januari 1516 och begravdes bredvid Isabella i Granadas katedral.
Karl I enade Kastilien och Aragonien
Året därpå landsteg parets 17-åriga barnbarn Karl i Spanien för att göra anspråk på arvet efter sin mormor och morfar. Han var uppvuxen i Flandern och kunde inte ett ord spanska. Det var under hans styre som Kastilien och Aragonien förenades till kungariket Spanien. Dess gränser på Iberiska halvön har, trots krig och tronföljdsstrider, varit intakta sedan 1659 då den nordligaste delen av Katalonien avträddes till Frankrike.
Det är i norr, i de numera autonoma regionerna Baskien och Katalonien, som oppositionen mot staten Spanien har varit störst. Till exempel har den baskiska separatiströrelsen ETA sedan 1960-talet utfört terrordåd som kostat över 800 människor livet.
Nu utmanas centralmakten främst från Katalonien. Om separatisterna vinner kan den enhetliga spanska stat som Ferdinand och Isabella lade grunden till för mer än femhundra år sedan åter börja delas upp i flera mindre riken.
Publicerad i Populär Historia 3/2014