Tsaritsa, Alexandra, tsar, Ryssland

Rysslands kejsarinna fången i Rasputins klor

Tsaritsa Alexandra är vacker, hård och viljestark. Hennes make styr Ryssland – men hon styr honom. Hennes tro på sin egen ofelbarhet och alliansen med den sextokige Rasputin blir tsarfamiljens död.

Tsaritsa Alexandra är vacker, hård och viljestark. Hennes make styr Ryssland – men hon styr honom. Hennes tro på sin egen ofelbarhet och alliansen med den sextokige Rasputin blir tsarfamiljens död.

Archive PL/Imageselect, Niday Picture Library/Imageselect & Imageselect

Strax efter midnatt den 17 juli 1918 väcks Rysslands 46-åriga tsaritsa Alexandra Fjodorovna brutalt ur sin sömn. Förskräckt slår hon upp ögonen och får syn på livläkaren Jevgenij Botkin. Han har ett meddelande från tsarfamiljens bolsjevikiska fångvaktare: Alla ska göra sig redo att evakueras.

I 78 dagar har familjen – den avsatte tsar Nikolaj II, hans hustru Alexandra och parets fem barn samt en handfull tjänstefolk – levt i fångenskap i en övergiven villa i Jekaterinburg öster om Uralbergen.

I landet rasar inbördeskriget mellan bolsjevikerna och de vita, som kämpar för att sätta tillbaka tsaren på tronen. Men fångvaktarnas nye kommendant, Jakov Jurovskij, tillåter ingen att tala med fångarna, så familjen vet i stort sett inget om vad som händer.

Fullständigt isolerad från omvärlden har den djupt religiösa Alexandra tillbringat de senaste månaderna med att flera timmar varje dag be om hjälp från högre makter – till ingen nytta.

Livläkarens besked om evakuering väcker ett svagt hopp. Trots att familjen får tillsägelse om att de inte ska ta med sig något packar de sina väskor. I sista ögonblicket bestämmer den 17-åriga dottern Anastasia sig för att ta med sin lilla hund Jimmy.

Tsaritsa, tsarfamiljen, Ryssland

År 1913 lät tsarfamiljen sig fotograferas. Alexandra och maken Nikolaj II sitter i mitten omgivna av sina fem barn.

© George Grantham Bain Collection/Library of Congress

När de kommer ut beordrar Jurovskij ner alla i husets källare. Han förklarar att det på grund av striderna i staden är för farligt för familjen att vistas i sovrummen på ovanvåningen.

När de kommer ner i ett nästan tomt källarrum utbrister Alexandra anklagande: ”Det finns inte ens några stolar att sitta på!”

Den uppfordrande tonen gör Jurovskij förvirrad och han ger order om att ett par stolar ska hämtas. Alexandra och hennes kroniskt sjuke son, tronarvingen Aleksej, får lov att sätta sig ner. De nio andra får stå.

Alla stirrar på Jurovskij, som plötsligt drar fram en pistol. Ljudet av tunga stövlar hörs, och tio beväpnade vakter kliver in i det lilla rummet.

”Exekutivkommittén för Urals råd av arbetar-, bonde- och soldatrepresentanter har beslutat att ni ska avrättas”, förkunnar Jurovskij med hög röst.

Ett skott avlossas. Förfärad ser Rysslands sista kejsarinna sin make falla omkull.

Alix, Hessen, porträtt, 1888

Alexandra var döpt till Alix. Här har hon fotograferats 1888, sex år innan hon gifte sig med Rysslands tsar.

© No. 678. Hesseni Alexandra portréja “Prsse Alix de Hesse” – 1888 – Magyar Nemzeti Levéltár Országos Levéltára, Hungary - CC BY-NC-SA. https://www.europeana.eu/en/item/520/providedCHO_4172_HU_MNL_OL_P_240_1__a_678_

Den ödesdigra sommaren 1918 hade Alexandra Fjodorovna varit med och lett det mäktiga ryska riket i 24 år utan att ha minsta föraning om att den katastrof som skulle drabba tsardömet i hög grad skulle bero på henne.

I två decennier hade hon ignorerat folkets lidande och kontrollerat sin ökänt svage make som en kasperdocka och fått honom att fatta det ena dåliga beslutet efter det andra.

Än värre var att hon allierat sig med en sextokig mystiker, som knuffade inte bara hennes familj utan hela Ryssland över avgrundens rand.

Kröningen slutade blodigt

Vad som 1918 utmynnade i pistolskott började 34 år tidigare med ljuv musik.

Den 13 juni 1884 deltog Alexandra, som då hette Alix, vid sin äldre systers bröllop i Vinterpalatset i Sankt Petersburg. Bröllopets sagolika inramning var inte främmande för tolvåriga Alix.

Hon levde med sin far, storhertig Ludvig IV, och sina syskon i Darmstadt i den tyska delstaten Hessen. Hennes fars storfurstendöme var varken speciellt stort eller mäktigt, men det hade omfattande kontakter.

Alix mor Alice var dotter till Storbritanniens drottning Victoria – Europas mäktigaste härskare. Alix var därför van vid lyx. Trots det hade hon även stiftat bekantskap med livets mörka sidor. Både hennes mor och två syskon hade dött medan hon var liten.

Sommaren 1884 blev hennes första möte med kärleken. Under bröllopsfesten i Sankt Petersburg blev hon förälskad i Rysslands tronarvinge, 16-årige Nikolaj Romanov, som var son till tsar Alexander III och kejsarinnan Dagmar, som var född i Danmark.

Edvard VII, Alexandra, Albert Victor, England

Alix vägrade att gifta sig med Albert Victor (sittande), son till Englands framtida kung Edvard VII och hans hustru Alexandra.

© Granger/Bridgeman Images & Shutterstock

Alix vägrade att bli brittisk drottning

Englands drottning Victoria såg inte med blida ögon på relationen mellan barnbarnet Alix och den ryske tronarvingen. Drottningen försökte i stället få henne att gifta in sig i den brittiska kungafamiljen. Alix vägrade blankt.

I drottning Victorias ögon var Ryssland ett barbariskt och hemskt land. När hennes favoritbarnbarn, Alix av Hessen, inledde en romans med den ryske tronarvingen Nikolaj gjorde Victoria därför vad hon kunde för att sätta käppar i hjulet.

Drottningen planerade att i stället tussa ihop Alix med hennes kusin, prins Albert Victor. Han var äldste sonen till Englands blivande kung Edvard VII och hans hustru Alexandra, som var född i Danmark. Prinsen skulle alltså en dag bli regent över det mäktiga Brittiska imperiet.

Det slog emellertid aldrig gnistor mellan Alix och prins Albert och till slut var Victoria tvungen att medge att Alix och Nikolaj var som skapta för varandra.

”Jag har aldrig sett två människor vara mer hängivna mot varandra. Det är min enda tröst, för faran och ansvaret som följer med äktenskapet fyller mig med fasa”, skrev hon profetiskt i sin dagbok.

Albert Victor avled av lunginflammation 1892 och hann följaktligen aldrig bli Englands kung.

Kärleken var ömsesidig, och tio år senare, den 26 november 1894, vigdes det unga paret inför inbjudna monarker från hela Europa.

Bröllopet hölls dock mot en tragisk bakgrund. Några veckor tidigare hade Nikolajs far och Rysslands tsar, Alexander III, dött, och unge Nikolaj bävade inför uppgiften som Rysslands ledare.

”Jag är inte förberedd för att bli tsar. Jag kan inget om att regera”, anförtrodde han sin svåger.

Den socialt obekväma Alexandra såg inte heller fram mot rollen som tsaritsa. ”Jag är inte skapt för att stråla inför en församling. Jag har inte lätt för att prata med människor. Jag föredrar mitt inre liv”, skrev hon till en väninna.

Till råga på allt inleddes tsarens regeringstid med en tragedi. Med anledning av Nikolajs officiella kröning den 30 maj 1896 samlades mer än en halv miljon människor för en fest utomhus strax utanför Moskva.

Festen var bekostad av tsarfamiljen. Men när det spreds ett rykte att det inte fanns mat åt alla började människor trängas för att komma först till buffén. I tumultet trampades 1 389 personer ihjäl.

Befolkningen gav den unge tsaren skulden och kallade honom för ”blodige Nikolaj”, medan många vidskepliga ryssar tolkade olyckan som ett olycksbådande varsel om framtiden.

Alexandra, Nikolaj, tsar, kröning

Den unge tsaren Nikolaj, som precis hade mist sin far, gifte sig 1894 med Alexandra.

© Heritage Images/Fine Art Images/akg-images

Alla avskydde ”den tyska kärringen”
Alexandra gifte sig till titeln som tsaritsa vid en farlig tidpunkt i tsardynastins nästan 300 år långa historia. Några år före bröllopet 1894 drabbades den ryska befolkningen av en katastrofal hungersnöd.

Grödorna förstördes innan de hann skördas, och många tusen dog av svält. Matbristen följdes av koleraepidemier, som tog livet av mer än en kvarts miljon ryssar.

Medan befolkningen kämpade med sjukdomar och kronisk fattigdom vältrade tsarfamiljen och adeln sig i pengar. Klyftan mellan den förmögna överklassen och vanliga ryssars extrema fattigdom beredde i början av 1900-talet marken för ett flertal uppror bland arbetare.

Alexandra vann aldrig ryssarnas hjärtan. Många såg den socialt tafatta kejsarinnan som arrogant, makthungrig och nedlåtande, och hon gjorde sig impopulär inom befolkningen, adeln och sin egen svärfamilj.

Aleksandra, begravelse, zarina
© Shutterstock

Begravningsbruden var ute efter makten

Alexandras och Nikolajs bröllop hölls bara några veckor efter begravningen av den tidigare tsaren Alexander III. Tidningarna kallade därför den unga tsaritsan för ”begravningsbruden”, och många misstänkte att hon gifte sig med den karaktärssvage tronarvingen enbart för att få makt.

Aleksandra, zarina, genert
© Shutterstock

Blyghet tolkades som arrogans

Sedan förlusten av sin mor och två syskon i barndomen hade Alexandra varit introvert och tyngd av en melankolisk nedstämdhet. Vanliga ryssar förväxlade dessa drag med arrogans, och snart fick hon öknamnet ”den tyska kärringen”.

Aleksandra, zarina, satiretegninger
© Shutterstock

Sårande och stötande satir

Tidigt i äktenskapet hamnade Alexandra i blåsväder, när det uppdagades att hon ritat karikatyrer av sin svärfamilj. En av teckningarna framställde maken Nikolaj som en baby, som matas av sin dominerande mor. Allmänheten fick nys om teckningarna, och många fann det skandalöst att tsaren förlöjligades av sin egen hustru.

Aleksandra, zarina, hofbal
© Shutterstock

Stoppade omtyckta baler

Innan Alexandra blev tsaritsa höll tsarfamiljen mängder av fester för den ryska adeln. Den starkt troende Alexandra förfasades av de många kärleksaffärer och det slippriga skvaller som kännetecknade festerna. Snart slutade hon bjuda in till baler och isolerade därmed Nikolaj från Rysslands elit.

Aleksandra, folket, arrogant
© Shutterstock

Uppfattade sig som förmer än folket

Alexandra var övertygad om att ryssarna automatiskt skulle avguda tsarfamiljen. Hon ödslade därför inte tid på dem. När hon och Nikolaj under en tågresa till Krim möttes av flera hundra bönder, som iklädda sina finaste kläder hoppades få se paret, vägrade hon att dra ifrån gardinerna.

Aleksandra, tysk, spion, zarina
© Shutterstock

Anklagades för att vara tysk spion

När Rysslands militär led svåra nederlag i första världskriget utsågs Alexandra snabbt till syndabock. Många ryssar såg henne som pro-tysk på grund av hennes tyska börd, och många spekulerade i att hon kunde vara hemlig spion för Tysklands kejsare.

Alexandras make betraktades som en svag ledare, som hade svårt att fatta beslut. Ryssarna skämtade om att landet hade två ledare: tsaren och den senaste personen som hade pratat med honom. Men även om de tyckte illa om tsaren var hatet mot hans utländska hustru från ett litet, okänt storhertigdöme större.

Kejsarinnas introverta personlighet och svala framtoning gjorde att hon fick öknamnet ”den tyska kärringen”. Även Alexandras mormor, drottning Victoria av England, hörde ryktena om hennes impopularitet.

”Ryssland är inte England. Här behöver vi inte förtjäna folkets kärlek.” Alexandra i ett brev till den brittiska drottning Victoria.

”Din första plikt är att vinna folkets kärlek och respekt”, förmanade den erfarna drottningen.

Men Alexandra höll inte med: ”Du har fel, kära mormor. Ryssland är inte England. Här behöver vi inte förtjäna folkets kärlek. Det ryska folket hyllar sina tsarer som gudomliga väsen.”

I januari 1905 kunde inte ens Alexandra blunda för folkets vrede. Då samlades 140 000 arbetare utanför Vinterpalatset för att demonstrera mot stigande matpriser, som Rysslands misslyckade krig mot Japan 1904–1905 hade medfört.

Tsarfamiljen var bortrest, men polis beordrades ut, och mer än tusen demonstranter dödades under oroligheterna.

Massakrerna utlöste strejker i hela Ryssland, och oroligheterna fortsatte i månader. Den 17 oktober 1905 gav Nikolaj efter och införde reformer. Tsarens makt inskränktes, medborgerliga rättigheter infördes och den lagstiftande församlingen duman inrättades.

Reformerna gjorde Alexandra rasande. Hon trodde stenhårt på principen om tsarens oinskränkta och gudagivna makt och drev på sin make att kämpa för sin historiska rätt.

Två år senare avskaffade tsaren utan förvarning folkets nyvunna rättigheter. Revolutionen hade kvästs – tills vidare.

Attentat, tsar Nikolaj, 1908

Nikolaj utsattes 1908 för ett mordförsök i sin vagn. Endast hästarna dödades.

© Laski Diffusion/Getty Images

Tronarvingen led av livsfarlig sjukdom
Innanför palatsets murar levde Alexandra i självvald okunnighet med sin make, deras fem barn och en härskara av tjänare. Efter att kejsarinnan hade fött fyra flickor i rad var lyckan stor, när hon den 25 augusti 1904 förde en manlig tronarvinge till världen.

Sonen Aleksej blev familjens och i synnerhet Alexandras ögonsten. Men glädjen blev inte långvarig. Det visade sig nämligen att Aleksej led av en svår blödarsjukdom.

Utan att veta det bar Alexandra på anlag för sjukdomen hemofili, som sonen hade ärvt. Sjukdomen orsakar spontana blödningar i leder och muskler och kan vara livshotande.

Eftersom läkarna var maktlösa sökte Alexandra hjälp i tron. I samband med sitt giftermål hade kejsarinnan konverterat till den rysk-ortodoxa tron, som hon efter en inledande skepsis hade omfamnat med närmast fanatisk iver.

I hopp om att få en son hade hon dessutom sökt hjälp hos religiösa mystiker, som enligt många ryssar hade helande krafter. När hon födde Aleksej var hon övertygad om att det var tack vare mystikerna.

Aleksejs sjukdom fick Alexandra att ännu en gång söka alternativ hjälp – denna gång från den beryktade mystikern Grigorij Rasputin – en fattig och outbildad bonde, som hade skaffat sig ett rykte som en som kunde utföra mirakel.

Rasputin kom till Sankt Petersburg 1904, och i sin lägenhet tog han emot i synnerhet kvinnor, som han helade. Den hämningslöse Rasputin hade ett gott öga till kvinnor, men beskylldes även för sexuella övergrepp.

Rasputin mötte regentparet kort efter Aleksejs födelse och blev snabbt en del av familjens innersta krets. Varje gång den lille tronföljaren drabbades av sviter av sin sjukdom bad Rasputin för honom, och inom kort blev Aleksej alltid bättre.

Snart rådgjorde Alexandra med Rasputin i frågor av alla de slag. Mystikern påstod att han kände till Guds vilja, så kejsarinnan tolkade allt han sa som meddelanden från högre makt.

”Tsaren är dessvärre svag. Men det är inte jag, och jag har för avsikt att vara hård.” Alexandra till Storbritanniens ambassadör i Ryssland.

I allt större utsträckning blev det Alexandra som bestämde även i politiska frågor. Hennes make förmådde inte leda landet, och Alexandra såg det därför som sitt ansvar att tsarstyret inte kollapsade.

”Tsaren är dessvärre svag. Men det är inte jag, och jag har för avsikt att vara hård”, anförtrodde hon den brittiske ambassadören i Ryssland.

Rykten spreds om Rasputin

Alexandras umgänge med Rasputin gjorde henne ännu mer impopulär bland befolkningen. Ryssarna avskydde Rasputin, som viskade korrupta tankar i kejsarinnans öra och härjade fritt inom de adliga kretsarna med religiöst vansinne, omoraliska gärningar och ett eskalerande alkoholmissbruk.

En tidning beskrev mystikern som ”förgörare av kroppar och själar”, och snart var pressen fylld med historier om en hemlig sexuell relation mellan Alexandra och Rasputin. Kejsarinnan avfärdade ryktena som ”illvilligt skvaller”.

I takt med att kritiken mot Alexandra växte både utom och inom palatset, krympte hennes inre krets. Kejsarinnan blev paranoid och litade inte på någon annan än sin närmaste familj. Som tsarens kusin Maria uttryckte det hade kejsarinnan ”mist sin mentala jämvikt”.

Olga, Tatjana, Finland

Trots de svåra tiderna fann tsarens döttrar tid att njuta av livet. Här är Tatjana (t.v.) och Olga (i mitten) på sommarutflykt i Finland cirka år 1908.

© Beinecke Library

Även Alexandras fysiska hälsa försämrades. Redan innan hon kom till Ryssland led hon av migrän och svåra smärtor i ryggen och extremiteterna. Med åren blev smärtorna värre, och i långa perioder var hon bunden vid sängen eller en rullstol.

När första världskriget bröt ut 1914 rycktes flera miljoner arbetsdugliga män bort från åkrarna och fabrikerna för att strida mot det tyska kejsardömet. Som konsekvens sjönk livsmedelsproduktionen dramatiskt, och hungersnöden exploderade.

Medan svälten plågade vanliga ryssar, som fick stå i kö för att kunna köpa en enstaka skiva bröd, levde tsarfamiljen i överdåd och lyx. Den avgrundsdjupa klyftan mellan befolkningen och tsaren hade aldrig varit större.

”Det är början på ditt ärorika styre.” Alexandra till Nikolaj.

Hösten 1915 fattade Alexandra ett beslut som kom att besegla hennes och tsardömets öde.

Tsaren tog över befälet

Vid fronten hade den ryska armén lidit ett antal katastrofala nederlag. Efter råd från Rasputin övertalade Alexandra därför sin make – som inte hade någon nämnvärd militär erfarenhet – att ta över rollen som överbefälhavare.

”Det är början på ditt ärorika styre. Det säger Rasputin, och jag tror fullt och fast på honom”, sa hon till sin make.

Dagen efter att Nikolaj tagit över sa åtta av de tretton ministrarna i kabinettet upp sig i protest. Med tsaren borta från Sankt Petersburg för att leda kriget tog Alexandra de facto över som landets regent – med Rasputin vid sin sida.

I slutet av januari 1916 utsåg Alexandra den tidigare hovmannen Boris Stürmer till ny premiärminister. Stürmer var nära vän till Rasputin, som hade rekommenderat honom.

En kort tid senare avskedade Alexandra även den erfarne krigsministern Polivanov och utrikesministern Sazonov och gav båda posterna till Stürmer. Även denna gång på rekommendation av Rasputin.

Rasputin, Ryssland, tsar

Grigorij Rasputin hade ingen utbildning, men Alexandra litade blint på hans råd.

© Archive PL/Imageselect

Utnämnandet av den inkompetente Boris Stürmer var en katastrof, och efter omfattande påtryckningar var Alexandra i november 1916 tvungen att entlediga honom från alla poster. Men skadan var redan gjord.

Befolkningen var övertygad om att alla olyckorna berodde på att Rasputin och den tyska tsaritsan förmedlade statshemligheter till fienden. Den 23 februari 1917 gick över 90 000 kvinnliga arbetare i Sankt Petersburg ut i strejk och demonstrerade med skyltar på vilka det stod bland annat ”Ner med tsaren” och ”Nej till kriget”.

Snart anslöt landets soldater sig till protesten mot Nikolaj II, som den 15 mars 1917 var tvungen att abdikera. Tsarstyret ersattes av en provisorisk regering. Trehundra års oavbrutet tsarstyre var brutet och katastrofen en realitet.

Rasputin, död, mord

Rasputin blev både förgiftad och skjuten, innan mördarna kastade honom i floden inrullad i en matta.

© CBW/Imageselect

Rasputin undanröjdes av tsarens familj

Inom tsarfamiljens inre krets fruktade många att Rasputin skulle förgöra tsardömet inifrån. Man beslöt därför att locka mystikern i en fälla.

Den 19 november 1916 höll godsägaren Vladimir Purisjkevitj ett upprört anförande i det ryska parlamentet duman. Purisjkevitj hävdade att de katastrofala nederlagen till tyskarna i kriget berodde på mystikern Rasputin. Kritiken gick ut på att Rasputin styrde tsarens ministrar som marionettdockor och delade statshemligheter med fienden.

När den unge prins Felix Jusupov lyssnade på talet beslutade han sig för att likvidera den avskyvärde Rasputin. Jusupov var gift med tsarens systerdotter och därmed en del av tsarfamiljens inre krets. Det var därför inte svårt för prinsen att till Rasputin skicka en inbjudan att komma till Jusopovs palats för att hälsa på hans hustru Irina.

När den försupne Rasputin infann sig den 16 december, försökte Felix Jusupov först döda honom med förgiftad madeira under middagen. Otroligt nog bet giftet inte på Rasputin, och Felix Jusupov och hans kumpaner var tvungna att skjuta Rasputin fyra gånger, innan han dog.

Mordet på Rasputin vållade stor glädje bland befolkningen i Ryssland. ”Den helige djävulen är död!” jublade människor på gatorna, medan de hyllade Felix Jusupov och hans vänner som Rysslands frälsare.

Husarrest slutade i massaker

Tsarfamiljen sattes under våren 1917 i husarrest i ett palats utanför Sankt Petersburg. Men när säkerhetsläget i huvudstaden förvärrades beslutade den provisoriska regeringen att familjen skulle flyttas utom synhåll och i säkerhet i staden Tobolsk i Sibirien.

När bolsjevikerna under oktoberrevolutionen i slutet av 1917 störtade den sittande regeringen sattes tsarfamiljen under kommunisternas bevakning. Men revolutionen splittrade landet, som snart hamnade i ett blodigt inbördeskrig mellan kommunisternas Röda armé och den vita sidan, som omfattade bland annat tsardömets anhängare samt ukrainare, som hoppades vinna självständighet åt sitt land.

Risken för att tsaren skulle fritas och ge fienden en stor symbolisk seger var överhängande, så när de vita styrkorna i april 1918 närmade sig Tobolsk flyttade bolsjevikerna tsarfamiljen till den övergivna villan i Jekaterinburg.

Några månader senare beslutade bolsjevikerna sig för att lösa problemet en gång för alla genom att döda hela familjen. Alexandra trodde in i det sista att hennes starka tro skulle rädda familjen ur den svåra situationen.

”Du ska inte oroa dig. Gud finns överallt och kommer att skapa ett mirakel”, skrev hon till en väninna några veckor innan tsarfamiljen mötte sitt öde.

Tsar, Jekaterinburg, 1918

Nikolaj var den förste som sköts. Därefter avrättades resten av familjen och tjänstefolket.

© Archives Charmet/Bridgeman Images

Miraklet inträffade aldrig. Den 17 juli gav den bolsjevikiske kommendanten Jakov Jurovskij sina män order att avrätta hela familjen, tjänstefolket och livläkaren. Enligt Jurovskij sköt han först tsaren, varpå hans män öppnade eld mot de övriga i det lilla rummet.

När skottlossningen tystnade visade det sig emellertid att döttrarna, Aleksej och kejsarinnan fortfarande var vid liv.

”Jag tror att de fallit omkull av skräck eller möjligen med flit, så de var vid liv. Vi fortsatte därför att skjuta. Aleksej satt stilla, helt skräckslagen. Jag dödade honom”, berättade Jurovskij många år senare.

Inte ens Anastasias lilla hund Jimmy kom från källaren med livet i behåll.

Av rädsla för att de elva kropparna skulle falla i de vitas händer, vanställdes de med syra och brändes delvis, innan de lades i en improviserad grav under en skogsstig.

Tsar Nikolaj, kung Georg V

Trots att Nikolaj var kusin till Georg V vägrade den brittiske kungen att rädda honom och hans familj.

© Heritage-Images/The Print Collector/akg-images

Brittiske kungen vågade inte rädda tsaren

En brittisk räddningsinsats hade kunnat rädda tsarfamiljen, men Georg V var rädd att det brittiska kungahuset skulle gå under, om de räddade den avskydde tsaren och hans familj.

När Nikolaj II och hans familj sattes i husarrest 1917 hoppades de in i det sista att deras nära relation med i synnerhet det brittiska kungahuset skulle rädda dem. Den engelske kungen, Georg V, var Nikolajs kusin, och för en tid verkade det som om den brittiske monarken tänkte skicka ett fartyg till Ryssland och föra tsarfamiljen till Storbritannien.

Men förhandlingarna mellan den ryske utrikesministern och den brittiske ambassadören i Ryssland ledde ingen vart. ”Den brittiska regeringen insisterar inte längre på att få föra tsarens familj till England”, löd beskedet från den brittiske ambassadören.

Enligt uppgift var det den brittiske kungen själv som kapade tsarens enda livlina, eftersom han oroade sig för sin egen popularitet om han räddade sin kontroversielle kusin. Den brittiska befolkningen hade nämligen inte glömt alla de demonstranter som tsarstyret hade låtit döda under oroligheterna 1905. I Storbritannien kallades tsaren för ”blodige Nikolaj”.

Georg V var rädd att blodet på tsar Nikolajs händer skulle färga av sig på honom och i värsta fall leda till det brittiska kungahusets undergång. Tsaren och hans familj lämnades därför åt sitt öde.

Först 1998 fick tsarfamiljen och Alexandra den förlåtelse av det ryska folket som de aldrig fick i livet. Under högtidliga former lades tsarfamiljens kvarlevor då till sin sista vila i katedralen i Sankt Petersburg.

Från talarstolen sa den dåvarande ryske presidenten Boris Jeltsin: ”Vi har länge varit tysta om detta monstruösa brott. Det är på tiden att vi säger sanningen – att massakern i Jekaterinburg är ett av de skamligaste ögonblicken i vår historia.”