Rysslands kejsarinna fången i Rasputins klor

När de kommer ut beordrar Jurovskij ner alla i husets källare. Han förklarar att det på grund av striderna i staden är för farligt för familjen att vistas i sovrummen på ovanvåningen.

När de kommer ner i ett nästan tomt källarrum utbrister Alexandra anklagande: ”Det finns inte ens några stolar att sitta på!”

Den uppfordrande tonen gör Jurovskij förvirrad och han ger order om att ett par stolar ska hämtas. Alexandra och hennes kroniskt sjuke son, tronarvingen Aleksej, får lov att sätta sig ner. De nio andra får stå.

Alla stirrar på Jurovskij, som plötsligt drar fram en pistol. Ljudet av tunga stövlar hörs, och tio beväpnade vakter kliver in i det lilla rummet.

”Exekutivkommittén för Urals råd av arbetar-, bonde- och soldatrepresentanter har beslutat att ni ska avrättas”, förkunnar Jurovskij med hög röst.

Ett skott avlossas. Förfärad ser Rysslands sista kejsarinna sin make falla omkull.

Den ödesdigra sommaren 1918 hade Alexandra Fjodorovna varit med och lett det mäktiga ryska riket i 24 år utan att ha minsta föraning om att den katastrof som skulle drabba tsardömet i hög grad skulle bero på henne.

I två decennier hade hon ignorerat folkets lidande och kontrollerat sin ökänt svage make som en kasperdocka och fått honom att fatta det ena dåliga beslutet efter det andra.

Än värre var att hon allierat sig med en sextokig mystiker, som knuffade inte bara hennes familj utan hela Ryssland över avgrundens rand.

Kröningen slutade blodigt

Vad som 1918 utmynnade i pistolskott började 34 år tidigare med ljuv musik.

Den 13 juni 1884 deltog Alexandra, som då hette Alix, vid sin äldre systers bröllop i Vinterpalatset i Sankt Petersburg. Bröllopets sagolika inramning var inte främmande för tolvåriga Alix.

Hon levde med sin far, storhertig Ludvig IV, och sina syskon i Darmstadt i den tyska delstaten Hessen. Hennes fars storfurstendöme var varken speciellt stort eller mäktigt, men det hade omfattande kontakter.

Alix mor Alice var dotter till Storbritanniens drottning Victoria – Europas mäktigaste härskare. Alix var därför van vid lyx. Trots det hade hon även stiftat bekantskap med livets mörka sidor. Både hennes mor och två syskon hade dött medan hon var liten.

Sommaren 1884 blev hennes första möte med kärleken. Under bröllopsfesten i Sankt Petersburg blev hon förälskad i Rysslands tronarvinge, 16-årige Nikolaj Romanov, som var son till tsar Alexander III och kejsarinnan Dagmar, som var född i Danmark.

Kärleken var ömsesidig, och tio år senare, den 26 november 1894, vigdes det unga paret inför inbjudna monarker från hela Europa.

Bröllopet hölls dock mot en tragisk bakgrund. Några veckor tidigare hade Nikolajs far och Rysslands tsar, Alexander III, dött, och unge Nikolaj bävade inför uppgiften som Rysslands ledare.

”Jag är inte förberedd för att bli tsar. Jag kan inget om att regera”, anförtrodde han sin svåger.

Den socialt obekväma Alexandra såg inte heller fram mot rollen som tsaritsa. ”Jag är inte skapt för att stråla inför en församling. Jag har inte lätt för att prata med människor. Jag föredrar mitt inre liv”, skrev hon till en väninna.

Till råga på allt inleddes tsarens regeringstid med en tragedi. Med anledning av Nikolajs officiella kröning den 30 maj 1896 samlades mer än en halv miljon människor för en fest utomhus strax utanför Moskva.

Festen var bekostad av tsarfamiljen. Men när det spreds ett rykte att det inte fanns mat åt alla började människor trängas för att komma först till buffén. I tumultet trampades 1 389 personer ihjäl.

Befolkningen gav den unge tsaren skulden och kallade honom för ”blodige Nikolaj”, medan många vidskepliga ryssar tolkade olyckan som ett olycksbådande varsel om framtiden.

Alla avskydde ”den tyska kärringen”
Alexandra gifte sig till titeln som tsaritsa vid en farlig tidpunkt i tsardynastins nästan 300 år långa historia. Några år före bröllopet 1894 drabbades den ryska befolkningen av en katastrofal hungersnöd.

Grödorna förstördes innan de hann skördas, och många tusen dog av svält. Matbristen följdes av koleraepidemier, som tog livet av mer än en kvarts miljon ryssar.

Medan befolkningen kämpade med sjukdomar och kronisk fattigdom vältrade tsarfamiljen och adeln sig i pengar. Klyftan mellan den förmögna överklassen och vanliga ryssars extrema fattigdom beredde i början av 1900-talet marken för ett flertal uppror bland arbetare.

Alexandras make betraktades som en svag ledare, som hade svårt att fatta beslut. Ryssarna skämtade om att landet hade två ledare: tsaren och den senaste personen som hade pratat med honom. Men även om de tyckte illa om tsaren var hatet mot hans utländska hustru från ett litet, okänt storhertigdöme större.

Kejsarinnas introverta personlighet och svala framtoning gjorde att hon fick öknamnet ”den tyska kärringen”. Även Alexandras mormor, drottning Victoria av England, hörde ryktena om hennes impopularitet.

”Din första plikt är att vinna folkets kärlek och respekt”, förmanade den erfarna drottningen.

Men Alexandra höll inte med: ”Du har fel, kära mormor. Ryssland är inte England. Här behöver vi inte förtjäna folkets kärlek. Det ryska folket hyllar sina tsarer som gudomliga väsen.”

I januari 1905 kunde inte ens Alexandra blunda för folkets vrede. Då samlades 140 000 arbetare utanför Vinterpalatset för att demonstrera mot stigande matpriser, som Rysslands misslyckade krig mot Japan 1904–1905 hade medfört.

Tsarfamiljen var bortrest, men polis beordrades ut, och mer än tusen demonstranter dödades under oroligheterna.

Massakrerna utlöste strejker i hela Ryssland, och oroligheterna fortsatte i månader. Den 17 oktober 1905 gav Nikolaj efter och införde reformer. Tsarens makt inskränktes, medborgerliga rättigheter infördes och den lagstiftande församlingen duman inrättades.

Reformerna gjorde Alexandra rasande. Hon trodde stenhårt på principen om tsarens oinskränkta och gudagivna makt och drev på sin make att kämpa för sin historiska rätt.

Två år senare avskaffade tsaren utan förvarning folkets nyvunna rättigheter. Revolutionen hade kvästs – tills vidare.

Tronarvingen led av livsfarlig sjukdom
Innanför palatsets murar levde Alexandra i självvald okunnighet med sin make, deras fem barn och en härskara av tjänare. Efter att kejsarinnan hade fött fyra flickor i rad var lyckan stor, när hon den 25 augusti 1904 förde en manlig tronarvinge till världen.

Sonen Aleksej blev familjens och i synnerhet Alexandras ögonsten. Men glädjen blev inte långvarig. Det visade sig nämligen att Aleksej led av en svår blödarsjukdom.

Utan att veta det bar Alexandra på anlag för sjukdomen hemofili, som sonen hade ärvt. Sjukdomen orsakar spontana blödningar i leder och muskler och kan vara livshotande.

Eftersom läkarna var maktlösa sökte Alexandra hjälp i tron. I samband med sitt giftermål hade kejsarinnan konverterat till den rysk-ortodoxa tron, som hon efter en inledande skepsis hade omfamnat med närmast fanatisk iver.

I hopp om att få en son hade hon dessutom sökt hjälp hos religiösa mystiker, som enligt många ryssar hade helande krafter. När hon födde Aleksej var hon övertygad om att det var tack vare mystikerna.

Aleksejs sjukdom fick Alexandra att ännu en gång söka alternativ hjälp – denna gång från den beryktade mystikern Grigorij Rasputin – en fattig och outbildad bonde, som hade skaffat sig ett rykte som en som kunde utföra mirakel.

Rasputin kom till Sankt Petersburg 1904, och i sin lägenhet tog han emot i synnerhet kvinnor, som han helade. Den hämningslöse Rasputin hade ett gott öga till kvinnor, men beskylldes även för sexuella övergrepp.

Rasputin mötte regentparet kort efter Aleksejs födelse och blev snabbt en del av familjens innersta krets. Varje gång den lille tronföljaren drabbades av sviter av sin sjukdom bad Rasputin för honom, och inom kort blev Aleksej alltid bättre.

Snart rådgjorde Alexandra med Rasputin i frågor av alla de slag. Mystikern påstod att han kände till Guds vilja, så kejsarinnan tolkade allt han sa som meddelanden från högre makt.

I allt större utsträckning blev det Alexandra som bestämde även i politiska frågor. Hennes make förmådde inte leda landet, och Alexandra såg det därför som sitt ansvar att tsarstyret inte kollapsade.

”Tsaren är dessvärre svag. Men det är inte jag, och jag har för avsikt att vara hård”, anförtrodde hon den brittiske ambassadören i Ryssland.

Rykten spreds om Rasputin

Alexandras umgänge med Rasputin gjorde henne ännu mer impopulär bland befolkningen. Ryssarna avskydde Rasputin, som viskade korrupta tankar i kejsarinnans öra och härjade fritt inom de adliga kretsarna med religiöst vansinne, omoraliska gärningar och ett eskalerande alkoholmissbruk.

En tidning beskrev mystikern som ”förgörare av kroppar och själar”, och snart var pressen fylld med historier om en hemlig sexuell relation mellan Alexandra och Rasputin. Kejsarinnan avfärdade ryktena som ”illvilligt skvaller”.

I takt med att kritiken mot Alexandra växte både utom och inom palatset, krympte hennes inre krets. Kejsarinnan blev paranoid och litade inte på någon annan än sin närmaste familj. Som tsarens kusin Maria uttryckte det hade kejsarinnan ”mist sin mentala jämvikt”.

Även Alexandras fysiska hälsa försämrades. Redan innan hon kom till Ryssland led hon av migrän och svåra smärtor i ryggen och extremiteterna. Med åren blev smärtorna värre, och i långa perioder var hon bunden vid sängen eller en rullstol.

När första världskriget bröt ut 1914 rycktes flera miljoner arbetsdugliga män bort från åkrarna och fabrikerna för att strida mot det tyska kejsardömet. Som konsekvens sjönk livsmedelsproduktionen dramatiskt, och hungersnöden exploderade.

Medan svälten plågade vanliga ryssar, som fick stå i kö för att kunna köpa en enstaka skiva bröd, levde tsarfamiljen i överdåd och lyx. Den avgrundsdjupa klyftan mellan befolkningen och tsaren hade aldrig varit större.

Hösten 1915 fattade Alexandra ett beslut som kom att besegla hennes och tsardömets öde.

Tsaren tog över befälet

Vid fronten hade den ryska armén lidit ett antal katastrofala nederlag. Efter råd från Rasputin övertalade Alexandra därför sin make – som inte hade någon nämnvärd militär erfarenhet – att ta över rollen som överbefälhavare.

”Det är början på ditt ärorika styre. Det säger Rasputin, och jag tror fullt och fast på honom”, sa hon till sin make.

Dagen efter att Nikolaj tagit över sa åtta av de tretton ministrarna i kabinettet upp sig i protest. Med tsaren borta från Sankt Petersburg för att leda kriget tog Alexandra de facto över som landets regent – med Rasputin vid sin sida.

I slutet av januari 1916 utsåg Alexandra den tidigare hovmannen Boris Stürmer till ny premiärminister. Stürmer var nära vän till Rasputin, som hade rekommenderat honom.

En kort tid senare avskedade Alexandra även den erfarne krigsministern Polivanov och utrikesministern Sazonov och gav båda posterna till Stürmer. Även denna gång på rekommendation av Rasputin.

Utnämnandet av den inkompetente Boris Stürmer var en katastrof, och efter omfattande påtryckningar var Alexandra i november 1916 tvungen att entlediga honom från alla poster. Men skadan var redan gjord.

Befolkningen var övertygad om att alla olyckorna berodde på att Rasputin och den tyska tsaritsan förmedlade statshemligheter till fienden. Den 23 februari 1917 gick över 90 000 kvinnliga arbetare i Sankt Petersburg ut i strejk och demonstrerade med skyltar på vilka det stod bland annat ”Ner med tsaren” och ”Nej till kriget”.

Snart anslöt landets soldater sig till protesten mot Nikolaj II, som den 15 mars 1917 var tvungen att abdikera. Tsarstyret ersattes av en provisorisk regering. Trehundra års oavbrutet tsarstyre var brutet och katastrofen en realitet.

Husarrest slutade i massaker

Tsarfamiljen sattes under våren 1917 i husarrest i ett palats utanför Sankt Petersburg. Men när säkerhetsläget i huvudstaden förvärrades beslutade den provisoriska regeringen att familjen skulle flyttas utom synhåll och i säkerhet i staden Tobolsk i Sibirien.

När bolsjevikerna under oktoberrevolutionen i slutet av 1917 störtade den sittande regeringen sattes tsarfamiljen under kommunisternas bevakning. Men revolutionen splittrade landet, som snart hamnade i ett blodigt inbördeskrig mellan kommunisternas Röda armé och den vita sidan, som omfattade bland annat tsardömets anhängare samt ukrainare, som hoppades vinna självständighet åt sitt land.

Risken för att tsaren skulle fritas och ge fienden en stor symbolisk seger var överhängande, så när de vita styrkorna i april 1918 närmade sig Tobolsk flyttade bolsjevikerna tsarfamiljen till den övergivna villan i Jekaterinburg.

Några månader senare beslutade bolsjevikerna sig för att lösa problemet en gång för alla genom att döda hela familjen. Alexandra trodde in i det sista att hennes starka tro skulle rädda familjen ur den svåra situationen.

”Du ska inte oroa dig. Gud finns överallt och kommer att skapa ett mirakel”, skrev hon till en väninna några veckor innan tsarfamiljen mötte sitt öde.

Miraklet inträffade aldrig. Den 17 juli gav den bolsjevikiske kommendanten Jakov Jurovskij sina män order att avrätta hela familjen, tjänstefolket och livläkaren. Enligt Jurovskij sköt han först tsaren, varpå hans män öppnade eld mot de övriga i det lilla rummet.

När skottlossningen tystnade visade det sig emellertid att döttrarna, Aleksej och kejsarinnan fortfarande var vid liv.

”Jag tror att de fallit omkull av skräck eller möjligen med flit, så de var vid liv. Vi fortsatte därför att skjuta. Aleksej satt stilla, helt skräckslagen. Jag dödade honom”, berättade Jurovskij många år senare.

Inte ens Anastasias lilla hund Jimmy kom från källaren med livet i behåll.

Av rädsla för att de elva kropparna skulle falla i de vitas händer, vanställdes de med syra och brändes delvis, innan de lades i en improviserad grav under en skogsstig.

Först 1998 fick tsarfamiljen och Alexandra den förlåtelse av det ryska folket som de aldrig fick i livet. Under högtidliga former lades tsarfamiljens kvarlevor då till sin sista vila i katedralen i Sankt Petersburg.

Från talarstolen sa den dåvarande ryske presidenten Boris Jeltsin: ”Vi har länge varit tysta om detta monstruösa brott. Det är på tiden att vi säger sanningen – att massakern i Jekaterinburg är ett av de skamligaste ögonblicken i vår historia.”