Överdådig jakt – kungar lekte krig i skogen

Luften är frisk och vädret är perfekt denna oktoberdag år 1672, då Kristian V har sammanstrålat med hundratals av sina undersåtar och tiotals hundar i parkområdet Jægersborg Dyrehave norr om Köpenhamn. Kungen har arrangerat en parforcejakt, den variant han tycker mest om, på sitt personliga, elva kvadratkilometer stora jaktområde.

Skogen är full av vilt. Samtliga deltagare skulle lätt kunna nedlägga tillräckligt med byte för att mätta sina respektive familjer i veckor, men i dag är det bara en person som har rätt att döda och det är kungen själv. Jaktmästaren skickas iväg med blodhundarna och så snart de har fått vittring på dagens byte, den vördnadsbjudande kronhjorten, inleds vad som allmänt betraktades som ett storslaget teaterstycke.

Hornen ljuder och hundarna skickas iväg efter hjorten, flankerade av män till häst. Resten infinner sig på sina platser runtom i den av stigar omsorgsfullt indelade skogen och stänger systematiskt av kronhjortens flyktvägar. Kungen och hans sällskap av hovfolk och gäster befinner sig på en höjd, från vilken de kan se stora delar av parkområdet.

I stället för att delta i förföljelsen och hetsningen av hjorten slappnar herrskapet av medan tjänarna gör allt för att liva upp väntetiden.

”Inget alls sparas av vare sig vin, ädla drycker eller andra förnödenheter – alla fick sitt lystmäte”, står det att läsa det i den första danskspråkiga tidningen Den danske Mercurius, i vilken många av kungens jakter omnämns.

Först efter flera timmar hörs det som Kristian har väntat på: halalifanfaren, som betyder att kronhjorten har fallit omkull av utmattning. Nu är det dags för kungen att göra entré. I parforcejaktens klimax ska kungen ge den utmattade kronhjorten nådastöten. När han är framme drar han sin hirschfängare, en lång jaktkniv, och går fram till den utmattade hjorten, som flera av hundarna håller nere genom att bita sig fast i djurets lemmar. Med en snabb stöt sticker Kristian kniven i bytets buk och dödar det.

Genom att döda skogens mest imponerande djur har kungen visat sin makt över naturen. Kristian V är långt ifrån ensam om att finna njutning och stolthet i jakten. Från medeltiden fram till 1800-talet är den överklassens favoritsysselsättning. Skogarna har blivit kungarnas och adelns lekland och döden väntar den som vågar sig på att jaga på kungens mark.

Video: Hör en klassisk halalifanfar

Jakten blev de förnämas sport

I tusentals år var jakten en oumbärlig del av människans överlevnad. Alla med vapen i hand kunde i princip livnära sin familj genom att spåra och döda djur.

Mycket tyder dock på att lika länge som det har funnits en överklass så har det funnits människor som jagat av andra skäl än bara för att skaffa mat. En mesopotamisk stele från år 3400 före Kristus visar exempelvis en härskare som jagar ett lejon. Från senare källor vet historikerna att jakt på och tämjning av lejon var ett sätt att iscensätta furstlig makt och visa att naturen kunde kontrolleras.

Även i det gamla Grekland och antikens Rom ägnade sig härskarna åt jakt. Kejsar Hadrianus var exempelvis känd för att han tyckte om att jaga björn, och i takt med att romerska rikets gränser flyttades norrut blev även jakt på andra typer av vilt en del av kejsarnas nöjen.

Det var dock på medeltiden som eliten verkligen började få smak för jakt. Därmed förnekades den också vanligt folk i Europa. Böndernas och borgarnas rätt att jaga blev med tiden alltmer kringskuren. I Tyskland började skogarna redan på 1000-talet bli förbjuden mark för pöbeln. Endast om ett djur rörde sig utanför kungens och adelns skogar fick det jagas fritt.

Det faktum att jakten blivit ett adligt privilegium gjorde den till en av samhällets viktigaste aktiviteter. Den blev känd som ”kungarnas sport” och det var under de stora jakterna, inte minst under festligheterna före och efter dem, som viktiga avtal och allianser ingicks och fördelaktiga äktenskap arrangerades.

Jakten krävde rikedom och fysisk förmåga

Jakt var inte bara ett tidsfördriv, utan även en förtäckt tävling mellan de adliga. Det gällde nämligen att visa styrka, rådighet och inte minst välstånd. Hertigarna i Norditalien tävlade om att beställa de mest storslagna freskerna i sina palats, där alla besökare kunde beskåda ägarnas triumfer på jaktmarkerna.

Jaktens framtoning var minst lika viktig som själva resultatet. Jaktherren som inhyste sällskapet kunde spendera en smärre förmögenhet för att imponera på sina gäster.

Många adliga som stod högt i rang hade en stor stab av professionella jägare, av vilka vissa var specialister på att hitta vilt med hundar, medan andra var skickliga ryttare och skyttar. Den tysk-romerske kejsaren Maximilian I hade hundratals anställda jägare och ett lika stort antal hundskötare, som uppfostrade och tränade kejsarens över 1 500 jakthundar.

Vinthunden var uppskattad som den ultimata jakthunden, som med sin snabbhet och sin goda syn alltid hittade viltet. Enligt den normandiske medeltidsdiktaren Gace de la Bigne hade den idealiska vinthunden ”vargens muskler, lejonets bakkropp, svanens hals, sparvhökens ögon och ormens öron”.

Jakthundarna blev även statussymboler. I England stiftade Rikard II år 1390 till och med en lag om att jakt med hundar var förbjuden för den med alltför låg inkomst.

Överklassen värderade jakthundarna så högt att vältränade vinthundar ofta överlämnades som gåvor till furstar och kungligheter. Hundarna var centrala när bytet jagades. Den jaktälskande Johan I av Portugal, som var kung mellan åren 1385 och 1433, tyckte att deras skall var som ljuv musik.

”Det är vackert att höra när jägarna hittar spåret och sedan hundarnas skall när de finner bytet”, skrev den portugisiske regenten.

Själva nedläggningen av bytet varierade i medeltidens Europa. I början lockades djuren framför allt in i stora nät, men den tekniken kom med tiden att betraktas som osportslig och slutade användas.

I stället sprang jägarna och hundarna efter bytet för att trötta ut det och tvinga det åt ett visst håll, där jaktherren stod beredd att nedlägga djuret. Det skedde ofta med båge, spjut eller svärd. Detta ansågs vara det förnämaste sättet att döda ett djur.

”Jakt är den ädlaste disciplinen”, som Edvard, hertig av York skrev i inledningen till The master of game från år 1413, den första engelskspråkiga boken om jakt.

Under kungens jakter förväntades det att kungen själv nedlade det ståtligaste djuret. Det var ett sätt för honom att visa adeln att han var kraftfull och vid god vigör och följaktligen rätt man att leda landet i krig.

”Jakt är det som ligger närmast krig. Man måste ha en bra häst och bra vapen, vara stark, kunna utstå både kyla och värme samt dölja sin rädsla”, skrev kung Alfons XI av Kastilien på 1300-talet.

Genom att jaga kunde jägarna också träna sina färdigheter som krigare, vilket fransmannen Gaston III de Foix betonade i sitt verk Livre de chasse från 1380-talet, medeltidens första stora bok om jakt.

Jakten var alltså som skräddarsydd för kungligheter och adelsmän, som ofta drog i fält. Gaston III de Foix, som själv var en ypperlig jägare, nämnde ännu en fördel, som överklassen säkert tyckte om att höra:

”Skickliga jägare lever länge och lyckligt och när de dör kommer de till paradiset.”

Kronhjorten var den stora trofén

Jakten reglerades i allmänhet av monarkerna, vilket innebar att få djur fick lov att jagas fritt av bönder och borgare. Ett undantag var emellertid vargen, som betraktades som en plågoande som angrep både böndernas husdjur och det finare högviltet.

Omkring år 1300 utfärdade den engelske kungen Edvard I ett dekret om att vargen skulle utrotas i stora delar av landet, och år 1427 beslutade hans ättling Jakob I att det skulle vara tre stora vargjakter om året, under vilka så många som möjligt skulle dödas. Cirka 70 år senare var vargen utdöd i England.

Överst på listan över djur som enbart överklassen hade rätt att jaga låg kronhjorten, som betraktades som ”kungligt vilt” och därför bara fick nedläggas av regenten. Kronhjorten betraktades som skogens kung, inte minst på grund av sina stora horn, där de översta förgreningarna bildar en krona. Hornen gjorde också hjorten farlig, så det var en särskild ära att nedlägga den.

”De är djärva och springer mot en man likt ett vildsvin. De är dessutom oerhört farliga djur och orsakar den som skadas svår smärta”, skrev Edvard, hertig av York.

Sin harmlösa framtoning till trots var även haren ett populärt byte, i synnerhet i England. Kung Edvard II:s jaktmästare William Twiti skrev att haren ”är det mest enastående djuret i detta land”.

Haren kunde nämligen jagas året om. Kanske ännu viktigare var det faktum att den lämpade sig perfekt till falkjakt, som räknades som den elegantaste jaktformen. Att ha en skicklig falkenerare som kunde sköta och träna fåglarna var den ultimata statussymbolen. Det var även han som kontrollerade falken under jakten – men naturligtvis var det adelsmannen som fick äran för nedläggningen.

Det är ingen överdrift att säga att vältränade falkar var värda sin vikt i guld. År 1396 tackade den osmanske sultanen Beyazit I nej till ett erbjudande om 200 000 gulddukater för att släppa Johan II av Burgund, som tagits till fånga under ett korståg. I stället krävde – och fick – sultanen tolv vita jaktfalkar i lösen för hertigen.

Djuren hamnade på bordet

Överklassens stora, högtidliga jakter slutade inte med bytets död. Därefter följde en överdådig middag. Att kunna bjuda sina gäster på viltkött var ett tecken på status, välstånd och makt. Eftersom vanliga människor inte hade rätt att jaga i kungens och adelns skogar åt de sällan viltkött. Att frossa i sådan lyx var därför ett tydligt sätt att markera sin status.

Viltköttet var så eftertraktat att de finaste bytesdjuren, hjortar och vildsvin, efter jakten transporterades till jaktherrens slott till ljudet av fanfarer. I många fall blev nedlagda hjortar högt värderade gåvor. På 1520-talet skickade Henrik VIII en hjort till sin stora kärlek Anna Boleyn i hopp om att hans utkorade skulle ”tänka på jägaren” när hon åt den.

Liksom under själva jakten gjorde eliten en dygd av att överträffa varandras jaktmiddagar. År 1486 serverade den italienske adelsmannen Hannibal II sina gäster påfågel genom att först tillaga djuren och därefter sätta på deras vackra fjäderdräkt igen. Varje gäst på middagen serverades dessutom en påfågel som bar deras vapensköld runt halsen.

År 1496 ville kardinalen Ascanio Sforza också imponera på sitt sällskap genom att servera en kronhjort, ett rådjur och två harar på ett jättelikt fat som föreställde en skog. Kronhjortens huvud och horn var beströdda med guld.

Skogarna blev djurparker

På 1500-talet fick de europeiska regenterna i allmänhet ökad makt, vilket utnyttjades till ännu mer uppseendeväckande jaktmöjligheter. Stora, sammanhängande jaktområden, så kallade viltbanor, köptes upp. De försåg inte bara hovet med kött, utan fungerade snart som kungafamiljens personliga lekplatser.

Områdena var så stora att de i många fall även omfattade böndernas åkrar, men allt vilt var naturligtvis kungens och fick inte röras av hans undersåtar utan tillstånd. De fick därför finna sig i att djuren gick och betade och i vissa fall förstörde deras grödor.

Den jaktälskande danske kungen Fredrik II tog det hela ett steg längre när han lät upprätta sina viltbanor under andra hälften av 1500-talet. För att se till att böndernas hundar inte störde hans vilt fick alla hundar i området det ena frambenet avhugget vid knäet. Det garanterade att hundarna inte kunde jaga någonting.

De många lagarna som gällde i kungens skogar och jaktområden upprätthölls av en skogsfogde, vars uppgift bland annat var att hindra tjuvjägare från att inkräkta på kungens mark. Skogsfogden var en av de mest avskydda människorna i landet, och i många fall även korrumperad. Eftersom han var den ende som visste hur stora djurbestånden i skogen var kunde han själv tjuvjaga och tjäna en hel del pengar på att sälja köttet och skinnet.

Det var emellertid en farlig bisyssla, för tjuvjakt bestraffades mycket hårt. År 1588 togs en tjuvjägare på bar gärning i Fredrik II:s skog. Han blev först torterad och sedan avrättad genom hängning. För att avskräcka andra tjuvjägare placerades brottslingens två bössor vid galgens stolpar, medan ett hjorthorn sattes upp ovanför den dödes huvud.

Under andra hälften av 1600-talet blev många av Europas regenter enväldiga och fick därmed närmast oinskränkt makt. Djuren kunde dock till kungarnas stora förtret fortfarande lämna de kungliga skogsområdena. I Frankrike reagerade den jaktälskande Ludvig XIV på det med att inhägna skogarna utanför Paris, så att de blev till jättelika djurparker, från vilka det värdefulla viltet inte kunde ta sig ut.

Medan Kristian V fortfarande var i tonåren besökte han Ludvig XIV. Den danske kronprinsen blev djupt imponerad när han deltog i Solkungens jakt i området Saint-Germain-en-Laye väster om Paris. Den franske kungen hade låtit anlägga långa, raka stigar genom skogen, så att både ryttare och kareter snabbt kunde ta sig fram i jaktområdet.

Ludvig rekommenderade Kristian att anlägga en lika storslagen djurpark i Danmark. År 1671, året efter Kristians kröning, inhägnades skogarna vid Jægersborg norr om Köpenhamn. De boende i området tvångsförflyttades för att kungen skulle få sitt jaktparadis, som var perfekt för det nya stora jaktmodet parforcejakt.

Parforcejakt kostade kungen livet

På 1600-talet hade parforcejakten vunnit kungarnas och adelns hjärta. Jaktformen kom ursprungligen från Frankrike, men den spreds snart till hela Europa.

Det franska ordet parforce betyder ”med våld”, och jakten var i princip en enda stor iscensättning för att demonstrera och symbolisera kungens makt. På 1600-talet hade jakterna blivit enorma tillställningar. Hundratals undersåtar deltog i dem. Det var i princip allas uppgift att tjäna kungen – eller någon annan jaktherre – genom att spåra och trötta ut skogens mest majestätiska kronhjort under en flera timmar lång jakt med hundar, medan kungafamiljen och dess gäster betjänades.

Det vanliga var att herrskapet följde utmattningsjakten från ett krön medan jägarna tvingade runt bytet i området tills alla dess krafter var förbrukade.

Kristian V skapade ett stjärnformigt vägsystem i sin djurpark, så att det var enkelt att veta exakt var bytet befann sig. Parkens geometriska perfektion symboliserade dessutom att kungen hade tämjt den vilda naturen. Det faktum att regenten till och med var herre över liv och död befästes när han som avslutning på jaktskådespelet stack sin jaktkniv eller sitt svärd i den utmattade hjorten.

Anledningen till att kungen inte använde exempelvis ett gevär var att han ville visa prov på sin fysiska förmåga och sitt mod. Att döda en kronhjort som fortfarande levde och kunde försvara sig med sina horn var dock inte ofarligt. Därför var inte heller alla som stod Kristian V nära helt förtjusta i kungens stora passion för jakt.

”Ministrarna och framför allt drottningen är rädda att han ska råka ut för en olycka”, berättade ett utländskt sändebud.

Under årets sista parforcejakt 1698 skulle deras farhågor komma att besannas. I vanlig ordning stack kungen in sin hirschfängare i kronhjortens buk, men med en sista krampryckning for det 200 kilo tunga djuret upp, sparkade bakut och träffade kungen.

Den sårade regenten fördes till Köpenhamn, där hans livläkare behandlade honom med en åderlåtning. Efter det slog läkaren ett omslag av örter och vin runt benet, som var mest illa tilltygat. Kristian V, som redan hade svag hälsa, dog året därpå av sina skador. Han var trots allt inte kung över naturen.

Tiden höll nu också på att rinna ut för de överdådiga jaktskådespelen. Fram till mitten av 1700-talet förblev parforcejakten en av överklassens högst värderade fritidsaktiviteter, men i och med upplysningen blev kungarna och adeln alltmer litterärt intresserade. Kungen ledde inte heller längre sin armé från fronten, så att träna och visa upp sina färdigheter som krigare var inte lika viktigt som förr. Jaktens pompa och ståt försvann.

EPILOG

Parforcejakt är i dag olagligt i de flesta länder, eftersom den räknas som djurplågeri. Den sista parforcejakten i Danmark genomfördes år 1887. I Europas största jaktland Frankrike håller man emellertid fast vid traditionen att trötta ut bytet med hundar i timmar innan det dödas, trots protester från djurskyddsföreningar.

All jakt är i dag strikt reglerad av hänsyn till naturvård och djurvälfärd, men den är långt ifrån förbehållen endast adeln. Totalt finns det närmare sju miljoner jägare i Europa. I Sverige har omkring 300 000 personer jaktkort, medan inte färre än 1,3 miljoner fransmän jagar och årligen nedlägger bland annat 700 000 vildsvin och 500 000 hjortar.