Otto III – Yttersta tidens siste kejsare
Otto III kände sig utvald av Gud och ville återupprätta Roms forna glans. Därifrån skulle han skapa ett kristet rike och bekämpa ondskans makter när det snart gått tusen år efter Kristi födelse och många trodde att världens undergång var nära.
Otto III invaderar Rom.
År 1000 e Kr närmade sig obönhörligt – liksom världens undergång och domedagen om man fick tro Bibeln. Där berättades det att i den yttersta tiden skulle en ondskefull gestalt, Antikrist, härja på jorden.
Man tyckte sig se alltfler tecken på att den tiden var nära. I södra Italien hade den tyskromerske kejsaren Otto II:s trupper krossats av en muslimsk här. I de östra delarna av riket hade hedniska slaviska stammar gjort uppror och i norr gjorde vikingar strandhugg för att plundra kristna kloster och byar.
Men inom kyrkan fanns också tron på att en av Gud utvald kejsare skulle träda fram för att bekämpa Antikrist och mörkrets härskaror. När bara några år återstod till det ödesmättade årtalet kände sig en ung pojke i Tyskland utvald till uppgiften.
Otto III kejsare av Guds nåde
Otto III valdes till kejsare i det tyskromerska riket när han var bara tre år gammal. Hans far, Otto II, hoppades därmed undvika konflikter om tronföljden i det imperium som omfattade större delen av dagens Tyskland och norra Italien.
Men kort efter faderns död år 983 fördes den unge kejsaren bort av den makthungrige hertig Henrik av Bayern som hävdade att han hade större rätt till tronen än sin unge kusin. Senare försökte han framställa sig som Otto III:s medregent men fick inte tillräckligt stöd.
Fram tills han blev myndig, styrdes Otto III:s rike av hans grekiska mor Theophana. Våren 996 kröntes han till kejsare i Peterskyrkan i Rom. Otto var klädd i en kröningsmantel i rött och guld.
Tyget var broderat med skrämmande bilder ur Bibelns berättelser om de yttersta tiderna. Där syntes bland annat den röda drake och det odjur som nämns i Uppenbarelseboken, de mörkrets makter som Otto III kände sig utvald att bekämpa.
År 996 tog Otto III själv över makten efter sin mor Theophanas förmyndarregering.
I Italien mötte Otto III den franske prästen Gerbert av Aurillac, som senare skulle bli vald till påve under namnet Sylvester II. De båda fann varandra omedelbart- och delade visionen om ett kristet världsomspännande rike styrt från Rom. Gerbert blev Ottos personliga läromästare och rådgivare.
Otto III tog över Rom
Ottos farfar hade införlivat Rom i det tyskromerska riket. Men staden hade visat sig vara svår att styra. Den verkliga makten låg vid den här tiden hos adelsmannen Crescentius. Han avsatte den lagligt valde påven och ersatte honom med sin egen favorit, Johannes XVI.
Vintern 997 red Otto III till Rom i spetsen för en armé. Både Crescentius och hans utvalda påve togs tillfånga. Johannes XVI fick ögonen utstuckna, öronen avskurna och tungan utsliten. Sedan placerades han bak och fram på en åsna och fördes i en hånfull parad genom Roms gator. Crescentius halshöggs och hängdes upp och ner på höjden Monte Mario.
Gerbert utbrast triumferande: ”Noster, noster est Romanum Imperium!” (Vårt, vårt är romarnas rike!) Men Otto III plågades av svår ånger. Barbent och iförd en klädnad av grovt tyg gjorde han en 30 mil lång pilgrimsvandring till Monte Gargano på Italiens östkust. Här knäböjde han i en kyrka helgad till ärkeängeln Mikael och bad om förlåtelse.
Colosseum var bostäder
Renad från sin synd började Otto nu skapa ett nytt romarrike. Från sitt palats på Palatinen, en av Roms sju kullar, kunde kejsaren skåda ut över ruinerna av det antika riket och drömma om en ljus framtid.
Men i verkligheten betade kor och getter på Forum Romanum och Colosseum hade plundrats på all sin marmor. I den förfallna arenan hade människor inrett bostäder där kläder hängde på tork på läktarna.
Kejsaren ville inte se förfallet. Tillsammans med Gerbert planerade han hur det nya imperiet skulle resa sig ur ruinerna. Ett rike utan gränser där kyrka och stat levde i harmoni och Rom var den eviga huvudstaden.
Nya ceremonier infördes, baserade på antika förebilder. Tio kejsarkronor tillverkades för olika högtidliga ändamål. De pryddes med lagrar, murgröna, olivblad och påfågelfjädrar, och tillverkades av dyrbara material. En guldkrona bar inskriptionen ”Rom, världens överhuvud, härskar och styr allt”.
Karl den store förebild
Kejsarens personliga sigill hade valspråket ”Det återfödda romarriket” och avbildade ett upprustat Rom och Ottos företrädare och förebild, Karl den store.
I takt med att millennieskiftet närmade sig tolkades alltfler händelser som förebud om den stundande undergången. Otto kände att han snarast måste resa till Karl den stores grav i Aachen.
Därifrån hade Karl styrt ett stort frankiskt rike i slutet av 700-talet. På juldagen år 800 kröntes till Karl till romersk kejsare av påven. Nu hoppades Otto kunna hämta nya krafter i dessa svåra tider genom ett besök i den store kristne kejsarens grav.
Till Karl den stores grav
Problemet var att ingen var riktigt säker på var graven fanns. Otto fastade
i tre dagar och fick sedan en uppenbarelse som ledde honom till rätt grav. Greven Otto av Lomello, som ingick i sällskapet, påstod efteråt att Karl den store, iklädd guldkrona, satt på en stol i graven, som om han fortfarande levde.
Enligt hans berättelse tog kejsar Otto med sig en tand från sin legendariske föregångare, som en helig relik.
För att hämta styrka besökte Otto III sin företrädare Karl den stores grav i Aachen.
Tusenårsskiftet
Sommaren år 1000 återvände Otto till Rom. Tusenårsskiftet hade passerat utan att världen gått under. Nu hälsade romarna kejsaren välkommen med ropen: ”Låt oss glädjas i Rom. Genom kejsarens makt renar påven århundradenas synd!”
Men jubelropen tystnade snart. När kejsaren slog ner ett uppror i staden Tivoli blev romarna missnöjda med Ottos oväntat milda behandling av upprorsmännen. Tivoli sågs som en rival till Rom och många ansåg att dess invånare gjort sig förtjänta av hårda straff.
Stadsborna i Rom grep till vapen och belägrade kejsarens palats. Enligt legenderna grep Otto den heliga lansen med en spik från Kristi kors och steg ut på Palatinen. Med tårar i ögonen talade han till folket:
”Är ni inte längre mina romare? För er skull har jag övergivit mitt hemland. Min kärlek till er har fått mig att förakta saxarna, germanerna och mitt eget blod. Jag har kämpat för att sprida Roms namn till världens alla hörn.”
Otto vädjade förgäves. Han tvingades lämna Rom och ta sin tillflykt till den gamla kejsarstaden Ravenna där han sökte sig till ett kloster för att fasta, be och göra bot. Trots sin ungdom var han nu härjad av flera års oavbruten aktivitet och sträng asketisk livsföring.
Otto III dog i malaria
I slutet av år 1001 samlade Otto en ny här och marscherade mot Rom. Före avmarschen mötte han, enligt legenden, den helige Romuald, som pekade på honom och sade: ”Om du marscherar mot Rom återser du aldrig Ravenna." Romuald fick rätt. På vägen mot Rom blev Otto III plötsligt sjuk.
Enligt rykten hade Crescentius änka förgiftat honom men troligen dog han av malaria. Den 23 januari år 1002 avled Otto III, 21 år gammal. Han begravdes i Aachen, vid Karl den stores sida. Gravinskriften löd: ”Må världen beklaga sig, Rom gråta och Kyrkan sörja.”