Oscar I ville med i Krimkriget
Riksdagen höll emot, men den svenske kungen Oscar I var ivrig att få med Sverige i Krimkriget – som delvis utspelades i Sveriges absoluta närhet, i Östersjön.
Oscar I var kung i Sverige 1844–1859.
Svar Krimkriget 1853–56 är ett i Sverige ofta bortglömt krig. Det utkämpades relativt långt bort från Sverige och av svårbegripliga skäl.
Samtidigt var Krimkriget det största och längsta europeiska kriget i perioden mellan Napoleonkrigen och första världskriget, med fyra stormakter inblandade. På ena sidan stod Ryssland, på den andra en koalition bestående av Storbritannien, Frankrike, Osmanska riket och Sardinien.
Konflikten handlade om mycket mer än Krimhalvön; bland annat de heliga platserna i Palestina, Tysklands och Italiens enande, neutrala makters rättigheter och mycket mer.
Utkämpades i Östersjön
Men vad har detta att göra med Sverige, om kriget utkämpades på Krim vid Svarta havet? Krigets näst största skådeplats var faktiskt Östersjön. Både 1854 och 1855 skickades fransk-brittiska flottor till Östersjön för att angripa Ryssland. Fästningen Bomarsund på Åland förstördes och Sveaborg besköts.
Ur västmakternas synvinkel vore ett svensk-norskt deltagande i kriget en fördel, dels som bas för angreppen mot Ryssland, dels för att den svenska flottan, med omkring tvåhundra grundgående kanonslupar vore värdefull att ha med.
Oscar I för ett krigsdeltagande
I Sverige var meningarna delade. De flesta politiker och militärer var emot ett svenskt krigsdeltagande. Men Oscar I var av annan uppfattning – och det var fortfarande kungen som bestämde. Sverige hade sedan 1812 knutit sin politik så nära Ryssland att landet av många europeiska politiker betraktades närmast som en rysk satellitstat.
MER SVENSK HISTORIA – I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV
Ett försök att tillsammans med Danmark hävda sin neutralitet under en tidigare Mellanösternkris (1834) blockerades av Ryssland. Med Krimkriget uppstod ett tillfälle att bryta sig loss från den östliga grannens dominans. Så fort striderna bröt ut utfärdade Sverige-Norge och Danmark en gemensam neutralitetsförklaring.
Men Oscar I ville mer. Under hela kriget förde han aktiva förhandlingar med västmakterna om ett svenskt deltagande i kriget.
Den åländska fästningen Bomarsund förstördes av engelska och franska trupper i juli 1854. Målning av Edward Hodges Cree.
Omfattande krav från Oscar I
Varför blev det inte av? Av två skäl. För det första handlade det om villkoren för ett svenskt deltagande. Oscar I ville att kriget skulle förklaras vara ett krig för att rulla tillbaka Rysslands makt i Europa; att en brittisk-fransk styrka på 70. 000 man skulle komma till Norden och där ansluta till en lika stark svensk-norsk armé. Kungen skulle vara överbefälhavare i norr så vida inte kejsar Napoleon III själv anslöt, då befälet kunde delas.
I villkoren ingick även att Finlands återförening med Sverige skulle garanteras, att ingen separatfred skulle slutas, och att Sverige-Norge skulle få generösa subsidier (ekonomiska bidrag) både före, under och efter kriget.
Västmakterna tyckte visserligen att det nog vore bra om Sverige gick med i kriget, men var inte beredda att acceptera de långtgående villkoren. Sardinien som hade gått med i kriget hade gjort det utan några förhandsvillkor. Trots att Oscar till slut tummade något på sina villkor gick det inte att överbrygga gapet mellan vad han krävde och vad Storbritannien och Frankrike var beredda att erbjuda.
Krigströtthet i Frankrike och Storbritannien
Men det viktigaste skälet till att Sverige inte gick med i Krimkriget var krigströtthet hos västmakterna. Efter att hösten 1855 i praktiken ha segrat på Krim, måste man bestämma sig för nästa steg. Fred? Eller en utvidgning av kriget till Europa?
Fransmännen ville ha fred. Men för att få fred måste man hota med krig. Västmakterna slöt ett avtal med Sverige-Norge där man garanterade unionens territorium mot ryska krav. Samtidigt ställde Österrike ett ultimatum till Ryssland om att acceptera västmakternas villkor för fred eller få krig med Österrike också.
Inför detta dubbla hot gav ett utmattat Ryssland upp. Oscar I kämpade in i det längsta för krig, eller för att i alla fall få en del av sina krigsmål uppfyllda – eller åtminstone få delta i fredsförhandlingarna. Men till ingen nytta.
Åland demilitariserades
Den svenske kungen fick nöja sig med att Åland demilitariserades och att neutrala makters rättigheter nu accepterades i internationell lag. Och tur var nog det. För om Sverige gått med i kriget och kanske till och med lyckats återta Finland, så hade man förr eller senare fått möta ett hämndlystet Ryssland igen – alldeles på egen hand. Det hade nog inte gått så bra...
Publicerad i Populär Historia 11/2016