Svenska Akademiens alla kriser

Reuterholm angrep ledamöterna

Ledamöternas farhågor besannades. Den nya regeringen vände sig emot viktiga delar av Gustav III:s politik och Akademien hamnade i skottgluggen. Genom den makthungrige Reuterholms försorg blev akademiledamoten Gustaf Mauritz Armfelt, Gustav III:s store favorit vid hovet, dömd som landsförrädare. Han hade avslöjats som inblandad i vad som tolkades som en konspiration mot det nya styret.

Reuterholm låg också bakom ett angrepp på Akademiens ständige sekreterare, Nils von Rosenstein. Denne var den ännu omyndige kungens informator och därmed en inflytelserik person vid hovet, en direkt konkurrent till Reuterholm själv. Säkert hade Reuterholm bara väntat på en ursäkt för att slå till.

Tillfället kom den 4 mars 1795, då hovmannen Axel Gabriel Silfverstolpe höll sitt inträdestal. Silfverstolpe talade om frihetstiden, perioden innan Gustav III:s statskupp, i hyllande ordalag, vilket tolkades som ett angrepp på den mördade kungens minne. Den omyndige Gustav Adolf blev illa berörd, och maktspelaren Reuterholm skred genast till verket.

Svenska akademiens arbete stoppades

Silfverstolpe greps, och Reuterholm planerade att åtala honom för själva talet, och även göra den ständige sekreteraren Rosenstein ansvarig för att det överhuvudtaget kunde hållas. Tanken var att Akademien skulle upplösas, och Rosenstein ruineras.

Det visade sig dock att Reuterholm överskattat den unge kungens upprördhet. Något åtal väcktes aldrig mot Silfverstolpe, men Akademien tvingades för en tid upphöra med all verksamhet. Ett drygt år senare, den 1 november 1796, blev kungen myndig, under namnet Gustav IV Adolf. Snart stod det klart att Reuterholms makt var bruten. Han skickades i exil, och kungen lät Svenska Akademien börja arbeta igen. Dess första stora kris var därmed över.

Vittra författare, lärde och herrar

Vid grundandet hade Gustav III slagit fast att Akademiens arton ledamöter (kungen sägs först ha tänkt sig att antalet skulle vara tjugo, men sedan fastnat för den lägre summan, eftersom han tyckte om den ålderdomliga klangen i ordet ”aderton”) skulle bestå av tre kategorier.

Där skulle finnas dels ”vittra författare”, dels ”lärde”, och dels ”herrar”, det vill säga män av fin börd. Tanken var att dessa tre grupper skulle skapa en balans, så att Akademien kunde leva upp till de båda delarna av mottot, ”snille och smak”. Där skulle alltså finnas talang, men också aktsamhet och måttfullhet i uttrycket av den.

I den första upplagan av Akademien var fem av de arton ledamöterna ”herrar”. Resten var antingen ”lärde”, eller ”vittra författare”, som Johan Henric Kellgren och Carl Gustaf Leopold. Under första delen av 1800-talet minskade antalet ”herrar” i stadig takt. Istället tog flera av Sveriges mest kända poeter plats i Akademien – personer som Erik Gustaf Geijer, Esaias Tegnér och, så småningom, Per Daniel Amadeus Atterbom.

Akademien blev nationell smakdomare

Under dessa år ägnade sig Akademien framförallt åt att, i långsam takt, arbeta med den ordbok över det svenska språket som Gustav III hade beställt. Vid sidan av detta var dess stora uppgift att arrangera de olika litterära tävlingar som också varit dess åliggande från början. Akademiens stora och mindre pris skulle delas ut bland de som skickade in bidrag i olika genrer och över vissa bestämda ämnen.

Under det tidiga 1800-talet hade dessa pristävlingar hög status, och gav snart Akademien en roll som en slags nationell smakdomare. I det ännu auktoritära, odemokratiska Sverige var Akademien en reell maktfaktor, som kunde höja författare till skyarna men också sänka dem.

Eftersom Akademien också var ansvarig för utgivningen av Post- och Inrikestidningar, Sveriges officiella tidning, med stort inflytande på samhällsdebatten, kom Akademien att bli starkt förknippad med rikets styre. Men detta gjorde också att den snart hamnade i centrum för en allt starkare kritik.

När tiderna förändrades, och nya litterära strömningar blev på modet, framstod Akademien som konservativ. En symbol för detta blev så småningom sekreteraren Rosenstein, som var kvar på posten i hela 38 år, på slutet både blind och senil.

"De aderton" tappade i betydelse

Så småningom tonades dock konflikterna ner. En anledning till det kan ha varit att en fungerande bokmarknad började växa fram, vilket gjorde att författarna allt mer kunde strunta i Akademien och vad den tyckte. ”De adertons” fina priser och skrivartävlingar blev därmed allt mindre betydelsefulla.

Akademiens reella inflytande förändrades med andra ord under 1800-talet. Från att ha varit en institution med en viss faktisk makt och direkt påverkan i samhället, blev den så småningom allt mer perifer. Kommen till slutet av 1800-talet, när folkrörelserna på allvar växte fram, hade Akademien hamnat vid sidlinjen. Senare, när nobelpriset instiftades, återuppstod den ur sin aska, och kom att ta en mer central roll på nytt. Men mer om det längre fram.

Esaias Tegnérs hyllning till Gustav III

Slående är ändå att Akademiens status alltid varit hög hos stora delar av den bildade allmänheten. Tydligast visade det sig kanske när den lärda församlingen år 1836 fyllde femtio. Då genomfördes en ambitiös minnesmanifestation, som också blev en stor succé. Programmet visade upp mycket av det bästa som den svenska litteraturen hade att bjuda på vid denna tidpunkt.

Föreställningen avslutades med akademiledamoten Esaisas Tegnérs nyskrivna dikt, ”Sång den 5 april 1836”, som nostalgiskt skildrade Gustav III:s tid. Den gamle kungen (eller rättare sagt hans blick) skildrades där som ”till hälften örn, till hälften näktergal”. Men texten innehöll också andra rader som skulle bli flitigt citerade:

”Där låg ett skimmer över Gustafs dagar,

Fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,

Men det var sol däri, och hur du klagar,

Var stodo vi om de ej varit till?”

Strindberg mot Wirsén

Året var 1906. Akademien befann sig åter i kaos, och höll på att slitas sönder av interna strider. I centrum för konflikterna stod Carl David af Wirsén, som i tjugo år varit Akademiens ständige sekreterare. Under denna tid hade han hunnit skaffa sig fiender på alla håll, både utanför och inom ”de adertons” krets.

Wirsén – som var djupt konservativ i politiska, moraliska, religiösa och litterära frågor – hade med full kraft kämpat mot den nya tidens författare. Bland hans många fiender kan nämnas Verner von Heidenstam, August Strindberg, Ellen Key och Hjalmar Söderberg.

Under Wirséns ledning hade Akademien med andra ord isolerats alltmer från utvecklingen i samhället runt omkring, vilket gjorde den till en måltavla för häftiga angrepp. Särskilt kända är Strindbergs utfall mot Akademien i Det nya riket och Tal till den svenska nationen.

Kungligt ingripande i akademiens maktstrid

Konflikten år 1906 gällde vem som skulle få äran att bli ledamot i Akademien. Wirsén hade vid flera tillfällen lyckats hålla de personer som han själv av någon anledning ogillat utanför. Men nu beslöt församlingen, mot hans vilja, att välja in litteraturhistorikern Henrik Schück. Wirsén vägrade dock att erkänna sig besegrad.

I sista minuten vände han sig till kung Oscar II, som enligt Akademiens stadgar måste godkänna alla inval av ledamöter, och lyckades övertala kungen att inte acceptera Schück. Hela historien läckte till sist ut i pressen, och skandalen var ett faktum. Att Wirsén styrde Akademien efter eget tycke hade varit känt länge, men att det kunde gå så här långt chockade många.

Tvekade om att dela ut nobelpriset

Akademiens rykte var i grunden skadat, och det syntes heller inget slut på striderna. Mot den här bakgrunden är det kanske inte är så förvånande att Carl David af Wirsén ofta skildras som något av ”den onde” i Akademiens historia.

Samtidigt var det samma Wirsén som drev igenom sin egen linje i en annan, mycket omdiskuterad fråga, som skulle komma att få stor och positiv betydelse för Akademiens framtid. Det handlar om uppdraget att dela ut ett pris i litteratur, vilket Alfred Nobel i sitt testamente bett Akademien att åta sig.

Litterära priser var ju inget nytt för Akademien, men detta, som skulle ha global räckvidd, var något helt annat än vad man tidigare ägnat sig åt. Svenska Akademien skulle med andra ord, för att citera den skeptiske ledamoten Hans Forssell, förvandlas till en ”kosmopolitisk litteraturtribunal”.

Förslaget nådde Akademien på våren 1897, och en intensiv debatt följde. Flera ledamöter var emot förslaget. Även kung Oscar II ska ha varit tveksam. Frågan var, sa ledamoten Carl Gustaf Malmström, om Akademien verkligen ”vill utsätta sig för allt det obehag, alla de påtryckningar, ränker, missnöjen och förtal, som utan tvivel komma att åtfölja ett sådant uppdrag”.

Första nobelpriset 1901

Wirsén höll inte med. Om inte Akademien tar sig an detta ansvar, menade han, ”kommer hon att drabbas av stort klander”, inte minst av senare generationers ledamöter. Dessa lär, sa Wirsén, ”finna det egendomligt, att Akademien av bekvämlighetsskäl undandragit sig en inom världslitteraturen inflytelserik ställning”. I omröstningen som följde fick Wirséns jasida tolv röster.

År 1901 inleddes därmed Akademiens karriär som domare i ett slags inofficiellt VM i litteratur. Men Wirsén själv fortsatte att vara omstridd. Under de första åren märktes också hans konservativa inflytande tydligt i valet av nobelpristagare.

Istället för den allmänt tippade Leo Tolstoj tilldelades den präktige fransmannen Sully Prudhomme det första priset. Detta eftersom Wirsén inte stod ut med Tolstojs radikala värderingar.

Valet kritiserades hårt, precis som många av de första årens pristagare. Det är möjligt att denna storm av kritik bidrog till att undergräva Wirséns inflytande. Klart är i alla fall att hans konspirerande för att stoppa invalet av Schück, år 1906, var en av de sista strider som han faktiskt segrade i.

Heidenstam ersatte Wirsén

År 1909 fick han till sist se sig i grunden slagen. Då beslöt Akademien att, trots hans vilda protester, ge nobelpriset i litteratur till Selma Lagerlöf. Wirsén var förkrossad. I ett brev skrivet samma år skildrade ledamoten Esaias Tegnér (den yngre), med sorg i hjärtat ”den slagne” Wirsén: ”Över hela hans person låg något matt och kraftlöst, som väckte medlidande och manade till skonsamhet mot honom, även när man tyckte, att han kunde ha gott av att någon gång höra sanningen.”

När Carl David af Wirsén dog, bara tre år senare, ersattes han på sin stol av ingen mindre än den Verner von Heidenstam som han själv avskytt. Den nye ständige sekreteraren, Erik Axel Karlfeldt, inledde ett förändringsarbete som så sakta gav resultat. Fler ansedda författare togs in i Akademien, och nobelpriset fick allt högre status.

Selma Lagerlöf och Sven Hedin

När Akademien år 1936 firade sin 150-årsdag, var det därför en på flera sätt moderniserad skara som traskade iväg till Riddarholmskyrkan för att lägga en krans på Gustav III:s grav. Andelen ledamöter som framförallt var författare hade ökat kraftigt.

Några ”herrar” fanns inte längre kvar; den senaste högadlige i akademin, diplomaten Carl Bildt, var borta. Kvar fanns två ämbetsmän och politiker, medan akademiker av olika slag var den största kategorin vid sidan av författarna. Där fanns också flera folkkära namn. Förutom Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam, även upptäcktsresanden Sven Hedin och konstnären Albert Engström.

Nobelpriset räddade akademien

I efterhand verkar det uppenbart att det var just det från början så omdiskuterade nobelpriset som räddade Akademien från att gå under. Eller i alla fall såg till att den inte hamnade i ett slags antikvariskt bakvatten, som så många liknande akademier runt om i världen.

Nobelpriset har fortsatt att väcka stor uppmärksamhet, vilket har inneburit en ständig påminnelse om Akademiens existens. En påminnelse om att den faktiskt betyder något, och om att det spelar roll vilka som sitter där.

Avhopp efter Salman Rushdie-affären

I februari 1989 uttalade den iranske religiöse ledaren ayatolla Khomeini en dödsdom över för-fattaren Salman Rushdie, på grund av boken Satansverserna där Rushdie påstods häda både Allah och Muhammed. Händelsen väckte enorm uppmärksamhet världen över – bland annat bröt Storbritannien för en tid alla diplomatiska relationer med Iran.

I Sverige ställdes krav på att Svenska Akademien skulle delta i ett upprop till regeringen med stöd för den hotade Rushdie. Men så skedde inte. Akademien hänvisade till att den är opolitisk, vilket skapade en intensiv debatt.

Till sist förklarade tre av ledamöterna – Kerstin Ekman, Lars Gyllensten och Werner Aspenström – att de lämnade sina stolar i protest. Konflikten kastade en lång skugga över Akademiens arbete.

Konflikt om Den Gyldene Freden-huset

I efterhand skulle dess nuvarande sekreterare, Peter Englund, konstatera att Akademien mycket väl ”kunde ha gått under” i svallvågorna efter Rushdieskandalen. Exakt vad konflikten berodde på är omdiskuterat. Det har hävdats att det i botten fanns en oenighet om många andra frågor, bland annat om Akademiens fastighetsbestånd.

Den tidigare ständige sekreteraren Lars Gyllensten ska ha velat sälja det hus i Gamla stan där restaurangen Den Gyldene Freden ligger, för att få pengar till att dela ut stipendier åt unga författare.

Mot detta påstående har dock Kerstin Ekman protesterat. Hon lämnade verkligen inte Akademien på grund av fastighetsfrågor, har hon förklarat; skälet var enbart att de andra ledamöterna i Akademien inte vågade ta steget att fullt ut stödja Salman Rushdie, och därigenom yttrandefriheten.

Svenska Akademiens blomstringstid

Den så kallade Rushdieaffären var ett lågvattenmärke i Akademiens moderna historia. Under de första decennierna efter andra världskriget hade den tvärtom blomstrat. Då satt Sveriges litterära elit i Akademien – Pär Lagerkvist, Elin Wägner, Harry Martinson, Eyvind Johnson, Gunnar Ekelöf och många andra stora namn.

Under denna tid delades också nobelpriset ut till 1900-talslitteraturens portalfigurer: Hesse, Faulkner, Gide, Hemingway, Camus, Steinbeck och Sartre. Nobelprisets, och Akademiens, anseende bara växte.

Sedan hände något. 1960-talets radikalisering av samhälle och kulturliv spelade säkert in. En spricka började växa mellan Akademien och omvärlden, på samma sätt som vid flera tidpunkter tidigare i dess långa historia.

Akademiens beslut att år 1974 dela ut nobelpriset till sina egna ledamöter, Martinson och Johnson, sågs av många som det slutliga beviset på att den hade tappat kontakten med nutiden.

"Den portade generationen"

Under dessa år hade Akademien låtit bli att välja in en hel generation framträdande författare. Det handlar om de som Expressenjournalisten Björn Nilsson kallade ”den portade generationen” – Sven Delblanc, Göran Sonnevi, P O Enquist, Tomas Tranströmer, Sara Lidman och många andra.

Denna världsfrånvändhet skulle, i alla fall enligt vissa tolkningar, ha kulminerat i Rushdie-affären, och varit nära att störta själva Akademien i fördärvet. Men så skedde inte. Akademien stod emot, återhämtade sig och omgrupperade.

På flera sätt har den moderniserats på senare år, inte minst i takt med att ett antal ansedda och populära författare har tagit plats – som Kristina Lugn, Per Wästberg och historikern Peter Englund.

Akademiens "mjuka makt"

Visst orsakar Akademien fortfarande sina debatter, men numera handlar det främst om vem som förtjänar nobelpriset. På det stora hela tycks Svenska Akademien i dag (år 2012) stå stadigt. Dess roll diskuteras överhuvudtaget inte särskilt mycket, även om författare som Göran Greider kan angripa den för att under sin historia ha ”konsekvent försvarat överhetens och överklassens intressen”.

Paradoxalt nog råder denna tystnad under en period då Akademiens inflytande över det svenska kulturlivet är större än på länge. Varje år delar den nämligen ut enorma summor pengar i form av priser och stipendier, både till humanistisk forskning och till enskilda författare.

I en tid då den så kallade smala litteraturen får kämpa desperat för sin överlevnad har Akademiens ekonomiska resurser blivit allt viktigare. Denna Akademiens ”mjuka makt”, som Peter Englund kallar den, lär bli allt mer betydelsefull under de kommande åren.

Publicerad i Populär Historia 10/2012