När blev kungens son prins?
Varför kallar vi kungens son för ”prins”?
Under senmedeltiden blev titeln ”prins” benämningen på sonen till en kung.
Ordet ”prins” är över 2000 år gammalt men har inte alltid varit en beteckning för kungens son. Titeln kommer ursprungligen från den latinska termen princeps senatus, som betecknade ledaren för den romerska senaten under århundradena före Kristus.
År 28 före Kristus förärade senaten titeln princeps till Augustus efter att han vunnit inbördeskriget och i realiteten blivit Roms envåldshärskare. Titeln användes sedan av alla kejare i Rom fram till dess att kejsar Diocletianus avskaffade titeln på 300-talet efter Kristus.
Från Augustus och framåt bar de romerska kejsarna titeln ”princeps” – föregångaren till det senare ”prins”.
Efter Roms fall år 476 efter Kristus återuppstod princepstiteln i en förkortad form: ”prins”. Den användes i Europas kungadömen där alla ville ses som romarrikets arvtagare. Titeln togs vanligtvis av någon som härskade över ett mindre område inom de enskilda kungarikena.
På 1300-talet började engelsmännen för första gången använda ”prins” om kungens son. Det inträffade 1301 när kung Edvard I:s son blev ”prins av Wales”. Från England spred sig titeln till de skandinaviska länderna under 1600-talet, där den än i dag betecknar kungens son.