Ett brak och ett högt klirrande berättar för kung Knut att fienden inte längre kan hållas stången.
Stora stenar flyger genom fönsterrutorna in i mittskeppet i Sankt Albans kyrka i Odense. Där har kungen och hans mest lojala män tagit skydd för upprorsmännen den 10 juli 1086.
De tunga stenarna faller planlöst, men många träffar, och flera män ligger skadade eller döende på golvet. Plötsligt skär en röst genom larmet. En av upprorsmännen står vid kyrkporten. Han säger att han är obeväpnad, och ber att få tala med kungen.
Knut känner omedelbart igen rösten: den tillhör Eyvind Bifra, en adelsman som kungen tidigare har gett stora privilegier.
”Låt honom gå vart han vill. Han kommer nog i ett ärende som gagnar oss”, säger kungen till sin bror Benedikt, som vaktar dörren.
Motvilligt kliver Benedikt åt sidan och låter Eyvind passera.
Med bestämda steg och sin mantel hårt svept om axlarna går adelsmannen mot altaret, där Knut knäböjer i bön. I nästa ögonblick är Knut död och en helgonlegend har fötts.
Inställt fälttåg vållade ilska
Knut tog över makten efter sin bror Harald Hens död år 1080. Inledningsvis var det inget heligt med Knut, som regerade med fast hand.
”Han lät döda alla som begick stöld, och det samma gällde mördare och rövare”, berättar Knýtlinga saga, en isländsk berättelse som nedtecknades på 1200-talet.
Kungen var dessutom självsvåldig, och körde till exempel gärna över landstingen – de lokala lagstiftande församlingar som dominerades av adelsmän och bönder – när deras politik gick emot hans. Knut hade stora utrikespolitiska planer. Han ville erövra England, precis som vikingarna gjort.
År 1085 gav kungen därför order om att den danska flottan skulle samlas i Limfjorden, men de omkring tusen skeppen kom aldrig iväg, för Knut hade fullt upp med strida mot den tysk-romerske kejsaren Henrik IV.
Efter månader av väntan skickades båtarnas besättningar hem med oförrättat ärende. Beslutet togs emot med ilska, för flottan bestod av inskrivna bönder och herremän, som försummat skördar och djur på grund av Knuts infall.
När kungen lät sina fogdar driva in höga böter från dem som olovligt rest hem för att sköta sina gårdar, övergick missnöjet i oroligheter.
Under ett besök i Børglum i norra Jylland strax därefter blev kungen bortjagad av ilskna bönder och adelsmän.
Knut fick fly hela vägen genom Jylland med de upproriska i hälarna.
“Han hade ett blottat svärd under kläderna Det stötte han i kungen.” Knýtlinga saga, 1200-talet.
Till slut kom han fram till Odense, där han med brodern Benedikt och sina sjutton närmaste män sökte tillflykt till Sankt Albans kyrka.
Knut och hans män höll stånd mot angriparna – trots bombardemanget av tunga stenar – så adelsmannen Eyvind Bifra föreslog en annan taktik. Han gick fram till kyrkporten och fick tillåtelse av Knut att komma in i kyrkan.
Mördarna försvann spårlöst
”Hell dig, herre”, sa Eyvind Bifra underdånigt.
Knut vände sig mot honom, men hann inte svara, för ”då lät Eyvind manteln glida tillbaka från sina axlar. Han hade ett blottat svärd under kläderna. Det stötte han i kungen och genomborrade honom”, berättar Knýtlinga saga.
Se kungamordet i bilder:
Målaren C.A. von Benzon skildrade 1843 mordet på Knut IV. Målningen bygger dels på sagorna, dels på populära myter om kungamordet.
Dödliga skador
Forskare vid Rättsmedicinska institutet i Odense undersökte 2008 skelettet i kung Knuts helgonskrin.
Undersökningen avslöjade skador som visar att ett svärd eller en lans har genomborrat kungen framifrån.
En spricka i kraniet gör det troligt att ett svärdshugg träffade kungen i huvudet.
Mördaren
Adelsmannen Eyvind Bifra från Jylland dödade enligt Knýtlinga saga kung Knut med ett svärd, som han fegt dolt under sin mantel.
Blodet flöt
De upproriska bönderna dödade även kungens närmaste män. Även många upprorsmän dog. Blodet nådde människorna i kyrkan till fotknölarna enligt källorna.
Knut föll död ner, medan Benedikt kom rusande. Med sitt svärd högg han Eyvind i två bitar, när denne försökte fly genom ett fönster.
Upprorsmännen fick övertaget, och de dödade Benedikt och resten av Knuts män, innan de lämnade kyrkan.
Därmed försvann mördarna ur historien. Sagorna berättar att flera av dem senare led en förfärlig död, men moderna historiker har inte hittat några bevis för att det stämmer.
Kyrkan var å sin sida skicklig på att utnyttja kungamordet.
Månaderna efter Knuts död uppgav besökare vid hans grav att de botats från sina sjukdomar. År 1101 blev kungen kanoniserad och därefter känd som Knut den helige.