Marie Antoinette blev revolutionärernas syndabock

Behandlades som en spelpjäs

Maria Antonia Josefa Johanna föddes den 2 november 1755 som det femtonde och näst sista barnet till kejsarparet Maria Teresia och Frans I.

Namnet Marie Antoinette fick hon långt senare, när hon flyttade till Frankrike. Maria växte upp på tre olika slott i och kring Wien, både bortskämd och försummad.

Hennes utbildning gick helt och hållet ut på att lära sig hur man uppför sig på ett charmerande vis. När Maria var tio år dog hennes far efter att ha drabbats av ett slaganfall.

Hennes tidigare så glada mor blev nu en dyster änkekejsarinna som ägnade större delen av sin tid åt att få sina döttrar ingifta i Europas viktigaste kungahus.

Strategiska äktenskap kunde stärka politiska allianser och barn i kungliga familjer användes som pjäser i detta spel.

Maria skulle inte bli svår att ge en gynnsam placering. Hon var en vacker flicka med stora, blå ögon, blek hy och tjockt, blont hår.

Ett karakteristiskt släktdrag var den framträdande underläppen.

Hennes tänder var inte särskilt vackra, men de kunde rättas till med hjälp av en tandställning som utvecklats av en berömd fransk tandläkare.

Förlovar sig med en främling

Marias mor skrev om dottern till Europas furstefamiljer. Brevet till Frankrike fick ett positivt svar.

Ludvig XV hade en ogift kronprins och ett behov av att markera sin nya proösterrikiska politik.

Österrike och Frankrike var gamla ärkefiender, men maktbalansen i Europa hade förändrats under 1700-talet.

Därför hade länderna ingått en allians mot sina gemensamma fiender Preussen och England.

Denna allians, som mer än något annat skulle komma att prägla Marie Antoinettes liv, var oerhört impopulär i Frankrike. Fransmännen betraktade fortfarande allt österrikiskt med misstro.

Sommaren 1769, när prinsessan var tretton år gammal, kom det officiella erbjudandet om förlovning med den fjortonårige franske kronprinsen Ludvig.

Vid det laget hade de båda ungdomarna ännu inte träffats.

”Gör det franska folket så mycket gott att de kan säga att jag har skickat dem en ängel!” Med dessa ord tog kejsarinnan Maria Teresia farväl av sin dotter.

Tvingas göra sig av med allt

Resan från Wien till det franska hovet i Versailles tog två och en halv vecka, för längs vägen hyllades prinsessan med fester, fyrverkerier och uppträdanden.

I resesällskapet ingick hundratals högreståndspersoner, läkare, frisörer, kockar, bagare och andra i totalt femtiosju vagnar.

Varje gång de passerade viktiga platser markerades övergången från Marias österrikiska liv till det nya franska med ceremonier av olika slag.

När hon kom till sitt nya land fick hon inte ta med sig någonting från det österrikiska hovet. Till och med hennes älskade hund Mops skickades hem.

Den 14 maj 1770 skulle de förlovade äntligen träffas i Compiègneskogen nordost om Paris. Där väntade Ludvig XV tillsammans med sin nyfikne och nervöse sonson, den franske kronprinsen.

Till sin besvikelse kunde Maria konstatera att den femtonårige pojken hon mötte inte liknade det förskönande porträtt som dittills varit det enda hon sett.

Han hade redan blivit överviktig och gjorde ett ytterst osäkert intryck.

Äktenskapet inleddes med en tragedi. Under bröllopsfestligheterna i Paris utbröt tumult bland alla dem som ville se det storslagna fyrverkeriet och hundratrettio personer trampades ihjäl.

Dagen därpå skänkte kronprinsparet en stor summa pengar till offrens familjer.

Offer för skvaller

Marie Antoinette var omtyckt vid hovet, men snart uppstod ett problem.

Kronprinsen besökte inte sin hustru i hennes sovrum. Situationen blev alltmer pinsam och det unga parets obefintliga sexliv blev ett populärt ämne för hovskvallret.

Varje månad skrev Marie Antoinette brev till sin mor, som därmed kände till det mesta, även att makarna ännu inte hade förenats i den äktenskapliga sängen.

Modern besvarade breven med förebråelser och praktiska råd.

Marie Antoinette ville helst inte tala om problemet, utan roade sig i stället med musik, spel och jakt. Frågan om kronprinsparets sexliv var emellertid ingen privatsak i 1700-talets Versailles.

Det handlade om rikets tronföljd.

Dessutom kunde ett äktenskap som inte fullbordats sexuellt enligt den katolska kyrkans bestämmelser annulleras.

Efter det kunde den ”otillräckliga” bruden skickas hem igen.

I maj 1774 dog den gamla kungen, Ludvig XV. Han efterträddes av sin sonson Ludvig XVI och Marie Antoinette blev drottning.

Hennes liv tog nu en ny, mer seriös vändning. Förväntningarna på det unga regentparet var höga.

Många fransmän hoppades att den kyske unge kungen och hans charmerande hustru skulle ge landet ett uppsving.

Snusdosor som pryddes av ett porträtt av Marie Antoinette och inskriptionen ”En tröst i sorgen” gick åt som smör i solsken under det nya kungaparets första sommar på tronen.

Var en riktig partyprinsessa

Kvinnan som kallades för Europas vackraste drottning hade nu fått mörkare hår, men hon dolde det under ett tjockt lager puder.

Hon hade en hög panna, som även den doldes av konstfärdiga frisyrer. Den markanta örnnäsan kunde hon emellertid inte göra något åt.

Huden var dock fortfarande ”lika vit som hennes själ”, som en samtida prins uttryckte det.

Drottningen utstrålade en värdighet som fick diktare att jämföra henne med gudinnor och nymfer.

Marie Antoinette omgav sig helst med kvinnor som i likhet med henne inte hade något som helst intresse för politik.

För egen del tog hon inte heller någon notis om hovets alla intriger, delvis på grund av sin bristfälliga utbildning.

Det är möjligt att hon även led av dyslexi och hon hade svårt att koncentrera sig och hålla sig till ett och samma ämne under ett samtal.

Den nya drottningen avskydde den uppstyltade hovetikett som var förhärskande i Versailles.

Hon tyckte inte om de stela, formella ceremonier som det franska hovet lade så mycket tid och pengar på.

Däremot älskade hon teater, opera och balett. Marie Antoinette tillbringade även alltmer tid vid spelbordet.

Från hovets sida beklagade man drottningens växande intresse för hasardspel, inte bara på grund av spelets ekonomiska konsekvenser, utan i lika hög grad för att de nattliga partierna höll henne borta från den äkta sängen.

Får skulden för allt

Marie Antoinettes popularitet dalade snabbt efter att hon blivit drottning.

Hösten 1775, efter bara ett år på tronen, började de första satirtexterna dyka upp.

I oanständiga visor anklagades hon för fylleri, lesbiska relationer och sexuella utsvävningar.

I en text hävdade författaren till exempel att ”tre fjärdedelar av officerarna i det franska gardet har legat med drottningen”.

Marie Antoinette fick även skulden för den ekonomiska kris som drabbat Frankrike till följd av landets kostsamma deltagande i nordamerikanska frihetskriget.

Bland gemene man fick hon öknamnet l’Autrichienne, som dels betyder ”österrikiskan”, men som även kan delas upp i de franska orden autruche, ”struts”, och chienne ”hynda”, vilket i hög grad inspirerade visskalder och karikatyrtecknare.

”Varför hatar de mig? Vad har jag gjort dem?” frågade hon sin make. Drottningen försökte visa omsorg om folket, till exempel när hon deltog i jakter och var en av få undvek att rida genom böndernas fält och trampa ner säden.

Den typen av omtänksamhet var det ingen som lade märke till, medan hennes dyra vanor fick stor uppmärksamhet.

Till slut blev pressen på drottningen så stor att hennes österrikiska familj ingrep.

För att hon skulle kunna återfå folkets stöd var det absolut nödvändigt att hon födde en manlig tronarvinge.

Mysteriet löses

Marie Antoinettes storebror Josef, kejsare av Tysk-romerska riket, anlände i april 1777 till det franska hovet under täcknamnet Falkenstein.

Under de följande veckorna såg kejsaren till att alltid hålla sig nära sin syster, så att han kunde iaktta hur Marie Antoinette betedde sig mot sin äkta make.

”Du blir äldre, så du har inte längre ungdomen att ursäkta dig med”, sa han till sin tjugoettåriga syster.

”Vad ska det bli av dig? En olycklig kvinna och en ännu olyckligare drottning.”

När Josef hade studerat det franska kungaparet tillsammans följde ytterligare hårda ord: ”På vilket sätt visar du inte dig – kall, frånvarande, till och med avståndstagande i din makes sällskap?”

Marie Antoinette fick order om att visa kungen mer uppmärksamhet, vilket förutsatte att hon hela tiden befann sig i hans närhet – inga fler operor i Paris, hästkapplöpningar eller långa nätter med hasardspel.

Även Ludvig XVI utsattes för ett förhör av sin mer erfarne svåger. I ett brev till en bror i Wien skrev Josef: ”I den äkta sängen – detta är hemligheten – får han kraftiga, fullt tillfredsställande erektioner. Han för in lemmen, stannar kvar där utan att röra sig i två minuter, drar sig ur utan att ha fått utlösning och önskar godnatt. Det är ofattbart.”

Mysteriet var löst och Josef II reste hem igen.

Året därpå bar insatsen frukt. Marie Antoinette födde sitt första barn – en flicka.

Tackades aldrig för tronarvingarna

Det dröjde ytterligare tre år innan Marie Antoinette slutligen lyckades infria förväntningarna om en manlig tronarvinge. Medan drottningen vilade upp sig efter förlossningen festade fransmännen.

”Här råder en hysterisk glädje”, kommenterade en utländsk prins på besök i Frankrike.

Trots att drottningen nu hade gjort sin ”plikt” – och dessutom födde ytterligare två barn – fortsatte människor att håna och karikera henne.

När hon rörde sig utanför slottet möttes hon inte längre av jubel och bifall, utan av en nedlåtande tystnad.

År 1785 fick drottningens anseende ännu en knäck. Hon anklagades för att ha skaffat sig ett dyrt diamanthalsband utan att betala för det, vilket orsakade stor skandal.

Utredningen visade dock att en bedragare hade förfalskat drottningens underskrift och senare stulit halsbandet från säljaren.

Trots att det alltså visade sig att Marie Antoinette var oskyldig gav den så kallade halsbandsprocessen en bild av henne som slösaktig och oansvarig.

I folkmun började man kalla henne för Madame Déficit, ”Fru Bankrutt”, och polischefen uppmanade henne att för säkerhets skull inte längre visa sig offentligt i den franska huvudstaden.

Kronprinsen dör

Samtidigt hade hon svårt att hämta sig efter sin fjärde graviditet. Hon var ofta trött och andfådd och led av huvudvärk och smärtor i ena benet.

Hennes hår började bli grått och hon gick inte ner i vikt efter sin sista förlossning.

Svenske kung Gustav III yttrade offentligt att drottningen av Frankrike hade blivit för tjock för att vara en skönhet – och värre skulle det bli.

Marie Antoinettes yngsta dotter Sophie dog innan hon hunnit fylla ett år och år 1789 dog den sju år gamla kronprinsen av tuberkulos.

Drottningen, som inte längre klarade att ignorera allt elakt skvaller, blev deprimerad.

I de hånfulla visorna beskrevs kungen fortfarande som en impotent fylltratt och hans utländska drottning som en ondskefull tysk äktenskapsbryterska som skickade hem värdeföremål till sitt hemland och planerade att förgifta sin make.

Folket gör uppror

Sommaren 1789 utbröt franska revolutionen.

När kraven på reformer och medborgerliga rättigheter blossade upp blev den dittills politiskt ointresserade drottningen en aktiv förkämpe för kungahusets privilegier.

Hon försökte också övertala sin bror, kejsaren i Wien, att ingripa mot revolutionärerna.

Hennes försök att bekämpa upproret gjorde bara saken värre. Skillnaden mellan hovets lyx och folkets elände blev alltmer iögonfallande. Brödpriserna steg kraftigt och folkets hunger och ilska växte i samma takt.

Kungaparets vänner uppmanade dem att fly, men det var för sent. En natt fördes kungaparet bort med våld från Versailles.

Marie Antoinettes personliga livvakter mördades och deras huvuden sattes på långa pålar som bars genom folkmassan på vägen tillbaka till huvudstaden.

Även drottningen utsattes för hån och förolämpningar på vägen till den husarrest som väntade på slottet Tuilerierna mitt i Paris.

Där satt kungaparet i två år, till sommaren 1791, då de försökte fly.

Svensk greve vill rädda Marie Antoinette

Förberedelserna inför flykten genomfördes i största hemlighet, för revolutionärerna hade spioner bland de hundra hovfunktionärer som vistades i Tuilerierna.

Den velige kungen sköt upp flykten vid flera tillfällen och varje gång skulle alla medhjälpare informeras. Till slut bestämdes emellertid ett datum: natten till den 21 juni 1791.

En av huvudmännen bakom flyktplanen var den svenske greven och diplomaten Axel von Fersen.

Han var nära vän till kungafamiljen, i synnerhet till drottningen. Han var känd som Europas stiligaste man och en kvinnokarl, och han var troligen Marie Antoinettes älskare.

”Hon är en ängel av godhet, heroisk i all sin känslighet. Aldrig har jag varit så älskad”, skrev han till sin syster i Sverige.

Axel von Fersen anlände till slottet på natten, förklädd till kusk.

Kungaparet och deras båda överlevande barn, prinsessan Marie Therese Charlotte och kronprins Ludvig, hade också förklätt sig, drottningen till tjänsteflicka och prinsen till flicka.

De åkte iväg i en vagn med barnens guvernant, som spelade rollen som ”baronessan de Korff”, medan kungen skulle föreställa hennes tjänare.

Axel von Fersen körde själv vagnen ut ur Paris, men cirka två mil utanför staden var det dags att byta hästar – och kusk.

Den motvillige greven var nu tvungen att ta farväl av Marie Antoinette, som han egentligen ville ledsaga hela vägen till målet: den kungatrogna fästningsstaden Montmédy på gränsen till Österrikiska Nederländerna (dagens Belgien). Det var dock för mycket för kungen, som redan kämpade med att acceptera det faktum att den man som hjälpte honom ansågs vara drottningens älskare.

Resan fortsatte och den stiliga vagnen väckte uppmärksamhet, men ju längre bort från Paris de kom, desto mindre brydde sig Ludvig om säkerheten.

När en äldre man kände igen kungen medgav han vem han var. Inom kort greps familjen och fördes därefter raskt tillbaka till Paris.

Efter den misslyckade flykten lyckades drottningen smuggla ut ett brev till Axel von Fersen: ”Jag har fått möjlighet att säga att jag älskar dig”, skrev hon och bedyrade att om de inte kunde behålla kontakten, så ville hon inte leva längre.

Marie Antoinette blir änka

Den 10 augusti 1792 stormades Tuilerierna och kungafamiljen sökte skydd i nationalförsamlingen. Dess medlemmar beslutade dock att avskaffa monarkin.

Det tidigare kungaparet fick efternamnet Capet och spärrades in igen, nu under betydligt sämre förhållanden än tidigare, i fängelset Le Temple.

Genom fönstergluggarna kunde Marie Antoinette se hur folkmassan gick förbi med några av hennes närmaste vänners avhuggna huvuden.

Familjens tillvaro i det fuktiga fängelset var fasansfull. Förkylningar och allehanda övriga sjukdomar avlöste varandra.

Den störtade kungen ställdes inför rätta och dömdes den 16 januari 1793 för att ha konspirerat mot staten. Dödsdomen förkunnades med knapp majoritet.

Fem dagar senare avrättades han i giljotinen. Från sitt fängelse kunde Marie Antoinette höra folkets jubelrop och insåg att hon nu blivit änka.

I dödens väntrum

I juli kom vakter och tog den åttaårige kronprinsen från sin mor och månaden därpå tog de även dottern. Marie Antoinette flyttades från Le Temple till Conciergerie, som i folkmun var känt som ”dödens väntrum”.

Efter över sjuttio dagar utan dagsljus ställdes den försvagade kvinnan inför revolutionsdomstolen. Hon var sjuk och blek och redan gråhårig, trots att hon inte ens var fyllda trettioåtta år.

Den före detta drottningen anklagades för att ha konspirerat mot Frankrike. Till de många åtalspunkterna hörde även ”osedligheter” med sonen Ludvig.

Rättegången pågick från morgon till kväll i två dagar, då Marie Antoinette fick försvara sig själv. Hon förnekade samtliga anklagelser. I synnerhet påståendena om incest tog hon avstånd från: ”Att jag inte svarade beror uteslutande på att den mänskliga naturen inte kan svara på en sådan anklagelse mot en mor.”

Dör med rent samvete

Hon förklarades skyldig på samtliga åtalspunkter och dömdes till döden i giljotinen. Morgonen efter det att domen avkunnats, den 16 oktober 1793, skrev hon i ett brev till sin svägerska: ”Jag har precis dömts, inte till en vanhedrande död, som endast gäller för förbrytare, utan till att återse din bror (...) Jag är lugn som man är när ens samvete är rent. Min största sorg är att jag tvingas lämna mina stackars barn. Du vet att jag har levt enbart för dem.”

Några timmar senare, klockan 12.15, skilde giljotinen hennes huvud från kroppen, varefter bödeln visade upp det.

Nyheten om Marie Antoinettes död gjorde Axel von Fersen djupt förtvivlad. Han hade gjort allt han hade kunnat för att rädda henne, men alla hans ansträngningar var förgäves.

”Hon som jag höll så mycket av, som jag skulle ha gett tusen liv för, finns inte mer. Min smärta är obeskrivlig”, skrev greven till sin syster.