Bridgeman

5 galna regenter

Genom historien har ett antal olyckliga sammanträffanden av arvsregler, politiska intriger och psykiska sjukdomar gjort att makten har hamnat i händerna på regenter som absolut inte borde haft den.

Schizofren och manodepressiv: Kungen trodde att han var av glas

Karl VI av Frankrike (1368-1422) var en folkkär kung. Han var älskad och beundrad av sina undersåtar – tills han plötsligt blev galen.

År 1392 drabbades Karl av en mystisk sjukdom som fick honom att tappa hår och naglar. Han började också hallucinera och mot sina läkares inrådan inledde han ett stort fälttåg mot en fiende som ingen annan riktigt kunde se.

Kungens följe tvivlade på att kungen verkligen kunde vara sig själv. Hans normalt så milda temperament hade ersatts av ett hetsigt humör, och han for hela tiden ut mot såväl människor som djur och träd.

Den stora katastrofen inträffade när en av väpnarna tappade en lans som träffade en hjälm.

Oväsendet skrämde Karl som i panik attackerade sina egna män. Innan kungen kunde stoppas hade han dödat fyra av sina egna riddare. Han låg i koma i fyra dagar och när han kom till sans igen grät han i flera dagar.

Karl blev sakta men säkert allt sjukare. Periodvis fungerade han normalt men det blev allt mer sällan.

Däremellan förnekade han att han var kung, och att han hette Karl. En tid trodde han att han var av glas och att han skulle gå i bitar om någon kom för nära.

Han lät sy in järnkorsetter i kläderna för att inte gå av, och undvek att färdas med häst och vagn för att inte skaka sönder.

Till slut blev det för mycket för drottningen. Hon skaffade kungen en älskarinna som han kunde plåga i stället för henne.

Älskarinnan var så lik drottningen att Karl inte märkte någonting de första åren.

När bluffen i ett ögonblick av klarhet gick upp för honom, förvisade han hustrun och behöll älskarinnan i stället.

Kung Alfons VI älskade djurhetsning och nunnor.

© Polfoto/topfoto

Hjärninflammation: Kung Alfons bar fyra hattar

Alfons VI av Portugal (1643-83) var inte så smart. Hans låga intelligens kan ha varit medfödd, kanske på grund av en hjärn­inflammation som gjorde honom förlamad på höger sida när han var tre år.

Alfons var inte intresserad av att regera och överlät ansvaret till sin mor. I stället ägnade han tiden åt att titta på hundkamper och tuppfäktning.

Han höll också stora gästabud i sängen – iklädd sex-sju rockar och med tre- fyra hattar på huvudet.

När kungen någon enstaka gång gick i kyrkan hade han stränga krav på gudstjänstens längd.

Präster som överskred tiden med bara en enda sekund utvisades ur Portugal. Alfons var mycket förtjust i nunnor och tog dem gärna som älskarinnor.

Ibrahim I hade ett gott öga till överviktiga kvinnor.

© Bridgeman

Ångest och depression: Sultanen matade sina fiskar med guldmynt

Ibrahim I av det Osmanska riket (1615-48) var så galen att han tillbringade sin barn- och ungdomår inspärrad i en byggnad utan fönster.

Ibrahims bror, sultan Murad IV, gav på sin dödsbädd order om att Ibrahim skulle dödas – han såg hellre att dynastin dog ut än att Ibrahim skulle sättas på tronen. Men deras mor ville annorlunda.

När modern släppte ut Ibrahim dansade han av glädje – 23 år och äntligen fri! Han hade mycket att ta igen och medan hans mor regerade det mäktiga riket, kastade sig Ibrahim över överviktiga jungfrur.

Ju större, desto bättre. Ibrahim sände ut sina män till det Osmanska rikets alla hörn för att hitta de fetaste kvinnorna åt honom.

Men haremet blev en ständig källa till huvudvärk för sultanen.

När Ibrahim hörde rykten om att en av hans älskarinnor var otrogen dränkte han hela haremet på 280 kvinnor, utom de två fetaste favoriterna, i Bosporen.

När Ibrahim tog ledigt från sina många älskarinnor, njöt han av att smörja in skägget i dyr parfym, att skjuta efter sina undersåtar med armborst och att mata fiskarna i palatsets damm med guldmynt.

Manodepressiv: Brittisk kung förväxlade huvudkudden med sonen

Georg III av England (1738-1820) ansågs i sin ungdom vara något av en tråkmåns och hans hov kallades för Europas tristaste.

Men år 1783 förändrades allt. Plötsligt började han pladdra­ i timtal, förvirrat och osamman­hängande, tills han tappade rösten. Andra gånger kunde den ­lugne kungen plötsligt bli så rasande att det stod ­fradga kring munnen på honom, och sedan sjunka ner i en djup depression.

Det gick så illa att hovet tillkallade en läkare som behandlade sinnessjuka på en privat klinik. Kungen sattes i tvångströja och bands fast i sängen. ”Behandlingen” var verkningslös och kungen blev inte bättre.

I stället började han an­klaga sin hustru för att bedra honom, han blev ­erotiskt besatt av en äldre adelskvinna, han trodde att kudden var en död son och att London var översvämmat.

Efter ett halvår blev Georg sig själv igen och någorlunda frisk. Han fick dock flera återfall under sin livstid.

Sinnessjukdomen fick Kristian VII att bl.a. hallucinera och bli aggressiv.

© Bridgeman

Schizofren: Kristian VII trodde att hans föräldrar var troll

Kristian VII av Danmark (1749-1808) blev aldrig riktigt vuxen; när diplomater bugade sig framför honom hoppade han bock över dem.

Samtidigt var kungen besatt av att bevisa sin manlighet. Han dunkade huvudet i golvet, skar sig blodig och gned salt i såren för att visa att han tålde smärta.

Kristians nattliga turer på stan fruktades av köpenhamnsborna.

Tillsammans med sin prostituerade älskarinna, Stövlett-Katrine, levde kungen rövare i staden och lämnade efter sig en lång rad sönder­slagna krogar.

Kristian sjönk så småningom så djupt i sin sjukdom att han fick hallucinationer. Ofta trodde han att han hade slagit ihjäl folk under natten.

Andra gånger var han övertygad om att han var en bort­byting och en trollunge.