5 galna regenter

Alfons VI av Portugal (1643-83) var inte så smart. Hans låga intelligens kan ha varit medfödd, kanske på grund av en hjärn­inflammation som gjorde honom förlamad på höger sida när han var tre år.

Alfons var inte intresserad av att regera och överlät ansvaret till sin mor. I stället ägnade han tiden åt att titta på hundkamper och tuppfäktning.

Han höll också stora gästabud i sängen – iklädd sex-sju rockar och med tre- fyra hattar på huvudet.

När kungen någon enstaka gång gick i kyrkan hade han stränga krav på gudstjänstens längd.

Präster som överskred tiden med bara en enda sekund utvisades ur Portugal. Alfons var mycket förtjust i nunnor och tog dem gärna som älskarinnor.

Ibrahim I av det Osmanska riket (1615-48) var så galen att han tillbringade sin barn- och ungdomår inspärrad i en byggnad utan fönster.

Ibrahims bror, sultan Murad IV, gav på sin dödsbädd order om att Ibrahim skulle dödas – han såg hellre att dynastin dog ut än att Ibrahim skulle sättas på tronen. Men deras mor ville annorlunda.

När modern släppte ut Ibrahim dansade han av glädje – 23 år och äntligen fri! Han hade mycket att ta igen och medan hans mor regerade det mäktiga riket, kastade sig Ibrahim över överviktiga jungfrur.

Ju större, desto bättre. Ibrahim sände ut sina män till det Osmanska rikets alla hörn för att hitta de fetaste kvinnorna åt honom.

Men haremet blev en ständig källa till huvudvärk för sultanen.

När Ibrahim hörde rykten om att en av hans älskarinnor var otrogen dränkte han hela haremet på 280 kvinnor, utom de två fetaste favoriterna, i Bosporen.

När Ibrahim tog ledigt från sina många älskarinnor, njöt han av att smörja in skägget i dyr parfym, att skjuta efter sina undersåtar med armborst och att mata fiskarna i palatsets damm med guldmynt.

Georg III av England (1738-1820) ansågs i sin ungdom vara något av en tråkmåns och hans hov kallades för Europas tristaste.

Men år 1783 förändrades allt. Plötsligt började han pladdra­ i timtal, förvirrat och osamman­hängande, tills han tappade rösten. Andra gånger kunde den ­lugne kungen plötsligt bli så rasande att det stod ­fradga kring munnen på honom, och sedan sjunka ner i en djup depression.

Det gick så illa att hovet tillkallade en läkare som behandlade sinnessjuka på en privat klinik. Kungen sattes i tvångströja och bands fast i sängen. ”Behandlingen” var verkningslös och kungen blev inte bättre.

I stället började han an­klaga sin hustru för att bedra honom, han blev ­erotiskt besatt av en äldre adelskvinna, han trodde att kudden var en död son och att London var översvämmat.

Efter ett halvår blev Georg sig själv igen och någorlunda frisk. Han fick dock flera återfall under sin livstid.

Kristian VII av Danmark (1749-1808) blev aldrig riktigt vuxen; när diplomater bugade sig framför honom hoppade han bock över dem.

Samtidigt var kungen besatt av att bevisa sin manlighet. Han dunkade huvudet i golvet, skar sig blodig och gned salt i såren för att visa att han tålde smärta.

Kristians nattliga turer på stan fruktades av köpenhamnsborna.

Tillsammans med sin prostituerade älskarinna, Stövlett-Katrine, levde kungen rövare i staden och lämnade efter sig en lång rad sönder­slagna krogar.

Kristian sjönk så småningom så djupt i sin sjukdom att han fick hallucinationer. Ofta trodde han att han hade slagit ihjäl folk under natten.

Andra gånger var han övertygad om att han var en bort­byting och en trollunge.