Kungligt slott förtärt av lågor

Elden spreds via vinden

Elden spreds med en oerhörd fart från den ena slottslängan till den andra. Redan efter en halvtimme var alla fyra taken övertända, eftersom eldhavet snabbt kunde få fäste i det torra virket under de stora koppartaken.

Även det pampiga kärntornet i mitten av slottskomplexet tog eld och änkedrottningens vinkällare gick i kras under tyngden av åtta salutkanoner, som med ett öronbedövande dån rasade våning efter våning genom tornet.

Efter en timme var de tre äldsta längorna nedbrunna, medan den nybyggda norra längan tycktes stå emot branden. Till slut gick dock även den upp i rök.

Tre kronor, som under femhundra år hade byggts om från en medeltida borg till ett elegant och praktfullt re­nässans­palats med bland annat riddarsal, slotts­kyrka och ett riksarkiv, hade förvandlats till en rykande ruin.

Lindberg tog mutor

Brandens katastrofala omfattning berodde på bland annat den bristfällliga brandberedskapen. Två av de vakter som skulle ha upptäckt elden och släckt den hette Anders Andersson och Mattis Hansson.

Strax innan branden bröt ut hade Andersson haft ett ärende i staden, och vid hemkomsten till slottet hade han slagit sig ner i Sven Lindbergs förstuga.

När Andersson och brandchefens hustru, Ingeborg, kände att det luktade bränt rusade de båda upp på vinden, men fann att det var för sent att göra något.

Mattis Hansson hade som vanligt lämnat sin post och slunkit in i köket för att få sig något gott att äta.

Det hade han enligt egen utsago fått tillstånd av brandmästarens fru att göra, men det tillbakavisades av henne.

Över huvud taget var det svårt att förhöra de båda vaktknektarna och brandmästaren eftersom de slingrade sig, ändrade sina vittnesmål och drabbades av minnesluckor.

I efterdyningarna av eldsvådan uppdagades även en lång rad oegentligheter. Brandmästare Sven Lindberg hade inte bara tagit emot mutor för att anställa vissa brandvakter, han hade även skickat ut dem på stan för att gå hans privata ärenden.

Dessutom hade Lindberg olovligen bedrivit en smärre krogverksamhet på sin slottskammare och därmed släppt in obehöriga i slottet.

I februari 1698 fällde den kungliga slottsrätten sina domar över de anklagade. Sven Lindberg och Mattis Hansson dömdes till döden, medan Anders Andersson, som bevisligen hade blivit tillsagd att uträtta ärenden på stan, skulle löpa totalt fem gatlopp.

Dödsstraffet mildrades

Dödsstraffen omvandlades dock senare av regenten. I stället skulle Sven Lindberg och Mattis Hansson löpa sju gatlopp vardera och därefter straffas med sex års fängelse och straffarbete.

Gatlopp var egentligen ett militärt straff, men det kunde även tillämpas på civila.

Det gick ut på att ett par hundra män bildade två parallella led. Mellan dessa skulle sedan den dömde springa med bar överkropp och ta emot slag av käppar. Inte sällan slutade gatlopp med döden. Så blev fallet för brandchef Lindberg, medan de båda vakterna överlevde de hårda bestraffningarna.

Därefter väntade emellertid hårt straff­arbete på Marstrands fästning för Hansson. Det hände att en del fångar bekände brott belagda med dödsstraff för att slippa att plågsamt gå under på fästningen.

Brandorsaken är okänd

Hur branden hade kunnat bryta ut var ett mysterium. Det spekulerades i om skorstenarna varit dåliga, om någon olovligen hade rökt pipa uppe på vinden eller om elden varit anlagd.

Branden kom samtidigt som en rad andra olyckor – Karl XI hade avlidit vid endast 41 års ålder en månad före slotts­ka­ta­stro­fen, och missväxt ha­de lett till att tusentals människor var hänvisade till att tigga på huvudstadens gator. När Tre kronor förtärdes av en brand trodde många att rikets undergång var nära.

Stockholm greps av hysteri, och ett antal representanter för främmande makter misstänktes för att stå bakom branden.

Den danske ambassadören i Stockholm, Bolle Luxdorph, berättade att han som representant för Sveriges ärkefiende fruktade för sitt liv.

I likhet med många andra förbryllades Luxdorph av att elden hade fått ett så kraftigt förlopp, och att släckningsarbetet hade utförts så slarvigt.

Än i dag framstår brandorsaken som oklar, och det har aldrig gått att helt och hållet reda ut hela händelseförloppet.

Många i samtiden förklarade sannolikt händelsen som ett utslag av de högre makternas vilja. Den danske am­­bas­­sa­­dören konstaterade i varje fall nöjt att ”Gud i all sin allsmäktighet kan och kommer att straffa det onda”.