Kungliga påhitt blev högsta mode

Victoria bröt mot traditionerna

En bröllopsklänning skulle ha starka färger som var dyra att framställa.

Men när drottning Victoria skulle gifta sig med sin tyske kusin, prins Albert av Sachsen-Coburg-Gotha, år 1840 bar hon en vit satinklänning med ett fem meter långt släp. Och efter det var det inga modemedvetna kvinnor som kunde tänka sig att gifta sig i en traditionell, färgstark klänning.

Den trendsättande damtidningen Godey’s Lady’s Book skrev:

"Vitt är den mest passande färgen, oavsett material. Den är en symbol för renhet och oskuld och för det rena hjärta som bruden ger åt sin utvalde."

Prins Albert hade inte den rätta smaken

Höga hattar var ett plagg för unga sprättar utan hyfs. Småbarn grät och känsliga damer svimmade när cylinderhatten dök upp i London år 1797.

Allt enligt tidningarna. En riktig gentleman skulle aldrig ta på sig en sådan smaklös hatt.

Men år 1850 skaffade sig prins Albert cylinderhatt och snart fick den höga huvudbonaden status som den elegante mannens favorit.

Julen blev tyska sedernas fest

Enstaka julgranar fanns redan i brittiska hem när prins Albert kom till Storbritannien. Men den tyska seden blev en oumbärlig del av julen sedan tidningarna publicerat teckningar av kungafamiljen samlad intill julgranen.

Kloroform blev succé i barnsängen

Brittiska läkare var emot att lindra födande kvinnors smärtor med det nya preparatet kloroform.

"Jag betraktar medlet som en eftergift åt människans svaghet, särskilt det svaga könets", skrev en läkare. Men det struntade Victoria i.

När hon födde sitt åttonde barn, år 1853, fick hon bedövning och därefter krävde en hel generation kvinnor att få kloroform. Läkarna fick kapitulera, och de första anestesiläkarna utbildades.

Alla ville se drottningens skotska sagoland

Lugnet var över när skottarnas sömniga högland fick kungligt besök. Snart svärmade engelsmännen in som gräshoppor.

En liten stillsam skotsk by med namnet Pitlochry fick fint besök år 1842. Victoria och Albert hade vägarna förbi under sin rundresa i höglandet, och bodde i tre veckor på slottet Blair Castle strax utanför byn. Drottningen föll pladask. I sin dagbok skrev hon:

"Allt här andas frid och frihet och får en att glömma världen och dess sorgliga tumult." Även Albert älskade platsen; Pitlochry, som han kallade ”älvlikt”, påminde om hans tyska hemort Thüringen.

Efter den kungliga förtjusningen följde en invasion av brittiska turister som också ville se höglandet.

Hotell byggdes för att hysa alla nyfikna, och år 1863 fick Pitlochry en järnvägsstation. Strömmen av gäster ökade ytterligare då drottningens livläkare rekommenderade den hälsosamma höglandsluften.

Tonårsprins tog med sig drakar hem från Japan

Tatueringar var bara för sjömän – tills Victorias 16-årige barnbarn Georg skaffade sig en sådan. Det dröjde inte länge förrän New York Times även kunde rapportera:

"I England har det blivit accepterat med tatueringar på unga kvinnoben."

Drottningen gjorde dödskult till miljonindustri

När prins Albert dog gjorde Victoria sin sorg till en offentlig angelägenhet. Hon bar svarta kläder i nästan 40 år och byggde ständigt nya monument över sin man.

En magsjukdom blev prins Alberts död år 1861, och hans hustru gjorde allt och lite till för att visa sin sorg.

Drottningen lät begrava Albert i ett stort mausoleum vid Windsor Castle. Här fick han sin sista vila i en sarkofag uthuggen ur Storbritanniens största granitblock – den skulle även kunna rymma Victorias kvarlevor.

Byggandet av mausoleet, där drottningen kunde minnas sin älskade Albert, pågick ända till 1871. Samma år invigde hon konserthuset Royal Albert Hall i London och ett minnesmärke, Albert Memorial, uppfördes strax intill.

Drottningens sorg utvecklades till en landsomfattande dödskult. Rika britter började begrava sina släktingar i pompösa och påkostade gravmonument som tog massor med plats.

På Londons kyrkogårdar fanns inte utrymme för jättemonumenten; en enorm begravningsplats anlades utanför staden. ”Nekropolis” fick två järnvägsstationer, och tågen gick dit dygnet runt – med sörjande på dagarna och lik på nätterna.

Sorgen skulle visas upp

Efter Alberts död bar Victoria sorgdräkt resten av sitt liv. Så länge behövde vanliga britter inte gå svartklädda, men en officiell sorgetid blev normen.

De sörjande skulle hålla sig hemma, och svart flor vid ytterdörren visade att besökare inte var välkomna. När den första sorgeperioden var förbi kunde familjen visa sig ute igen, men i sorgdräkt.

Kläderna skulle vara av bästa kvalitet – och att använda sorgkläder från tidigare dödsfall var otänkbart.

Lustiga sätt att gå var tecken på klass

I slutet av 1860-talet drabbades många brittiska kvinnor av en mystisk åkomma: de började halta. Orsaken visade sig vara drottningens svärdotter, Alexandra från Danmark.

Prinsessan var en förebild för unga kvinnor som ivrigt härmade hennes klädsel och vanor. Efter att en sjukdom gjort henne halt började modemedvetna damer också att halta. Särskilda skor med olika höjd gjorde det enklare att få till den exakt rätta gångstilen.

Ande-seanser blev sällskapsfluga

År 1861 började änkedrottningen föra samtal med sin döde make. Nio gånger talade Victoria med Albert via den 13-årige Robert James Lees, som prinsens ande påstods ha tagit sin hemvist i. Hon var övertygad om att kontakten med Albert var äkta.

Hovet kommenterade aldrig de ockulta seanserna, men ryktet spreds och ett nytt folknöje var fött. Med skräckblandad förtjusning kontaktade deltagarna avlidna personer via medier som Lees – eller ett ouijabräde där andarna kunde skriva meddelanden.

Guideböcker till de dödas värld fanns att köpa överallt, och London fick med tiden så många professionella medier att de organiserade sig i förbund.

Drottningen fanns i varje hem

Victoria älskade fotografiet när det föddes under hennes ungdom. De första bilderna på drottningen var enbart för privat bruk, men år 1860 ställde hon upp för sin första officiella porträttfotografering.
Drottningens ansikte i svartvitt blev årets bestseller. Britterna köpte 60 000 exemplar av Victorias porträttfoto under den första veckan efter utgivningen.

När Albert dog år 1861 drog sig Victoria undan från offentligheten. Trots det kunde folket ta del av hennes sorg; även om hon sällan visade sig utanför sina palats, lät hon sig ofta fotograferas
– klädd i sina svarta sorgkläder.