Kungens officiella älskarinna fick arbeta hårt

Kungen ger sig glatt hän i älskarinnornas rum

Det är söndag kväll den 31 januari 1685. Karl II – kung över England, Skottland och Irland – skyndar genom slottet Whitehall invid Themsen i London. Kungens cockerspanielar springer ivrigt i förväg – de kan den rutt som Karl följer nästan varje kväll.

På vägen passerar monarken drottning Katarinas gemak. Eftersom hon har visat sig oförmögen att ge honom en arvinge har har han tröttnat på henne för länge sedan. I slottets östra­ flygel når Karl sitt mål: älskarinnan ­Louises överdådiga gemak som vida överglänser resten av slottet. Hela tre gånger har kungen byggt om rummen innan de till slut föll Louise i smaken.

Karls mätress ägnar dagarna i sitt jordiska paradis åt att vänta på kungen. Runtomkring sig har hon flera kammarjungfrur som ser till att hon alltid är strålande vacker och redo för hans besök.

Denna kväll har hon även sällskap av hovfolk och två före detta mätresser: Barbara Palmer och Hortense Mancini. Rummet är laddat av erotiska­ allianser som går kors och tvärs bland de närvarande. Och inte ens Karls älskarinnor klarar av att vara kungen trogen. Hortense och Barbara har tidigare förvisats från hovet på grund av sina eskapader men tagits till nåder igen av kungen, som själv alltid håller mer än en älskarinnas säng varm.

Kungens gudfruktige ämbetsman John Evelyn befinner sig i våningen i ett ärende och beskriver, som så ofta förr, den kungliga tygellösheten i sin dagbok:

”Jag kommer aldrig att glömma ­denna obeskrivliga ogudaktighet och lyx, detta hasardspel och alla slags ­fördärv och fullständiga gudsförgätenhet (trots att det var söndag kväll). Kungen satt och lekte med sina kon­kubiner, medan en fransk gosse sjöng kärlekssånger och 20 hovmän och and­ra förfallna personer satt kring ett spelbord. Det var en scen av yttersta fåfänglighet, som de säkert trodde aldrig skulle­ ta slut.”

Kvällarna av lustfylld lek får dock en ände just här. Nästa dag blir Karl sjuk, och innan veckan är över är han död. Han lämnar efter sig tolv oäkta barn, men ingen laglig arvinge. In i det sista tänker kungen på sina älskarinnor och viskar till sin bror:

”Var god mot Portsmouth, och låt ­inte stackars Nelly svälta.”

Kyska och tråkiga drottningar

Kungliga älskarinnor fanns vid alla hov i hela Europa. Drottningarna var upp­fostrade till kyskhet för att säkra att deras avkomma verkligen var kungens, och därför brukade det inte finnas mycket till lekfullhet i den kungliga äkta sängen. Det var sådant som älskarinnorna fick kompensera för.

Sedan 1500-talet hade hela Europa haft Frankrike som förebild. ­Det franska hovet dikterade riktningen antingen det gällde arkitektur, gastronomi, dans, klädsel eller kärleksliv. När den franske kungen tilldelade sin favoritälskarinna titeln maîtresse-en-titre, officiell kunglig älskarinna, skyndade sig kungarna i resten av Europa att göra samma sak. Sent på 1500-talet var det otänkbart för ett hov att inte ha någon mätress.

Även kungar som avskydde otrohet måste ha en älskarinna. För syns skull. Exempelvis utnämnde Fredrik III av Brandenburg, som älskade sin hustru högt, en hovdam till sin officiella älskarinna och överöste henne med guld och juveler. Men han rörde henne aldrig.

När kurfursten av Sachsen, August den starke, valdes till kung av Polen föreslog hans ministrar att han även skulle ta en polsk älskarinna för att inte förolämpa sina nya undersåtar. Kvinnotjusaren August, som sägs ha blivit far till över 300 oäkta barn, var inte sen att lyda rådet.

Alltid vacker och sprudlande

Kungen kunde lyfta på kjolen på i stort sett vilken kvinna som helst, därför krävdes det något extra för att få titeln som officiell älskarinna. Skönhet var viktigt, men inte allt. Intelligens, kvickhet och charm måste också till; kungens image krävde en älskarinna av stora mått. Hon skulle kunna konversera muntert även om hon var trött, älska med kungen även om hon var sjuk, sympatisera med honom även om han var sur, servera hans älsklingsrätter, massera hans fötter och aldrig vara missnöjd eller grälsjuk.

Det var ett hårt arbete att vinna och behålla kungens gunst. Och den officiella älskarinnan måste alltid vara på sin vakt mot andra kvinnor som inget hellre ville än att krypa ned mellan kungens sidenlakan.

Prostituerade eller kammarjungfrur kunde aldrig uppnå den officiella titeln och utgjorde ingen fara, det gjorde däremot adelsdamerna. Förutseende älskarinnor såg därför till att introducera kvinnor ur ett lägre stånd för att avleda kungens uppmärksamhet.

Skulle någon ändå lyckas flirta sig ända fram till kungen, hade mätressen en välbetald skara hovfolk omkring sig, redo att viska i kungens öra att kvinnan ifråga bar på en smittsam sjukdom, att hennes familj var girig eller att hon saknade diskretion. Då brukade kungens intresse svalna. Men intrigerna måste skötas ba­kom kungens rygg – en maîtresse-en-titre fick inte visa svartsjuka.
Ett annat viktigt villkor var att älskarinnan var gift eftersom hennes äkta stånd kastade ett mer respektabelt ljus över den kungliga frillan.

Många älskarinnor var redan gifta när kungen fick upp ögonen för dem, och om så inte var fallet parades de snabbt ihop med en adelsman av lägre rang, som genast skickades på lång­väga uppdrag. Den äkte maken blev ­ytterst sällan ett problem, men just det hände när Frankrikes Henrik IV:s älskarinna födde honom en son, och kungen plötsligt blev rädd att frillans man skulle ta på sig faderskapet.

Henrik insisterade på att hon skulle skiljas, vilket den katolska kyrkan tillät endast under mycket särskilda omständigheter. En sådan var om mannen var impotent. Den bedragne äkta mannen, som var far till 14 barn från ett tidigare äktenskap, måste inför en fullsatt rättssal bekänna att han var impotent och låta sig bli frånskild – till Henriks stora belåtenhet.

De flesta äkta makar höll låg profil, och blev vanligen rikt kompenserade för sin samarbetsvilja. År 1855 beskrev den äkta maken till Napoleon III:s ­älskarinna sin roll som kunglig hanrej:

”Jag är en föredömlig äkta make – jag ser eller hör aldrig något som helst!”

Älskarinnan jagades

Älskarinnans äkta make kunde föra en skuggtillvaro, men själv måste hon vara beredd att stå i rampljuset. Vilka andra kvinnor som helst kunde hävda att de var trogna och ha affärer i det fördolda, men när det gällde den kungliga älskarinnan viss­te varenda en att hon hade sex med en annan kvinnas man.

Det var högförräderi att uttrycka sitt missnöje med regenten – men fritt fram att kritisera älskarinnan. Om hon födde kungens barn menade somliga att hon var en skamlös sköka som satte oäktingar till världen, om hon inte fick några barn var det ännu värre. Var hon vacker, var hennes skönhet en gåva från djävulen för att kunna förföra monarken. Var hon mer intetsägande förtjänade kungen bättre. Levde hon överdådigt slösade hon med de arma skattebetalarnas pengar och levde hon enkelt dämpade hon hovets glamour – och det var lika skandalöst.

En infödd älskarinna var att föredra framför en importerad. Det fick den tyskfödde Georg II erfara när han blev kung över Storbritannien år 1727. Georg tog med sig sina två tyska älskarinnor till London: en som var lång och smal, en som var liten och rund. Britterna var kränkta; dels för att de fått en kung med fula älskarinnor, dels för att deras egna kvinnor tydligen inte dög.

Älskarinnan roffade åt sig

Den officiella kungliga älskarinnan be­lönades för sina tjänster i form av titlar, gods och juveler, och hon installerades i en praktvåning på slottet. En klok mät­ress började redan samma dag som hon fått titeln att samla på hög för att säkra pensionen. Till skillnad från drottningen, som satt relativt säkert på tronen, kunde en älskarinna förlora jobbet med en enda kunglig knäpp med fingrarna.

Även om en mätress hade fått en förnäm adelstitel och en fast årlig ersättning vid sin utnämning, riskerade hon att förlora allt igen om vinden plötsligt vände. Men pengar och juveler kunde hon ta med sig om hon tvingades göra en hastig sorti.

Många älskarinnor hade därför stora konton hos ledande juvelerare som viss­te med sig att kungen skulle stå för ­notan. Svindlande summor försvann ur statskassan för att kungens favorit­älskarinna skulle kunna glittra och gnistra mer än någon annan på det kungliga slottet.

År 1666, samma år som sjömännen i Royal Navy fick ut sin lön i värdelösa skuldebrev, löste Karl II av England sin älskarinnas, Barbara Palmer, skuld på 30 000 pund. Dessutom köpte han ännu fler juveler till henne.

Drottningens trista lott

Trots att kungliga älskarinnor snarare var regel än undantag vid hoven hoppa­des de flesta drottningar att just deras gemål skulle vara annorlunda. Det var han sällan. Hur drottningens liv skulle te sig berodde på kungens inställning till henne; om hon fick följa med på baler eller ­stanna hemma, om hon fick bo i rymliga gemak mitt i slottet eller i kalla, avsides flyglar.

Om kungen behandlade sin hustru med respekt gjorde det ständigt fjäskande hovet samma sak. Och kungens uppträdande gent­emot drottningen var ofta direkt relaterat till hur hon bemötte hans älskarinna. Livet var alltså enklast för de drottningar som ödmjukt accepterade kungens otrohet.

När den portugisiska prinsessan Katarina av Bragança år 1662 seglade till England för att äkta Karl II var hon inställd på att inte tolerera Karls omtalade älskarinna Barbara Palmer, som av kungen fått titeln lady Castlemaine. Men Karl mötte inte ens upp vid Katarinas ankomst – han var fullt upptagen med sin höggravida älskarinna i London. I sex dagar lät han Katarina vänta i hamnstaden Portsmouth, där den blivande drottningen låg svårt förödmjukad och sjuk i feber.

Trots att Karl i stort sett ignorerade Katarina, lät Barbara Palmer demonstrativt hänga alla sina underkläder på tork på borggården på kungens bröllopsdag. Gästerna kunde inte undgå att se hennes underbyxor med knypplad spets.

Först när Katarina efter en årslång kamp gav upp sin aversion mot ­älskarinnan och accepterade Barbara Palmer, blev Karl en god äkta make och nära vän till sin hustru.