Underhållning: Hovnarren blev kungens fräcka språkrör
En hovnarr kunde mer än att bara få kungen att skratta. Narren spelade en viktig roll även inom politiken.
Både män och kvinnor kunde bli hovnarr på medeltiden. Entertainern i färgglada kläder spelade en speciell roll vid hovet: Narren var den enda som fick driva med adelsmännen i kungens närmaste krets, och han kunde till och med skoja med kungen utan att riskera livet. Att göra sig lustig på kungens bekostnad var nästintill en plikt – Englands drottning
Med sång och satir skulle hovnarren underhålla kungen.
Elisabet I skällde ut sin narr för att han inte gjorde sig tillräckligt löjlig över henne. Regenten höll en skyddande hand över hovnarren, som bland annat användes för att uttrycka sådant som kungen eller drottningen inte själva kunde säga direkt till en inflytelserik adelsman.
Dvärgar och handikappade personer hade lättare att bli utsedda till hovnarr, särskilt om de var begåvade och kunde lägga sig i politiska diskussioner.
Hovets övriga medlemmar avskydde oftast narren eftersom han gjorde dem till åtlöje. Till exempel hotade hertigen av Buckingham år 1623 att slå ihjäl hovnarren Archibald Armstrong, men då svarade narren: ”Många hertigar har blivit hängda för sin oförskämdhet, men ingen narr för att han talat.”
Skotsk narr lurade till sig tronen
Jakob VI, kung av Skottland 1567–1625, hade ovanan att underteckna viktiga dokument utan att läsa dem först.
Det satte hans skotske hovnarr, George Buchanan, stopp för genom att ge kungen ett dokument som gjorde Buchanan till regent i 15 dagar.
Kungen skrev under och blev genast ombedd att stiga ned från tronen, varpå narren tog hans plats. Efter den näsbrännan läste kungen igenom allt innan han skrev under. Hovnarren blev inte straffad för tilltaget.
Hovmästaren bar det dagliga ansvaret för kungens hushåll.
Hovmästaren ansvarade för övernattning och mat
Varken den tysk-romerske kejsaren eller Nordens kungar hade någon huvudstad på medeltiden, utan reste runt mellan sina slott och herresäten eller bodde i perioder hos rikets främsta adelsfamiljer.
Under de ständiga resorna var det hovmästarens främsta uppgift att se till att nästa slott stod redo att ta emot kungen. Hovmästaren skickade bud i förväg till de adelsmän som kunde förvänta sig ett besök av majestätet.
Och ett så viktigt besök krävde stora förberedelser för att kungen och hans stora följe skulle kunna bo och äta ståndsmässigt. Vissa hovmästare kom mycket nära kungen och blev med tiden inflytelserika rådgivare.
Bakvänd uppgift: Stjärttorkare var ett toppjobb
Att torka kungen där bak låter kanske inte som någon lockande arbetsuppgift, men på medeltiden stod folk i kö för att få jobbet.
När Englands kung Henrik VIII blev nödig använde han en egen toalettstol. Kungen var för fin för att själv torka sig i rumpan, och därför överläts detta till den så kallade ”Groom of the Stool”, som på svenska ungefär kan översättas till ”toalettbetjänt”.
Denne toamedhjälpare hade till uppgift att sticka in en hand under stolen och torka den kungliga rumpan med en fuktig tygtrasa.
Även andra europeiska kungar hade rumptorkare, dock inte de nordiska. Jobbet verkar kanske inte särskilt attraktivt i våra ögon, men på medeltiden var det tvärtom.
Alla Henrik VIII:s toalettbetjänter var riddare ur fina adelssläkter – adelsmän var de enda som var fina nog att få vidröra kungen, som ju var utsedd till regent av Gud själv.
Jobbet gav tillgång till kungens gemak, där toalettbetjänten hade möjligheten att bli en av regentens närmaste rådgivare.
Yrket levde kvar i århundraden – den siste ”Groom of the Stole” som det då hette blev James Hamilton, hertigen av Abercorn, som bar titeln mellan åren 1886–91.
Kungens toalettstol är bakgrunden till att ordet ”stool” i dag är britternas finare ord för avföring. Den kungliga toastolen kallades nämligen även ”stool of easement” – lättnadens pall.
Toalettbetjänten i arbete
Toalettbetjänten bar fram kungens toastol och fällde upp locket. Därefter fyllde han vatten i en skål och satte in den i stolen. Efteråt torkade han kungen med en fuktig tygbit.
Fick prygel: Strykpojken tog prinsens straff
Hur bestraffar man en prins som snart ska bli kung av Guds nåde? Det problemet uppstod ofta vid medeltidens hov, och lösningen blev en så kallad strykpojke, eller Prügelknabe, som det hette i tyskspråkiga länder.
Strykpojken var oftast adlig och jämngammal med kungasonen. Hans uppgift bestod i att ta emot den aga som den unge prinsen gjort sig förtjänt av men inte fick utsättas för.
Prinsen och strykpojken växte upp tillsammans, var varandras enda lekkamrat och var nära vänner. Just därför hoppades hovet att prinsen skulle uppföra sig ordentligt och läsa sina läxor så att hans bäste vän skulle slippa att bli utsatt för aga och piskning.
Trots den uppenbara risken för att få prygel var platsen som strykpojke eftertraktad, eftersom han blev nära vän med den blivande kungen.
Strykpojkens skrik och gråt skulle ge prinsen dåligt samvete.
Åt gift: Munskänken levde ett farligt liv
Även den starkaste av kungar var rädd för att bli giftmördad, och för att förhindra detta anställde medeltidskungen en munskänk.
Det var många som ville ha detta ansvarsfyllda men farliga yrke; munskänken skulle smaka på kungens mat och dryck innan majestätet fick sin måltid serverad. Munskänken riskerade att dö på jobbet om han inte upptäckte faran i tid.
Under långa middagar vaktade munskänken dessutom kungens tallrik, kopp och bestick så att ingen skulle kunna strö gift över servisen.
Rollen som munskänk tilldelades oftast adelsmän eller någon soldat som visat sig vara särskilt lojal mot kungen.
Munskänken har nyligen smakat på vinet. Alla väntar spänt.
Drotsen var kungens ställföreträdarer
Titeln drots omnämns för första gången på 1200-talet och användes bara i Norden och Tyskland. Yrket var synnerligen eftertraktat, eftersom drotsen var regentens ställföreträdare och kunde fatta viktiga beslut.
Drotsen Henning Podebusk var i praktiken den som regerade i Danmark från 1375 då den nye kungen Oluf II bara var fem år gammal och alltså omyndig. Även på 1430-talet fungerade drotserna i Sverige och Norge som statsöverhuvud under kung Eriks av Pommern frånvaro.
Räntmästaren skötte kassan
Räntmästaren förestod räntekammaren, medeltidens finansdepartement. Han kom i regel från kyrkans värld, eftersom munkar var de enda som fick undervisning i administration och matematik.
Jobbet som räntmästare kunde vara otacksamt, då kungens och rikets kassa var en och densamma. Om kungen var slösaktig blev det inte mycket kvar i statskassan till byggprojekt och underhåll.
Marsken försvarade landet
I Sverige och Danmark kallades den militäre överbefälhavaren för marsk från och med år 1268. Marskens främsta uppgift var att samla kungens armé när den skulle dra ut i krig.
Han ansvarade även för att riddare, bågskyttar och infanterister fick mat och dryck under fälttåget. Om kungen inte själv ville anföra sin armé förde marsken befälet över soldaterna på slagfältet.
Kanslern svingade piskan över kungens anställda
Även om t.ex. milersättning och moms inte var uppfunnet på medeltiden behövde kungen massor med kvalificerad arbetskraft för att kunna styra sitt rike. Redovisningar avslöjar att t.ex. England hade drygt hundra personer anställda inom statsapparaten i slutet av 1300-talet.
I Norden var kanslern chef för kansliet, som motsvarade dagens statsförvaltning. Kanslern använde de skatteintäkter – både in natura och i reda pengar – som räntmästaren hade fått in och kungen ännu inte hade hunnit sätta sprätt på.