Kungen hade kakförsäljerska som finansminister
Officiellt hade dubbelmonarkin Danmark–Norge kung Kristian II på tronen. Men i kulisserna var det Sigbrit, en gammal barsk dam, som skötte rikets finanser och kungens göromål. Från början var hon en simpel kakförsäljerska på marknaden i Bergen men hon hittade vägen till de finaste kretsarna som mor till kungens älskarinna – hennes dotter Dyveke
Något porträtt av Sigbrit finns inte. Konstnären Zahrtmann föreställde sig år 1873 Sigbrit – tillsammans med Kristian II – så här.
Solen värmde skönt denna sommardag i början av 1520-talet då Sigbrit Villomsdotter bestämde sig för att ta en promenad utmed Sankt Jörgens sjö i Köpenhamn.
Hon njöt av den friska luften och gladde sig åt att hennes förslag om att införa ett nytt renhållningsväsende i Köpenhamn nu hade fått till följd att man röjt upp i den tidigare så smutsiga staden.
Men plötsligt krossades idyllen. Ett par soldater kom springande bakifrån, tog tag i den gamla kvinnan och kastade henne under höga tillrop i sjön.
När hon omtumlad och förvirrad tog sig iland och flydde mot sin vagn, sköt en annan grupp soldater skarpt efter henne. Grymma handlingar mot en kvinna som faktiskt var själve den dansk-norske kungens närmaste förtrogna.
Från Amsterdam till Bergen
Var Sigbrit Villomsdotter egentligen kom ifrån är det ingen som säkert vet. Inte heller vilket år hon var född. Men de flesta historiker är eniga om att hon tillbringat åtminstone en del av sitt liv i Amsterdam, kanske som hustru till någon av stadens många köpmän.
Säkert är i alla fall att hon kom till Bergen omkring år 1500 tillsammans med sin dotter och att hon på Holländergatan inrättade en liten kakbod.
År 1507 kom kansler Erik Valkendorf till staden. Av en händelse gick han genom Holländergatan och där möttes han av en säregen syn. I den lilla kakboden stod Sigbrit, en frodig, stadig gammal kvinna, enligt berättelserna ful som stryk.
Bredvid henne stod den vackraste unga flicka han någonsin sett: Sigbrits dotter Dyveke, som då var ungefär 17 år.
Valkendorfs gode vän, den danske tronföljaren junker Kristian, var enligt Valkendorf ”i högsta grad en beundrare av sköna former och gladde sig mycket åt att beskåda dem”.
Valkendorf berättade genast för den blivande kungen om Bergens förträffligheter och inviterade det omaka paret från kakboden till bal på slottet nästa gång 26-årige junker Kristian var i staden. Den natten tog sig Kristian den vackra Dyveke till älskarinna.
Sigbrits dotter Dyveke sägs ha varit mycket vacker. Men faktiskt vet man inte hur hon såg ut, kvinnan som gjorde Kristian till ovän med Nederländena.
Släpp Dyveke, Kristian!
De flesta räknade med att Dyvekes gunst snart skulle dala hos den unge junkern, men där hade de fel. Trots åtskilliga förmaningar, förbud och böner fortsatte Kristian att umgås med Dyveke – och hennes mor, som kom nära makten på samma gång.
Det uppseendeväckande förhållandet mellan kungen, älskarinnan och hennes mor fortsatte även efter att Kristians far, kung Hans, dog år 1513.
Vid faderns död kröntes Kristian till kung av Norge och Danmark. Sverige ville inte erkänna honom som regent och därmed lades första grundstenen till en konflikt som skulle komma att vara under hela Kristian II:s tid på den dansk-norska tronen.
Med kungatiteln följde ett absolut krav på att Kristian skulle bryta med Dyveke. Nu måste Kristian skaffa sig en ståndsmässig hustru som han kunde få arvingar med i stället för att ränna runt med en borgerlig kvinna som han aldrig skulle kunna äkta.
Efter en hel del förhalande undanflykter från Kristian ingick han till slut ett avtal om äktenskap med Isabella, prinsessa av det mäktiga habsburgska huset. Hennes namn ändrades till det mer nordiskt klingande Elisabet.
Äktenskapet var en fördelaktig förbindelse men Kristian vägrade fortfarande envist att lämna sin Dyveke.
I stället flyttades den unga kvinnan och hennes mor Sigbrit från deras vistelse på herresätet Hvidøre norr om Köpenhamn, till ett ståtligt hus på hörnet av Amagertorg och Niels Hemmingsens gata, bara ett par minuters promenad från slottet.
Över hela Europa hördes ramaskri över hånet mot den ärevördiga Elisabet och både i och utanför Danmark verkade många krafter för att försöka bryta kungens utomäktenskapliga affärer.
Sigbrit blir kungens rådgivare
År 1517 upphörde emellertid förbindelsen av sig självt: Dyveke dog helt plötsligt. Historikerna känner inte till varför. Kanske har några av de krafter som verkat mot kungens förhållande med Dyveke legat bakom hennes död, men det är bara en gissning.
Det råder dock inga tvivel om att många högt uppsatta personer drog en lättnadens suck inför utsikten att förhållandet med det borgerliga packet nu för evigt var bruten. Det skulle dock visa sig att de hade helt fel.
Sigbrit kvar efter dotterns död
I stället för att gå skilda vägar kom Sigbrit och kungen närmare varandra efter Dyvekes död. I sin gemensamma sorg blev de varandras förtrogna och de tillbringade säkert många sena timmar med att diskutera vem som bar skulden till hennes öde.
Sett med deras ögon rådde det ingen tvekan om att deras lilla duva hade mördats. Frågan var vem som låg bakom.
Flera syndabockar diskuterades men till slut pekade allt mot Torben Oxe, befallningsman på Köpenhamns slott. Efter en skenrättegång dömdes Torben Oxe som skyldig och han halshöggs. Kungen och kakkärringen hade fått sin hämnd – något som dock inte skilde de två efterlevande åt.
Kristian hade i Sigbrit funnit en person som han kunde anförtro sig åt och som förstod honom. Sigbrit var inte någon som smickrade och hycklade – som hovet.
Utan omsvep sa hon precis vad hon tyckte. Hon avskydde rövslickarna – och de henne. I Sigbrit fick Kristian en förtrogen som han visste att han kunde lita på.
Rikets höjdare fick vänta i regnet
Kungen började nu fråga Sigbrit till råds i olika statsangelägenheter. Först om småsaker, men hennes råd var förnuftiga, handgripliga och definitivt för landets bästa.
Exempelvis föreslog gumman att det skulle bli lag på att Köpenhamns gator och hus skulle hållas rena. Då behövde man inte längre bokstavligt talat vada runt i dynga upp till anklarna.
Sigbrit bjöd även in en grupp holländska bönder till Danmark som skulle kunna lära befolkningen nya rön om odling av säd och grönsaker.
Hon var kvinnan bakom en omfattande uppsättning lagar som bl.a. skapade en fattighjälp och bättre villkor för landets bönder.
Med åren tog Kristian till sig allt fler av Sigbrits råd och personer som kom till honom i olika ärenden skickades så småningom vidare till Sigbrit på Amagertorg så att hon fick ta hand om dem.
Det var inte populärt bland adelsmän och riksråd. Sigbrit var ju bara en simpel, borgerlig kvinna – med andra ord en värdelös person som ingen brydde sig om.
Därtill var hon ful, brysk i sina uttalanden, brutal i sina tankegångar och fullständigt utan respekt för rang och titlar. Och till råga på allt brukade hon låta rikets högsta män stå ute i regnet och vänta på Amagertorg när de kom för att tala med henne.
De fina herrarnas desperation gick inte att ta miste på. Det spreds rykten om att Sigbrit var en trollpacka, att hon hade förhäxat kungen och att hon nästan hade dödat kungens och Elisabets tronarvinge.
Varje gång kungen verkade orättvis eller förhastad i sina beslut fick Sigbrit skulden.
Ryktessmidarna gjorde ett gott arbete, till och med så bra att man inte är säker på om Sigbrit var särskilt ful. Det kan helt enkelt vara ett resultat av den smutskastning som bedrevs mot henne.
Blev drottningens vän
Kristian höll trots alla protester fast vid Sigbrit och hon vistades dagligen på slottet. Där blev hon dessutom en av drottning Elisabets förtrogna.
Det högsta beviset för kungens tillit fick Sigbrit när hon blev ledare för den ytterst lönsamma sundstullen. Hon fick också fullmakt att styra landets finanser. Vid det tillfället förärades hon titeln ”Moder Sigbrit” av kungen, vilket var en oerhörd ynnest. Det var en titel som i praktiken gjorde henne till rikets första dam.
Kritiken fortsatte dock, inte minst efter Kristians kröningsfest i Stockholm – en fest som slutade i en veritabel masshalshuggning av de svenska gästerna. Många ansåg att blodbadet var Sigbrits idé, trots att hon under begivenheterna satt på Köpenhamns slott och höll drottningen sällskap.
Kristian II:s grymma massavrättning av gästerna vid sin kröningsfest skildrades strax därefter i ett stort svenskt träsnitt.
Kritiken blir till öppet uppror
Motståndet mot de bådas allians blev alltmer våldsamt – vilket bl.a. utmynnade i överfallet på Sigbrit då hon spatserade längs Sankt Jørgens sjö.
Efter de oerhört blodiga händelserna i Stockholm fick Kristians motståndare mer makt. Många förespråkade nu att Kristians farbror, den något äldre och mer sansade hertig Fredrik av Gottorp, skulle bli kung.
Inte minst hanseaterna, de mäktiga köpmännen från Lübeck, som länge hade upplevt att deras privilegier blivit hotade eller ännu värre indragna när holländska köpmän kom till landet på Sigbrits initiativ.
Från sommaren 1522 blev motståndet till öppet uppror. Det tvingade Kristian II i landsflykt och Fredrik av Gottorp kröntes tll kung. Vid det laget var Sigbrit så hatad att hon tvingades gömma sig i en tunna som fraktades ombord på Kristians skepp, Løven.
När Løven ankom till Holland skildes de bådas vägar och kvar stod en obeslutsam Kristian som aldrig återfick makten i Danmark.
Han fick i stället tillbringa 27 år i fångenskap på Sønderborg slott. Sigbrit däremot jagades av drottning Elisabets anöriga som ansåg att hon bar skulden till det onda som drabbat deras släkting. Elisabet flydde tillsammans med sin make.
Kristian försökte skydda Sigbrit genom att försäkra att hon hade drunknat på väg till Holland, men det fick inte de mäktiga habsburgarna att avblåsa jakten.
Därför flackade Sigbrit runt i Europa under ett antal år och sågs bland annat förklädd till nunna i Dordrecht 1525. År 1531 berättade den engelske kung Henrik VIII för ett danskt sändebud att hon tagits tillfånga och skulle dömas till döden.
Året därpå fängslades Sigbrit i Vilvoorde nära Bryssel. Det var det sista man hörde om kakbodskärringen som blev rikets finansminister. Ett rykte påstår att Sigbrit slutade sitt liv på bål.