Kung Midas lurade världen med falskt guld

”Det var en gång en kung som önskade att allt han rörde vid skulle förvandlas till guld.”
Så börjar historien om kung Midas, en märklig berättelse som är känd från flera forntida skrifter. Fortsättningen är lika tragisk som man kan ana: Kungen får sin önskan uppfylld, men rikedomarna gör inte Midas lycklig. Tvärtom. Den girige härskaren tvingas både svälta och törsta eftersom även maten och drycken som han rör vid förvandlas till guld. För att överleva tvingas Midas enligt legenden ge avkall på sin förmåga. Berättelsens sensmoral är inte svår att förstå. Lycklig blir man inte av vare sig föremål eller guld – en lärdom som gäller överallt och i alla tider. Historien om Midas återberättas än i denna dag, precis som Midas namn återfinns i stående uttryck och talesätt i en lång rad olika språk. Den mäktige forntidskungen i Frygien har med andra ord skrivit in sig i historien och blivit odödlig.

Seglivade legender har alltid gäckat historiker och arkeologer som försökt hitta sanningen bakom myten. Men det finns en verklig möjlighet att hitta kung Midas väldiga guldskatt, så det är inte så konstigt att arkeologer, skattletare och lycksökare bokstavligt talat har börjat gräva i historien.

Frågorna är många, men tre stycken är centrala: Är historien om forntidskungen något annat och mer än en myt? Var­ifrån kom kungens omåttliga rike­domar? Och vart tog kung Midas guld vägen?

Ingen har ännu hittat något slutgiltigt svar på dessa frågor, men just nu är vi närmare svaren än någonsin.

Inom några år kommer man med största sannolikhet att återfinna kung Midas grav under ruinerna av hans magnifika huvudstad, Gordion. Om den innehåller ofattbara rikedomar eller inte får tiden utvisa.

Skådespel gjorde Midas berömd

Historikerna menar att berättelsen om Midas ofattbara rikedomar förekom för första gången i något av de satyrspel som var populära under 500- och 400-talet före Kristus.

Skådespelen fick sitt namn eftersom satyrerna – lustiga och lättjefulla följeslagare till vinets och njutningens gud Dionysos – intar en framträdande roll i verken.

En satyr uppträder även i den mest välkända versionen av historien om Midas, berättelsen som ingår i den romerske poeten Ovidius diktverk Metamorphoses från år 8 efter Kristus.

Ovidius berättar att Midas räddade en satyr som hamnat vilse. Kungen gav honom mat och förde honom tillbaka till Dionysos som blev så glad att han lovade Midas att uppfylla kungens innerligaste önskan – förmågan att förvandla allt han rörde vid till guld.

Den romerske diktaren angav även flera hänvisningar som gjorde att historikerna kom den forntida kungen på spåren. Ovidius berättar att Midas efter en tid bönföll Dionysos att ta tillbaka sin gåva, då kungen insåg att han skulle dö av svält och törst eftersom även maten och vinet som han rörde vid förvandlades till guld.

Vinguden beordrade Midas att rena sig i floden Paktalos, som ligger i våra dagars Turkiet.

Sannolikt levde Midas i närheten av floden och Ovidius berättar också att Midas föräldrar hette ­Kybele och Gordios, två historiskt belagda personer som härskade över Frygien, ett rike som även det låg i dagens Turkiet.

Arkeologiska fynd visar att Frygien var ett forntida rike som uppstod omkring år 1200 före Kristus då Medelhavsområdet härjades av de så kallade sjöfolken.

Även det väldiga hettitiska riket, som några århundraden tidigare tävlade med Egypten om att vara områdets mäktigaste, dukade under till följd av sjöfolkens härjningar, vilket banade väg för nya stormakter – bland andra Frygien.

Historikerna är inte helt säkra på frygernas ursprung, men den grekiske historikern Herodotos berättar att frygerna härstammade från Balkan.

När hettiternas rike föll samman slog sig frygerna ned i staden Gordion, dagens Yassıhüyük som ligger omkring åtta mil sydväst om Ankara, och utropade staden till sin huvudstad.

Historikerna känner inte till Frygiens exakta utbredning under rikets första århundraden, men forskarna är överens om att landets storlek var relativt blygsam fram till dess att Midas tog över tronen, sannolikt i slutet av 800-talet före Kristus.

Det är även från denna tid som vi har det tidigaste omnämnandet av den historiske Midas. Hans namn uppträder i en assyrisk krönika författad mellan 721 och 705 före Kristus.

På tätskrivna lercylindrar beskrivs Midas som ”Mita, härskare över Mushki”. Forskarna tror att assyrierna benämner det frygiska riket på detta sätt eftersom landet under denna tid var allierat med mushkifolket från östra Anatolien.

Under kung Midas utvecklades Frygien till ett vidsträckt rike som dominerade merparten av centrala och västra Anatolien. Det växte sig så starkt att Frygien utgjorde ett hot mot grannriket, stormakten Assyrien.

Detta vet vi eftersom källorna beskriver hur Midas gång på gång uppviglade olika folkslag i det assyriska riket för att få dem att göra uppror. År 717 före Kristus lyckades Midas även övertala invånarna i staden Karkemish i norra Syrien att trotsa assyrierna som de hade varit underkastade och betalat tribut till under flera hundra år.

Assyrien slog ned upproret och erövrade staden men Midas inblandning i händelsen vittnar om att kungen var både mäktig och inflytelserik och hade ett synnerligen gott självförtroende.

Senare källor bekräftar Midas storhet. Kungen var enligt Herodotos den förste icke-greken som offrade till Apollon i templet i Delfi på det grekiska fastlandet.

Den grekiske lärde Julius Pollux som levde under 200-talet berättar dess­utom att Midas gifte sig med en grekisk prinsessa från staden Kyme på Mindre Asiens västra kust. Sannolikt ingick han äktenskapet för att befästa sina besittningar och få fotfäste i den västra delen av Anatolien.

Hotet från Midas blev så stort att den assyriske kung­en Sargon II tvingades bygga fort för att skydda sig mot Frygien som under denna tid nådde sin största utbredning.

Guldkungens rike var nu så mäktigt att Midas kunde ingå gynnsamma diplomatiska förbindelser med assyrierna och började sända gåvor till Sargon II.

Midas huvudstad försvann

Men freden varade inte för evigt. I början av 600-talet före Kristus var katastrofen ett faktum. Den grekisk-romerske historikern Strabon (64 f.Kr.–21 e.Kr.) berättar att Midas huvudstad Gordion överfölls av kimmerierna, ett ryttarfolk som tros ha levt söder om Svarta havet.

Inkräktarna erövrade staden och riket gick under, liksom Midas själv: När kungen insåg att hans huvudstad inte stod att rädda begick han självmord.

Området som tidigare utgjorde Frygien kom under de följande århundradena att lyda under ett stort antal makter, bland annat kungadömet Lydien och Perserriket, och år 333 före Kristus erövrade Alexander den Store frygernas rike.

Under den kaotiska period som följde Alexanders död år 323 före Kristus föll staden i händerna på kelter och galler som skövlade Gordion i sådan grad att staden utplånades från jordens yta.

Snart kom ingen längre ihåg var staden en gång i tiden hade legat.

Däremot levde minnet av kung Midas huvudstad vidare, bland annat i en berättelse nedtecknad av den romerske historikern Quintus Curtius Rufus. Han skrev under det första århundradet efter Kristus ett verk i tio band om Alexander den store där han berättade att Alexander ställdes inför en mycket svår uppgift när han kom till Gordion.

I stadens tempel fanns en oxkärra som stod bunden till en stolpe med en hård, extremt komplicerad knut av bark.

Trots ihärdiga försök under flera hundra år hade ingen lyckats lösa knuten, som enligt Quintus Curtius Rufus bestod av ”ett otal knutar så snärjda i varandra att det var omöjligt att se hur de var hopknutna”.

En spådom angav enligt berättelsen att den som löste knuten skulle bli Asiens kung, och den kvicktänkte Alexander löste uppgiften genom att helt enkelt hugga av knuten med sitt svärd. Gordion var sedan länge försvunnet på Quintus Curtius Rufus tid.

Författaren kunde dock berätta att staden låg ”mitt emellan det Pontiska havet (Svarta havet, red.) och det Kilikiska havet (Medelhavet, red.)”.

Järnvägsarbetare återfann glömd stad

Den tyske forntidsforskaren Alfred Körte kunde historierna om Gordion och Alexander på sina fem fingrar, eftersom han tillbringat sin tidiga ungdom med att översätta de gamla romerska källorna och grekiska sagorna till tyska.

Arbetet gav riklig utdelning. År 1893 kontaktades Körte av några järnvägs­ingenjörer som var i färd med att bygga en sträcka av järnvägen mellan Berlin och Bagdad och som under arbetet i Sakaryadalen i Turkiet hade upptäckt ett antal högar som utan tvivel en gång uppförts av människor.

Järnvägs­arbetarna hade själva utforskat högarna och hade delvis använt stenarna till att bygga viadukter, tunnlar och andra delar av järnvägsbygget.

Ingenjörerna ogillade dock plundringarna och vände sig därför till Körte som genast gav sig av till Turkiet.

I det platta landskapet hittade han mer än 100 gravhögar. Tillsammans med sin kunskap om Gordions belägenhet från de gamla källorna blev Körte snabbt övertygad om att han hade hittat Midas huvudstad.

Sju år senare, år 1900, återvände Alfred Körte tillsammans med sin bror Gustav, som var arkeolog. Bröderna grävde ut området under en säsong och stötte bland annat på brons­kärl, keramik, metall och bruksföremål av trä med frygiska former och mönster.

Med ledning av dateringen drog Alfred Körte slutsatsen att gravhögarna måste härstamma från tidpunkten före och fram till kung Midas död.

Långsamt kunde de tyska bröderna med hjälp av fynden återskapa Gordions kronologi och de blev de första moderna historikerna som kunde berätta om kung Midas huvudstad och det frygiska riket.

Utgrävningarna låg därefter på is fram till 1950 då den amerikanske arkeologen Rodney Young vid University of Pennsylvania återupptog arbetet.

Under utgrävningarna hittade han ett stort fästningskomplex, ett fynd som senare ganska exakt har daterats till kung Midas tid. Genom att studera fästningen fick Young en inblick i Midas status och rikedom, som för sin tid framstår som enorm.

Fästningen innehåller både ett enormt palatsområde i komplexets nordöstra del, flera stora, rektangulära byggnader med förhallar och två 100 meter långa byggnader uppförda på vardera sidan av en bred gata i citadellets sydvästra del.

Bygget var gediget utfört, huvudsakligen av sten, lersten och trä. Inne i palatset hittade arkeologerna en golvmosaik av fint bearbetad sten i olika färger.

Golvet är enligt forskarna ett av de tidigaste kända mosaikgolven i världen. Under byggnadens nedfallna tak har arkeologerna hittat skålar och dryckesbägare av keramik och brons samt fint vävda textilier och möbler smyckade med elfenben. Utmed en av väggarna stod dessutom en låg, tygklädd soffa i samma stil som en orientalisk divan.

Det stora antalet dyrbara föremål fick forskarna att dra slutsatsen att byggnaden – betecknad Megaron 3 – utgjorde palatsets centrum och var Midas huvudsäte.

Arbetare vävde och lagade mat

De utgrävda byggnaderna bestod dock inte enbart av rum som hyste bostäder. I några av palatsets byggnader fanns verkstäder som en gång myllrat av arbetare som malde spannmål till mjöl med hjälp av stora kvarnstenar.

Fynd av små hjul för vävning, nålar av metall och en delvis förkolnad träkam som förmodligen har använts för att hålla isär trådar vid vävning visar att mjölnarna delade utrymmet med spinnare och vävare och att frygerna höll sig med specialiserade hantverkare.

I förrummen fanns kök där kockar stekte kött eller grönsaker över stora eldstäder i tegel och bakade bröd i kupolformade ugnar av lera eller sten.

Byggnadernas sidogångar var dessutom fyllda med keramikföremål för matlagning, måltider och förvaring.

Den omfattande aktiviteten måste ha krävt en avsevärd arbetsstyrka, och forskarna tror att kvinnliga slavar, sannolikt tillfångatagna i de riken som frygerna lade under sig, slet med att utföra det tyngsta arbetet i palatset.

De många olika varorna och det stora område som var avsatt för förvaring har även fått arkeologerna att spekulera i om palatset kan ha varit centrum för stadens ekonomi och livsmedelsproduktion.

Kanske förde Gordions invånare sina råvaror hit för att låta bearbeta dem. De färdiga produkterna fördelades därefter bland stadens invånare eller skickades till den frygiska hären i fält.

Man vet inte om hären, hela befolkningen eller hovet ensamt tog del av hantverkarnas skicklighet, men en sak är säker: Midas led knappast brist på något, i synnerhet inte öl. Redan diktaren Archilochos som levde på 600-talet före Kristus skriver att frygerna var kända för sin förkärlek för öl, och arkeologerna har hittat ett stort antal siktar avsedda för att sila den grumliga öl som frygerna drack.

Under utgrävningarna har man även hittat krukor med inbyggda filter avsedda att avskilja exempelvis skal från den säd som ölet bryggdes av.

Förutom matlagning och tillverkning av tyg framställde Gordions hantverkare även omsorgsfullt tillverkad keramik, möbler, seldon till hästar och andra konst- och bruksföremål.

Undersökningarna visar att Midas hämtade råvaror som koppar, tenn och järnmalm långväga ifrån, och olika konstföremål, bland annat ett stort bronskar dekorerat med bevingade människoväsen, visar att frygerna hämtade inspiration från grannriken som Assyrien.

Andra föremål är unika för frygerna, till exempel bord och stolar i trä med mönster som hantverkarna skapat genom att kombinera ljust och mörkt trä eller smycka med elfenben.

På det hela taget är konsten allestädes närvarande i allt från krukor till grytor.

Stadens smeder, snickare, vävare och krukmakare samarbetade och inspirerade varandra att prova nya former och figurer under tillverkningen. Forskarna menar även att de många olika varorna i Midas palats måste ha krävt att hans betrodda tjänstemän förde något slags räkenskaper, även om man inte har hittat några skriftliga källor som visar detta.

Tjänstemännen tros därför ha använt tavlor av trä eller vax som för länge sedan gått förlorade i ruinerna.

Ingen vet hur det gick till när Gordion och dess tempel föll.

Utgrävningarna visar tydligt att palatset har brandhärjats, men spåren tyder på att branden var förhållandevis obetydlig och lämnade det mesta av komplexet intakt.

Floden flöt av guld

I dag är ruinerna av Midas stora tempelkomplex det tydligaste tecknet på att kungen faktiskt var omåttligt rik och mäktig.

Och även om knappast allt han rörde vid förvandlades till guld är det fullt rimligt att ryktet om frygernas gyllene kung började spridas under bronsåldern och de följande århundradena.

Redan på Midas tid hade guld varit eftertraktat i tusentals år och historikerna anser att forntidsmänniskorna fascinerades av den glimmande metallen eftersom guld inte korroderar och därför betraktas som en symbol för odödlighet och det gudomliga.

Människorna använde därför guld både när de skulle lovprisa gudarna och framhäva sig själva, och det första exemplet på bearbetat guld som arkeo­logerna känner till – en liten guldkula från cirka 4500 före Kristus – ingick i rituella handlingar.

Historikerna vet dessutom att sumererna, en tidig civilisation som låg i södra delen av våra dagars Irak, gärna smyckade sig med guld.

Både män och kvinnor bar omkring 3000 före Kristus smycken av den glänsande metallen, liksom Egyptens ledande familjer som befäste sin makt och status genom att smycka sig med guld.

Floden Paktalos nära Midas huvudstad hade under antiken guldförekomster i så rikliga mängder att guldet kunde grävas upp direkt ur jorden längs floden.

Därför är det inte så konstigt att historiens första guldmynt slogs just här i området omkring 500 före Kristus.

Mynten präglades i Lydien, ett rike som bland annat omfattade det område som en gång utgjort Frygien. Fynden av guldraffinaderier i närheten av floden vittnar om att lokalinvånarna hade goda kunskaper om metallen och dess egenskaper.

Även det allra renaste guldet har en naturlig silverhalt av upp till fem procent och måste därför raffineras för att bli helt rent. De lydiska myntmästarna kunde utvinna guldet genom att tillsammans med salt värma upp metallen till 600–800 grader.

Silvret omvandlades med hjälp av saltet till silverklorid som därefter förångades och lämnade kvar helt rent guld.

Kläderna glimmade som guld

Som härskare över ett område med några av den kända världens största guldförekomster kunde Midas utan tvivel ha smyckat sig själv och sina palats med guld i överflöd. Men konstigt nog har man inte hittat nämnvärt mycket guld i den del av staden Gordion som härstammar från Midas tid.

Bakgrunden till historien om Midas som förvandlar allt han rör vid till guld är därför fortfarande ett mysterium. Men kanske har arkeologerna ändå lyckats lösa gåtan under de senaste åren.

Flera textilier som hittats i Gordion har nämligen visat sig vara behandlade med järnoxidpigmentet goethit, som ger ett gyllene skimmer.

Ämnet är uppkallat efter den tyske diktaren Johann Wolfgang Goethe, som inte bara var författare. Han intresserade sig även för mineraler och för att experimentera med färger som kunde få tyger att skimra som guld.

Analyser av kläderna visar att frygiska hantverkare kunde framställa ämnet på kemisk väg, så att glansen bevarades ännu längre. Den gyllene glansen från de kungligas och elitens kläder måste ha väckt stor uppmärksamhet hos folket, och vad låg då närmare till hands än att tro att Midas, den mäktigaste av alla Frygiens kungar, även kunde förvandla allt han rörde vid till guld? Det är forskarnas senaste hypotes om hur denna del av myten om Midas uppstod.

Gravhögar ruvar på hemligheter

Palatset och citadellet är inte de enda intressanta fynden som arkeologerna har gjort i Gordion. Runda upphöjningar i landskapet runt den forna huvudstaden har avslöjat hela 124 gravhögar.

Mest uppseendeväckande är områdets största kulle, som är 53 meter hög – vilket motsvarar ett 17 våningar högt hus – och omkring 300 meter i diameter. Arkeo­logen Rodney Young blev tvungen att gräva en mer än 70 meter lång tunnel för att ta sig in i gravkammaren.

Tunneln byggdes av arbetare från en kolgruva vid Svarta havet, och för att undvika besök av gravplundrare grävde männen dygnet runt under de tre veckor som arbetet pågick.

Det hårda slitet gav utdelning: När arkeologerna öppnade graven 1957 möttes de av en makalös syn. Gravkammaren var en av de största som skådats, hela 5,15 meter bred och 6,2 meter lång och avståndet från golv till tak var nästan fyra meter.

För att stötta taket mot det enorma trycket från den ovanpåliggande jorden var rummet förstärkt med stammar från enbuskar och längs med väggen stod en välbevarad kista i cederträ som visade sig innehålla benen från en man.

Undersökningar har visat att den döde mannen var 159 centimeter lång och mellan 60 och 65 år då han dog.

Mannens kläder i vackert vävt tyg i lila nyanser hade dyrbara spännen och var utsmyckade med broscher av brons. Därtill var den döde omgiven av sammanlagt nästan 400 gravgåvor i form av trämöbler, tyger, läderbälten och bronskärl. Mannen hade även fått med sig mat och dryck för livet efter döden.

Kol 14-analyser visar att begravningen ägde rum på 700-talet före Kristus och Young antog redan på 1950-talet att den döde var Gordios, far till den sägenomspunne kung Midas.

Moderna dendrokronologiska undersökningar av trästolparnas årsringar bekräftar denna teori: Gravkammaren uppfördes någon gång mellan år 740 och 733 före Kristus – för tidigt för att den döde ska kunna vara kung Midas.

Kungen hade små ögon och krokig näsa

Om mannen i graven är Gordius, Midas far, har historikerna skapat sig en någorlunda tydlig bild av hur kungen såg ut.

John Prag, arkeolog vid Manchester Museum, och Richard Neave från medicinska fakulteten vid University of Manchester utgick 1988 från skelettfyndet för att återskapa den dödes ansikte.

Rekonstruktionen visar en man med avlångt ansikte, en lång, krokig näsa, små, djupt liggande ögon och utskjutande underläpp. Under rekonstruktionen lade John Prag märke till att kungen hade en så kallad Darwins knöl, en liten förtjockning på ytter­örats bakre rand.

Knölen förekommer hos en person av tio och tros vara en kvarleva från en flik som gjorde att våra förfäder kunde vika örat, så att det täckte och skyddade den yttre hörselgången.

Tillståndet har uteslutande kosmetisk betydelse men har fått forskarna att fundera på om den lätta deformationen kan ha skapat grogrund för en annan myt om kung Midas, som enligt legenden hade åsneöron.

När Midas upptäckte att guldet inte gjorde honom lycklig beslutade han sig för att tillbringa så mycket tid som möjligt i naturen. Glädjen över att vistas i det fria gjorde honom snabbt till en ivrig anhängare av Pan, naturens gud, som var duktig på flöjtspel och beslutade sig för att utmana guden Apollon i den ädla konsten.

Tmolus, som var gud över berget med samma namn, utsågs till domare. Midas lyssnade hänfört till Pans livfulla spel, övertygad om att han skulle koras till segrare.

Tmolus tyckte annorlunda, liksom övriga åhörare, som menade att musikens gud Apollon spelade bäst. Guldkungen vägrade dock acceptera domslutet och protesterade högljutt.

Rasande lade Apollon sin hand på Midas huvud och förvandlade hans öron så att de kom att likna en åsnas långa öron. Midas skämdes över det synliga tecknet på sin förhastade dom och täckte hädanefter alltid sitt huvud.

Myten är givetvis inte trovärdig, men enligt John Prag kan den vara sprungen ur ett genetiskt särdrag hos kungen. Historikern Sarah Morris ställer sig dock tveksam till teorin. Enligt henne symboliserade åsneöron under bronsåldern kungavärdighet. Exempelvis framställer ett sigill kungen av Mira i Anatolien med mycket långa öron.

Hon anser att diktare och författare har sett avbildningar av Midas med åsneöron varpå de har hittat på en historia för att kunna förklara fenomenet.

Medan det verkar finnas förklaringar till Midas åsneöron har forskarna fortfarande svårt att förklara kungens död. Enligt historieskrivaren Strabon dog Midas då han tog sitt liv genom att dricka tjurblod när Frygien invaderades av kimmerierna.

Men arkeologerna har inte hittat några tecken på att denna invasion vållade någon större skada på Midas palats. Forskarna anser inte heller att historien om självmord genom att dricka tjurblod är trovärdig. Blodet fungerar som en energi­dryck och är knappast alldeles sunt att förtära, men inte dödligt.

Förklaringen till hur kung Midas dog får vi alltså vänta på. Den ligger sannolikt begravd i ruinerna under hans gamla huvudstad. Den som hittar kungen kan ge oss mer kunskap om en av antikens mest mytomspunna män – och samtidigt kanske även hitta omåttliga mängder guld.

Skattjakten är i full gång.