Kung Artur inspirerade riddartorneringar långt efter sin död

Riddarutbildningen kostade tänder

Medeltidens riddartorneringar var storslagna arrangemang, som lockade stora folkmassor. Från när och fjärran kom de inbjudna gästerna med bagage och följen.

Om torneringen var ett Round Table (runt bord), innebar det att festen skulle hållas som en gestaltning av dåtidens populära riddar­romanser: med deltagarna utklädda som personerna från legenden om Artur och hans riddare av det runda bordet, som ­skulle spela rollerna i olika akter mellan striderna.

Rundabordstorneringarna var den engelske kungen Edvard I:s påhitt, för han var en passionerad Arturfan och ivrig ­torneringsdeltagare.

Vanliga tornerspel introducerades i England i slutet av 1100-talet av Rikard I Lejonhjärta. Han hade lagt märke till att franska riddare var i bättre form tack vare att de deltog i tornerspel, och för att inte vara sämre än ärkefienden införde Rikard dem i England.

Då kunde unga riddare även bättre förstå vad som väntade dem på det riktiga slagfältet – utslagna tänder, blödande sår och fall från hästen. Viktigast av allt var dock att de unga männen lärde sig att hantera sina vapen.

Torneringsfebern härjade från 1200- till 1400-talet i hela Europa, och entusias­­­tiska riddare kunde hålla igång året runt för att upprätthålla sitt torneringsrenommé, bevisa kärleken till sin utvalda jungfru eller skapa sig en förmögenhet genom att besegra sina motståndare.

LÄS MER: Kung Arturs resa från härförare till sagokung

Tornerspel exponerade riddarna

De första tornerspelen var så kal­lade mêlêer och var nästan som riktiga krig: Deltagarna delades in i två lag och red mot varandra med fällda lansar.

Efter att riddarna brakat samman kunde mindre strider utbryta, ofta till fots med svärd eller strids­yxor.

De brutala striderna gav kungar och furstar goda möjligheter att bedöma en riddares mod, ridkonst och vapenhantering – och rekrytera de skickligaste till sina styrkor.

Mêlêerna tilltalade emellertid inte monarkerna, för alltför många riddare omkom eller hamnade i bråk, som kunde utvecklas till rena våldsorgier.

Dessutom riskerade adeln att tas till fånga under mêlêerna och avkrävas lösensummor, vilket var en bra affär för kidnapparen, men dåligt för rikets sammanhållning.

Därför uppskattade monarkerna den nya och mindre farliga tvekamp som börjat bli populär – dusten.

Duster krävde flott utrustning

I den nya typen av kraftmätningar kämpade varje riddare för sig själv mot en utvald motståndare på en avgränsad bana.

Reglerna föreskrev tre splittrade lansar och ibland en påföljande strid till fots. Målet var dock inte att döda motstånda­ren, bara att kasta honom av hästen.

Publiken kunde tydligt bedöma varje enskild deltagare, och varje seriös riddare var därför tvungen att ha en presentabel utrustning:

Förutom sin rustning skulle han ha en dräkt, en lansfana och ett schabrak till sin häst i samma färger som hans vapensköld.

Dessutom borde han bära en praktfull mantel och en armring av guld, som var ett utmaningstecken för den riddare han ville duellera mot.

Om utmaningen antogs, satte ­­­­­motståndaren ringen på sin arm. Dusterna blev med tiden en dyr ­affär, och antalet deltagare minskade.

Det var en utveckling som tilltalade monarkerna, för med färre församlade var festivalerna också mindre farliga för kronan:

En stor styrka av rebeller kunde mycket väl samlas under de ­gammaldags tornerspelen, men det var inte lika lätt i samband med dusterna.

Den omfattande prakten gjorde tornerspelen till iögonfallande skådespel, och år 1290 stod Edvard I för en milstolpe genom att arrangera en av de tidigaste kända ­Arturtorneringarna med anledning av sin dotters förlovning.

Edvard lät tillverka ett runt bord med plats för 24 personer – och alla gästerna skulle komma utklädda som en person från legenderna om kung Artur.

Riddarna levde sig in i dramat

Edvard älskade duster och höll många rundabordstorneringar med tävlingar som pågick i dagar.

Skådespelet omfattade även den stora festen efter dusterna. Den nederländske krönikeskrivaren Lodewijk van Velthem beskriver hur Edvard själv spelade rollen som Artur – och runt honom satt dennes män:

”Det fanns en Lancelot, Gawain, ­Per­cival, Agravain, Bors, Gareth, och en Kay hade också skapats”, berättar van Velthem.

Efter varje rätt avbröts festligheterna av kungens väpnare, som släpade sig in i salen iförda blodstänkta kläder eller bundna till händer och fötter, medan de redogjorde för hur rikets provinser var i uppror och att rebellerna måste kväsas.

De vädjade till Arturs riddare om hjälp, och kungens män levde sig in i rollspelet och svor att de skulle ge sig ut och bekämpa upprorsmakarna så snart festligheterna var över.

Dagen därpå förklarade kungen att visserligen hade han iscensatt skådespelet, men naturligtvis förväntade han sig att hans adelsmän skulle hålla de löften som de hade avgett i rollerna som Arturs ädla riddare.

Därför avslutades festivalen enligt van Velthem med förberedelser för ett verkligt fälttåg.

Denna sammanblandning av fantasi och verklighet förekom ofta under Arturfestivalerna, och den har utan tvekan bidragit på ett avgörande sätt till deras stora lockelse för medeltidens överklass.

Genom att jämföra sig med ­historiens mest kända riddare kunde både kungen och adeln understryka att de kunde uppvisa samma dygder som Artur och hans riddare av det runda bordet.

Europa frossade i Arturfestivaler

I synnerhet de engelska kungarna utnyttjade Arturmyten som propaganda, som skulle framställa dem som ädla, oövervinneliga efterträdare till självaste kung Artur, men hela Europa hoppade med på vågen av Arturfestivaler.

År 1278 inledde en ”drottning Guinevere” den stora Arturfestivalen i Le Hem i norra Frankrike med att anlända med ett stort följe av adelskvinnor.

Det berättades att ”riddar Gawains” syster hade kidnappats, och när ”Guinevere” vädjade till deltagarna om att rädda systern klev 100 beredvilliga riddare fram och blev därmed en del av skådespelet, även om det var endast ett fåtal utvalda som hade roller som Arturs riddare.

Alla lekarna kommenterades för övrigt på sarkastiskt vis av Arturs spefulle riddare ”Kay”, som även i romanerna ofta stod för de komiska inslagen.

Riddarna i Le Hem levde sig in i skådespelet, och när torneringens stjärna, ”Riddaren med lejonet”, tappade sin hjälm försökte han dölja sitt ansikte för att inte avslöja sin verkliga identitet.

En annan vida berömd och 15 dagar lång rundabordstornering hölls år 1286 i ­Jerusalem för att hylla Henrik II av Champagne.

Henrik kröntes som regent av Palestina, och krönikeskrivarna beskrev ceremonin som ”den finaste festival någon hade sett på hundra år”.

Gästerna skulle ikläda sig rollerna som riddarna av det runda bordet och drottningen av Fe­menie, som härskade över en stam av kvinnliga krigare.

Riddare klädda som Tristan och Lancelot slogs därför mot riddare klädda i harnesk och målade som kvinnor.

Orden av det runda bordet

Bakom den största av alla Arturfestivaler stod Edvard III. Liksom sin farfar var han en hängiven torneringsriddare, och han hade för avsikt att utnyttja Arturmyterna ­­­till det yttersta.

Den 19 januari 1344 samlade han inemot tusen av rikets adelsmän och -damer på Windsor Castle. Även riddare från Tyskland och ­Italien var inbjudna, för Edvard förstod värdet av internationella allianser.

Kungen älskade Windsor, där han hade fötts, för slottet var redan då nära förknippat med Arturmyterna, och det var många som hävdade att slottet en gång i tiden hade byggts på ruinerna av det legendariska Camelot.

I tre dagar kämpade kungen tillsammans med nitton riddare mot alla utmanare och utsågs till den skickligaste.

När festen var slut bad kungen emellertid sina gäster att stanna ännu en natt. Morgonen därpå gick Edvard och skaran av adelsmän till ­slottets kapell, där kungen högtidligt lade handen på Bibeln och svor att han skulle instifta en orden av det runda bordet efter Arturs förebild.

Edvards earler turades sedan om att svära att de skulle låta sig tas upp i ­kungens brödraorden, och därpå gav Edvard order om att uppföra en helt ny byggnad: brödraordens församlingssal. Inför publiken instruerade han murare och snickare i hur de skulle bygga.

Efter ytterligare fem dagars fest kunde alla återvända hem och berätta om den högtidliga ceremoni som de hade fått bevittna.

Edvards bygge påbörjades, men fullföljdes aldrig, för sanningen var den att rikets finansiella situation inte klarade av en orden med 300 riddare.

Inför festligheterna på Windsor hade ­Edvard bland annat varit tvungen att pantsätta den finaste av sina fyra kungakronor, Magna Corona, hos Triers ärkebiskop.

Fyra år senare, år 1348, instiftade Edvard emellertid den exklusiva Strumpebandsorden, som existerar än i dag.

Påvens förbud hjälpte inte

Medan den europeiska samhällseliten inte kunde få nog av riddartorneringar, rasade kyrkan mot den riskabla sporten.

Påve Clemens V utfärdade 1314 en bannlysning av tornerspel i hela Europa – han var rädd att alltför många män skulle dö, innan de hann ge sig ut på ett nytt korståg.

Heligt krig borde vara viktigare än riddarlekar, ansåg påven, som inte heller ville se sin makt försvagas av trohetseder till kungar.

Det hjälpte inte att de mindre våldsamma riddardusterna hade minskat riskerna för utövarnas liv och hälsa på torneringsbanan:

”Vid deltagande i de duster som kallas rundabordstorneringar föreligger samma ­synder och faror som i torne­ringar”, förkunnade påven. Som straff för att de tornerade skulle de som omkom på banan förvägras en kyrklig begravning.

De oförsonliga hoten gjorde dock inte att antalet torneringar minskade. Medeltidens riddare älskade sin hobby och förde med sig den överallt, till och med till de länder de bedrev korståg i.

Däremot innebar den militära utvecklingen att den älskade sportens tid snart var förbi. På 1500-talet sprang tiden ifrån riddare i full rustning, och riddarleken miste all koppling till det verkliga slagfältet.

Maskerader och rollspel fortsatte dock att frodas vid de europeiska hoven, men renässansens monarker ­behövde inte Arturs riddare för att ­sanktionera kungamakten.

Folket och adeln hade vant sig vid att vara enade under en enda kung, och medan rundabords­torneringar försvann, flyttade maskeraden in på de kungliga dansgolven.