Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Kung Artur: Från härförare till sagokung

Artur inleder sin karriär som en oövervinnelig härförare, som hejdar en invasion av blodtörstiga nordiska vikingar i 500-talets England. Senare beskrivs han som Englands mäktigaste kung och stamfader till den brittiska monarkin.

Shutterstock

En mäktig krigare klev på 500-talet fram ur den tjocka dimman på de brittiska slagfälten. Fienden måste ha bävat vid åsynen av honom:

”Så stor var hans vrede att när han drog svärdet syntes eldslågor som från en drakes mun, och så fruktansvärd var han att ingen klarade av att se på honom”.

Krigaren är den mytomspunne Artur, som han beskrivs i gamla walesiska krönikor: en krigisk och modig figur från det förflutna, som inte liknar den kung ­Artur som är känd från medeltidens blankpolerade riddarvärld med hovintriger och förbjudna kärleksaffärer.

Det är emellertid samme Artur, som med sitt magiska svärd Excalibur i handen leder sina riddare av det runda bordet i kampen mot britternas fiender: de saxiska invasionsstyrkorna.

Segerrik återvänder Artur från slaget till slottet Camelot, där hans rådgivare, den kände trollkarlen Merlin, väntar på honom.

Så inleds myten om den världsberömde Artur för 1500 år sedan.

Under de följande århundradena har hjälten från slagfältet förvandlats till en legendarisk sagokung – och många historiker har under årens lopp försökt tränga genom myternas dimridåer för att ta reda på vem den verklige Artur var, om han över huvud taget har existerat.

Fienderna kom från alla håll

De första spåren efter Artur ska sökas i britternas tidiga historia – under tiden kring slutet på den romerska ockupationen av England.

År 410 gav Rom nämligen upp sin regnvåta provins Britannien och drog tillbaka de utstationerade legionerna till Rom, som samma år attackerades österifrån av visigoterna.

I Britannien hade den romerska administrationen infört romersk lag, byggt vägar och lärt den keltiska aristokratin att läsa och skriva latin. Romarna hade även fört med sig en sträng militär disciplin, som var fullkomligt okänd för de ständigt stridande keltiska klanerna.

När romarna reste hem lämnade de sina brittiska undersåtar utan skydd mot fiender, som angrep från alla väderstreck: i norr, dagens Skottland, lev­de de vilda pikterna. Romarnas välbevakade försvars­vallar Hadrianus mur och Anto­ninus mur hade dittills hållit pikterna ute.

Västerifrån angrep irerna, och öster­ifrån kom fartyg fyllda av nordtyska angler och saxare på erövringståg.

Så omfattande var fiendernas angrepp att britterna två gånger vädjade om hjälp från Rom.

Romarna hade dock fullt upp med att rädda sig själva, och britterna var därför tvungna att på egen hand ta upp kampen mot de invaderande horderna.

Hadrianus mur höll de skotska pikterna ute ur romarnas provins Britannien.

© Shutterstock

”Herren av strid” hejdade fienden

Till och med romarna fruktade de aggressiva saxarna, och de besegrade med lätthet det splittrade brittiska motståndet under sin framfart genom landet.

Arkeologiska fynd visar dock att saxarnas frammarsch i början av 500-talet tycks ha hejdats vid en tidpunkt, då flera keltiska fästningar byggdes ut.

Enligt den samtida walesiske munken Gildas slogs saxarna av en samlad keltisk armé på höjden Badon.

Någon ”­Artur” nämns inte hos Gildas, men i början av 800-talet nedtecknade munken Nennius Historia Brittonum, ”Britternas historia” och nämnde att Artorius dux bellorum – latin för ”Artur, herren av strid” – ledde det keltiska försvaret.

I tolv slag mötte Artorius saxarna, och varje gång slog han dem. Efter det avgörande slaget vid Badon blev de saxiska krigarna tvungna att kapitulera inför den keltiske härföraren med sina till synes övermänskliga krafter:

”Inte färre än 960 fiender dödade Artorius”, berättar munken Nennius entusiastiskt i sin historiebok och slår fast att Artorius stred ”sida vid sida med de brittiska kungarna” – vilket måste innebära att Arturs historiska förlaga har varit en militär ledare snarare än en kung.

Artur kan ha varit romare

Trots att Nennius skrev sin redogörelse 300 år efter slagen antar historikerna att munken måste ha haft tillgång till andra källor, som senare har gått förlorade.

De få historiska källor från perioden som har överlevt till i dag nämner inte någon Artorius – och historikernas kunskaper om denne mäktige härförare är sålunda väldigt begränsade.

Namnet Artorius dux bellorum har lett till spekulationer om att Nennius härförare – i strid mot den senare Artur­myten – i själva verket kan ha varit en romare.

Dux var nämligen beteck­ningen för den högsta rang en befälhavare i de romerska provinserna kunde ha, och medan Britannien fortfarande var en romersk provins anlände en centurion vid namn Lucius Artorius Castus.

Artorius är känd från romerska inskriptioner från 200-talet. De berättar att han i Britannien ledde en legion mot de vilda pikterna, som han drev tillbaka.

Artorius strider kan ha utgjort förlagan till de tolv slag som munken Nennius senare tillskrev kelternas härförare Artorius.

Flera nutida historiker anser att härförarens framgångar kan förklaras med romarnas hästar: Det romerska ­kavalleriet var känt som cataphractii och användes för att patrullera längs romerska försvars­anläggningar som Hadrianus mur.

Med detta disciplinerade kavalleri skulle den ­historiske Artur ha haft ett stort övertag gentemot pikterna, som nästan uteslutande stred till fots.

Hypotesen om Arturs bakgrund som en romersk officer passar emellertid inte med den period som Artur anses ha levt i, för Artorius anlände till Britannien år 181 efter Kristus och avled i Frankrike 16 år ­senare – långt innan saxarna gjorde sitt intåg på de brittiska öarna.

Trots det kan det inte uteslutas att romarens rykte har utgjort början till de sägner och ­historier, som munken Nennius samlade och nedtecknade på 800-talet.

I tidiga historiska skildringar slår en Artur-figur tillbaka saxarnas invasion av England.

Bridgeman

Britternas kung blev förrådd

En tredje möjlig historisk förebild för Artur är den romersk-bretonske ledaren ­Riothamus.

För honom stämmer tidslinjen, för han levde i slutet av 400-talet och nämns av den romerske historikern Jordanes som ”kung av bretonerna” – även om man inte vet exakt vilket ­område han härskade över.

Hans namn kommer av det bretonska ordet rigotamus – ”högste kung” – och han var så mäktig att den romerske kejsaren bad honom om hjälp mot visigoterna.

Riothamus och hans armé av kelter seglade över Engelska kanalen till Gallien, men attackerades och besegrades av visi­goterna, innan han kunde ansluta sig till de romerska styrkorna.

Tillsammans med resterna av sin armé flydde Riothamus till burgunderna i det nuvarande Bourgogne, som också var ­allierat med romarna.

Burgundernas svekfulle kung hade emellertid i hemlighet varit i kontakt med visigoterna, och de båda germanska folken hade kommit överens om att dela Gallien mellan sig.

Mycket tyder därför på att den intet ont anande Riothamus förråddes och troligen dödades, medan han trodde att han stod under burgun­dernas beskydd.

Riothamus sista kända uppehållsplats var den lilla orten Avallon i Bourgogne, som en del historiker anser har varit den direkta inspirationen till Arturs magiska viloplats Avalon, som sagokungen fördes till efter att ha blivit förrådd och dödligt sårad av sin svekfulle son Mordred.

Arturs liv blev en dramatisk bok

Kring den keltiske hjälten Artorius dux bellorum och berättelserna om framgångsrika härförare som Lucius ­Artorius Cas­tus och Riothamus har det förmodligen skapats en uppsjö av walesiska och brittiska hjältedikter, som barder och goda historieberättare sedan har spridit vitt och brett.

Först många århundraden senare skrevs de ned och översattes fram och tillbaka mellan engelska, walesiska, franska och latin.

En flora av legender om den i det närmaste gudomlige Artur växte fram, men först med prästen Geoffrey av Monmouths verk Historia Regum Britanniae (”Historien om Britanniens ­kungar”) från 1136 fick britterna för förs­ta gången en sammanhängande berättelse om Artur.

Bland berättelserna om rikets alla kungar pekade Geoffrey ut just Artur som den mäktigaste någonsin, och med omfattande detaljrikedom beskrev han kungens liv ända från tidpunkten för hans ovanliga tillkomst.

Artur var son till Uther, vars far dödades av Vortigern, berättade Geoffrey. Efter att ha växt upp i landsflykt hos normanderna i Bretagne återvände Uther till Britannien och tog över ­tronen efter sin mördade bror.

Han ­kallade sig Pendragon och satte en drake på sin vapensköld. Uther Pendragon var en rättfärdig kung, men han förälskade sig i hertigens av Cornwall gyllenlockiga hustru Igraine med ”ögon gröna som sjöar”.

Enligt Geoffrey var Uther så uppslukad av olycklig kärlek att han slutade att äta, och hans bekymrade män tillkallade trollkarlen Merlin, som dök upp som från intet framför kungen:

”Ditt hjärta kommer att brista om du inte får vad du begär. Så sant som du är kungen måste jag uppfylla din önskan. Du ska denna natt ligga naken i den grönögda Igraines bleka armar, och hon kommer i natt att bli gravid med ett barn. Men det kommer att kosta”, sade Merlin till sin kung.

”Så får det bli”, svarade Uther. ”Säg mig ditt pris”.

”Barnet är mitt pris”, svarade Merlin. ”När han föds ska han överlämnas till mig för att uppfostras långt borta från kungahusets faror. För jag förutser ett stort öde, vars vägar endast jag kan leda”.

Merlin frammanade magiska krafter och förvandlade Uther till hertigen av Corn­wall. I denna förklädnad kunde kungen förföra Igraine på slottet Tintagel. Hon blev gravid, och natten hon födde barnet kom Merlin för att få det.

Först när Uther var död lät trollkarlen den 15-årige ­Artur, som var ovetande om sin börd, dra svärdet Caliburn ur en sten och bevisa att han var arvtagare till tronen.

Arturs storhet verkade ödesbestämd, när han inledde sitt liv som kung, och rikets mest framstående krigare valde att följa honom.

Geoffrey gjorde Artur till sinnebilden av rättfärdighet, visdom, mod och vilja – och under hans starka ledarskap skulle landet resa sig.

Havsgudinnan Damen i sjön ger Artur hans berömda svärd och vakar över hans sista viloplats Avalon.

© Osprey Publishing

Historiefusk skulle kasta glans

Geoffreys berättelse om Artur blev under medeltiden rena rama bästsäljaren. Människor älskade de färgstarka scenarierna fulla av magi, passion och lömskt förräderi.

Verket blev inspirationskälla för alla följande Arturhistorier, som ­byggde vidare på Geoffreys berättelser. Trots att Geoffrey var en respekterad och lärd präst, som undervisade vid St. ­George College i Oxford, fick han hård kritik från sina kollegor.

William av Newburgh, en annan av dåtidens flitiga krönikeskrivare, anklagade honom för att ha hittat på allt ”antingen av överdriven kärlek till lögnen eller för att behaga britterna”.

Även om Geoffrey byggde sin berättelse på äldre verk, som munken Nennius och sannolikt även gamla folksagor, är det tydligt att Geoffrey inte lät sig begränsas av sina källor.

Han berättade bland annat att Artur ”skickade en flotta över havet” och tvinga­de Irland, Orkney, Gotland och Island att ”buga för honom”.

I tolv år rådde det fred i det enade brittiska riket under Arturs visa och rättfärdiga ledning.

Det gick så bra i Britannien att Artur sägs ha skickat en invasionsstyrka mot Danmark och Norge! När de länderna hade erövrats samlade kungen en gigantisk armé, som han skickade mot Europa.

Artur intog Paris och var i färd med att belägra självaste Rom, när hans eröv­ringar stoppades av förfärliga nyheter hem­ifrån:

I kungens frånvaro hade hans egen son Mordred och hans hustru drottning Guinevere tagit makten genom en kupp.

Artur blev tvungen att skynda hem för att ta tillbaka makten.

Fransmännen har säkert roats av att läsa att Paris skulle ha varit belägrat av britterna – och britterna uppskattade säkert Geoffreys dikter.

Till vardags lydde 1100-talets britter under den normandiske kungen samt påven, men Geoffrey målade upp en Artur som kunde mäta sig med Alexander den store.

En Artur som gjorde britterna till oövervinneliga världshärskare, flera ­århundraden innan det blev aktuellt på riktigt.

Historikerna anser i dag att Geoffreys berättelse var ett medvetet försök att skapa en gemensam nationell symbol för den brokiga skaran av brittiska stammar och ­klaner, vars tidiga historia inte var ­speciellt ärorik och präglad av att landet först var en romersk provins och ­senare kom under saxarnas och vikingarnas kontroll.

Nyttan av en ­nationell symbol som Artur behövde Geoffrey bara snegla på fransmännen för att förstå:

Där hade det vuxit fram en kungakult kring Karl den store, som under 700-talet hade samlat det mesta av Västeuropa under sig och därefter dyrkades som en fransk landsfader.

Geoffrey ville ge ­britterna deras egen Karl och spann därför vidare på gamla historier för att åstadkomma den perfekte kungen.

Frankrike importerade Artur

Artur och hans sagolika hov blev populära inte bara på de brittiska öarna utan även i Normandie, vars kung härskade över Britannien.

Normanderna smickrades av att ha undersåtar som härstammade från den mäktige Artur, och eftersom riddarkulturen var om möjligt ännu starkare i Frankrike, spreds histo­rierna via Normandie över resten av landet.

De franska diktarna tillfogade ett omfattande persongalleri av riddare och lät dem uppvakta vackra damer vid Arturs hov.

Den romantiska kärleken var en ny uppfinning i medeltidens Europa, och många grovhuggna krigare behövde Arturromanerna för att lära sig ridderliga manér.

Arturs riddare av det runda bordet var belevade, poetiska och hövliga utan att för den sakens skull vara mindre brutala på slagfältet, och det var förebilder som den franska adelns kvinnor och män kunde beundra.

Även medeltidens tyska riddar­ordnar tog myterna till sig, och deras skribenter kopplade i början av 1200-talet ihop Artur och hans riddare med legenden om den heliga Graal – den magiska bägare som Jesus ska ha druckit ur i samband med den sista nattvarden.

Enligt en av myterna skulle Graal ha förts till Britannien och hamnat i närheten av Glastonbury i sydvästra England.

De många kristna riddare som på 1200-talet sökte efter Graal vallfärdade därför till staden. Spekulationer om att Glastonbury även kunde vara den plats där den mytiska ön Avalon låg, fick legenden om Artur att ännu mer förknippas med jakten på Graal:

Många ansåg att den heliga reliken måste ha hamnat på Arturs sista viloplats, Avalon.

Efter medeltidens blodiga korståg till Heliga landet avtog jakten på Graal – men inte jakten på Artur och hans värld.

Hela Europa älskade Geoffrey av Monmouths storslagna berättelse om Englands kungar.

© Getty Images

Camelot fanns överallt

Människor under medeltiden betvivlade inte att Artur hade varit en verklig person, och de försökte hitta den plats där hjälten hade levt. Både engelsmän och walesare gjorde anspråk på hjälten, och nästan varenda region i Storbritannien och Skottland påstod sig vara hemvist för Camelot.

I slutet av 1200-talet blev slottet Winchester i Wessex allmänt accepterat som grundvalen för det verkliga Camelot. På väggen i entrén hänger nämligen den största av alla Arturreliker: bordsskivan till det runda bordet.

Den tunga skivan väger 1200 kilo, är gjord av ­massiv ek och mäter 5,5 meter i dia­meter. Den imponerande bordsskivan är dock inte tillnärmelsevis gammal nog för att vara från Arturs tid:

Prover av träet har visat att det fälldes omkring år 1250 – det vill säga 700 år efter att Arturs riddare påstås ha suttit runt bordet.

På 1900-talet ansåg arkeologer i södra England att de hade hittat Arturs bostad: Ett fort vid Cadbury innehöll stora mängder skärvor av fint lergods från Medelhavsområdet.

Skärvorna avslöjade att många högt uppsatta personer måste ha bott på platsen. Borganläggningens murar hade dessutom förstärkts efter att romarna hade lämnat Britannien, vilket skulle kunna tyda på närvaron av en härförare som behövde försvara sig mot saxar­na – precis som Artur.

En grupp arkeologer som kallade sig Camelotkommittén sökte 1965 igenom platsen omsorgsfullt.

De fann konturen av en mycket stor matsal och drog slutsatsen att ett omfattande hov måste ha levt i fortet vid Cadbury.

De ­arkeologiska eldsjälarna fann emellertid inga avgörande bevis för att borgherren verkligen hade varit den legendariske Artur.

En möjlig förklaring på frågan om de många Camelot kan enligt en del ­historiker vara att det inte fanns en specifik borg, som kungen vistades på.

”Camelot” är snarare en beteckning för Arturs hov – och det kan ha flyttat omkring, så att kungen var överallt i riket och befann sig nära sitt folk.

Utblottade munkar fann grav

Även den historiske Arturs grav har sysselsatt forskarna. Första gången någon hävdade att den upptäckts var 1191, när abboten vid Glastonburys kloster påstod att ­Artur låg begravd där.

Abboten hade nämligen hört en lokal legend om en bard, som kände till den hemliga viloplatsen.

En dag avslöjade barden hemligheten – som genom ett mirakel visade det sig att Artur låg begravd precis under ­abbotens kloster, som några år tidigare hade brunnit ned, vilket hade gjort munkarna ­fattiga som kyrkråttor.

Uppmuntrad av den lyckliga slumpen gav ­­abboten sina munkar order att gräva upp marken kring klostret – och sannerligen:

Fem meter ned låg en kista i form av en urholkad trädstam. Kistan hade till och med en ­­­in­skription med orden: ”Här vilar den ­berömde kung Artur”.

Abbotens lycka var gjord, eftersom fyndet fick människor att strömma till för att beskåda Arturs kvarlevor – och ge allmosor till klostrets återuppbyggnad.

Graven täcktes senare över för att skydda den mot plundrare. Inskriptionen försvann spårlöst, och endast en avbildning har överlevt till vår tid.

Den odödliga myten

Hur mycket arkeologer, historiker och litteraturforskare än har ansträngt sig för att hitta spår efter den verklige Artur är kungens existens fortfarande en öppen fråga.

Det enda historikerna har är de seglivade myterna om en härförare, som med tiden blev kung och stamfader till den brittiska monarkin.

Utifrån denna osäkra historiska grundval har det dock fötts odödliga litterära berättelser. I flera hundra år har sago­kungen varit en viktig del av den brittiska självbilden.

Medan andra stora hjältar sitter fast i sin tid, har den öppna frågan om ­sagokungens existens hjälpt till att hålla berättelserna vid liv under 1500 år – och garanterat Artur en seger över ­historiens glömska.

Läs också:

Kong Arthur
Kungar och drottningar

Professor kastar ljus över gåtan om kung Artur

2 minuter
Råvaror

Diamanter kom först sent till Europa

2 minuter
Kungar och drottningar

Feg list kostade kungen livet

5 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj